Forntida guld i ny skattkammare
Det händer ibland att besökare från Öland och Västergötland kommer till Historiska museet i Stockholm och berättar att deras gamla släktingar hittat föremål i guld och undrar var de finns utställda. Besvikelsen har varit stor när de fått reda på att fynden stoppats undan i säkra kassavalv.
Från och med i höst behöver de inte längre få det tråkiga beskedet. De kan i-stället vandra en trappa ner till Historiska museets underjordiska skattkammare. Där finns de guldföremål som tidigare hållits gömda av säkerhetsskäl.
Huvudattraktionen är utan tvekan de tre guldhalskragarna från Västergötland och Öland. De hittades under 1800-talet, ett århundrade då många fornfynd kom i dagen tack vare de kraftigare plogarna som trängde djupare ner i marken än tidigare.
Sällsynt fingerfärdighet
Kragarna tillverkades för 1500 år sedan av inhemska guldsmeder med en sällsynt fingerfärdighet. Det är först när man kommer riktigt nära som man kan börja ana hur skickliga dessa hantverkare var. Låt oss titta på den minsta av guldhalskragarna, den från Ålleberg i Västergötland. Den består av tre hoplödda ringar prydda med ett myller av små ansiktsmasker, ödlor, grisar, hästar och fåglar skurna i tunn guldplåt.
Figurerna är inte högre än två tre millimeter men ändå går det att klart urskilja små detaljer i ansikten och djurkroppar. Kragen är även dekorerad med en guldtråd som inte är tjockare än en tiondels millimeter. När den för en tid sedan sändes till Tyskland för att en kopia skulle tillverkas, klarade inte smederna av att göra så tunna trådar. Hur kunde våra förfäder, med sina enkla redskap, behärska den tekniken?
Den största guldhalskragen, med sju rader, är också upphittad i det guldrika Västergötland. Den största bevarade guldskatten i Sverige påträffades vid ett vägbygge i närheten av Skövde vid seklets början. Skatten bestod av odekorerade ringar, tackor och spiraler som tillsammans vägde drygt 7 kilo.
Flera av de föremål som finns i guldrummet har varit med om riktiga äventyr innan de hamnat på sina trygga tygbäddar i montrarna. Det gäller bland annat en halsring som länge legat dold i den skånska myllan. När en bonde omkring 1960 skulle rengöra sin harv slängde han ringen och en massa bråte vid vägkanten. Senare togs den hem till gården där den användes som leksak av barnen.
Vid ett tillfälle behövde en av pojkarna i familjen en metallbit för att laga sin moped. Han fick syn på ringen som hängde på en grindstolpe och knipsade av en bit av den mönstrade änden. Det var först när fornminnesinventerare besökte trakten 1987 som familjen visade den underliga metallringen. De blev mäkta förvånade när det visade sig att leksaken var av rent guld och att den var femtonhundra år gammal. Än idag saknas den ena änden av halsringen.
Skede mosse på Öland
En av de få arkeologer som haft turen att hitta guld vid en utgrävning är chefen för Historiska museet i Stockholm, Ulf-Erik Hagberg. Han har bland annat lett en utgrävning av Skede mosse på Öland, där man fann sju ormhuvudringar i guld. Armringarna hade knycklats ihop och slängts i mossen som ett offer till gudarna.
Fynden från den öländska mossen väcker speciella känslor när Ulf-Erik Hagberg idag kan se sig om i skattkammaren. Det var han själv som för några år sedan kom på idén att skapa ett guldrum. Men han hade knappast trott att det skulle gå så fort att förvandla idén till en färdig skapelse.
Det är bara två år sedan de första grävskoporna lyftes på plats på museets inre gård. Under de följande månaderna fraktades 5000 kubikmeter jord och berg bort. Därpå började bygget av skattkammaren, där inga mödor sparats för att skapa den bästa tänkbara säkerheten.
Långt under jord
Idag ligger bunkern åtta meter under jord och har ett tak av armerad betong som är en meter tjockt. Montrarna är gjorda av ett specialglas och ska klara av vapen, syror och mindre sprängladdningar, enligt säkerhetschefen Gunnar Sandberg.
Säkerhetsarrangemangen har kostat sju miljoner och den totala slutnotan för guldrummet har blivit 30 miljoner kronor.
Säkerheten har dock inte inkräktat på estetiken. Arkitekterna har lyckats skapa en stämning som passar väl till den mystik som omger den ädla metallen. Redan i trappan på väg ner växer känslan. Väggar och tak är prydda med figurer hämtade från bland annat bildstenarnas värld.
Passerar stålport
Besökaren passerar en 40 centimeters stålport och befinner sig stående på en kopia av Sigurdsristningen från det sörmländska Ramsundsberget. På den vikingatida bildserien ser vi Sigurd Fafnersbane ränna sitt långa svärd i drakens buk för att komma åt den guldskatt som odjuret vaktar. I den dämpade belysningen skymtar vi också Sigurds svekfulle fosterfar Regin med avhugget huvud. Ristningen illustrerar ett evigt tema, guldets starka attraktionskraft och dess förbannelse.
Härifrån leds man vidare i en yttre cirkel där museet har ställt ut sina silverskatter. Via ett svagt sluttande golv nås slutligen hjärtat av skattkammaren, det runda guldrummet. I mitten finns en stor källa och längs väggarna står montrar med halskragar, armringar, berlocker, guldbleck och andra skimrande föremål.
Guldet och makten
I anslutning till rummet finns en liten filmsal där man bland annat ska kunna ta del av historien kring Ållebergskragen. Meningen är att ge besökaren mer än bara en blick in i en forntida juvelerarbutik. Här ska man också kunna hämta kunskaper om hantverket, och vilken roll guldet har spelat för makten och religionen.
Ulf-Erik Hagberg betonar också att guldrummet har gjort det möjligt att ta hit utställningar med värdefulla föremål från andra länder. Tidigare har detta strandat på den bristande säkerheten. Han avslöjar att man bland annat fört diskussioner med Moskva om att få låna föremål från guldkammaren i Kreml.
Nu återstår att se om guldrummet blir den kassako som man hoppas på. Med utställningen Den svenska historien, som avslutas i september, har Historiska museet ökat sitt årliga besökarantal till närmare 300 000 personer. Kanske kan 50 kilo guld och 250 kilo silver hjälpa museet att ligga kvar på samma siffra.
Stefan Seidel är frilansjournalist med inriktning på kulturhistoria.
