Nietzsche är tillbaka- En europé i nationalismens tid

En av Friedrich Nietzsches mest berömda teser är den om ”det ständiga återvändandet”. Historien, och vår tillvaro, är som ett timglas som rinner och sedan vänds igen. Människan gör samma erfarenheter om och om igen – och samma dumheter.

Varje tidsålder har glömt vad den tidigare tänkt och upptäcker samma saker igen. Nya okunniga, nya småborgare, nya charlataner, nya lycksökare för var generation! Samma ord av kärlek upprepas, samma ord av hat! Vår, höst, sommar, vinter, om och om igen, nästan till leda.

Även Nietzsche återvänder, fast i fräschare kläder. Han har många ansikten, och många -ister kan bruka honom efter sina högst speciella behov. Han har föregripit djuppsykologin, sionismen, futurismen, existentialismen, fascismen och dekonstruktivismen. Själv förstod han vilken verkan hans verk skulle få: ”Jag är ingen människa, jag är dynamit.” Men samtidigt varnade han för att eftervärlden ser honom som ett helgon, att man ”bedriver ofog” med honom – hellre ville han bli tagen som pajas! Och den politiske Nietzsche är en konstruerad figur, som till mycket stor del grundar sig på systern Elisabeth Förster-Nietzsches manipulationer och den tvivelaktiga epigramsamlingen Viljan till makt, byggd på fragment från hans litterära kvarlåtenskap och strängt taget bara ett påbörjat projekt.

Utställningar och debatter

Förra året uppmärksammades i Mellaneuropa 150-årsdagen av Nietzsches födelse. I Basel visades en utställning om hans tid som språkprofessor där, i Zürich en om hans schweiziska tid, och i Weimar har Stiftung Weimarer Klassik anordnat en imponerande serie internationella vetenskapliga diskussioner. En rad nya monografier kom också under 1994: om hans sista tio sjuka år, om hans inflytande i Beneluxländerna, om hans språkbehandling och mera om relationen mellan Nietzsche och Wagner.

Dessutom arbetar flera forskarlag på en stor, källkritiskt genomarbetad version av hans samlade skrifter, där förfalskningar och märkliga sammanställningar rensats bort. Den skall bli färdig till 100-årsdagen av Nietzsches död den 25 augusti år 2000. Så medan Marx och Freud tills vidare magasineras i det europeiska medvetandet, tar man istället fram Nietzsche för nytt beskådande. Vad kan det bero på? Kanske att värdedebatten blivit aktuell igen i tomrummet efter 1990.

Nietzsche, denne avgjorde fiende till kristendomen, var son till en lutheransk präst i den lilla byn Röcken, inte mer än en mil från Lützen. Han visade sig tidigt vara en bräcklig och känslig figur som ständigt angreps av huvudvärk, men han var också ett skolljus, ett brådmoget geni som skrev sina memoarer vid 14 års ålder.

Fadern avled tidigt och modern tog hand om vårdnaden. Det var en välsituerad familj och Friedrich Wilhelm (preussiska kunganamn) placerades i Tysklands motsvarighet till Eton, det idylliskt belägna Schulpforta. Då hade familjen flyttat till det närbelägna Naumburg, och dit skulle han komma att återvända under de sista tragiska åren av sitt liv.

Efter några universitetsår i Bonn och Leipzig kunde han redan vid 25 års ålder tillträda en tjänst som biträdande professor vid universitetet i Basel. Han var från början inte filosof utan filolog i de antika språken.

I och med att Basel låg i Schweiz blev han schweizisk medborgare och trivdes med det, eftersom han – trots alla vulgära föreställningar om honom – intog en direkt fientlig hållning till det Tyskland som Bismarck skapade 1871. I grunden var det hans ytterst känsliga hälsa eller hypokondri som bestämde hans vistelseort. Cirka tjugo år av sitt liv vistades han i de schweiziska alperna.

Akademisk katastrof

Hans akademiska bana, som såg minst sagt lovande ut, tog ett chockartat slut. Det var han själv orsak till. I boken Tragedins födelse vände han upp och ner på alla dittillsvarande föreställningar om den grekiska fornkulturen. Han vände sig mot det drömmande skönanderiet i Winkelmanns, Goethes och Schillers hellasbild, symboliserat i apollongestalten.

Nästa klubbslag gällde den akademiska världen, där Nietzsche, nu med Goethe, Winkelmann och Schiller som bjudande förebilder, nagelfor den akademiska obildningen (utbildning eller specialisering i stället för bildning) och sökte sedan på olika sätt visa hur de lärde skulle tjäna det levande livet. ”Auf die Schiffe, ihr Philosophen!” (”Till havs, filosofer!”) manade han. Ingen lydde uppmaningen och Nietzsche blev utfryst.

Inte minst gäller Nietzsches livsprincip historien. Han radar upp tre typer av historieskrivning: monumental, antikvarisk och kritisk. Den monumentala är avsedd att förhärliga nationens hjältar och förflutna i övrigt; den antikvariska består i historieforskning för dess egen skull; den kritiska är den som vänder upp och ner på traditionella föreställningar.

Det är ingalunda den sista som Nietzsche förordar, det finns också nyttiga lögner eller myter i historien, menar han. Det enda intressanta med historien är hur den hjälper oss konkret i dag – inte genom någon sorts platt nyttomoral, utan i vår totala självinsikt eller för vår personliga bildning, som Nietzsche gav en alldeles särskild innebörd.

Fördenskull trodde han lika litet som Goethe på navelskådandet. Alla new age-sekter som i dag försöker ge naiva ungdomar ”nya perspektiv” skulle han sky som pesten. När han träffat en religiös propagandist kände han lust ”att tvätta händerna”. Hans kritik av den kristna ”slavmoralen” (de svagas skeva maktutövning) synes vara förfascistisk, men samtidigt stämmer den ganska bra ihop med vad psykoanalysen har att säga om kristendomen.

Men Nietzsche var inte ute efter etiskt handlande kristna utan nagelfor själva den kyrkliga institutionen och dess präs–terskap: ”Vid alla naturliga tilldragelser, vid födelsen, könsmognaden, äktenskapet, sjukdomen, döden, uppträder den heligförklarade parasiten, ’prataren’, prästen, för att beröva dessa tilldragelser dess naturlighet”. Han hyser vederbörlig aktning för personen Jesus, men med hans död slutar kristendomen. Gud är död – det är allt. Religionen är en diskriminering av verkligheten och en flykt in i en icke-existerande värld.

Det finns en befriande krasshet i hans blixtrande utfall, och det vilar en brännande skönhet över hans språk. Hans omvärderingar av allmänt accepterade värden tvingar en att tänka efter – om inte annat för att hitta en säkrare grund för det som instinkt och sunt förnuft säger oss bör vara rätt.

Man kan hålla med Nietzsche i många stycken, och den som vill utveckla sitt livstänkande har glädje av honom. I andra sammanhang är hans tankar svåra att acceptera, och ofta spårar man då orsaken i den tid han lever i.

Han var till exempel en utpräglad aristokrat och avskydde demokratin. Men då, i slutet av 1800-talet, var den demokrati vi i dag känner outvecklad och ofta direkt baserad på inkomstskalor. Nietzsche ville egentligen komma åt det nya borgerskapet, det finns ett starkt antikapitalistiskt drag i hans samhällskommentarer.

Var en kosmopolit

Samtidigt tog han klart avstånd från socialismen och förutsåg vad arbetarmakt skulle leda till: en ny oligarki. Nietzsche var anarkist och hatade staten i vilken samhällsordning den än förekom. Han såg det däremot inte som sin uppgift att ge samhällsutopiska recept, och därför finns det heller ingen övergripande syntes i hans samhällssyn.

Nietzsche var kosmopolit, eller snarare europé – nationalismen var för honom en styggelse. Det nationella var ett steg tillbaka i historien, det var ”detta århundrades sjukdom”, fastslog han något optimistiskt. En tidsföreteelse han särskilt avskydde var den nya tyska statsbildningen – han såg bildandet av det enade Tyskland som ett utvidgat preusseri.

Bismarcks och kejsarnas Tyskland var för honom ett kulturlöst, framstegsoptimistiskt monstrum, som bara satsade på ekonomisk tillväxt, industriell utveckling och naturvetenskapernas blomstring. Det harmoniska sambandet mellan humaniora och naturvetenskap/teknik ansåg han vara grusat; Goethe var den siste som kämpade för en sammanlänkning mellan de två kulturerna.

Nietzsches Tyskland var inte av denna världen, det genuint tyska kunde enligt honom bara bestämmas i kulturellt-moraliska termer och inte av materiell nihilism.

Det stämmer inte så väl med hans ”omoraliska” budskap, men Nietzsche är inte alltid så konsekvent, och dessutom skiftade han radikalt mening då och då. Han leker med orden och tankarna, kastar fram dem och liksom smakar på dem för att se om de håller. Om man inte är observant på denna typiska Nietzsche-jargong, kan man bli alldeles snurrig. Det är inte så konstigt att han har blivit tolkad så olika. Thomas Mann erkände sig i sitt unga författarskap vara starkt påverkad av Nietzsche, men reserverade sig samtidigt genom att påpeka att han inte tog Nietzsche på fullt allvar.

Genidyrkan och övermänniskor

En konsekvent linje hos Nietzsche är emellertid hans elitistiska hållning och programmatiska genidyrkan. Det är han visserligen inte alls ensam om, men Nietzsche säger helt öppet vad andra bara mumlar om eller antyder. Han tyckte att den folkbildning som bredde ut sig i det moderna, enade Tyskland var förkastlig. Verklig kunskap och insikt kan inte bli en massvara, menar han.

Den nietzscheanska elitismen och påhittet med övermänniskan – som han aldrig definierar klart – tillhör en av hans minst originella gåvor till mänskligheten. Men den vann gehör hos en sådan intellektuell gigant som Georg Brandes – och hos den italienske diktatorn Benito Mussolini. Det var nämligen Mussolini som ”upptäckte” Nietzsche för fascismen, inte Hitler, som aldrig lär ha läst en rad av honom fastän han vördsamt kysste systerns hand vid sitt besök i Weimar 1932.

Till talet om maktvilja och övermänniskor knyts i legenden om Nietzsche påståendet att han var rasist. Men i själva verket gjorde han upprepade gånger uttalanden mot antisemitismen – det var en av anledningarna till att han bröt med sin gamle vän Wagner (andra var Wagners alltmer tysknationella hållning och hans avfall från hedendomen i slutoperan Parsifal). Man skall lägga märke till att Nietzsches avståndstagande från judehatet ägde rum i en tid då antisemitismen var helt salongsfähig. Det var ett av många tecken på hans mod och självständighet.

Brandes skrift gav reklam

1888 publicerade Georg Brandes i Danmark sin uppsats ”Aristokratisk radikalisme”, som två år senare blev översatt till tyska. Brandes var nyfrälst nietzschean och hans skrift kom att innebära en kraftig reklam för Nietzsche, vars skrifter dittills inte nått några större upplagor. Det faktum att Brandes hade judiskt påbrå spelade dessutom sannolikt en stor roll för att den judiska intelligentian i Europa kom att visa ett positivt intresse för Nietzsche, även om det också fanns judiska kritiker.

Filosofen Martin Buber hyste som sjuttonåring stor beundran för Nietzsche och översatte hans Zarathustra till polska. Även den unge Isaac Bashevis Singer kände släktskap med nietzschefilosofen, och den av högerterrorister mördade Walter Rathenau hörde till beundrarna. Själv kallade Nietzsche judar na ”den starkaste, segaste och renaste ras som för närvarande lever i Europa”.

När nietzscheforskaren Karl Schlechta visade ett anti-antisemitiskt uttalande av Nietzsche för nazibossen Hans Frank frågade denne om Schlechta tänkte publicera uttalandet. ”Ja, någon gång tänker jag göra det”, svarade forskaren. Efter kriget var Schlechta den förste att avslöja systern Elisabeths förfalskningar, och han började ge ut en korrigerad version av Nietzsches samlade skrifter, ett krävande arbete som fortsattes av italienarna Montinari och Colli.

Osäker med kvinnor

Nietzsches förhållande till kvinnor var alltid mycket hämmat. Det hade väl en bakgrund i att han under barn- och ungdomsåren var kringgärdad av mer eller mindre hälsosam kvinnlig omsorg. Till beskäftighet och dominans stegrades den hos systern Elisabeth, som intrigerade sönder hans enda allvarliga kärleksaffär.

Nietzsche reagerade också tidigt mot både moderns och systerns inblandning. Men hur illa han tyckte om dem vet vi inte riktigt, för när han sedan blev mentalsjuk städade systern bort brev och annat som skvallrade om hans opassande antipati mot ”sina närmaste”. Hon gjorde också små fina ändringar i kritiska uttalanden han gjorde om det tyska kejsarhuset så att det såg ut som om han var en trogen beundrare av det. Hon strök och härjade i fjärde delen av Zarathustra. Också den biografi som systern skrivit om Nietzsche är notoriskt opålitlig, men den presenterade för eftervärlden en Nietzsche ackurat som högersinnande och chauvinister, professorer och andra, ville ha honom.

En vinterdag 1889 i den italienska staden Turin slog det slint för stackars Nietzsche. Det skedde när han kramade en häst som blev misshandlad av kusken. Ryktena om att Nietzsche blivit tokig nådde hemlandet och en hastigt tillrest vän fann i hans enkla våning en svettig, dionysiskt dansande och halvnaken figur. Nietzsche övertalades med lock och pock att åka med hem.

Sedan följde hans liv som mentalpatient under – om man jämför med kompositören Robert Schumanns inspärrning på sin tids hiskliga dårhus – relativt humana villkor. Liksom i fallet Schumann har man spekulerat i om inte Nietzsche ådragit sig syfilis vid ett bordellbesök och att det skulle ha varit orsaken till hans blackout. Hjärnan blir ju anfrätt i sjukdomens tredje och slutliga stadium. Men den pryda systern arbetade idogt mot en sådan tolkning. Frågan om Nietzsches sinnessjukdom och tidiga död (han dog i augusti 1900, vid 56 års ålder) är ännu inte helt avgjord. Den senaste digra studien gjordes 1990.

Flyttade till Weimar

Den energiska systern tog efter moderns frånfälle 1897 hand om brodern och flyttade honom till Weimar och till det hus som i dag kallas Nietzsche-arkivet. Dit hade hon också transporterat alla hans papper, det vill säga de som hon kunnat få tag i sedan han blev sjuk.

Där började hon en skum hantering och fick snart sällskap av andra personer som oanande drogs in i hennes garn. De hade nog anledning att ångra sin tjänstvillighet, ty Elisabeth var diktatorisk och fattade stora beslut bakom ryggen på sina ”medarbetare” som de sedan fick ansvara för. En som snabbt drog sig ur var Rudolf Steiner, antroposofins fader, som på den tiden arbetade med Goethes naturvetenskapliga skrifter i slottet i Weimar.

Sedan oktober 1994 kan man besöka barndomshemmet vid Weingarten 18 i Naumburg, och ett museum har inrättats i Röcken, där Nietzsche även fann sin sista vila. Systern Elisabeths grav finns också där.

Hitler var på sin tid där med blommor, och kopplingen nazism-nietzscheanism gjorde att det under DDR-tiden var politiskt inkorrekt att överhuvudtaget låtsas om Nietzsche (Röcken, Naumburg och Weimar låg i DDR:s statsområde).

Blev en icke-person

Georg Lukácz fastslog vad en sann socialist bör tycka om denne imperialismens och fascismens idébyggare och Nietzsche blev en icke-person. Arkivbyggnaden i Weimar fick stå kvar, men papperen flyttades till Goethe–Schiller-arkivet, och dess nazistiske föreståndare haffades av sovjetarmén. Ordet ”Nietzsche-Archiv” mejslades bort från fasaden och huset blev gästhem för weimarforskare. Dock såg man inte gärna att någon forskare intresserade sig för Nietzsche. Att de italienska experterna fick tillträde till hans efterlämnade papper beror väl på att de var medlemmar i det italienska kommunistpartiet.

Alldeles efter den tyska återföreningen blev weimarhuset tillgängligt igen och utställningen är inte ointressant ur svensk synvinkel. Där framgår att den som 1907 räddade Nietzsche-arkivet från ekonomisk kollaps var den svenske bankiren och konstgynnaren Ernest Thiel, vilken också översatte flera av Nietzsches skrifter.

I Thielska galleriet i Stockholm kan man för övrigt se originalet av Edvard Munchs berömda nietzscheporträtt. Och på ett gulnat visitkort i weimarutställningen står skrivet, att en ”Frl. Key” skulle framträda på en större kaffebjudning. Det utlovades att hon skulle hålla ett anförande – om Friedrich Wilhelm Nietzsche.

Folke Schimanski är journalist och återkommande medarbetare i Populär Historia.

**Publicerad i Populär Historia 1/1995