Aten, 1896

År 1880 oroade sig baron Pierre de Coubertin (1863–1937) över tillståndet i Frankrike. Landets kollektiva självförtroende hade fått en rejäl knäck med den svidande förlusten mot tyskarna i kriget 1870–71. Ännu var bitterheten stor och håglösheten utbredd. ”Jag ska få en slapp och förlamad ungdom att lysa och det ska ske med idrotten som medel, öppen för alla, utan diskriminering beroende på börd, ekonomi eller yrke”, skrev Coubertin. Under följande år djupnade hans övertygelse om sportens positiva effekter, och vistelser i England och USA stärkte uppfattningen.

Samtidigt kom det nya arkeologiska rön som spred ljus över idrottandet i det antika Grekland. En vision började ta form: han skulle återuppliva de olympiska spelen!

När tanken ventilerades offentligt vid en föreläsning 1892 blev mottagandet svalt, många var helt oförstående. Men Coubertin lät sig inte nedslås utan arbetade vidare, påeldad av en egen inre låga. Under en idrottskonferens på Sorbonneuniversitetet i Paris 1894 beslöts så att OS skulle återupprättas. Tanken var initialt att de första spelen skulle hållas i Paris 1900, men för att den nyvunna olympiska entusiasmen inte skulle hinna lägga sig, föreslogs att premiären skulle äga rum redan 1896 i Aten. Den nya idrottsrörelse som nu såg dagens ljus leddes av en panel bestående av tretton personer från lika många länder – Internationella olympiska kommittén (IOK).

På fotografiet härintill poserar sju IOK-ledamöter i samband med ett möte under Aten-OS 1896. Från vänster till höger ses: Willibald Gebhardt (Tyskland), Pierre de Coubertin (Frankrike, då IOK:s generalsekreterare), Jiri Guth-Jarkovsky (Böhmen), Demetrius Vikelas (Grekland, IOK:s president), Ferenc Kemény (Ungern), Alexis de Butowski (Ryssland) och Viktor Balck (Sverige). Bakom kameran står tysken Albert Meyer (1857–1924), den mest produktive av de sju fotografer som bevakade detta första moderna OS.

Spelen blev lyckade ur publiksynpunkt, men det aktiva deltagandet var skralt. Dryga 200 man (inga kvinnor) från fjorton länder ställde upp i nio sporter. Coubertin kan inte ha varit nöjd med att bara sju fransmän ställde upp – för att inte tala om ”den svenska idrottsrörelsens fader”, Viktor Balck, då Sverige bara hade en tävlande, Henrik Sjöberg. Denne försvarade dock de blågula färgerna med den äran och blev fyra i höjdhopp (1,60), sexa i längd och sjua i diskus. I gymnastik och på 100 meter gick det lite sämre. PH

Publicerad i Populär Historia 7-8/2004