Korsfararnas kontrollstation

På en höjd vid floden Nogat tronar borgen som beseglade preussarnas öde. Mot de starka murarna av rött tegel hade detta baltiska folk inget motvapen.Från d

11 juli 2006 av Claes Carlsson

På en höjd vid floden Nogat tronar borgen som beseglade preussarnas öde. Mot de starka murarna av rött tegel hade detta baltiska folk inget motvapen.Från den nybyggda borgen Marienburg skulle riddarna av Tyska orden hålla sina undersåtar under noggrann uppsikt. Borgens namn var en hyllning till Tyska ordens skyddshelgon Maria, ett namn som förpliktigade. Från början byggd för att kontrollera en del av det medeltida Preussens västligaste provinser, blev den snart navet i den tyska ordensstaten och en av Europas största försvarsanläggningar.

Det var i början på 1270-talet som Marienburg, eller Malbork som borgen och staden i dess närhet heter i dag, började byggas som en del i det nätverk av försvarsanläggningar som korsriddarna i Tyska orden uppförde för att erövra och kontrollera Preussen. Till skillnad mot tidigare fort av jord och timmer byggdes Marienburg av tegel. Man hade upptäckt att leran som fanns här, och på många andra ställen runt om i Preussen, lämpade sig väl för storskalig tegelproduktion. Det röda teglet blev karaktäristiskt för alla ordens borgar, kloster och städer.

Som med alla andra borgar orden byggde, valde man först ut en strategisk plats; i det här fallet en höjd flankerad av en flod på ena sidan och ett träsk på den andra. En kvadrat på 52 gånger 61 meter mättes upp. Strax utanför denna uppfördes en skyddsmur. De första byggnaderna som uppfördes var kapellet och kapitelhuset. Dessa var också de viktigaste: kapellet eftersom korsriddarna var både munkar och riddare, och kapitelhuset för att det var där alla möten hölls och viktiga beslut togs.

Men hur kom det sig att Tyska orden, som liksom alla andra riddarordnar bildats i Palestina under medeltidens korståg, nu byggde en egen stat längs östersjökusten? Allt hade börjat med en inbjudan från den polske hertigen Conrad av Masovien i början av 1200-talet. Polen var under den här tiden genom arv splittrat i flera mindre hertigdömen med härskare som alla drevs av sina egna mål och bekymmer. Conrads stora huvudvärk var de hedniska preussarna. De gjorde räder in i hans land, plundrade, mördade och kidnappade kvinnor och barn, som de sedan gjorde till slavar.

Många försök hade gjorts att fredligt omvända preussarna, men förgäves. Problemen blev allt värre och hertigen vände sig, mer eller mindre i desperation, till Tyska orden för att få hjälp.

Som alla andra religiösa riddarordnar var även Tyska ordens uppgift att slåss mot de otrogna och försvara kristenheten. Ordens viktigaste inkomster kom från donationer från välvilliga furstar och adelsmän. En starkare territoriell bas skulle göra dem mer självständiga, eftersom land var samma sak som pengar. Stormästaren Herman von Salza såg möjligheten och utnyttjade sina goda kontakter med den tysk-romerske kejsaren Fredrik II för att försäkra sig om att erövrade territorier skulle förbli i ordens händer.

Resultatet blev ”den gyllene bullan av Rimini”, ett dekret där kejsaren gav Tyska orden full rätt till allt erövrat land i Preussen.

Redan 1228 skickades en första liten grupp riddare till det av korståg nästan avfolkade Culm, den del av Preussen som låg närmast hertigens domäner. Händelserna som följde blev ett mönster som skulle upprepas många gånger innan korståget till slut var vunnet.

En borg byggdes. Härifrån svepte riddarna ut över landet i brutala räder mot ”hedningarnas” bosättningar. Utan nåd högg man ihjäl varje krigare och brände åkrar och byar. Bara de som genast omvände sig till kristendomen skonades. Just den här borgen låg vid floden Wisla, på det ställe där staden Thorn senare skulle komma att grundas. Thorn (i dag Torún), som blev en av de största medeltida städerna i Preussen, finns ännu bevarad, och är liksom Marienburg upptagen på Unescos världsarvslista.

Räderna in i Culm gjorde snart preussarna uppmärksamma på faran, men deras hövdingar var inte eniga; några av dem var redan kristna sedan tidigare missioner i området. Många hövdingar gick över till ordens sida och belönades med att få behålla sina landområden som förläningar.

Först när hotet från orden blev verkligt allvarligt, lyckades preussarna ena sig kring en ledare. Den här gången var det en hövding vid namn Pepin. Han gjorde brutala attacker mot dem som omvänt sig och skaffade sig på så sätt ett övertag över riddarna. Till slut blev han förrådd av sin egen svåger. Han släpades efter hästar till Thorn där han hängdes i det för preussarna heliga träd som staden byggts kring.

Snart var Culm i stort sett vunnet och Tyska orden gjorde sig redo för nästa steg. Ännu var dock antalet korsriddare få (i hela Preussen fanns vid den här tiden mellan femtio och hundra riddare och deras sergeanter, som var ungefär tio gånger så många) och det dröjde till 1283 innan de preussiska stammarna slutgiltigt kuvades.

Efter det kunde Tyska orden på allvar börja stärka sitt grepp om området. Man blev snabbt en mäktig stat – beviset för det kom när det kristna Pommern annekterades 1309. Hädanefter skulle korsriddarnas gärning handla mer om statsbyggande än kamp mot otrogna.

Med Pommern på ena sidan och Preussen på den andra befann sig plötsligt Marienburg mitt i ordens territorier. Det bestämdes att stormästaren permanent skulle flytta från Venedig till Marienburg, huvudort i den nya ordensstaten.

Nu påbörjades en massiv utbyggnad. Det gamla slottet förbättrades och försågs bland annat med en kyrka värdig ordens makt: Mariakyrkan med en väldig Mariastaty på utsidan. Den åtta meter höga madonnan var det första som fångade blicken när en besökare närmade sig slottet. I området närmast norr om det som kallades för ”höga slottet”, byggdes mellersta slottet. Denna del, som tidigare var en ringmur med förrådsbyggnader innanför, blev nu omgärdad av massiva byggnader för administration och representation. Här byggdes också stormästarens palats.

Runt hela borgen löpte en yttre ringmur med kraftiga försvarstorn, som också kringgärdade ett stort område norr om mellersta slottet. Här byggdes jättelika byggnader med stallar, verkstäder, förråd, tjänar- och soldatbostäder och inte minst den enorma arsenalen. Hela borgen var nu mer än tvåhundra meter bred och femhundra meter lång. Det mesta var färdigt vid 1300-talets mitt, men förbättringar gjordes under hela tiden borgen var i ordens händer – vilket inte skulle visa sig bli så länge. Redan 1457 tvingades man lämna över fästningen till den polske kungen, en svuren fiende efter ordens annektering av Pommern.

För att kunna bygga allt det här behövdes pengar. Det visade sig snart att preussarnas föråldrade jordbruksmetoder inte kunde producera ett tillräckligt överskott för att bära upp byggprojekt som Marienburg, och för att organisera den nya staten.

Redan tidigt hade man försökt tvinga preussarna att ta till sig modernare jordbruksmetoder, och deras motstånd mot detta var en viktig orsak till de uppror som präglade korstågstiden. Med förmånliga villkor lockade man istället till sig främst tyska bönder som fick bryta ny mark. På så sätt trängdes preussarna och den preussiska kulturen med tiden allt mer tillbaka. Antingen blev de efter hand helt germaniserade eller så gick de under.

Nazisterna kom, långt senare i historien, att betrakta korsriddarna som förkämpar för den tyska nationen, och det dröjde inte länge efter Adolf Hitlers maktövertagande innan flaggan med hakkorset vajade över Marienburg. Nazisterna släppte greppet om slottet först efter att ryssarnas artilleri skjutit det sönder och samman. Ända sedan dess pågår restaureringen av borgen, som numer till hälften är en rekonstruktion.

Korsriddarna i Tyska orden styrdes dock av helt andra motiv. De ville stärka sin orden och göra den så mäktig och inflytelserik som möjligt. Men detta var, åtminstone i början, endast ett medel för att uppnå målet – att sprida ”kristendomens ljus” bland de hedniska folken.

Ordens representanter var uppdelade i riddare, präster och sergeanter. De sistnämnda var inte fullvärdiga medlemmar men utgjorde majoriteten av de väpnade trupperna. Riddarna var alltid av adlig börd och skulle enligt klosterlöftena bekänna sig till fattigdom, kyskhet och lydnad. De skulle alltså, så långt det var möjligt, leva som munkar. Prästerna, som var i klar minoritet, hade till uppgift att sköta de religiösa förpliktelserna och ta hand om de sjuka.

Förutom bönen fem gånger om dagen, och den spartanska livsföringen, var själva innebörden av att vara en riddare av korset i allra högsta grad en religiös handling. De såg på sig själva som del i en gudomlig plan som skapade ordning ur kaos. De gjorde det för att rädda sin odödliga själ, och sitt korta världsliga liv lade de i Guds händer på ett sätt som få nutida människor kan relatera till.

Den medeltida korstågstanken urholkades dock efter hand när orden blev mer av landägare än korsets krigare, och det gjorde även riddarnas livsföring som med tiden blev allt mer extravagant. De furstar som kom som korsfarare till Marienburg lockades av de grandiosa festerna och möjligheten till jakt på mänskligt villebråd, och inte så mycket om botgöring för sina synder.

I mitten av 1300-talet hade Tyska orden etablerat sig som en stark och mäktig stat längs östersjökusten. Dess besittningar sträckte sig från Pommern i väster till Lettland och Livland i öster. Marienburg var vid den här tiden en av Europas allra mäktigaste försvarsanläggningar och ingick i det 120 borgar starka nätverk av fästningar, från vilka man kontrollerade och försvarade landet.

Men Marienburg var även en representativ byggnad som visade på ordens makt och storhet. I dess salar i Mellersta slottet togs inflytelserika gäster och allierade emot, och i det stora refektoriet hölls bland de mest strålande banketterna i hela Europa. På borggården anordnades tornerspel och annan underhållning.

Man eftersträvade även att vara en pilgrimsort för den här delen av Europa, och Mariakyrkan var fylld av viktiga reliker. Men framför allt – från Stormästarens palats regerades en ny mäktig germansk stat som direkt eller indirekt skulle vara med och påverka historiens gång ända fram till andra världskrigets slut.

Claes Carlsson är frilansjournalist

Från Palestina till Preussen

1190Tyska orden grundas i Acra i Palestina.

1228 Orden inleder sitt preussiska korståg.

1237 Svärdsbröderna i Lettland går upp i Tyska orden och blir en del av ordensstaten.

1242 Det första preussiska upproret och krig med Pommern.

1259 Det andra preussiska upproret då orden är nära undergång.

1277 Det tredje preussiska upproret som slås ner snabbt.

1283 Korståget avslutas.

1309 Pommern blir en del av ordensstaten och stormästaren flyttar till Marienburg.

1325 Starten på två decenniers krig mot Polen och Litauen.

1343 Fred med Polen.

1370 Slaget vid Rudau där ordensstaten besegrar Litauen.

1386 Polen och Litauen enas under en kung.

Ca 1400Orden står på toppen av sin makt.

1410 Slaget vid Tannenberg. Polen segrar. Ordens trupper räddar sig till Marienburg.

1454 Uppror i Preussen och Pommern stöds av den polske kungen som erövrar stora delar av ordensstaten.

1457 Marienburg blir polskt efter att ordens obetalda legosoldater. sålt slottet till kungen. Stormästaren flyr till Königsberg.

1466 Freden i Thorn. Culm och Pommern blir polskt.

1525 Ordensstaten sekulariseras, och bildar hertigdömet Preussen.

Publicerad i Populär Historia 5/2006

Kanske är du intresserad av...

Läs också