Jerusalem firar 3000 år
Guiden är entusiastisk: ”Stick ner handen och känn efter. Du kan ta på Golgata med dina egna händer. Här är platsen där Jesus korsfästes.”
Turister och pilgrimer strömmar ut och in i Gravkyrkan i Jerusalem. Kameror knäpper. Munkar ilar fram och tillbaka. Ljus tänds. Böner mumlas. Genom ett hål i en bronsskiva, som täcker en del av ett klippblock, kan besökarna känna på den historiska plats där Jesus kors stod. Idag ligger Golgata, den forna avrättningsplatsen, innanför stadsmurarna, men för 2 000 år sedan låg den utanför.
”Följ mig. Vi ska besöka Jesus grav”, fortsätter guiden och gruppen leds vidare till en grotta, också den i kyrkan. Rökelsedoften vilar tung. De många ljusen värmer. Grottan är trång och kön växer.
Här, i kristendomens allra heligaste, råder ingen frid. Den religiösa splittringen är stor. I den väldiga kyrkan ryms romerskt katolska, grekiskt ortodoxa, koptiska, armeniska, etiopiska och syriska kapell. Varje riktning har sin del av den heliga platsen. I flera hundra år har de svartsjukt bevakat sina områden och häftiga gräl kan utbryta om småsaker, om någon till exempel råkar städa ett par centimeter inne på en annans område.
Jerusalem är Staden. Guds stad, den heliga staden för tre världsreligioner; i kristen tradition själva sinnebilden för himmelen, det himmelska Jerusalem.
Men för att vara en stad vars namn bokstavligen betyder ”fredens stad”, så har historien skrivits i alltför mycket blod. Få städer har upplevt så mycket blodspillan, krig, hat, erövringar och förödande inbördeskrig. En ungefärlig beräkning visar att Jerusalem varit med om 30 erövringar.
Jerusalems gamla stad är uppdelad i fyra kvarter: ett kristet, ett armeniskt, ett judiskt och ett muslimskt. Det var så befolkningen bodde under den osmanska eran (1517 –1917).
Innanför stadsmurarna ryms ett tvärsnitt av landets historia: gammaltestamentliga befästningar, herodianska murar, romerska valv, bysantinska pelare, arabiska böneplatser, korsfararkyrkor och mamlukska byggnader. Gamla staden genomkorsas av trånga gränder. Historien känns närvarande, atmosfären är tät. Basar ligger vid basar. Gytter och myller. Pikanta orientaliska dofter blandas med försäljares lockrop och bönekallelser. Arabiska kvinnor med varor på huvudet finner smidigt sin väg genom myllret. Ortodoxa judar, klädda i svarta rockar och hattar och med håret i skruvlockar, kommer med raska steg från den ultraortodoxa stadsdelen Mea Shearim, utanför murarna, på väg till Klagomuren för att bedja. Klagomuren är en rest av den mur som omgärdade Herodes tempel, det tempel som fanns på Jesus tid. Platsen anses vara en av judendomens heligaste och en bön här är mer värd än någon annan bön. Därför har Israels telebolag upprättat en faxlinje för att världens judar ska kunna få sina böner levererade till muren. Det är inte till stenarna utan genom stenarna vi ber, påpekar de troende. Muren har fått sitt namn av att det var här judarna grät och klagade över att templet hade förstörts av romarna år 70 e Kr.
Kontroversiellt firande
I år firas Jerusalems 3000-årsjubileum. Konserter, utställningar, konferenser, festivaler och sportevenemang avlöser varandra. Det är som judisk stad de 3 000 åren kan firas. Av keramikfynd att döma uppstod den första stadsbebyggelsen redan för 5 000 år sedan, även om det finns spår av människor som är 300 000 år gamla.
Firandet är kontroversiellt. Borgmästaren, likudpolitikern Ehud Olmert, anklagas för att utnyttja jubileet till en judisk nationalistisk manifestation. Till exempel förbigås Jerusalems arabisk-islamiska historia med tystnad, så när som på en liten utställning. Via Internet har Ehud Olmert klargjort att festligheterna syftar till att understryka det faktum att Jerusalems framtid under israelisk suveränitet inte är förhandlingsbar. Detta strider emellertid mot Osloavtalet, som säger att förhandlingar ska inledas med palestinierna om Jerusalems framtida status. Dessa förhandlingar inleddes också den 6 maj i den egyptiska semesterorten Taba vid Röda havet. Jubileet har alltså blivit starkt politiserat. EU har bojkottat det. Till följd av detta får det inte det genomslag som många hade önskat.
I Första mosebok kallas Jerusalem för Salem. Detta är långt före den judiska eran, förmodligen omkring 1700–1600 f Kr. En kung i Salem hette Melki-Sedek. Han var också präst åt ”Gud den högste”. Om detta avser Jahve, Israels Gud, som över 400 år senare gav Moses de tio budorden är svårt att säga. Enligt Gamla testamentet var han ännu inte känd för världen vid den här tidpunkten.
Melki-Sedek gjorde sig bemärkt genom att bjuda patriarken Abraham, arabers och judars stamfader, på vin och bröd när denne återvände från en lyckosam strid. Abraham levde som rik beduinhövding i Jerusalems omgivningar vid den här tiden, och kungen i Elam, ett rike norr om Persiska viken, hade besegrat kungarna i Sodom och Gomorra och bland annat tagit Abrahams brorson Lot som fånge. När Abraham fick veta det satte han efter kungen i Elam och återställde ordningen genom att frita krigsfångarna, vilket Melki-Sedek hyllade honom för. Som följd av denna ädla handling från Melki-Sedeks sida vördas han av både judar och kristna. I kristen tradition ses han som en förebild till Jesus Kristus.
Strategiskt läge
Jerusalem ligger på en höjd, vilket ger staden ett utmärkt strategiskt läge. Detta insåg kung David många hundra år senare. Han var kung i Israel 1000–961 f Kr, och det var David som etablerade Jerusalem som judisk huvudstad. Enligt Andra samuelsboken tågade han med sina män mot Jerusalem, som då kallades Jebus och beboddes av jebuséer, ett kananeiskt folk och stadens ursprungliga invånare. Dessa kände sig trygga i sin befästning och hånade David: ”Hitin kommer du icke; blinda och halta skola driva bort dig.” Men via en vattenledningstunnel tog David och krigsfolket sig in. Befolkningen dödades, och sedan regerade David själv här i 33 år.
David var en stor krigare som blev mäktigare och mäktigare. Aldrig har Israel varit så omfattande som under hans tid. Riket sträckte sig från Akabaviken i söder till övre Syrien i norr, från Medelhavet i väster till Eufrat i öster. Det är för övrigt dessa gränser som dagens extrema sionistiska grupper hävdar ska gälla för det messianska Israel, däribland premiärminister Rabbins mördare, Yigal Amir, som givit uttryck för denna uppfattning. Extremisterna hävdar att det är höjden av avfällighet att skänka bort ens en kvadratmeter av det heliga landets mark.
Den vise Salomo
Kung David var till synes också en rikt begåvad musiker och poet. Många av Gamla testamentets psalmer bär hans signatur. Han tillskrivs vallfartssången i psalm 122:
David var djupt religiös och planerade för ett stort tempel, men det var hans son, den vise Salomo (kung 972–932 f Kr) som senare uppförde det – ett helt guldöverdraget tempel av enastående prakt, som syntes vida omkring.
Salomo lyckades konsolidera och hålla ihop riket, men hans luxuösa liv, med sjuhundra hustrur och trehundra bihustrur, innebar hög beskattning av folket och missnöjet växte. Efter hans död ledde detta till att riket delades i en nordlig och en sydlig del. Det norra, Israel, fick Samaria som huvudstad, det södra, Juda, behöll Jerusalem som huvudstad.
Poeter och profeter
Få städer har inspirerat poeter och profeter så som Jerusalem. År 586 f Kr intogs staden av Nebukadnessar, och de flesta av invånarna fördes bort till Babylon. Kvar fanns författaren till Klagovisorna, som ingår i Gamla testamentets poetiska böcker:
”Huru övergiven sitter hon icke, den folkrika staden! Hon har blivit lik en änka. Hon som var så mäktig bland folken, en furstinna bland länderna, hon måste nu göra trältjänst. Bittert gråter hon i natten, och tårarna rinna utför hennes kind. Ingen finnes som tröstar henne, bland alla hennes vänner. Alla hennes närmaste har varit trolösa mot henne; de hava blivit hennes fiender.” (Klag 1:1-–2)
Av hävd anses författaren vara profeten Jeremia, men det är en osäker uppgift. Turister kan dock än i dag beskåda en grotta som kallas Jeremias grotta, där traditionen säger att han satt och grät när han såg ut över den förödda staden.
Och borta i Babel, i fångenskapen, skaldade en okänd jude:
”Om jag glömmer dig, Jerusalem, må min högra hand förlamas. Må min tunga fastna vid gommen om jag inte tänker på dig, om jag inte sätter Jerusalem högre än all annan glädje.” (Ps 135:5).
Den babyloniska fångenskapen varade en mansålder. År 536 f Kr gav den persiske storkonungen Kyros judarna tillåtelse att återvända och bygga upp Jerusalem.
Hellenisering och plundring
På 300-talet f Kr helleniserades Israel. Processen kulminerade i och med kung Antiochos IV Epifanes. Han plundrade templet på dess skatter år 167 f Kr, beträdde det allra heligaste och lät viga templet åt Zeus. Revolt utbröt. Under ledning av Judas Machabeios drevs ockupanterna ut och templet renades. Till minne av detta firar världens judar än i dag Hanukka, ljusfesten, som i mångt och mycket påminner om det kristna julfirandet. Barnen får presenter och de spelar pjäser som skildrar kampen mellan uslingen Antiochos IV Epifanes och den ädle Judas Machabeios.
Romarna tog över Palestina år 63 f Kr. Jerusalem förblev även under romerskt styre den viktigaste judiska centralorten fram till år 70 e Kr, då ett landsomfattande uppror ledde till att romerska legioner under Titus intog Jerusalem, brände templet och förstörde staden. Den låg sedan i ruiner fram till år 135, då kejsar Hadrianus gjorde den till romersk koloni under namnet Aelia Capitolina.
Muslimerna kom 638 e Kr. Jerusalem intogs då av kalifen Omar. Femtio år senare uppförde kalifen Abd al-Malik den magnifika Klippmoskén – ofta felaktigt kallad Omarmoskén – som är ett dominerande inslag i stadsbilden än i dag. Den ligger där Salomos tempel låg och där Abraham enligt traditionen skulle offra Isak. I muslimsk tradition menar man att det istället var Ismael, arabernas stamfader, som skulle offras. Till en början vände sig också profeten Muhammed och hans anhängare mot Jerusalem när de bad. Först efter en konflikt med judarna i Medina beslöt han att vända sig mot Mecka.
Muhammed satte, så vitt vi vet, aldrig sin fot i Jerusalem. Trots detta är det islams tredje heligaste stad efter Mecka och Medina. Det finns dock en berättelse i Koranen om att Muhammed gjorde en nattlig färd till ”den mest avlägsna böneplatsen” (sura 17:1) som traditionellt brukar identifieras med tempelplatsen i Jerusalem. Den nattliga himmelsfärden utgör en del av samma tradition.
Den kristna entusiasmen för Jerusalem firade sina mest okristna triumfer när korsfararna erövrade Jerusalem år 1099. Det heliga landet skulle befrias från muslimerna. En legitimering för korstågen formulerades redan av kyrkofadern Augustinus, när han sa att rättfärdiga krig kunde föras genom Guds auktorisering.
Den muslimska triumfen däremot var stor när Saladin år 1187 återerövrade Jerusalem och avlägsnade korsfararnas guldkors från Klippmoskéns topp.
Från 1517 tillhörde Jerusalem det osmanska riket. Under den här tiden byggdes dagens stadsmurar. Ända fram till 1860 bodde alla invånare inom murarna, därefter skedde också bosättningar utanför. Folkmängden vid den här tiden var bara runt 20 000; i dag är den 570 000 (410 000 judar, 145 000 muslimer, 15 000 kristna).
År 1917 intogs Jerusalem av britterna under lord Allenby. Staden blev en del av det brittiska mandatet Palestina. FN:s delningsplan för Palestina från 1947 innebar att Jerusalem skulle ställas under internationell kontroll. När araberna 1948 angrep den nybildade staten Israel ledde detta till Jerusalems delning. Den västra delen intogs av Israel, den östra av Transjordanien. Delningen bestod fram till sexdagarskriget 1967, då Israel annekterade östra Jerusalem. Israels parlament förklarade 1980 Jerusalem som huvudstad och därmed en odelbar stad.
Eftersom Jerusalem är helig stad för tre världsreligioner gör det frågan om dess status ytterst komplicerad och känslig. En from förhoppning, när fredsförhandlingar nu pågår om Jerusalem, är att staden i framtiden mera kommer att leva upp till sitt namn som ”fredens stad”.
Arkeologisk park
En stad med Jerusalems läge och historia har självfallet lockat till sig arkeologer. Ända sedan mitten av 1800-talet har det genomförts arkeologiska utgrävningar i och omkring de gamla delarna. Lager efter lager har blottats. Under senare år har också många platser öppnats för allmänheten.
Davids stad heter en arkeologisk park. Här finns lämningar av kananeiska och israeliska citadell, bland annat en 16 meter hög struktur från 1000 f Kr, kanske byggd av David.
”Det brända huset” är en intressant sevärdhet, som bär vittnesbörd om det antika Jerusalem. I själva verket är det en källarverkstad i ett hus som förstördes av romarna år 70 e Kr.
Herodes kvarter visar hur rika personer och tempelprästerna bodde under den herodianska perioden.
Ett litet granatäpple i elfenben med en gammal hebreisk inskription är den enda lämningen som hittats från Salomos tempel. Det har förmodligen suttit i toppen av en spira som burits av en tempelpräst. ”Tillhör Herrens tempel, helig för prästerna” lyder inskriptionen. Fyndet är från mitten av 900-talet f Kr och finns på Israels museum.
Dödahavsrullarna
Ingen besökare bör missa Dödahavsrullarnas museum, som utgör en del av Israels museum. Själva byggnaden räknas som en av Israels intressantaste arkitektoniska skapelser. Museet ligger under jord och taket har samma form som locken till de lerkrukor vilka rullarna påträffades i.
Dödahavsrullarna hittades i Qumran vid Döda havets nordvästra strand från 1947 och framåt. Vid tiden för vår tideräknings början fanns här en klosterliknande gemenskap som drevs av den mystiska judiska sekten esséerna. När romerska härar närmade sig år 68 e Kr gömde medlemmarna sina heliga skrifter i kringliggande grottor, där de låg oupptäckta ända fram till vår tid. Upptäckten innebar att bibelhandskrifter som var 1 000 år äldre än de dittills kända kom i dagen – bland annat ett fullständigt exemplar av profeten Jesajas bok. I grottorna vid Qumran fann man också föremål från den judiska revolten mot romarna 132–135 e Kr. Bredvid ett papyrusbrev från revoltens ledare, Simeon Bar-Kochba, fanns vardagliga ting som korgar, kammar och knivar, till och med matrester, som bevarats 2 000 år i ökenhettan.
I Jerusalem flyter dåtid och nutid lätt ihop.
Sören Wibeck är journalist på Sveriges Radios religions- och livsåskådningsredaktion.
