Liv och död vid den heliga floden: Varanasi

På det platta taket till ett av Varanasis små turisthotell finns en militärpostering med ständig bemanning. Soldaterna har sandsäckar och skyttevärn att g

9 december 2002 av Anders Ödahl

På det platta taket till ett av Varanasis små turisthotell finns en militärpostering med ständig bemanning. Soldaterna har sandsäckar och skyttevärn att gömma sig bakom, vapnen är skarpladdade och siktena inställda, men mest sitter de i solen och röker. Liknande befästningar finns på flera andra hus kring det hinduiska templet och moskén. De två heliga byggnaderna ligger sida vid sida. Templet heter Vishwanath och är uppkallat efter en av Shivas skepnader – ”Universums herre”. Det är Indiens största och viktigaste shivatempel. Icketroende får inte komma in, men från hustaken får man åtminstone en skymt av Varanasis heligaste plats.

Precis som i andra shivatempel finns här inte någon gudabild, utan en stiliserad fallos, en linga, som står i en stiliserad vagina, yoni. De kallas tillsammans kundi och symboliserar Shivas förstörande och återskapande förmågor.

Bredvid Vishwanath ligger ”Kunskapens källa” – Gyan Kupor. Här påstås Shivas linga vara gömd, för att den skulle räddas undan muslimerna. Vatten som hälls över linga blir heligt, här är hela källan helig.

Varanasi är alltså Shivas stad och här har det funnits shivatempel i åtminstone 1 500 år. Det nuvarande byggdes 1776 efter att dess föregångare förstörts av den muslimska mogulen Aurangzeb. Femtio år senare lades åttahundra kilo guld på tornens tak och templet fick sitt andra namn – Gyllene Templet.

Moskén heter Gyanvapi och ligger på platsen för det gamla templet. Detta förklarar den militära närvaron: indiska hindunationalister har hotat att jämna moskén med marken. Som på en given signal kan hundratals, kanske tusentals, människor samlas för att med sina bara händer riva moskén. Detta har inträffat på andra håll i landet, bland annat i Ayodhya 1992. På senare tid har oroligheter mellan de två religiösa grupperna brutit ut i bland annat delstaten Gujarat och storstaden Bombay.

Varanasi är en av världens äldsta städer. Här har människor bott i åtminstone tretusen år, kanske längre. Enligt hinduisk legend grundades staden av Shiva – men faktum är att den är äldre än den hinduiska religionen.

I flera hundra år var Varanasi – precis som övriga Indien – till största delen buddhistisk, men av detta finns i dag inte många spår kvar, varken i form av byggnader eller skriven dokumentation. Överhuvudtaget har inte många historiska skrifter bevarats från äldre tid. Stadens betydelse förstärktes på 800-talet, när en hinduisk reformation gjorde Shiva till den viktigaste guden.

En muslimsk invasion ägde rum på 1000-talet e Kr och från 1193 har den muslimska kulturen varit närvarande i Varanasi. Den muslimska storhetstiden i Indien inföll mellan 1526 och 1707, då de sex mogulerna härskade. Stadens stora religiösa betydelse gjorde att Varanasi drabbades hårt under denna period.

Den förste av mogulerna, Babur, var ättling till både Djingis Khan och Timur Lenk. Ordet ”mogul” kommer just från ”mongol”. Från sitt säte i Kabul invaderade Babur först Punjab och sedan Delhi.

Efter Baburs son, Humayun, regerade i sin tur dennes son Akbar i 49 år. Akbar erövrade en stor del av den indiska subkontinenten, men han var inte bara en skicklig militär ledare utan också något som i brist på annat kan kallas en upplyst despot. Trots att han var analfabet var Akbar intresserad av kultur och vetenskap och grundade en egen religion, baserad på bland annat islam, kristendom och zoroastrism. Förtrycket av hinduerna minskade, den högre beskattningen av ickemuslimer – jizya – togs bort. Istället gavs många hinduer höga positioner inom krigsmakt och förvaltning.

Akbars son hette Jahangir och det var sedan hans son, Shah Jahan, som lät bygga det berömda Taj Mahal som ett gravmonument över sin hustru som dött i barnsäng. Shah Jahan byggde också Röda Fortet och den stora moskén Jama Masjid i Delhi. Under en period av fysisk svaghet förlorade han makten till sin son Aurangzeb, som lät fängsla fadern och utmanövrerade sina tre bröder. Finansierat med allt högre skatter – bland annat återinförde han jizya – ökade Aurangzeb det militära trycket. Han plundrade städer, skövlade landsbygden och förstörde hinduiska tempel, inte minst i Varanasi.

Missnöjet bland den hinduiska befolkningen steg, samtidigt som den yttre pressen ökade från både indiska krafter och en ny aktör, det brittiska Ostindiska kompaniet. När Aurangzeb dog 1707 hade mogulimperiet förlorat i kraft och inflytande, men när det var som störst hade det härskat över 150 miljoner människor i det som är dagens Afghanistan, Pakistan, Indien och Bangladesh. Svagare mogulkejsare regerade sedan parallellt med Ostindiska kompaniet till 1857, då Indien blev en brittisk koloni.

Staden har många namn. Länge var den mer känd som Benares, eller Banaras. Det namnets ursprung är inte helt klarlagt, men en Raja Benar kan ha givit upphov till det, eller så är det helt enkelt en omskrivning av Varanasi. Trots att staden ligger vid Ganges, sägs två andra närliggande floder – Varuna och Assi – ha givit staden dess nuvarande namn. Namnet kan också komma från sanskrit. Ett gammalt, hinduiskt, namn är Kashi – ”ljusets stad” – eller Kashiki, ”den glänsande”. Aurangzeb kallade staden Muhammadabad, ett namn som dock aldrig slog igenom.

Läget vid Ganges gör Varanasi till den allra heligaste av hinduismens sju heliga städer. Enligt myten silas floden genom Shivas hår. Därför avbildas guden ofta med en liten kvinnogestalt i håret, Ganga.

Men Varanasi är ett religiöst centrum inte bara för hinduer utan även för buddhister och jainister, dessutom finns här hundratals moskéer och en del kristna kyrkor. Jainismens grundare, Mahavira, bodde i Varanasi, medan Buddha höll till i grannstaden Sarnath. Den religiösa mångfalden gör att det kommer pilgrimer hit från hela Indien och länderna kring Himalaya. Många är medellösa och sover i den filt som de sveper över axlarna när de vandrar längs stadens gator.

Staden ligger på Ganges norra strand och öppnar sig mot floden. På andra sidan det långsamt flytande vatten draget finns bara översvämningsbäddar och avlägsna mindre bosättningar. Kontrasten mellan den täta stadskärnan och den öppna floden är påtaglig.

Flod och stad binds samman av branta trappor som längs hela flodstranden leder ner mot vattnet. De vindlar sig genom de trånga gränderna i stadens gamla kvarter. Trapporna kallas ghat och fyller en central roll i Varanasi. Många är målade, randiga i rött och vitt eller hela sektioner i turkos eller ljusblått. De fungerar som stadens torg och marknadsplats, kyrkbacke och badhus – allt i ett.

Varje dag kommer Varanasis invånare ner till Ganges. Där trängs de med olika sorters djur, precis som i övriga delar av staden. De allra flesta hinduer är vegetarianer och stadsbilden domineras av djur – kor, grisar, hundar, getter – som har lika stor rätt att befinna sig där som människor och fordon. De är heliga, särskilt kon, moderssymbolen.

Kodyngan tas tillvara, bland annat till bränsle, genom att formas till handflatestora kakor som klattas fast på en vägg att torka i solen. Oftast sitter märket av den hand som format kakan kvar.

De allra flesta av stadens kvinnor bär fortfarande den traditionella sarin, som består av ett enda flera meter långt tygstycke. Det sveps runt kroppen och knyts fast i sig självt. På trapporna sträcks nytvättade sarier ut för att torkas av den mjuka vinden.

Genom årtusendena har Varanasi varit Indiens sidencentrum. Enligt myten var det en kinesisk prinsessa som cirka 140 f Kr smugglade ut silkesmasksägg till Khotan i Inre Asien. Så småningom fann sidenmaskar vägen till Indien, vilket därmed skapade förutsättningar för sidenproduktionen i staden.

En gång i tiden var kvinnornas sarier nästan uteslutande gjorda av siden. Nu är det mest bomull som gäller. Trots det är sidennäringen fortfarande viktig för staden, med över 100 000 människor sysselsatta.

Spinnerierna och väverierna – där mest kvinnor arbetar i hetta, mörker och oljud – döljer sig bakom de slitna fasaderna i denna materiellt sett fattiga stad. Här förefaller det vara viktigare att inte döda en skalbagge än att skapa välfärd för sig själv och sina närmaste.

Många hinduer söker sig till Varanasi för att dö. Staden är så helig att om man dör här, kremeras och får sin aska slängd i floden, så kommer man ur det eviga hjulet av återfödande, samsara, och uppnår moksha, uppgåendet i världssjälen.

På ett par ställen vid Ganges brinner dödsbålen från morgon till kväll, och resterna av de brända kropparna kastas i den heliga floden. Den främsta platsen för likbränning är Manikarnika Ghat, som har byggts vid en källa som enligt myten innehåller Shivas svett, sedan han där grävt efter ett örhänge som Parvati, hans gemål, tappade.

I husen och tornen längs floden ligger gamla, sjuka människor och väntar på att dö. De tigger pengar – men inte några få rupier till en skål ris utan hundratals, för att kunna köpa trä till det egna dödsbålet. Veden hämtas långt bortifrån och transporteras med båt på floden, sedan staplas den vid kremeringsplatserna och säljs per kilo i tre olika kvaliteter. Det dyraste träslaget, sandelträ, kostar 200 rupier kilot. Båren med den döde bärs genom staden av oberörbara, kastlösa, bärare. Anhöriga och vänner följer efter, nästan uteslutande män, de ropar och sjunger. Kvinnors svepningar är i guld eller rött, männens och äldre kvinnors vita. När fadern ska kremeras, är det äldste sonen som tänder eld på bålet. Först har han rakat huvudet, förutom en liten tofs, och klätt sig i vita sorgekläder. Den döde har under tiden doppats i Ganges, innan han läggs på bålet.

Likbålen står staplade sida vid sida, ända ner till vattenbrynet. All denna hantering sköts av de orena, de kastlösa – bevararna av den heliga elden. De staplar veden och kastar slutligen resterna i vattnet. Om den döde haft råd med tillräckligt med ved, vilket inte alla har, blir bara torson och höftbenet kvar som en förkolnad klump. Ibland slängs döda kroppar i floden utan att först kremeras, trots att det är förbjudet. Det råder även förbud mot att fotografera likbålen – av respekt för de döda och de sörjande och för att det heliga inte ska exploateras. Ändå säljs bilder på brinnande kroppar på många håll i staden. Det är likbålen som gjort Varanasi känd över hela världen.

I Varanasi bränns varje dag ungefär 250 kroppar vid Ganges stränder. Hela dagarna är luften tjock av rök från de flammande bålen. Mitt i denna miljonstad är det väldigt tyst, trots att tusentals människor rör sig runt kremeringsplatserna.

En besökare i Varanasi ska helst vakna tidigt och följa det första gryningsljuset ner mot floden. Morgonluften är fuktig, trapporna dränkta i dimma. Floden snarare hörs än syns; tvättarna slår rytmiskt de våta klädesplaggen mot stenarna i strandkanten.

Båtar glider förbi, det dämpade mumlet och en avlägsen klockklang leder vägen. I vattenbrynet sitter någon på huk och tvättar sig stilla.

Gryningsbadarna smyger ner för trapporna till den heliga floden, många tar med sig heligt vatten tillbaka i olika behållare – alltifrån plastflaskor till damejeannestora mässingskrukor. Badarna går ut till midjan i det kyliga vattnet, håller handflatorna som en skål, fyller den med vatten och mumlar en bön innan de snabbt böjer sig framåt och doppar sig.

Vattnet är skitigt – här flyter offrade blommor, döda hundar, avfall och rester från likbålen – ibland även obrända kroppar. Men för en renlärig hindu är vattnet heligt, och därför rent på ett sätt som går utanför bakterier och avloppsrester.

Anders Ödahl är frilansjournalist

Apor, offer och mekaniska dockor

Överallt i Varanasi stöter man på allt från små bönehus och enkla trädaltare till tempel som upptar hela kvarter, till exempel det väldiga Vishwanathtemplet. Ett annat stort tempel är Durgatemplet, också kallat Aptemplet, eftersom besökarna ofta terroriseras av de närgångna aporna som bor i och omkring templet. Durga är en mer skräckinjagande avatar, uppenbarelse, av Shivas gemål Parvati. Vid högtidliga tillfällen utföres här blodsoffer, oftast är det getter man offrar. En majoritet av besökarna är kvinnor, och det är endast hinduer som har tillträde till templets inre rum. Templet, som har fått sin röda färg av ockra, byggdes på 1700-talet.

Betydligt nyare är närbelägna Tulsi Manas, ett modernt marmortempel som stod färdigt 1964. På väggarna är inristat Ram Charit Manas, hindiversionen av Ramayana, som från början skrevs på sanskrit och handlar om guden Ramas äventyr. En trappa upp spelar mekaniska dockor upp scener ur den hinduiska mytologin.

Tre viktiga gudar

Hinduismen är inte en religion i traditionell, västerländsk mening. Den har inte någon grundare, ingen högste uttolkare, inget organiserat samfund. Det påstås att på hindi fanns länge inte något ord för ”religion”, religionen var själva samhället, livet. Gemensamt för alla hinduer är tron på samsara, det eviga kretsloppet, och moksha, utslocknandet. I det eviga kretsloppet återföds vi i nästa liv som någon eller något annat, vad eller vem beror på vår karma – baserat på våra gärningar i livet. Moksha är befrielsen från detta eviga kretslopp.

Förutom pilgrimer, som vallfärdar till heliga platser som Varanasi, finns inom hinduismen sadhuser och guruer. Sadhu är en egendomslös, helig man som vandrar från plats till plats, högst tre dagar på varje ställe, i sitt sökande efter meningen med livet. En guru kan sägas vara en sadhu som avslöjar sina insikter för andra sökare.

De tre viktigaste gudarna är Brahma, den skapande guden, Vishnu, den bevarande, och Shiva, på samma gång den förstörande och återskapande guden. Shivas anhängare har tre vågräta gråa streck av aska i pannan och bland hans främsta känne-tecken finns en treudd, en trishula. Märket i pannan är alltså inte något kastmärke utan markerar om man är anhängare till Shiva eller Vishnu. Somliga hinduer hävdar att Buddha är den nionde avataren av Vishnu, vilket kan ses som ett sätt att göra buddhismen till en del av hinduismen och inte erkänna den som en egen religion.

Resa, bo och göra

Bästa tiden på året att åka till Varanasi är vinter eller tidig vår, till och med mars–april. Då är regnperioden slut och den heta sommaren har inte börjat.

Det går inte några flyg direkt från Skandinavien till Varanasi, som ligger 760 kilometer från New Delhi och 680 kilometer från Calcutta. Därifrån gäller inrikesflyg eller nattåg. Men många rundresor i Indien inkluderar åtminstone någon dag i Varanasi. Väl i staden är det cykel-, autorickshaw eller taxi som gäller. Eller varför inte hyra båt en timme och se staden från floden?

hotell med internationell standard och prissättning finns det flera av i stadens moderna del. Exempelvis Clarks, Taj Ganges och Ashok. Den som reser på egen hand och inte kräver lyx, kan med fördel välja något enklare ställe med utsikt över Ganges, exempelvis Ganges View vid Assi Ghat eller Shiva Ganges View vid Mansarovar Ghat. Betydligt enklare är Vishnu Rest House vid Panday Ghat, också det med utsikt över floden.

Drick inte vatten, undvik kött och mjölkprodukter! Men njut av det indiska vegetariska köket. Ett tips är Bread of Life Bakery på Sonarpur Road, en oas mitt i allt det intensiva, med god mat på både indiskt och västerländskt sätt.

Några meter sidentyg, en sjal eller en duk är de bästa souvenirerna, gärna brokadvävda med guldtrådar, eller kanske en pashminasjal från Kashmir. Det går cirka fem rupier på en svensk krona. Indien är generellt sett billigt, men i en stad som Varanasi är man van vid välbärgade turister. Bättre att betala vad man tycker det är värt, än vad man tror att en indier får betala.

Den hinduiska högtiden holi firas i februari, bland annat genom att man stänker ned varandra med färg. Är roligare än vad det låter. Oömma kläder rekommenderas.

ett par utflyktstips: På andra sidan Ganges, söder om staden, ligger fortet Ram Nagar. Det byggdes på 1600-talet och här härskade maharajan av Benares. I dag är det ett museum som nås via en pontonbro eller färja, beroende på låg- eller högvatten.Tio kilometer från Varanasi ligger Sarnath, vilket är den stad där Buddha påstås ha hållit sin första predikan. På platsen står en buddhistisk stupa (ett slags kultbyggnad), i övrigt finns här ett arkeologiskt museum med ett stort antal buddhastatyer. Åk hit från Varanasi över dagen med autorickshaw, taxi eller buss.

Publicerad i Populär Historia 8/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också