Uppsala högar i nytt ljus
Mot himlen över slätten höjer sig tre stora kullar. De bildar en siluett som redan för hundratals år sedan var en del av denna plats berömmelse och sägenomspunna historia.
Omgärdade av drömmar, diktning och vetenskapliga spekulationer har högarna i Uppsala sedan dess varit fokus för storsvenska fantasier.
Alla länder har sina mytiska platser, som tillskrivits en särskild roll i nationens historia. De omges av ett slags vördnad, men är ofta just därför ovanligt lite undersökta.
Spekulationerna om vad som en gång tilldragit sig i Gamla Uppsala har hämtat sin näring i en krönika från 1070-talet skriven av Adam av Bremen. Han beskrev en hednakult som tilldragit sig i Uppsala, och till och med ett egendomligt hednatempel på platsen:
”Detta folk har ett berömt tempel som kallas Uppsala, beläget inte långt från samhället Sigtuna. I detta tempel, som är helt och hållet prytt med guld, dyrkar folket bilder av tre gudar...”
Nyväckt intresse
Platsen kring Uppsala högar och frågan om templet är nu återigen föremål för arkeologiska utgrävningar, debatter, museisatsningar och konst. Har tiden kommit för myterna att få sin förklaring? Eller är det den hårt ansatta nationalstaten som blåser nytt liv i sina gamla symboler?
Som symbol för storsvenska drömmar och fosterländska känsloyttringar har Uppsala högar få medtävlare. Det var här stormaktstiden hittade sina bevis för att Sverige var världens äldsta rike och urhem för alla senare kulturer. Mannen som förkunnade detta inför en häpen omvärld var ledaren för Uppsala universitet, Olof Rudbeck (1630 –1702).
Egentligen var han professor i medicin med upptäckten av lymfkörtlarna på sin meritlista. Men de sista decennierna av sin levnad kom han att ägna åt ett stort bokverk, Atland eller Manheim (vanligen kallad Atlantican), en hängiven exposé över Sveriges fornstora förflutna.
Bara några kilometer utanför sin egen hemstad Uppsala trodde sig Olof Rudbeck ha funnit resterna av det försvunna Atlantis, landet som hela den europeiska civilisationen härstammade från. Bevisen hittade han bland annat i sockenkyrkans murar. Här, förkunnade han, fanns ännu resterna av hednatemplet, en byggnad som i själva verket varit ett berömt poseidontempel och som inspirerat romarnas arkitektur.
En annan fråga som äldre historieforskning lade ner mycket tankemöda och trätan på var vilka forntida sagokungar som låg begravda i högarna. Det tedde sig som ett spörsmål av allra största vikt eftersom historikerna föreställde sig att det svenska riket var skapat härifrån; att det var dessa kungar i högarna som med krigiska bedrifter erövrat östgötar, västgötar, smålänningar och lagt landet Sverige under sig. Diktverk som Beowulf eller Snorres sagor lästes med lupp och avancerade resonemang spanns kring huruvida det var Aun, Egil eller Adils som låg begravda där, personer som ingen ens med säkerhet vet om de funnits.
Rikspark med mausoleum
Att stå vid ”Odins hög” och utbringa en skål i mjödhorn för fosterlandet blev under nationalismens 1800-tal en av de mest symbolmättade gester som tänkas kunde. Och otaliga kungar lät skriva sina namn på dryckeshorn i mjödstugan invid högarna.
Men myter är trendkänsliga. De storsvenska känslorna kulminerade i början av 1900-talet med planer på att göra om Gamla Uppsala till en ”rikspark” med ett mausoleum i urnordisk stil för stora svenskar. En väldig skulpturgrupp skulle resas här till den svenska statens ära, ett Sveamonument.
Emellan kom dock det socialdemokratiska maktövertagandet. När folkhemsvisionen gjorde sitt insteg på 1930-talet passade inte Sveamonumentet in i bilden längre. Och på 1940-talet hände det istället att nazisterna reste sin fanborg på platsen.
– Det har varit om inte tabubelagt så näst intill att forska kring den här platsen. Det har varit så känsligt att jag tror att forskare som egentligen gärna skulle ha velat göra det ändå har avstått, säger docent Anne-Sofie Gräslund vid arkeologiska institutionen i Uppsala.
Under flera decennier gjordes inga forskningsgrävningar i Gamla Uppsala. Tystnaden som lade sig kring platsen gjorde att gåtorna kring den föll i glömska.
Under tiden kom de mest egendomliga ting upp ur jorden alldeles i närheten utan att någon egentligen reagerade. I handelsträdgården hittades vikingatida knivar och människoskelett. Under nya brandstationen framträdde vikingatida brandgravar. Och när en parkering skulle byggas vid skolan visade sig marken vara full av boplatslämningar från äldre järnålder.
När så ett nytt järnvägsspår började planeras alldeles intill högarna vaknade plötsligt forskarvärlden. Larmet gick om att de tre vördade högarna ju inte – vid närmare eftertanke – kunde vara resta som ensamma solitärer i landskapet. De måste ju ha ingått i ett samhälle som en gång funnits på platsen! Det hade ingen undersökt.
Säga vad man ville om de gamla historikernas luftiga spekulationer, men de utförde en del dokumentation som kom senare tiders forskning till godo. Plötsligt kom Johan Peringskiölds skrift Monumenta Uplandica per Thiundiam från år 1710 att stå i fokus för intresset. Här fanns en noggrann avritning av landskapet kring högarna, där det tydligt gick att se vilket jätteområde av fornlämningar Gamla Uppsala en gång varit, med mängder av gravkullar långt bortanför de tre monumentala högarna, till stor del på platser som i senare tider blivit bebyggda eller jämnade med marken genom odling.
Ett par tusen gravar hade en gång funnits här. Endast ett tiotal av alla dessa gravar hade blivit undersökta. En stor del av de övriga var skövlade, och därmed också spåren av bosättningar och mänsklig verksamhet i deras närhet.
Det blev ett brutalt uppvaknande. Vikten av ny kunskap och ny debatt kring platsen var uppenbar.
– Bakom alla legenderna fanns mycket lite verklig kunskap, säger docent Wladyslaw Duczko vid arkeologiska institutionen i Uppsala. Nu har flera olika undersökningar påbörjats här som förmodligen kommer att förändra bilden av platsens historia.
Hätskt tonfall i debatten
Känslosvallet kring platsen har inte heller avklingat. Häromåret tog länsmuseet tillfället i akt att utropa Uppland till ”Kärnhuset i riksäpplet” i samband med satsningen på ”Den svenska historien”. I Fornminnesföreningens årsskrift var tonfallet hätskt när en historiker gick till storms mot en annan, för att han dristat sig till att ifrågasätta den gamla tolkningen av Gamla Uppsalas roll.
”Den stora nationella omladdningen har emellertid ännu bara börjat”, skrevs det i ett PM från Riksantikvarieämbetet häromåret. ”De unika förutsättningar för föreningen mellan Den Svenska Nationen och Den Svenska Historien som Gamla Uppsala erbjuder, motiverar starkare än på länge en uppmärksam närvaro av aktiva, kreativa och engagerade företrädare för en kritisk historiesyn.”
Nu har den privata donation som en gång gjordes till Svea-monumentet istället lagts i potten för finansieringen av ett planerat museum på platsen, ett statligt bygge i 30-miljonersklassen som är planerat att påbörjas 1997.
Folk och nation åter gångbart
I museisammanhang har det återigen blivit gångbart att anspela på folket och nationen för att skapa uppmärksamhet kring historiska projekt. De allra flesta arkeologer tar visserligen avstånd från den gamla bilden av Gamla Uppsala som kärnan i en forntida sveastat som skulle ha varit föregångare till våra dagars Sverige. Men de vet ändå vad de har att se fram emot. I uppmärksamhetens kölvatten kommer antagligen såväl forskningsanslag som sponsringspengar till nya stora undersökningar.
En avgörande skillnad är att dagens debatt inte i första hand handlar om forntida sagor, diktverk och krönikor utan bygger på undersökningar av vad som går att spåra på själva platsen. De klassiska frågorna om sagokungar och hednatempel har ersatts av diskussioner kring samhälle, bebyggelse och maktutövning. Och intressant nog visar sig fynden både passa in i och komplicera den bild som de gamla skrifterna ger.
Markprover har tagits där pollenrester, fosfater och kol i djupa jordlager har visat på en omfattande mänsklig verksamhet vid Uppsala högar. Vidsträckta odlingar har funnits här redan på 200-talet e Kr, kanske ännu tidigare. Jordbruk och boskapsskötsel har bedrivits i en omfattning som leder tankarna till vad som kan ha varit ett förhistoriskt storgods, en sätesgård för mycket mäktiga personer.
I sluttningen bakom sockenkyrkan har några märkliga terrassformationer sedan länge fångat arkeologernas nyfikenhet. Tränade ögon har kunnat se att rester av något slags anläggningar legat dolda här. Nu har en av formationerna delvis öppnats och visat sig innehålla spår av en 60 meter lång hallbyggnad, som varit majestätiskt placerad på en högt uppbyggd lersockel, som bara den måste ha varit ett företag att bygga.
De första spåren av aktiviteter har också kommit i dagen; en offergrop och rester av glaspärletillverkning alldeles intill en inhägnad som har avskilt hallens område från omgivningen.
Gravar ovanpå hallen
Egendomligt nog har hallen blivit omsorgsfullt bränd redan under tidig vikingatid och dessutom minutiöst renplockad från allt vad spår heter (så när som på ett finskt dräktspänne från 700-talet). På Peringskiölds 1700-talskarta syns också att vikingatida gravar placerats ovanpå den nedbrända hallen. Vad det kan bero på vet ingen. Gåtorna kring platsen tycks öka i takt med svaren.
Den stora hallen skvallrar dock om att det funnits makt och resurser nog att få manskap att arbeta med stora byggprojekt här. Och kungshögarna i sig själva är ansenliga byggnadsverk, formade med stor möda av åtta meter tjocka lager av grus och lera.
Perioden det handlar om är inte vikingatid (800–1050) utan folkvandringstid (400–550) och vendeltid (550–800). I synnerhet folkvandringstiden har även på flera andra platser i Norden visat sig vara ett skede när nya mäktiga grupper framträder och lämnar särskilt märkbara spår efter sig.
Det var exempelvis under denna tid, som kallats Nordens guldålder, som de väldiga guldhalskragarna tillkom i Västergötland och på Öland.
Det tycks vara en ny härskarklass av hövdingar, småkungar eller stormän som utkristalliserade sig och samlade olika småbygder kring sig i det land som då ännu inte hade blivit Sverige.
Hövdingar och stormän i detta samhälle byggde sitt inflytande på personliga band, på att andra mindre betydande män och deras följen och familjer sällade sig till dem, blev deras trogna och bundsförvanter.
I deras politiska maktutövning var kultfesterna en hörnsten, en kanal mellan vanliga människor, deras ledare och gudarna. I dag tror många att det var stora hallbyggnader som användes för offentliga kultsammankomster. Genom att leda bloten här kunde hövdingarna samla många människor kring sig, bjuda in dem till rådslag på tinget, till att byta bort sina varor och till att delta i festandet för att upprätthålla världen och göra gudarna starka.
Offerdjur slaktades, antagligen genom skäktning, blodet strömmade och människorna samlades högtidsstämda kring ångande köttgrytor och skummande ölkar inför blotfestens heliga måltid. Drickan, det heliga ölet eller mjödet, blev buret runt och i ruset kände festdeltagarna kontakten med makterna tätna. Alla närvarande blev förbundna med gudar och härskare.
I festsalen satt hövdingen i högsätet. Runt väggarna var gäster och följemän bänkade. Festen varade i timmar, ibland i dagar. Favörer delades ut, och gåvor – smycken, ringar och vapen gavs till dem som varit trogna – tvister skiftades och blodspengar fastställdes. Vänskapspakter bekräftades och trohetsförbindelser stärktes. Kanske är det alltså en gästabudshall av detta slag Adam avsåg med sitt ”tempel”.
Högarna som kalendarium
I denna värld utan almanackor kan det inte ha varit helt lätt att veta när de tidpunkter på året var i antågande då blotfesterna för välgång, fruktsamhet och krigslycka skulle äga rum – om man inte hade en säker metod att följa årets gång genom att iaktta solens rörelser.
Kanske har platsen vid högarna kunnat användas för just sådana kalendariska beräkningar. Uppsalaastronomen Göran Henriksson har framfört teorin att en mindre, platåformad hög bredvid kungshögarna, Tingshögen, har kunnat användas som astronomisk observationskulle.
Vad som fångade Göran Henrikssons intresse var en säregen bautasten som sticker upp ur gräset på den avplanade högens platta topp (och som på avritningar från 1600-talet tycks ha stått upp ännu högre). Han upptäckte att den som stod och tittade i bautastenens riktning härifrån kunde göra noggranna iakttagelser av solnedgången. Mer exakt pekade stenen rakt mot en höjd nästan en kilometer bort – Tunåsen. Med åsen som riktmärke kunde de små dagliga förflyttningarna i solens nedgång följas från kullen.
I början av vintern (november) gick solen ner bakom åsen. Den vandrade sedan allt längre bort åt vänster för att vid vintersolståndet (22 december) vända och dygn för dygn återvända mot åsen igen. Under midvintern (februari) gick solen åter ner bakom åsen innan den fortsatte bort åt höger.
Enligt gamla källor hölls just under midvintern en hednisk högtid i Gamla Uppsala. Det var den tid på året då det var som allra kallast och då det mer än något annat gällde att be makterna om hjälp att klara sig genom vintern. Under midvintern i slutet av januari och början av februari kunde man från bautastenen se solen gå ner bakom åsen. Den fullmåne som därefter steg på midvinterns himmel sägs ha varit startsignalen för midvinterblotet i Gamla Uppsala. Människor som skulle resa långt från norr ner mot Uppsala kunde se på månens faser när de skulle starta för att vara framme i tid.
Kultledarna som följde himlakropparnas rörelser från observationskullen kunde, enligt Göran Henriksson, på dygnet när förutsäga flera år i förväg när (alltså hur många fullmånar senare) det var dags att träffas igen – en långtifrån okomplicerad förutsägelse eftersom solens och månens inbördes cykler förskjuts successivt enligt ett komplicerat system.
Plötsligt har högarnas kronologi blivit intressant på nytt. Kanske var alltså den lilla platta och fram till nu mycket gåtfulla Tingshögen, den allra första högen på platsen, en astronomisk observations-kulle. När sedan härskarna höll kultfester här och blev allt mer tagna av sina framgångar och sin berömmelse lät de manifestera sin ätt genom att uppföra de tre majestätiska högarna uppe på höjdryggen mellan kullen och åsen.
Två av de väldiga högarna öppnades på 1800-talet, i samband med en internationell arkeologkonferens. Men högarna visade sig till allmän besvikelse bara innehålla hårt förbrända rester av praktbegravningar.
– Det är först nu vi börjar förstå vad det var de hittade, säger Wladyslaw Duczko. Efter förnyade analyser och jämförelser har fragmenten visat sig härröra från en internationell överklasskultur som hövdingar, småkungar och aristokrater gärna sällat sig till. Frågetecknen kring vilket slags personer som begravts i högarna har alltså skingrats något.
– Det är härskartecken, regalier, som bränts här tillsammans med de döda; prakthjälmar, utsmyckade svärd och spiror av samma slag som kungarna på kontinenten höll sig med, säger professor Birgit Arrhenius.
Gåva från Romarriket?
De hämtade förebilderna för sina statustillbehör från högsta ort. Kaméer i skimrande rödvit agat, sardonyx från Persien, har bränts i en av gravarna och förvandlats till gråvit oigenkännlighet. De runda kaméerna kan på sin tid ha suttit på en hjälm som varit en gåva från Romarriket, och som lämnats i arv i flera generationer innan den slutligen placerats i bålet.
Ett svärdshandtag med guldinläggningar av utskurna granater känns också igen. Inläggningar av detta slag hörde till det som frankiska härskares guldsmeder på kontinenten hade lärt sig tillverka på 500-talet. Förebilderna hade de hämtat från Bysans där kejsaren brukade skänka vapen och ridutrustningar i guld och granater till de germanska hövdingar som var hans trogna.
Frankerna hade det ledande väldet bland germaner på 500-talet när de lärde sig denna cloisonnékonst. Så när granater i guldinläggningar hittas på svärd och spännen på Öland, Gotland, i Blekinge, Bohuslän eller Uppsala kan de tolkas som diplomatiska vängåvor från frankiska härskare.
Kanske lärde sig Nordens mäktiga att själva tillverka kopior av dem. Tanken ligger inte långt borta eftersom något enklare utförda arbeten i guld och granater också hittats i påkostade gravar från början av 600-talet i Vendel och Valsgärde i Uppland. Hade Uppsalas härskare sina vasaller här?
De gamla teorierna om att de stora högarna är härskargravar har alltså bekräftats, men samtidigt kommit på skam. Östhögen kan åtminstone inte vara uppförd över någon sagoomspunnen kung. Istället talar skelettresterna om att den döde varit en pojke, mellan tio och tolv år gammal.
Mest intressant i hans grav är en liten skärva av en bild inpressad i ett bronsbleck. Detaljen känns nämligen igen från ett bronsbleck på en prakthjälm i en mycket ståtlig grav i Sutton Ho i England, och även i en grav i Valsgärde några kilometer från Gamla Uppsala. Den har ingått i en bild av ett par marscherande spjutbärare med höga horn på hjälmarna, som i sin tur ingått i en hel serie av bilder med beväpnade män som dansar – ibland utklädda till vilddjur, ibland i stora björnars sällskap – inpressade i bronsbleck på prakthjälmar. Matriser för att tillverka sådana bildbleck har hittats på Öland.
– Vi har också funnit att det är två människors ben som bränts i vardera gravbålet, men det verkar som om den ena inte har fått några smycken eller regalier alls med sig i döden, varför det kan vara en offrad tjänare, säger Birgit Arrhenius.
Vad det är för slags välde som avsatt spår i Uppsala redan under 300-talet och som under de följande århundradena anlagt stora gravhögar och kulthallar vet man ännu inte mycket om. En av de svåraste frågorna i framtiden blir hur man ska tolka de förändringar som verkar ske på platsen vid vikingatidens inledning på 800-talet.
Historieskrivningen om Gamla Uppsala tycks ännu bara befinna sig i sin början.
Maja Hagerman är vetenskapsjournalist, verksam i Stockholm. Hon skrev i Populär Historia nummer 1/95 om runorna under medeltiden.
