Vandring i nyputsat Aten

Aten kommer att stå i centrum för hela världens uppmärksamhet i år när de olympiska spelen återförs till sitt klassiska moderland. Det Aten som OS arran

29 januari 2004 av Ingabritt Tomboulidou

Aten kommer att stå i centrum för hela världens uppmärksamhet i år när de olympiska spelen återförs till sitt klassiska moderland. Det Aten som OS arrangörerna vill visa upp i augusti är en modern storstad med alla bekvämligheter, men med närhet och tillgång till den rika historien. Byggprojekten kommer att pågå för fullt ända till i sommar, men redan nu kan man promenera på breda gågator runt Atens historiska kärna, i ett område som blivit Europas största arkeologiska park. Dessutom kan man ta sig fram med hjälp av en nybyggd tunnelbana. Och Aten skulle inte vara den stad den är om inte byggandet av t-banan samtidigt blev den största arkeologiska utgrävning som någonsin gjorts i denna antika guldgruva.

Greklands huvudstad är visserligen mycket gammal, minst cirka femtusen år, men det är inte förrän efter andra världskriget som den kunnat kallas storstad. När Grekland befriades från den turkiska ockupationen och Aten formellt utropades till huvudstad år 1834 var det ett samhälle med fyratusen invånare. I dag har stor-Aten ungefär fyra miljoner invånare – nästan hälften av landets medborgare bor där.

Den som besökt staden vet att den är stor och bullrig, med ständigt trafikkaos och att den växer ohejdat åt alla håll, till synes utan någon stadsplanering. Det har gjorts flera försök efter andra världskriget att organisera byggandet, att förbättra trafiksituationen och att göra miljön mer mänsklig för de boende. Men det är egentligen inte förrän nyligen som man börjat nå synliga resultat.

Att de olympiska spelen ska äga rum i Aten har inte direkt med de här planerna att göra, men det är helt klart att spelen satt fart på myndigheterna. Det byggs, det planeras, det putsas och fejas för fullt för att Aten ska kunna visa upp ett väl fungerande och samtidigt mänskligt ansikte för alla besökare som väntas i augusti. Det är framförallt i stadens centrum, med den historiska kärnan, som de här förändringarna märks. Under flera årtionden har arkitekter och

arkeologer drömt om att skapa en frizon i centrum, en stor öppen arkeologisk park, där man ska kunna promenera utan att bli störd av biltrafiken. Förutom att trafiken är störande rent allmänt skadar avgaserna de arkeologiska byggnaderna, vilket är särskilt tydligt på Akropolis. Områdena runt de arkeologiska minnesmärkena (Akropolis, Filopapos, Kerameikos, romerska och antika torget) är dessutom de enda grönområden som finns i centrala Aten, förutom nationalparken, vilket är ytterligare ett skäl att vårda dessa.

För genomförandet av planerna skapades 1997 en särskild myndighet, övervakad av kultur- och miljöministerierna, kallad ”Förenandet av Atens arkeologiska områden”. På myndighetens program står, förutom gågatorna, att man ska fräscha upp fasaderna och få bort stora och störande reklamskyltar från husen.

Den som nu besöker Aten kan glädjande konstatera att många av de här planerna har förverkligats. Man kan alltså i sakta mak promenera mellan de olika minnesmärkena på breda stenbelagda gågator, omgivna av planteringar där det växer timjan, rosmarin och olivträd. Förutom någon enstaka moped som olagligt tar en genväg via gågatan, så är man faktiskt under flera kilometers promenad helt befriad från biltrafik. Även de många turistbussarna får stanna utanför området.

Ett lämpligt ställe att börja den här promenaden på är den gata som heter Dionysios Areopagitou, vid templet till den Olympiska Zeus. Man har då hela kullen med Akropolis på sin högra sida. Efter bara några tiotals meter, vid den tvärgata till vänster som heter Mitseon, finns ett helt kvarter som för närvarande är omgivet av plank (granne för övrigt med Svenska institutet och Nordiska biblioteket). Där är det meningen att det nya omtalade Akropolismuseet ska ligga, där grekerna hoppas att få ta emot de berömda Parthenonskulpturerna från British Museum i London. Museet är planerat att öppnas till de olympiska spelen, men i ärlighetens namn känns det i dagsläget tveksamt om det kommer att bli färdigt.

Några hundra meter längre fram, efter att man på vänster sida kunnat beundra en del nyrenoverade sekelskifteshus, måste man ta av till höger om man vill gå upp till Akropolis eller till teatern Herodes Atticus. Det gäller att se upp så man inte missar ingången dit – skyltningen är otillräcklig just till Akropolis – för annars kan man få gå flera kilometer i onödan.

Gågatan svänger nu lätt till höger och övergår i Apostolou Pavlou. Namnet hänvisar till att det var här i närheten som aposteln Paulus talade till atenarna från aeropagen, den klippa man även i dag kan klättra upp på och varifrån man har en vidunderlig utsikt över den ständigt disiga storstaden.

När man strosar ner för Apostolou Pavlou bör man inte ha för bråttom. På båda sidor om vägen finns diskreta skyltar som upplyser om de minnesmärken, till exempel ett vackert marmorgolv, som man passerar. Man kan dessutom se arkeologer i arbete – till vänster gräver man ut Pans kapell och till höger ett kapell tillägnat Nymferna.

En pågående diskussion i samband med den här omgörningen av Atens historiska centrum är om man ska tillåta kaféer och tavernor i området eller ej. Hittills verkar man ha kommit fram till att de ska få finnas – men med måtta. Just här där Apostolou Pavlou så sakteliga övergår i torget Thission finns möjlighet att dricka kaffe med fin utsikt över akropoliskullen.

När så småningom gatan tillägnad Paulus tar slut möter den Ermougatan. Här pågår fortfarande intensivt arbete med att förlänga gågatan, så att man någon gång nu på vårkanten även ska kunna promenera längs den arkeologiska trädgården där Kerameikosmuseet ligger. Både detta och flera andra av de stora museerna är stängda för restaurering inför OS. Bland annat pågår handikappanpassning för att man ska kunna ta emot besökare under det handikapp-OS som hålls i september.

Vi fortsätter promenaden på Adrianougatan, där man på höger sida har hela det antika och romerska torget. Även här har det blivit gågata och det finns gott om kafeterior för den som vill vila benen. Husfasaderna har renoverats pietetsfullt och det finns affärer med antikviteter och annat smått och gott. Det här är ytterkanten av Monastiraki, det område som är känt för sin ständigt pågående loppmarknad.

Väljer man att fortsätta promenaden längs med det romerska torget så kommer man så småningom till Plaka, det område som förr kallades ”gudarnas boning”. I de här gränderna är det under sommarkvällar packat med turister, här finns gott om souvenirbutiker, tavernor och nattklubbar. Atens kommun bestämde visserligen för tjugo år sedan att det måste bli stopp för fler nöjescentra i området; man bör hellre satsa på att renovera de gamla husen – vissa av dem är farligt fallfärdiga. Men det som hänt är istället att det ena matstället och den ena nattklubben efter den andra smygöppnats. Det sägs att det dessutom finns flera olagliga simbassänger i området.

Efter att ha passerat igenom Plaka kommer vi tillbaka till den punkt där promenaden startade. Hela tiden har Akropoliskullen varit det centrum runt vilket vi vandrat. När vi tittar upp på det imponerande Parthenontemplet noterar vi att det finns gott om lyftkranar och byggnadsställningar; här pågår sedan 1975 ständig renovering.

De antika byggnaderna på Akropolis har under sina 2 500 års levnad utsatts för krig, jordbävningar och bränder. Men det är effekterna av de moderna luftföroreningarna som man nu försöker hejda. Dels sätter man på plats stenar som bevarats på annat håll, dels plockar man ner sten för sten för att eliminera skadeverkningar av tidigare restaureringar där man använt sig av olämpliga material. Arbetet lär pågå många år framöver.

Att hela det arkeologiska området i centrum blivit fritt från trafik är en dröm som gått i uppfyllelse, och det har skett trots att det var många som ansåg planerna både orealistiska och felaktiga. På samma sätt var det många som inte trodde att det skulle vara möjligt att i det hårt trafikerade Aten genomföra ett tunnelbanebygge. Behovet av en tunnelbana var visserligen enormt, men problemen och hindren var också oändliga. Trots alla svårigheter och efter många års diskussion fram och tillbaka satte arbetet – som anses vara det största projektet i Greklands moderna historia – igång 1992. Åtta år senare, i januari 2000, var första etappen klar och Atens metro kunde invigas.

Men i Grekland, och framför allt i Aten, är det inte bara att gräva och bygga. För i jorden här finns rester av tusentals års historia, och arbetet blev ständigt fördröjt på grund av att arkeologer parallellt måste undersöka och ta hand om de fynd som hittades.

Den utgrävning som pågick samtidigt med tunnelbanebygget är den största som någonsin gjorts i Aten. Den täckte en yta på mer än 70 000 kvadratmeter på 17 olika platser och sammanlagt hittade man över 30 000 fynd. Arkeologer hade redan innan arbetet med metron satte igång påtalat vid vilka platser man troligen skulle göra fynd, enligt de källor man hade, och där fick de först göra sitt arbete innan byggarna tog vid.

Men under arbetets gång gjorde man även fynd på platser där man inte väntat att hitta något intressant. Bygget blev därför ett gyllene tillfälle att få helt nya fakta om Atens historia, ända från 1700 f Kr fram till bysantinsk tid.

I samband med att bygget var klart i januari 2000 ordnades en tillfällig utställning med namnet ”Staden under staden” på Kykladiska museet där cirka femhundra av de intressantaste fynden ställdes ut. I dag förvaras dessa i förråd, i väntan på en permanent utställning i framtiden.

Men några fynd – en del i original och en del i kopior – finns utställda på de olika tunnelbanestationerna. Att åka tunnelbana i Aten innebär alltså också att gå på museum – vid varje station i centrum kan man få en historielektion. Att metron dessutom är ny och fräsch, med glänsande marmorgolv och rena väggar (den utsågs nyligen till Europas finaste tunnelbana), gör inte resan sämre.

Vackrast av alla stationer är Syntagma (Författningstorget). Den har en hel våning avsedd endast för utställning av de

arkeologiska fynden. I montrar med skottsäkert glas kan man där bland annat se en trettiosex meter lång och sex meter hög rekonstruktion av jordgrunden som i olika lager visar rester från stadens åtminstone femtusenåriga historia. Man kan se en bit av Pesistratos akvedukt från 400-talet f Kr, en grav med skelett från 300-talet f Kr samt ett antal tidiga kristna gravar. Två submykenska gravar från 1000-talet f Kr hör till de tidigaste fynden man gjort under utgrävningarna och i dessa fann man bland annat vaser och bronssmycken.

När man grävde ut Syntagma fann man dessutom en begravningsplats från klassisk tid med över fyrahundra gravar. En del av denna visas på en öppen plats utanför ingången till Syntagmastationen. Där kan man också studera ett flera meter långt vattenledningsrör, som under 400-talet f Kr ledde vatten till Aten från berget Hymettos.

Det för arkeologerna intressantaste fyndet på Syntagma var dock resterna av ett senromerskt badhus, som man tidigare inte känt till. Det hittades bara någon decimeter under asfalten alldeles utanför den okände soldatens grav framför parlamentet. Det bestod av ett flertal rum för både kalla och varma bad, omklädningsutrymmen med mera. För att man i framtiden ska kunna studera badhuset på bästa sätt ska det bit för bit flyttas och rekonstrueras på annan plats i staden.

En annan intressant station är Akropolis. Den ligger granne med den tomt där det nya Akropolismuseet ska byggas. Här finns, förutom ett antal fynd från själva tunnelbanebygget, även en monter med kopior av de Parthenonskulpturer som i dag finns på British Museum, samt två långa friser från Parthenon. Dessa kopior gjordes i London 1837 och skickades till Grekland år 1846.

Fynden från tunnelbanebygget vid Akropolis är placerade i fyra olika grupper. Den första har fynd från förhistorisk och förgeometrisk tid (1600–800-talen f Kr). Där finns framförallt föremål som man på den tiden lade tillsammans med de döda i gravarna: till exempel lerkrukor och enkla smycken.

Den andra gruppen av fynd är tillägnad det antika attiska huset, med föremål från invånarnas dagliga liv. Där kan man se en liten leksakshäst från 400-talet e Kr samt detaljer från en vävstol.

Den tredje gruppen visar fynd som har att göra med den antika handeln, vilken oftast skedde sjövägen, och den fjärde gruppen visar en samling mycket vackert målade krukor. På Akropolisstationen finns dessutom en rekonstruktion av en av de sex antika vägar som man fann vid utgrävningen. Den här vägen tror man hade en livstid på åtminstone tusen år.

Förutom på Syntagma och Akropolis finns det montrar med intressanta fynd även på de stationer som heter Kerameikos, Euangelismos samt Akadimias. Vid utgrävningen av Kerameikos fann man en massgrav, där de hastigt begravda benen tillhör offren för den pest som drabbade det belägrade Aten på 420-talet f Kr.

Även om byggandet av metron gav upphov till den största utgrävning som gjorts i Aten, så har även andra byggprojekt som direkt eller indirekt har med OS att göra inneburit att arkeologerna fått arbete. Som exempel kan nämnas den nya internationella flygplatsen i Spata som öppnades för ett par år sedan. När den och det omgivande vägsystemet byggdes grävde arkeologer på sexton olika platser och gjorde en stor mängd fynd från framförallt de olika förhistoriska perioderna. Ett antal bosättningar, liksom gravar, bekräftar därmed bilden av landskapet Mesogia som centrum för Attikas förhistoriska bebyggelse.

Ett annat exempel är när man byggde en ryttaranläggning inför OS, också den i närheten av flygplatsen. Då fann man ett 2 500 år gammalt tempel tillägnat Afrodite, samt ett antal ännu äldre mykenska gravar.

Byggandet av metron, en ny flygplats, av nya vägar och OS-anläggningar har gjort Aten till en modernare och bättre fungerande storstad, samtidigt som bilden av hur människor levde i staden i det förflutna blivit fylligare. Tack vare satsningen på gågator i centrum har både besökare och bofasta dessutom kommit närmare stadens historia.

En framtidssatsning kombinerad med ökad kunskap om det förflutna – det är den balansgång Aten har valt att försöka gå och den bild man vill visa upp för världen under OS. De gamla grekerna går hand i hand med de nya.

Aten förföll efter antikens storhetstid

Det har bott människor i det område som nu utgör Aten åtminstone sedan år 3 000 f Kr

(en del menar så tidigt som år 5000 f Kr) – det vet man genom olika arkeologiska fynd. Enligt traditionen grundades staden av en person som hette Kekrops från Egypten och han blev också dess förste kung. Aten har hela tiden haft sitt centrum vid Akropolis, då man gärna bygg-de sina gårdar vid foten av ett berg som kunde användas som flyktborg då fara hotade.

Under sen arkaisk tid rasade en klasskamp mellan adel och småfolk i Aten, som slutade med att regenten Solon år 594 f Kr genomförde en social och politisk reform. Men det var under tyrannen Peisistratos styre – dock med avbrott – under 560–527 f Kr som Aten på allvar började överflygla sina handelskonkurrenter. Halvseklet från den berömda segern över perserna vid Salamis 480 fram till det peloponnesiska krigets utbrott 431 var Atens verkliga stormaktstid. Antalet medborgare (manliga greker med fast adress i staden) har beräknats till 30 000–40 000. Därtill kom bofasta främlingar och ett stort antal slavar, vilket sammantaget innebar cirka 200 000 invånare i hela Attika-området.

När det 27-åriga peloponnesiska kriget slutade befann sig dock Aten i totalt sammanbrott. Men första hälften av 300-talet upplevde staden en ny glansperiod, det var då Platon och Aristoteles grundade sina lärdomsskolor. Under hellenistisk tid förvandlades staden till en stillsam universitetsort men sedan gjorde Romarrikets ekonomiska kris på 200-talet e Kr för alltid slut på välståndet. Och när kejsar Justinianus I år 529 e Kr förbjöd de hedniska filosoferna att undervisa upphörde Atens roll som lärdomsstad. Platsen förblev under många hundra år en obetydlig stad i det bysantinska riket, med endast ett tusental hus. Från år 1458 och fyra sekel framöver var det turkarna som styrde hela Grekland och när befrielsekampen började 1824 var Aten en stad med cirka niotusen invånare, av vilka minst ett par tusen var turkar.

Striderna under befrielsekampen slog hårt mot staden som nästan ödelades. Men år 1834 utropades Aten till huvudstad i det moderna Grekland och invånarantalet började sakta stiga. Vid sekelskiftet 1900 hade staden cirka 150 000 invånare och under 1900-talet ökade antalet snabbt, framförallt på grund av inflyttning från Mindre Asien och områdena runt Svarta havet.

Publicerad i Populär Historia 2/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också