När 670 miljoner röstberättigade indier beger sig till valurnorna krävs omfattande logistik. Valet sker i fyra omgångar och började den 20 april. Resultatet ska vara klart den 13 maj. Allt pekar på att den hindunationalistiska koalition som styrt Indien sedan 1988 får fortsätta att regera. Kongresspartiet med Sonja Gandhi i spetsen orkar inte bjuda motstånd.

I väst har rapporteringen under senare tid handlat om ekonomisk tillväxt och fredsinitiativet med Pakistan. Minst lika viktiga delar av den indiska verkligheten är ökande religiösa konflikter, intensifierad hinduisering och därmed följande omskrivning av historien.

Ayodhya – helig stad

I fokus står Ayodhya, en av hinduismens sju heliga städer och viktig pilgrimsort i norra Indien. I denna stad med 75 000 bofasta invånare klämtar dagarna i ända klockor från otaliga tempel. Kvinnor i färggranna dräkter och män i saffransfärgade skynken rör sig i gränderna. Gudars symboler är målade i deras pannor. I den heliga Ghagharas (den klassiska floden Sarayu) smutsiga vatten renar pilgrimerna sina själar.

Ayodhya är Indiens känsligaste punkt på kartan. Oroligheter kan bryta ut när som helst. Här blandas mytologi och verklighet, historia och nutid. Staden har en central plats i det stora episka verket Ramayana (”Ramas romans”). Ramayana traderades muntligen under århundraden och nedtecknades 200–300 e Kr. Berättelsen påminner om Djungelboken; guden Ramas äventyr har varit godnattsaga för generationer av indiska barn. Samtidigt har teologer och filosofer lagt sina pannor i veck för att tolka innehållet som handlar om de hinduiska livsidealen.

Rama var prins av Ayodhya, men genom sin styvmoders svartsjuka berövades han tronen. Han tvingades fly till Dandaka-skogen med sin hustru Sita och hängivne bror Lakshmana. Den onde demonen Ravana rövade bort den vackra Sita och förde henne till sitt isolerade kungarike på ön Lanka. De två bröderna gav sig av för att söka efter henne.

I djungeln skapade de en allians med apkungen Sugriva, som lät sin modige apgeneral Hanuman delta i sökandet. Ett blodigt krig utbröt, som slutade med att demonen Ravana dödades. Rama kunde återvända till Ayodhya med sin hustru och inta tronen.

Enligt Ramayana var Rama under sin levnad omedveten om att han var en gud. Att gudar inkarneras i djur och människor och blir en avatar är inte ovanligt i hinduismen. Symboliskt tolkas Rama ibland som en representant för den rättfärdiga staten.

Sita – den goda hustrun

Hustrun Sita har blivit en omtyckt gudinna som representerar den goda hustrun, ödmjuk och självuppoffrande, angelägen om makens välgång och som dyrkar honom som en gud, en uppfattning som dagens indiska feminister bekämpar. Och apan Hanuman har blivit en av hinduismens allra populäraste gudar. Hans bild kan ses i nästan varje indiskt hem, och han tillbeds i en mängd tempel. För hindunationalister och personer som utför kampsport är han särskilt populär. Tisdagar är hans särskilda veckodag – då tillber miljoner honom för styrka och rikedom.

Huruvida berättelsen i Ramayana har någon historisk kärna eller om allt är uppdiktat råder det delade meningar om. Allt upplöses i historiens töcken. En del säger att berättelsen kan ha utspelats för tiotusen år sedan, andra för trettio miljoner år sedan. Men varken tiden eller historiciteten är särskilt viktig. Myten lever och spelar en viktig roll i indiers liv i dag.

Ramas födelseplats

Rama föddes enligt traditionen i Ayodhya. Striden kring födelseplatsen har varit utlösande faktor i dagens konflikter mellan hindunationalister och landets muslimer. I ett organiserat upplopp 1992 rev nationalisterna den så kallade Baburs moské, som man menar stod på Ramas födelseplats. Flera av dem som låg bakom upploppet sitter i dag i Indiens regering, däribland premiärminister Vajpayee och vice premiärminister Advani.

Moskén var byggd 1527 av stormogulen Babur (1483–1530), den muslimske erövraren av Indien. För att bygga den, menar hindunationalisterna, rev han ett Rama-tempel som stod på platsen. Mogulriket, det islamiska kejsardöme som han grundade, var en av världens rikaste stormakter. Det existerade i mer än trehundra år, till 1857 då den siste stormogulen avsattes av britterna.

Bygger nytt tempel

De extrema hinduerna vill bygga ett nytt Rama-tempel på platsen. Tillverkningen av byggnadsmaterialet är i full gång. Vid mitt besök pågår arbetet i stenhuggeriet tjugofyra timmar om dygnet. En modell visar hur templet ska se ut: en magnifik stenbyggnad i två våningar med ett högt torn. All materiel är snart framtagen, så templet ska kunna byggas med rekordfart.

Samtidigt försöker muslimerna få rätt att bygga upp den raserade moskén. Spänningen i Ayodhya är stor och polisbevakningen rigorös. Hittills har oroligheter mellan hinduer och muslimer till följd av striden lett till över tretusen döda.

För närvarande ligger ärendet hos högsta domstolen i delstaten Uttar Pradesh, som ska avgöra vem som har rätt till platsen. Oavsett utslag väntas nya oroligheter.

Khaliq Ahmed Khan är i fyrtioårsåldern, fyrbarnsfar och en av de ledande muslimerna i Ayodhya. Han är upprörd, talar snabbt och gestikulerar livligt.

– De rev inte bara moskén, säger han. De rev hela vårt konstitutionella system och vår rättssäkerhet. Harmonin mellan de religiösa grupperna är borta. Religiösa konflikter kommer att bryta sönder landet. Hindunationalisterna drivs av hat.

Åter i New Delhi söker jag upp hindunationalismens högkvarter. Efter viss övertalning får jag tillträde. De är misstänksamma mot västerlänningar. När jag passerar in på deras välbevakade muromgärdade område går jag förbi en bild av apguden Hanuman. Solen håller på att gå upp. Luften är fortfarande sval. En grupp hindunationalister inom RSS – Rashtriya Swayamsevak Sangh (”Nationella frivilligkåren”) – håller på med morgongymnastik; fysisk träning ingår i ideologin. Män i varierande åldrar tumlar runt på en gräsplan. De är klädda i khakishorts och vita skjortor och ser ut som pojkscouter.

BJP en av flera organisationer

Hindunationalismen är ett träd med många grenar. Det politiska partiet BJP, som dominerar regeringskoalitionen, är bara en gren; det finns över tjugo olika organisationer med olika inriktningar. RSS är moderorganisationen, den grundades 1925. Ideologin har rötter i 1870-talets koloniala Indien. Högkasthinduer bildade då en nationalistisk organisation som en reaktion mot den brittiska kolonialmakten och den kristna missionen. Det primära målet var att slå vakt om indiska värden och den hinduiska kulturen men ändå ta till sig västerländska idéer. De både stigmatiserade och efterliknade kolonialmakten.

En gyllene tidsepok konstruerades, ett hinduiskt idealsamhälle som existerade innan islams och kristendomens ankomst. Förhärligandet av denna gyllene era är en av hörnstenarna i hindunationalismen. Myten om den hotande andre odlas och RSS vill göra Indien hinduiskt – religiöst, kulturellt och politiskt. De radikalaste har velat förbjuda Coca-Cola och McDonald’s. Ideologin sammanfattas i begreppet hindutva som vilar på tre pelare: geografisk enhet, rasmässiga särdrag och gemensam kultur.

När den fysiska träningen är över ställer man upp sig på raka led, deklamerar en dikt och sjunger en sång till moder Indien framför en saffransgul flagga. Samma ceremoni upprepas varje dag på 50 000 platser runtom i Indien. Indien ses som en manifestation av modergudinnan – det är därför landet är heligt, ett land som är hotat av islam och kristendom.

"Symboler för religiös vandalism"

Jag träffar RSS:s talesman, M G Vaidya, en liten, intensiv man i sextioårsåldern med skarp blick.

– Vi tror att de muslimska angriparna kom från väster, och de rev våra tempel, säger han. De rev tretusen hinduiska tempel! Inte för att de saknade mark där de kunde bygga moskéer, utan för att förolämpa oss hinduer.

Muslimer har funnits i Indien sedan 1000-talet, men han syftar på islamiseringen på 1500-talet.

– Moskéerna är symboler för religiös vandalism. Vi säger att vi som en symbolisk handling vill bygga upp tre tempel – i Ayodhya, i Varanasi och i Mathurha. Sedan blir det fred och harmoni. Muslimerna måste gå med på det, säger han.

Är det inte religiös vandalism att riva en moské för att bygga ett hinduiskt tempel?

– Nej, om det är vandalism att bygga Berlinmuren, så är det väl inte vandalism att riva ner den, säger M G Vaidya.

Men nu stod moskén där. Den hade stått där i 465 år. Är det möjligt att rekonstruera historien, att göra den ogjord?

– Varför inte? Varför inte? svarar han retoriskt. Om det finns en avvikelse som innebär en plåga för människors själar. Varför då inte korrigera den?

Han säger att detta inte är värre än när indierna rev statyerna av drottning Victoria och Edvard VII när britterna lämnade Indien och istället reste statyer av Gandhi och Nehru.

– Varför skulle vi vara stolta över symboler för vårt slaveri?

Strider mellan religiösa grupper är inte nytt för Indien. Vid självständigheten 1947 delades landet i Indien och Pakistan. En miljon människor dog i oroligheter mellan hinduer och muslimer. Nu, efter händelsen i Ayodhya, har uppemot femtusen människor dött i upplopp. Varför söker inte hindunationalisterna fred med muslimer och kristna?

– Problemet med kristna och muslimer är deras intolerans, säger M G Vaidya.

Skriver om Indiens historia

Han bor, liksom den övriga hårda kärnan av RSS medlemmar, i en klosterliknande gemenskap, där också celibat ingår. Indiens premiärminister, Vajpayee, har också bott här.

Jag kommer till avdelningen för historia och möter chefen, Rajendra Kushwaha. Han gör ingen hemlighet av att hindunationalisterna nu skriver om Indiens historia.

– Det blir nästan en fullständig omskrivning, berättar han. Historien har förvridits så mycket att det knappast går att modifiera den. Under mus-limernas välde förvanskades inte mycket, det började med britterna, när Ostindiska kompaniet styrde Indien. Vi fick en historia med västerländskt perspektiv, säger han och håller en lång betraktelse över Indiens historia, där han framhåller att han själv är ättling till guden Rama. Slutsatsen av hans utläggning blir att den indiska civilisationen är den äldsta i världen.

– Själva skapelsen började i Indien, världens civilisationer har sitt ursprung i Indien, alla språk kommer från sanskrit, menar historiechefen Rajendra Kushwaha.

Historieforskning har ändrat inriktning

Under hindunationalisternas tid vid makten har samhället förändrats. Flera viktiga forskningsinstitutioner som till exempel Indian Council for Historical Research och Indian Institute of Advanced Study har fått hindunationalister som ledare.

Inriktningen har gått från bred forskning till mer begränsad om Indiens ärofyllda förflutna och hinduismens överlägsenhet. Många historiker och författare har råkat illa ut. En av dessa är den ansedda historieprofessorn Romila Thapar. Hon är i dag i sjuttioårsåldern och tar emot i sitt hem i södra New Delhi, där hon bor i en enklav med många andra akademiker.

Hennes lärobok i historia, som använts i indiska skolor, har blivit bannlyst.

– Hindunationalisterna är mycket fientliga mot min lärobok, berättar hon. Medlemmar av BJP refererade till mig och fyra andra läroboksförfattare i parlamentet och kallade oss lögnare, förvrängare av sanningen och perverterade; utbildningsministern kallade oss akademiska terrorister. De vill nu ersätta min bok med böcker som stöder deras teorier.

Om hindunationalisterna lyckas kommer majoriteten skolbarn att bli lärda en förvrängd historia, anser Romila Thapar. Hon har tillsammans med andra historiker nu också kastat sig in i debatten kring templet i Ayodhya.

– Det är inte alls säkert att det låg ett hinduiskt tempel där, säger hon. Forskare är inte ens säkra på att dagens Ayodhya är samma plats som nämns i eposet Ramayana. Enligt texten låg den vid floden Ganges, medan dagens ligger vid floden Ghaghara. När vi utmanat dem om de historiska faktauppgifterna, har de gjort en helomvändning och sagt att det handlar om tro.

En tidig morgon i februari 2002 rullade ett tåg in på stationen i landsortsstaden Godhra i delstaten Gujarat. Ombord fanns hinduiska pilgrimer från Ayodhya. ”Stor är guden Rama”, ljöd ropen från kupéerna. Tåget var på väg till delstatens huvudstad, Ahmedabad, och skulle bara göra ett kort uppehåll. På perrongen stod försäljare, till största delen muslimer. Skärmytslingar uppstod. Pilgrimerna ville tvinga muslimerna att stämma in i hyllningen till Rama, annars betalade de inte för varorna.

Tvåtusen dog i upploppen

I förvirringen bar någon fram bensin och tände på. Femtioåtta människor, alla hinduer, brändes inne i vagnarna. Dagarna därefter spred sig upploppen i delstaten och tvåtusen människor fick sätta livet till: hackade, skjutna eller brända till döds, de flesta muslimer. I delstatsvalet i Gujarat senare samma år höll nationalisterna valmöte. ”Terrorn utlöstes därför att detta land följer Gandhi”, ropade en hindunationalistisk politiker inför tusentals människor. ”Vi vill inte ha Gandhis icke-våld, vi vill ha Shivajis tapperhet.”

Shivaji var en furste på 1600-talet som försökte befria Indien från de muslimska mogulerna, vars förtryck han ansåg intolerabelt, och han ledde styrkor som bekämpade muslimerna med vapenmakt. Han betraktas av hinduer som en frihetshjälte.

”Så länge vi följer icke-våldets väg kommer vi att få böja knä inför muslimerna, och terrorn kommer inte att försvinna. Bröder, vi måste överge Gandhi”, proklamerade politikern medan massorna jublade.

Hindunationalisterna var emot Gandhi redan under 1940-talet, och en man vid namn Godse, medlem av RSS, mördade honom. De som deltog i konspirationen är alla hjältar för dagens nationalister.

Under åren fram till 1990-talet hade hindunationalisterna inget reellt politiskt inflytande, men händelserna i Ayodhya förde dem till makten. Valet nu i maj tycks leda till att koalitionen ledd av BJP kan regera över världens största demokrati i ytterligare fem år.

Målet är att förvandla det sekulära Indien till en hinduisk nation – utan Gandhis tolerans och icke-våld.

Publicerad i Populär Historia 5/2004