Beirut blomstrar på nytt

På 1960- och 70-talen gick charterplanen i skytteltrafik till Beirut. Den libanesiska huvudstaden fylldes av oräkneliga barer, nattklubbar, restauranger, hote

22 februari 2006 av Bengt Sigvardsson

På 1960- och 70-talen gick charterplanen i skytteltrafik till Beirut. Den libanesiska huvudstaden fylldes av oräkneliga barer, nattklubbar, restauranger, hotell och strandklubbar. I stadens hjärta låg medeltida gränder, kyrkor, moskéer och synagogor. Detta var även regionens finansiella centrum. Beirut var huvudporten för transithandel mellan öst och väst. Kulturlivet blomstrade och staden hade ett av arabvärldens bästa universitet. ”Österlandets Paris” och ”Nyckeln till Orienten”, kallades Beirut i Arne Häggqvists Libanon – en resehandbok från 1969.

Libanon var också ett praktexempel på religiös samexistens där makten delades mellan representanter för landets kristna och muslimska grupper; ju större samfund desto fler parlamentsplatser och mäktigare regeringsposter. En folkräkning gjord 1932 låg till grund för uppdelningen. Enligt den var de kristna i knapp majoritet; därför var presidenten kristen maronit, medan premiärministern skulle vara sunnimuslim. Talmannen hämtades från den shiamuslimska gruppen.

Det bubblade dock under ytan. De muslimska ledarna hade av tradition starka band med arabvärlden och de kristna med väst. I början av 1970-talet var det uppenbart att muslimerna var i majoritet och maroniternas dominans ifrågasattes. Vänstermuslimska grupper sökte allians med palestinska miliser i Libanon, som sedan 1970 hade varit PLO:s enda bas för militära operationer mot Israel, med upprepade israeliska vedergällningar som följd. 1975 drabbade den maronitiska falangistmilisen samman med palestinier och strider bröt ut. Beirut delades i en kristen del i öst och en muslimsk i väst. Mellan stadsdelarna låg centrum, Downtown, som snabbt förvandlades till en ruinhög. Under det sextonåriga inbördeskriget var Beirut liktydigt med oräkneliga milisgrupper som sprängde varandra, civilbefolkningen och bebyggelsen i bitar. Även Syrien och Israel var inblandade i konflikten. Stora delar av staden förstördes till exempel när israeliska armén bombade västra Beirut från luft, hav och land under en två månaders belägring 1982.

Efter freden 1991 lades högsta prioritet på att återuppbygga Downtown, inte minst för att stadsdelen åter skulle bli regionens finansiella centrum. Den libanesiske premiärministern Rafik Hariri grundade det privata aktiebolaget Solidere (Libanesiska bolaget för utveckling och återuppbyggnad av Beiruts centrala distrikt) och en plan för återuppbyggnad utarbetades. Planen innefattade inga arkeologiska utgrävningar, vilket fick Leila Badre, arkeolog och museiintendent vid det amerikanska universitetet i Beirut, att ringa i varningsklockan. Det fanns åtskilliga blanka sidor i stadens historiebok.

– Det var som om Beirut började existera först i hellenistisk tid då staden nämns i flera skrifter, säger Badre.

På 2500-talet f Kr koloniserades den syriska och libanesiska kusten av ett folk som kom att kallas fenicier och som hade sin blomstringstid 1200–868 f Kr. Till skillnad från i andra libanesiska kuststäder som Byblos, Sidon och Tyrus hade inga betydelsefulla rester från denna period hittats i Beirut. Det unika tillfället att utforska vad som dolde sig under Downtowns 1900-talsruiner höll på att gå förlorat. Leila Badre kontaktade historiker, arkeologer och medier för att få till stånd en undersökning av kulturlagren. Hon lyckades och 1993 inleddes utgrävningarna.

Året därpå exproprierades Downtown av Solidere som därmed blev ansvarigt för det arkeologiska projektet. Från 1994 till 1996 grävde Badres team ut en så kallad tell (ruinkulle) i Downtown där man länge tänkt sig att staden uppstått. Teorin visade sig vara riktig.

– Jag gjorde den viktigaste upptäckten – resterna av en kananeisk boplats, som visar att Beirut har varit kontinuerligt bebott i mer än femtusen år, säger Badre.

Nu fanns det fysiska bevis för att Beirut var en av de feniciska städerna. Mycket hade dessvärre förstörts, Beirut har lagts i ruiner flera gånger under historiens lopp. Dess första kända baneman var den seleukidiske kungen Diodotus Tryphon som förstörde staden kring år 140 f Kr.

Under romarna, som erövrade Fenicien år 64 f Kr, upp­levde Beirut sin första guldålder. Kejsar Augustus gjorde staden till romersk koloni med romerska rättigheter och privilegier. Beirut blev den romerska provinsen Syriens viktigaste handelscentrum samt basen för den romerska flottan i östra Medelhavet. Kejsarna uppförde amfiteatrar, marknader, statyer, termer och tempel. Templens existens känner man till genom ingraveringar på mynt; förutom resterna av en basilika finns ingenting bevarat.

Men det som framförallt satte Beirut på antikens världskarta var en lagskola, som från 200-talet e Kr lockade till sig studenter från hela Romarriket. Under bysantinerna på 400-talet fick skolan kejserliga privilegier och under kejsar Justinianus I (527–65) deltog skolans professorer i omarbetningen och kodifieringen av hela det romerska rättssystemet, grunden för de flesta moderna juridiska system. Troligtvis låg skolan nära en kyrka eftersom studenterna brukade be i Uppståndelsekyrkan, eller Anastasias kyrka. År 1994 fann Badre lämningar av flera kyrkor vid den gre­kiskortodoxa katedralen St Georges.

– Jag hittade bland annat resterna av en kyrka från 400-talet som kan ha varit Uppståndelsekyrkan, men det fanns inte tillräckligt med bevis för att vara säker. Jag tror inte att skolan någonsin kommer att hittas. Även om den var viktig finns det ingenting som säger att den skulle ha huserat i en stor byggnad. Undervisningen kan lika väl ha skett utomhus, säger hon.

Denna blomstrande epok fick sitt slut år 551 då Beirut lades i ruiner av ett kraftigt jordskalv, följt av en stor flodvåg (tsunami).

Araberna erövrade Syrien på 600-talet, Beirut hamnade nu under muslimskt styre och blev det Damaskusbaserade Umayyadkalifatets (661–750) huvudhamn. Inte mycket är känt om staden under tidig muslimsk tid, vilket Albert Naccache, historiker vid det libanesiska universitetet i Beirut, menar beror på att Solidere har ignorerat de arkeologiska utgrävningarna.

– Detta är århundradets största arkeologiska katastrof. De historiska lämningarna i en av världens äldsta kontinuerligt bebodda städer har kastats i havet, säger han. Han syftar på att återuppbyggnaden bland annat innebär att 700 000 kvadratmeter mark utvinns genom att man dumpar sten och grus från gamla Downtown i havet. Enligt Naccache har nittio procent av det arkeologiska området schaktats bort utan att föregås av utförliga studier. Något han menar har lett till att kulturlagren från medeltiden och framåt har gått förlorade. Beirut belägrades, förstördes och återuppbyggdes till exempel flera gånger av korsfarare och muslimer från 1100-talet till 1300-talet.

År 1516 tillföll Beirut det osmanska riket, men den egentliga makten över staden hamnade hos lokala emirer. En av dessa var Fakhreddin Maan II.

– Fakhreddin anses vara grundare av dagens Libanon, berättar Naccache.

Han försökte göra landet självständigt, något som slutade med att osmanerna avrättade honom 1635. Under Fakhreddin blev Beirut berömt för sin silkesproduktion och fick nära handelsförbindelser med Europa. Emiren lät bland annat bygga ett väldigt palats i italiensk stil i staden.

– Alla byggnader från denna period är förstörda, suckar Naccache.

Förstörelsen kan dock inte enbart skyllas på Solidere. Under emir Youssef Shihabs styre, år 1772, bombarderades och plundrades Beirut av osmanernas huvudfiende, Ryssland. Efteråt beordrade emiren en man vid namn al-Jazzar att stärka stadens befästningar. Denne lade dock beslag på kontrollen över staden och emiren vände sig till ryssarna som återigen attackerade Beirut 1773. Hamnen totalförstördes, likaså en stor del av bebyggelsen.

En annan emir, Bechir II (1794–1840), allierade sig med Ibrahim Pasha av Egypten, som ockuperade Syrien och Beirut 1832, i kampen mot osmanerna. När Pashas arméer närmade sig Istanbul ingrep de europeiska stormakterna och 10–14 september 1840 bombarderade den engelska flottan Beirut tills egyptierna gav sig av. Återigen raserades staden.

Under 1800-talets senare hälft började Beirut utvecklas till regionens ekonomiska centrum. Mellan 1840 och 1870 ökade befolkningen från 5 000 till 40 000 personer. Stadens hamn expanderade och blev Syriens huvudport för handel mellan öst och väst. Allt fler utländska köpmän och konsulat slog sig ned i Beirut. Efter att Beiruts amerikanska universitet grundats 1866 och St Joseph’s universitet 1875, byggdes en omfattande förlagsindustri upp i staden. Beirut blev nu centrum för utgivning av arabiska böcker och tidningar.

På 1920-talet, efter första världskriget, fick fransmännen mandat över Syrien och Libanon. ”Storlibanon” skapades med Beirut som huvudstad. Stora delar av Downtown byggdes om med Paris som förebild. Gatorna arrangerades i form av en stjärna, vars nav var Place de l’Etoile där parlamentet placerades.

År 1946 blev Libanon självständigt. Beirut fortsatte att expandera tills inbördeskriget åter lade staden i ruiner. I dag är de flesta ärren från kriget emellertid läkta. Solideres återuppbyggnadsprojekt täcker 1,8 miljoner kvadratmeter i Downtown. De flesta kyrkor och moskéer har restaurerats och cirka trehundra gamla hus, varav majoriteten från 1920- och 1930-talen, har återställts. Det mesta har dock byggts – eller ska byggas – nytt från grunden. Hit hör bebyggelsen i området där den traditionella souken (ett område med trånga gågator) låg. På denna hittades 1994 omfattande feniciska lämningar. Men trots detta undersöktes bara en fjärdedel av platsen innan bulldozrar sattes in. Än i dag har dock ingenting byggts där.

– Vi behövde nya dekret, men det är ordnat nu och projektet kommer att vara igång under 2005, lovar Nabil Rached, Solideres presstalesman.

Albert Naccache misstänker att utgrävningarna i souken stoppades för att fler feniciska fynd skulle ha kostat Solidere både tid och pengar. Rached viftar snabbt bort anklagelsen, likaså Naccaches påstående att de osmanska husen i souken revs trots att de inte var allvarligt skadade. Han medger dock att historiska lämningar har skadats under återuppbyggnaden, bland annat har fyrtio meter av en stadsmur från 3000-talet f Kr tagits bort. En brotunnel byggdes också på bekostnad av en del av stadsmuren från 1300-talet f Kr.

– Det har rört sig om småolyckor, det är normalt under stadsutgrävningar, säger Rached. I dag har flera internationella banker, företag, designbutiker och organisationer åter etablerat sig i Downtown. Beirut har alltid representerat såväl väst som öst och är länken mellan Europa, USA och Mellanöstern.

”Nyckeln till Orienten”, med andra ord. Och precis som före inbördeskriget har Libanon tagit ledningen som en av regionens hetaste turistdestinationer. Under 2004 besökte över en och en halv miljon utlänningar landet; liknande siffror har inte skådats sedan början av 1970-talet.

Beirut har åter arabvärldens intensivaste nattliv. Enbart i Downtown har ett hundratal restauranger öppnat sedan slutet av 1990-talet och i den närliggande stadsdelen Achrafieh har lika många nattklubbar och barer etablerat sig. Åren 2005–20 ska 700 000 kvadratmeter mark som återvunnits från havet tas i anspråk.

– Om två till tre år börjar vi med infrastrukturen i de återvunna områdena och sedan kommer byggandet igång, säger Nabil Rached. Allt går som på räls och jag är säker på att vi går en bra framtid till mötes.

Bengt Sigvardsson är frilansjournalist med inriktning på Mellanöstern.

Bland drakdödare och ruiner

Börja vid Place des Martyrs, som före inbördeskriget var Downtowns pulserande hjärta (se bild sid 50). Torget är uppkallat efter sexton nationa­lister som avrättades där av osmanerna 1915. Kallas även Place du Canons efter de kanoner som stod där när ryssarna kontrollerade staden en kort period på 1770-talet. En arkitekttävling om hur platsen ska se ut pågår och vinnaren koras den 6 maj i år.

Gå i riktning mot havet från Place des Martyrs så kommer du till Beiruts forntida Tell där staden uppstod för mer än femtusen år sedan. Ruinkullen har rester från 3000 f Kr fram till modern tid. Det är rörigt och övervuxet, men det finns en informationstavla där de olika lämningarna är numrerade.

Gå tillbaka mot Place des Martyrs och vik av västerut på Rue Emir Bachir tills du kommer till St Georges maronitiska katedral, byggd i nyklassisk stil 1888 på en av platserna där sankt Göran sägs ha dödat draken. Bredvid breder lämningarna av romerska Berytus Cardo Maximus ut sig med romerska pelare, husgrunder och gator. Platsen ska bli en arkeologisk park.

Sväng in på Rue Maarad, som kantas av ståtliga restaurerade hus med anor från 1920- och 1930-talen, och fortsätt tills ni kommer till klocktornet på Place d’Étoile. Här ligger bland annat parlamentsbyggnaden och St Georges grekiskortodoxa katedral, byggd 1767 på lämningar av flera gamla kyrkor.

I hörnet av Rue Maarad och Rue Weygand ligger Al Omari-moskén som ursprungligen byggdes som St Johns katedral av korsfararna 1113–50. År 1291 gjorde mamlukerna om den till Beiruts stormoské. På Rue Weygand ståtar även Amir Assaf-moskén, byggd 1564 på platsen för en bysantinsk kyrka. Mittemot ligger Beiruts stadshus. En bit norrut breder det gamla soukområdet (gränderna) ut sig.

Än så länge finns inte mycket annat än betong, armeringsjärn och presenningar här. Genom stängslet kan man dock titta på Zawiyat Ibn al-’Arraq, en del av ett muslimskt hospis och skola från 1517. Det påstås att byggnaden skulle rivas 1992 men räddades mirakulöst då bulldozern oförklarligt stannade och föraren blev tillfälligt förlamad.

Nordväst om soukerna reser sig Grand Serial på Beiruts högsta kulle. Huset byggdes som arméförläggning av osmanerna 1853. Under den franska mandatperioden var det regeringspalatset och i dag är det säte för ministerrådspresidenten. Här ståtar även det osmanska klocktornet från 1897. Nedanför breder resterna av Beiruts romerska bad ut sig.

Nationalmuseet finns på Damascus Street. Här finns föremål från hela Libanon. Framför museet ståtar fem romerska pelare från en basilika som hittades i Downtown på 1940-talet. Museet blev illa åtgånget under inbördeskriget och återöppnade först 1999. Missa inte filmen om hur museet restaurerades.

Amerikanska universitetets arkeologiska museum ligger på Rue Bliss och enbart själva universitetsbyggnaden, från 1866, och det enorma grönområdet är värda ett besök.

Museet rymmer cirka 12 000 föremål från framförallt förhistorisk till muslimsk tid.

En utsatt metropol

Forntid. Fynd som hittats någon kilometer från dagens Downtown visar att området var bebott för 500 000 år sedan.

3000 f Kr. En kananeisk boplats existerade inom gränserna för dagens Downtown.

1800 f Kr. En marmorsfinx, som hittades i Downtown 1926, med namnet Amenemhat IV, den siste faraonen under den tolfte egyptiska dynastin (cirka 1800–1792 f Kr) skvallrar om att Beirut hade nära kontakter med Egypten under denna tid.

1300 f Kr. De egyptiska Tell el-Amarna-tavlorna berättar att Birûta (plural av det semitiska ordet »källa») var en befäst stad under en kung vid namn Ammunira.

332 f Kr. Fenicien och Beirut erövras av Alexander den store.

140 f Kr. Beirut förstörs av den seleukidiske kungen Diodotus Tryphon.

64 f Kr–551 e Kr Beiruts första guldålder som romersk och sedan bysantinsk koloni. Säte för en av dåtidens viktigaste lagskolor.

551 Staden ödeläggs i jordbävningar.

635 Beirut erövras av araberna och blir en del av provinsen Syrien under det Damaskusbaserade umayyadiska kalifatet och sedan under det Bagdadbaserade abbasidiska kalifatet.

909–1172 Staden kontrolleras av de egyptiska fatimiderna.

1110 Beirut erövras av korsfararna.

1187 Saladin intar Beirut.

1197 Beirut återerövras av korsfararna

1291 Mamlukerna intar Beirut.

1516 Beirut hamnar under det osmanska riket.

1586–1635 Beirut blomstrar under emir Fakhreddin Maan II.

1772–74 Inom loppet av knappt ett år bombarderas Beirut två gånger av rysk flotta. Från oktober 1773 till februari 1774 är staden under rysk kontroll

1832 Beirut ockuperas av egyptiern Ibrahim Pasha.

1840 Brittiska flottan bombarderar Beirut tills staden åter hamnar i osmanska händer.

1860 Franska trupper landstiger i Beirut efter att uppemot 11 000 kristna har dödats i ett kort inbördeskrig mellan druser och maroniter i Choufbergen.

1920 Beirut blir huvudstad i Storlibanon under franskt mandat.

1946 Libanon blir självständigt.

1958 Ett kort inbördeskrig utbryter efter att muslimerna anammat den egyptiske presidenten Nassers uppmaning till alla araber att enas under panarabismen. Den libanesiske presidenten Camille Chamoun ber USA om hjälp. Amerikanska marinsoldater landstiger i Beirut i enlighet med Eisenhower-doktrinen som gav USA rätt att ingripa mot stater som hotas av kommunismen. Inbördeskriget slutar med »inga vinnare, inga förlorare».

1975–91 Inbördeskrig.

1994 Solidere inleder återuppbyggnaden av 1,8 miljoner kvadratmeter i Beiruts Downtown.

Publicerad i Populär Historia 3/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också