Frösta korståget: Med svärd i kristen tjänst

De gamla rivalerna om herraväldet över Europa – Rom och Bysans – hade på 700-talet utökats med en tredje, den arabiska expansionismen. I väst hejdades den vid Poitiers (732), i öst vid Bysans portar. Men det kvarstår som ett märkligt historiskt faktum att araberna, dessa halvnomadiska stammar, bara hundra år efter Mohammeds död hade förvandlats till fullfjädrade imperialister, som behärskade hela östra medelhavsområdet, Nordafrika, Sicilien och stora delar av Spanien.

Islam var arabernas kitt och drivkraft och koranens språk det lingua franca som underlättade deras administration av de erövrade områdena. Från Syrien och Egypten övertog de hävdvunna bysantinska traditioner, förutom beskattningssystem och byggnadskonst även vetenskap – och därmed en grekiskantik bildning, som då sedan länge var bortglömd i Västeuropa.

Fredlig samlevnad

Judar och kristna, fram till 1000?talet en majoritet i de muslimska rikena, förföljdes inte. Deras insatser behövdes och de sågs som Bokens folk, föregångare om än ofullgångna, till det islam som var profetens gudomligt inspirerade verk. Däremot tvangs de betala skatt – med tanke på människans inneboende snålhet ett på sikt utomordentligt effektivt omvändelsevapen.

Den fredliga samlevnaden mellan kristna och muslimer fick sig en första törn år 1009, då kalifen av Egypten förstörde Den heliga gravens kyrka i Jerusalem, kristna pilgrimers främsta mål. Denne shiitiske muslim förföljde även sunniter, men judar och kristna tvangs som tecken på sin otro sy fast särskilda skammärken på sin klädedräkt – ett dystert förebud till den kristna kyrkans likartade åtgärd mot judarna 1215 och till vårt eget århundrades Hitler.

Vid tiden för det första korståget var den muslimska världen splittrad, ett svaghetstillstånd som de kristna korsriddarna kunde utnyttja. Detta korstågs direkta anledning var en bysantinsk vädjan till påven om militär hjälp mot attackerande turkiska muslimer, men det syftade från början till en erövring också av Det heliga landet från araberna. Den indirekta anledningen var en stärkt påvemakt med växande ledarskapsanspråk över kristenheten.

Det var ett tillfälle av gyllene möjligheter som öppnade sig för påven Urban II när den bysantinske kejsaren Alexios Komnenos vädjade om hjälp mot turkarna. De två trätobröderna, öst- och västkyrkorna, skulle kunna försonas, påven ta ledningen över Europas furstar och kristenheten avvärja den muslimska faran, kring Bysans turkarna, i Palestina araberna.

Inre fejder och yttre strid

Till skillnad från islam innehåller kristendomen inga tankar på jihad – heligt krig. De tidiga kristna ledarna hade tillhållit sina anhängare att avhålla sig från våld. Men denna principiellt fredliga inställning hade under loppet av 800- och 900-talet fått ta emot åtskilliga törnar. Vilda främlingshopar – förutom muslimerna var det magyarerna och våra egna vikingar – hade härjat i Europa, och även hos kyrkans män, tidens ledande intellektuella, hade tanken börjat vakna på en aktiv kamp: den kristne bör ingripa i världen.

I ett primitivt Europa, behärskat av sin egen råbarkade krigaradel, var det inte bara utifrån faran kom. Frankrike var sönderslitet av sina egna furstars inre fejder; deras hobby var krig och deras plundrande roffarband skapade namnlösa lidanden för lokalbefolkningarna. Inte heller kloster och kyrkor gick säkra för deras räder, och den Gudsfred kyrkan påbjudit – förbud mot strid under sön- och helgdagar – förslog inte långt. Kyrkan fick ta till lämpor, väl inte förbud mot krig, men uttryckligt förbud mot orättfärdiga krig. Den kristne riddaren skall vara krigarens ideal, en tapper ädling med kvinnors, värnlösas (och prästers) beskydd på sitt program.

Mot denna bakgrund är det kanske inte så konstigt att det blev en fransk påve som på fransk mark slungade ut Europas första korstågsappell. Det är kanske också helt följdriktigt att det var just franska och fransk?normandiska furstar som kom att bli de entusiastiska ledarna i de europeiska korstågen.

Inför en stor åhörarskara i Clermont höll Urban sitt eldande tal: hädanefter skulle kristna inte slåss mot kristna utan mot kristenhetens fiender, dessa ”otrogna” som ”ödelägger Guds kyrkor i öst och som har förslavat Kristi heliga stad, Jerusalem”. Hunger, törst och umbäranden, sade påven, var förvisso att vänta för alla dem som ville ta på sig korset för Kristus skull, men för den som ville rädda sin själ borde ingen tvekan finnas!

Responsen blev enorm och den förstärktes genom Urbans personliga propagandaturnéer och hans påvliga herdabrev. ”Gud vill det, Gud vill det!” löd snart fältropet genom hela Europa. Män, kvinnor och barn, fattiga och munkar lystrade till den påvliga uppmaningen, enligt moderna beräkningar närmare 140 000 människor.

Hängivelsen var i själva verket för stor för påven, som i första hand hade tänkt sig en disciplinerad krigsexpedition med proffssoldater. I ett brev till staden Bologna försöker han direkt lägga på bromsen, då han uttryckligen förbjuder präster att lämna sina församlingar vind för våg och unga gifta män att ge sig iväg utan sina hustrurs (!) tillåtelse.

Folkhop på väg

Företaget hade emellertid redan hunnit bli okontrollerbart. Våren 1096, fem månader före den officiella starten, banade sig en mångtusenhövdad folkhop iväg österut, vandrande genom den ungerska vildmarken, med hus, hem, anförvanter och obärgade skördar övergivna bakom sig och under plundrande och tumult.

Denna oregerliga trashankshop var det första den bysantinske kejsaren såg av sina västerländska ”räddare”. De här pilgrimerna nådde aldrig Jerusalem. De mejades mangrant ned av turkarna på Mindre Asiens fastland. En dyster syn, skriver den bysantinske kejsardottern Anna Komnena – deras hopsamlade kroppar formade sig till ett berg som sträckte sig ända upp i skyn.

Den folkliga entusiasmen kan inte förstås utan hänsyn till det allmänna klimatet i Europa på 1000-talet. Europa var fattigt, okunnigt och efterblivet, men fromheten var stark. En reformerad kyrka hade stärkt sitt grepp om själarna, syndamedvetenheten genomsyrade människornas sinnen och just vid denna tid väntade man sig Jesu återkomst och hans stundande tusenårsrike. Bot- och pilgrimsfärderna, allmänna under hela medeltiden, hade intensifierats och ryktet om korstågsdeltagandets premie, syndaförlåtelsen, ägde en enorm suggestionskraft.

Det svåråtkomligaste och därför mest meriterande pilgrimsmålet hade alltid varit Jerusalem, platsen för Herrens heliga grav, men nu också för hans nya uppenbarelse. Förhoppningen om det eviga livet var en realitet, att slå ned Kristi fiender ett imperativ. Det gick som det brukar gå, nämligen överstyr.

Ur stånd att bärga sig tills de kommit till Jerusalem kastade sig upphetsade hopar av sådana folkliga pilgrimer över Europas egna hemmaotrogna; de blomstrande judarna i Sydfrankrike och i de rhenländska städerna massakrerades i urskillningslöst raseri, deras ägodelar stals. Det är dock att märka att dessa judemassakrer varken nu eller i Andra korståget, då de åter dyker upp, ännu var kyrkligt sanktionerade. Samtida kristna krönikörer tar helt avstånd från dem, och det finns talrika exempel på lokala biskopar som – om än ofta förgäves – försökte erbjuda de hotade skydd i sina borgar och kyrkor.

Furstar i Konstantinopel

När de egentliga korsfararna – frankiska, normandiska och flamländska furstar – anlände till Konstantinopel, skedde det på utsatt tid och under mer ordnade förhållanden. Deras pålitlighet var dock inte anmärkningsvärd. De lät sig överösas av skänker av sin bundsförvant kejsaren, lovade dyrt och heligt att allt land de kunde återta av turkarna skulle återställas till honom allena, drog sin färde – och glömde snart de flesta av sina löften.

I juni 1098 hade redan de två första europeiska korsfararstaterna fötts i Orienten: Edessa och Antiokia. Antiokias förste härskare blev den oförvägne Bohemund av Tarent, normand från Syditalien och vikingaättling.

Antiokia hade varit en viktig bysantinsk handelsstad. För korsfararna var den ett emotionellt mål: här hade en gång aposteln Petrus grundat den första kristna församlingen.

Belägringen av staden blev lång och plågsam, turkarna försvarade sig tappert och fick småningom hjälp av arabiska allierade. De kristna belägrarna svalt och törstade inte mindre än de innestängda antiokiaborna, och Stefan av Blois, en av deras ledare, flydde plötsligt.

Denne Wilhelm Erövrarens svärson må tjäna som exempel på att alla korsfararhjältar inte var smidda av stål; hans brev hem är bevarade, hans öde blev tragiskt. I längtansfulla brev till sin hustru beskriver han sin önskan om deras snara återseende, skryter patetiskt för henne med sin egen tapperhet och den kristna sidans ständiga framgångar: ”De våra dödade sextio turkar och tog deras huvuden hem till lägret. Vi förlorade ingen.”

Men några månader senare är Stefan inte längre kvar utanför Antiokias murar utan hemma i Frankrike på sitt slott i Blois, mött av allas förakt. Inte heller hans hustru står ut med feglingen. Hon uppmanar honom att återerövra sin förlorade ära, och när några år gått befinner sig Stefan igen bland de kämpande i öst. Där stupar han, långt borta i främmande land.

Antiokia fick stormas utan Stefan, men de stridandes roller förbyttes när de kristna plötsligt fann sig instängda i staden med turkiska härar utanför murarna. Hungersnöd hotade och kapitulation låg i luften. Men en mycket fiffig list göt nytt mod i soldaterna.

Uppfinningsrik greve

Greven av Toulouse hade i sitt följe en uppfinningsrik man som hade kommit över ett riktigt rostigt och urmodigt arabiskt svärd. I skydd av nattligt mörker grävde han ned det bakom altaret i Petrus kyrka och höll så ett flammande tal till det uppgivna fotfolket: han hade, sade han, i en vision fått vetskap om den heliga lans som vid korset hade genomstungit Herrens sida. Lansen hittades sedan bakom altaret under folkets jubel och gjorde mycket riktigt under: de triumferande soldaterna stormade ut ur staden med Gudsbeviset i högsta hugg och drev bort de förlägna turkarna. Antiokia var definitivt kristet.

Men kulmen på färden återstod. I juli 1099 föll Jerusalem, efter en månads belägring. Ett ögonvittne berättar:

”Innan vi anföll Jerusalem predikade våra biskopar och präster för oss och uppmanade oss att vandra i procession till Guds ära runt staden, att be och ge allmosor och fasta.”

Efter denna fromhetsmanifestation var det dags för mer handfasta tag. Jerusalem stormades och plundrades. Dess muslimska invånare mördades hoptals:

”Om du hade varit där, skulle du ha sett våra fötter färgas av de dräptas blod upp till fotlederna. Ingen av dem lämnades vid liv; varken kvinnor eller barn sparades. Efteråt gick alla, präster och lekmän, till Herrens grav och Hans härliga tempel sjungande den nionde av Davids psalmer. Med passande ödmjukhet läste de bönerna och höll gudstjänster vid de heliga platserna, som de så länge åtrått att få besöka.”

En rapport om detta härliga tillfälle sändes omgående hem till påven. Urban hade dock utandats sin sista suck två veckor före Jerusalems erövring. Han fick aldrig veta hur lyckat hans korståg hade varit.

Kungadömet Jerusalem blev nu en europeisk stat, i vasallförhållande endast till påven. Alexios Komnenos dog småningom av grämelse. De nya korsfararstaterna ersatte i rask takt hans kejserligt grekiska biskopar med latinska; infödda greker i området fick tillsammans med judar och muslimer finna sig i att degraderas till en sorts andrarangsmedborgare. Den gamla misstänksamheten mellan Rom och Bysans bestod, tvärtemot påvens ursprungliga intentioner.

En mondän värld

De européer som slog sig ned i de erövrade områdena gjorde det med runda ögon. Från ett Europa som ännu till stor del var baserat på jordbruk och naturahushållning dök de rätt in i en mondän värld av urbanitet, handel och internationalism. De anpassade sig snabbt. Deras toppskikt, de feodala furstarna, tog efter det arabiska beskattningssystemet – bekvämare än plundringståg – och kunde avlöna soldater i reda pengar; av fotfolket uppstod efterhand en välmående borgarklass, som efter lokalt mönster kunde ägna sig åt köpenskap och hantverk.

En blandkultur växte fram, där nykomlingarna i stigande grad antog arabiska seder, matvanor, mode och hygien. Den primitiva läkarvård de kände till från Europa och där patienten betydligt oftare dog än överlevde behandlingen förbättrades under arabiskt inflytande och efter arabiskt mönster började de bygga moderna sjukhus; Tempelriddarnas sjukhus i Jerusalem var ett sådant, med plats för tvåtusen patienter och flera heltidsanställda läkare.

Kolonier av köpmän

Blomstrande enklaver i städerna utgjorde de italienska köpmannakolonierna i Antiokia, Tripolis, Akkon och Beirut, som helt skötte sig själva och vars privilegierade ställning var ett korsfararnas tack till deras moderstäder (Genua, Pisa och Venedig) för marin assistans vid erövringarna. Genom de italienska köpmännens förmedling fann den rikare österländska kulturen – inte bara varor utan också idéer – sin väg till Europa.

I själva verket naturaliserades européerna så väl i sin nya omgivning, att det ibland uppstod kulturkollisioner mellan dem och de nya korsfarare som efterhand vällde in från Europa. Dessa fann det svårt att förstå den relativa harmoni som kunde råda mellan det rättrogna kristna härskarskiktet och deras underlydande ”otrogna” befolkning.

Européernas svaghet var deras numerär. De byggde sitt försvar på borgar och på legoknektar ur en majoritetsbefolkning som av naturliga skäl kunde vara fientligt sinnad; vid större fara fick de hjälp från väst, men den var tidsmässigt trög och försvårades av rivaliteten mellan de nyanlända furstarna och de lokala. Ständig konkurrens rådde också mellan furstarna på hemmaplan och nedsatte deras motståndskraft utåt.

Nittio år efter Jerusalems erövring återtogs staden (1187) av araberna. Det skedde under ledning av den legendariske Saladdin, en muslimsk motsvarighet till Karl den Store och omstrålad hjälte i arabvärlden. Denne västerlänningars besegrare (idag av förståeliga skäl Saddam Husseins idol) som ur blygsamma omständigheter svingat sig upp till ledarskap har en mycket märklig bakgrund.

Född av kurdiska föräldrar (det har nog Saddam förträngt) och med en militär träning i frankisk tjänst – han hade rentav dubbats till frankisk riddare – var hans liv vigt till jihad, men hans nära bekantskap med européerna höll hans segrar inom måttfulla ramar. Det blev ingen massaker på de kristna i Jerusalem, de som kunde fick köpa sig fria, resten förslavades.

En stad, tre religioner

Kampen om Den heliga staden slutade inte här och pågår ju ännu idag, om än med nya förtecken. Det har varit Jerusalems olycka att den delat sin helighet mellan tre närbesläktade och sinsemellan oförsonliga världsreligioner. Under korstågstiden stod dragkampen mellan kristna och muslimer och den böljade av och an, med växlande framgång för de två parter som här såg ned på varandra. År 1291 drevs de sista korsfararna bort från Det heliga landet och de europeiska korsfararstaternas saga var all.

Det var det första korståget som i kristen historieskrivning var det mest bejublade. De senare expeditionerna gick sämre och entusiasmen svalnade efterhand bland Europas folk. Tågen hade kostat mycket i liv och lidanden och för deltagarna hade de varit dyra att finansiera. Senare påvar måste locka med annat än själens salighet, de började ta upp skatt för att från centralt håll kunna bekosta företagen, men skatterna vållade nytt missnöje. Det fjärde korståget gick helt ur påvens händer och förvandlades med venetiansk assistans till en katastrofal attack på Konstantinopel, som 1204 utsattes för en skoningslös orgie i plundring och mord.

I förlängningen av denna skandal kan man se den fortsatta nedgången för det en gång så välmående bysantinska riket och dess slutliga fall för turken 1453, en ironisk final av europeisk inkompetens med tanke på Första korstågets käcka paroll att skydda just Konstantinopel mot just turken.

Påvemaktens förlorade grepp under korstågstiden visade sig i en tilltagande framväxt av oppositionella rörelser på hemmaplan. Det ledde till en hårdnande attityd mot oliktänkande, som utmynnade i de blodiga krigen mot de albigensiska kättarna i Sydfrankrike, till det fjärde laterankonciliets beslut 1215 att förfölja judarna och slutligen till upprättandet av den fruktade inkvisitionsdomstolen.

Korstågen som skulle ena Europa vändes nu mot Europas eget hjärta.

Publicerad i Populär Historia 5/1992