Verkligheten bakom Arn: Tempelriddarna
Tempelriddarna kom till som en konsekvens av av Påve Urban II:S maning till korståg. Deras uppgift var från början att skydda pilgrimer på väg till den heliga graven i Jerusalem.
Pilgrimsresor var viktiga för medeltidens kristna, särskilt de som gick till Jerusalem. Under senare delen av 1000-talet blev de allt svårare att genomföra. Turkarna erövrade delar av det kristna Bysans, och i det kaos som uppstod blev resorna farliga.
Påven Urban II var bekymrad, men han fick en idé. Riddarväsendet var i vardande, och han utmanade kristna stridsmän att göra en pilgrimsfärd till Jerusalem för att befria staden från de ”orena” muslimerna. Urban höll en uppfordrande och retoriskt skicklig korstågspredikan i franska Clermont år 1095. Detta kom att förändra historien.
I kölvattnet uppstod en rörelse som skulle komma att leva vidare i flera hundra år. Korstågen utkämpades över stora geografiska områden och berörde hundratusentals människor. Ideologin knöt ihop frälsning och våld – att delta i ett korståg var botgörande och gav förlåtelse för världsliga synder. Denna koppling mellan frälsning och heligt krig var något nytt i medeltidens Europa.
Jerusalem intogs 1099
Attraktionskraften blev så stor att inte bara riddare och andra vapenföra lockades utan även unga, gamla, sjuka och udda existenser. Givetvis blev logistiken komplicerad. Uppskattningsvis drog 60.000 till 100.000 iväg på det första korståget. Alla behövde mat, vatten och beskydd under den långa färden till Det heliga landet.
Trots katastrofal planering kunde Jerusalem intas år 1099 efter ett blodigt slag. Men korsfararna saknade en plan för fortsättningen. Vad skulle de göra med Det heliga landet? En kung, Balduin I, utnämndes för att garantera stabiliteten och infrastrukturen. Pilgrimer skulle kunna besöka Jerusalem under trygga former.
De erövrade områdena bestod av fyra delar: kungadömet Jerusalem, furstendömet Antiochia, grevskapen Tripoli och Edessa. Gemensamt namn blev Outremer, vilket betyder ”på andra sidan havet”. Outremer blev instabilt. Inbördes intriger och maktstrider var legio, men den verkliga akilleshälen var bristen på kvalificerat manskap. Många riddare färdades till Jerusalem, men efter att ha besökt den heliga graven återvände de hem. Hotet från muslimerna krävde ständigt fler insatser från Europa och nya korståg.
Tempelriddarna bildas
En dag år 1104 anlände ett antal riddare sjövägen, en av dem hette Hugues de Payns. I Jerusalem mötte han pilgrimer som berättade om de faror och trakasserier de hade utsatts för. Stråtrövare och saracener (araber och turkar) hade lurat på dem, överfallen var brutala, och många slutade med döden. Hugues de Payns var en man av sin tid; en riddare med böjelser för munklivet. Han bildade ett brödraskap av munkar med uppgift att försvara pilgrimerna. Krigarmunkar var något nytt.
På juldagen 1119 svor nio franska riddare eden att följa den augustinska klosterregeln inför patriarken i den Heliga gravens kyrka. En krönikör, Jacques de Vitry, skrev att deras dubbla uppgift var ”att försvara pilgrimer mot stråtrövare och våldtäktsmän och leva i fattigdom, kyskhet och lydnad enligt de regler som gäller för präster”. Från början var uppgiften att hålla vägen från Medelhavet till Jerusalem fri från banditer, men snart tog munkarna aktivt del i alla Outremers aktioner.
De inkvarterades i al-Aqsa-moskén, som döptes om till Salomos tempel och kallade sig ”Kristi fattiga riddare”. Snart fick de dock heta ”tempelriddarna” eller ”tempelherrarna”. De blev korstågsrörelsens elittrupper.
Arn de Gothia en fiktiv gestalt
Vi saknar belägg för att det har funnits en svensk tempelriddare, även om forskarna tror sig veta att enskilda högreståndspersoner från Norden anslöt sig till korstågen som utgick från kontinenten. ”Arn de Gothia” är dock en alltigenom fiktiv gestalt. Jan Guillou låter honom figurera vid två viktiga drabbningar: vid Mont Gisard och Hattins horn. Vad skedde egentligen där?
Slaget vid Mont Gisard stod i november 1177. Kungen av Jerusalem, Balduin, och tempelriddarna överraskade sultanen av Egypten, den arabiske hjälten Saladin (som var kurd), när han trodde att vägen låg fri mot Jerusalem. De muslimska styrkorna hade utgått från Egypten och nått en ravin nära slottet Mont Gisard, sydost om Ramla. I tron att ingen fara hotade gav Saladin soldaterna lösa tyglar och tillät att de ägnade sig åt plundring.
Plötsligt anföll frankerna (de kristna västeuropéerna) och Saladins armé skingrades. Själv lyckades han undkomma tack vare sin vakt. Saladin och hans män flydde mot Egypten och bytet övergavs. Frankernas armé var för liten för att orka förfölja de flyende, men alla fångarna kunde släppas fria.
Slaget vid Hattin
Saladins prestige fick sig en knäck, men utan hjälp utifrån skulle frankerna i det långa loppet ändå stå sig slätt mot honom eftersom han hade obegränsat med folk i sin armé. En vapenvila ingicks. Den kränktes av frankerna och ett avgörande slag blev oundvikligt. Det stod den 3–4 juli 1187 vid Hattin, en platå väster om sjön Genesaret. Saladins armé var numerärt övermäktig, hela 60 000 man mot frankernas 14 000. Men det var inte antalet som fällde avgörandet, utan det faktum att frankerna inte hade säkrat sin vattenförsörjning.
Sommaren är fruktansvärt het i Det heliga landet och både djur och manskap törstade svårt. Saladins krönikör Beha al-Din uttryckte förvåning över att frankerna ”bara marscherade på som om de drogs mot döden, övertygade om sitt öde att de nästa dag skulle få ligga i sina gravar”. Det är också så Jan Guillou beskriver händelsen – som ett självmordsuppdrag framkallat av odugliga härförare.
Den muslimska attacken kom i gryningen. De kristna infanteristerna såg i fjärran den glittrande Genesaret, och de hade bara en tanke i huvudet – vatten. Slaget pågick i timmar. Frankerna gjorde okontrollerade försök till genombrytningar, men förgäves. Många dödades, andra togs som fångar. Blodet flöt, och nederlaget blev totalt.
Riddarna halshöggs efter slaget
Beha al-Din berättar att en enda muslim hade fångat in trettio flyende franker och bundit ihop dem med ett tältrep. De var så skräckslagna att de inte vågade göra motstånd. Saladin tog emot den utmattade kung Guy, som hade efterträtt Balduin, och tempelherrarnas stormästare, markisen av Montferrat, samt en del lägre ledare, i sitt tält. En bägare med vatten, kylt med snön från det näraliggande alltid snöklädda Hermon, räcktes över till kungen.
Han drack men skakade av rädsla, övertygad om att han skulle mista huvudet. Saladin försäkrade honom: ”En kung dödar inte en kung.” Men han tänkte inte spara riddarna i de militära ordnarna; han skulle bara skona Tempelherreordens stormästare. En skara fanatiska sufier önskade inget hellre än att få döda tempelherrarna. De utförde avrättningarna med välbehag. I Jan Guillous skildring sparade Saladin tempelherren Arns liv, men i verkligheten gavs ingen nåd.
Fångarna fördes till Damaskus där baronerna inkvarterades komfortabelt medan de lägre soldaterna såldes på slavmarknaden. De var så många att priset föll till tre dinarer, och man kunde köpa en hel familj, en man, en fru, deras tre söner och två döttrar för åttio dinarer. En muslim tyckte till och med att det var en god affär att byta en fånge mot ett par sandaler. Efter slaget vid Hattin låg vägen öppen mot Jerusalem. Saladin intog Den heliga staden den 20 september 1187.
Rikard Lejonhjärtas korståg
Flera försök gjordes av västeuropéerna att återta förlorad mark. Det tredje korståget leddes av Rikard Lejonhjärta. Han var en formidabel härförare som inte lämnade något åt slumpen. Lejonhjärtas planering var minutiös och han hade enkelt kunnat återta Jerusalem. Men till sina mannars förtvivlan stannade han på halva vägen. Frankerna skulle aldrig i längden kunna hålla staden. När korsfararna återvänt hem skulle den ligga vidöppen för återerövring. Fåtalets dilemma upprepade sig.
Rikard insåg att det verkliga problemet var Egypten. Om dess makt krossades skulle ett stabilt korsfararrike kunna återupprättas. Men det var omöjligt att skapa entusiasm för ett sådant krigsäventyr. Det var för Jerusalem och Den heliga gravens skull som korsfararna i hans armé hade dragit ut.
Rikard hade också en smått otrolig lösning på lut. Han ville gifta bort sin syster Joan med Saladins bror, al-Adil. En sådan allians skulle skapa en varaktig fred i området, ansåg han. Historien berättas av krönikören Beha al-Din. Förhandlingar fördes genom en mellanhand och Saladin godkände det hela. Men när Joan fick reda på vad som försiggick ovanför hennes huvud blev hon ursinnig. Hon svor vid sin heligaste tro att hon vägrade. Skulle hon tillåta att en muslim hade sexuellt umgänge med henne? Rikard blev brydd och förslaget rann ut i sanden.
Rikard Lejonhjärta lämnade Heliga landet med båt 1192 utan att ha åstadkommit mer än att befästa en landremsa vid Acre som frankerna behöll fram till 1291. Om han hade stannat i ytterligare ett par månader hade historien blivit annorlunda. Saladin dog den 4 mars 1193, utmattad av årtionden av krig.
Korståg i dagens retorik
Korstågen är historia, men de lever vidare i Mellanöstern. Arabvärlden väntar på en ny Saladin. President Nasser i Egypten försökte återuppväcka hans ande i sina försök att skapa en förenad arabrepublik, Saddam Hussein gjorde en poäng av att han och Saladin var födda i samma stad, Tikrit, och PLO-ledaren Yasir Arafat ville ha ”Saladins fred” med Israel. När han återvände från förhandlingarna med den amerikanske presidenten Bill Clinton och Israels premiärminister Ehud Barak i Camp David 2000 hyllade skaror honom på flygplatsen med slagord som ”vår tids Saladin”. Staten Israel uppfattas av en del som en korsfararstat, upprättad på arabisk mark av det kristna västerlandet.
Korstågen återkommer också i terrornätverket al-Qaidas retorik. Dess ledare Usama bin Ladin rättfärdigar terrorn genom att tala om jihad, heligt krig, mot judar och korsfarare. Tyvärr var president Bush omedveten om ordets laddning när han 2001 talade om ett korståg mot terrorismen.
