Stenstaden i träriket

Den 22-årige Fredrik Bünsow, eller Friedrich Bünsow som han ännu skrev sig, kom 1846 – fyra decennier före den stora branden – från Kiel via Stockholm

16 mars 2001 av Anders Stenberg

Den 22-årige Fredrik Bünsow, eller Friedrich Bünsow som han ännu skrev sig, kom 1846 – fyra decennier före den stora branden – från Kiel via Stockholm till den lilla staden Sundsvall för att ta kontakt med sin morbror Hans Friedrich Postel. Denne härstammade från Holstein och hade sökt sig upp till norrlandsstaden på 1820-talet för att göra affärer, främst med trävaror. Skogen var redan nu attraktiv men skulle senare under 1800-talet göra Sundsvallsområdet till ett av världens största exportdistrikt av sågade trävaror.

Sundsvall var vid 1800-talets mitt en landsortsstad med omkring tre tusen invånare. Den hade grundats mer än tvåhundra år tidigare, placerad här av Gustav II Adolf tack vare sitt strategiska läge mellan två älvar invid en större å och en väl skyddad kustvik. Staden inramades av två höga berg och ett flackt slättlandskap mot väster. Invånarna livnärde sig på sjöfart och handel, men i lika hög grad på jordbruk och fiske, ett nödvändigt komplement för överlevnad.

Staden måste för Bünsow ha tett sig nedslående liten mätt efter de stora städerna Kiel med 145 000 och Stockholm med 90 000 invånare.

Övertog ansvaret – och villan

Vid Bünsows ankomst hade morbrodern ägt mark ute på Mon söder om Sundsvall i tjugo år. Därifrån skeppade han trävaror på export till bland annat England, Tyskland, Holland, Frankrike och Spanien. Postel ägde inga sågverk själv, men fraktade åt andra samtidigt som han köpte upp sågat och bilat virke för export. Dessutom drev han ett varv; skeppsbyggeri var en viktig näring för en sjöfartsstad.

Systersonen började hjälpa till i firman, inte minst hans språkkunskaper var värdefulla. Då Postel avled året därpå, övertog Fredrik Bünsow ansvaret. Han övertog även den postelska villan strax väster om stadens kyrka invid den tjärn som i dag bär Bünsows namn.

Fredrik Bünsows liv är representativt för en framgångsrik företagare inom sågverksindustrin. Han fick uppleva hela den explosiva utvecklingen från en enkel och småskalig verksamhet med vattenkraftsbaserade sågverk till en storskalig industri i bolagsdrift. Han förde själv i unga år en osäker tillvaro med handel av andras produkter utan egen produktion, men investerade sina vinster i skog och tillverkning i allt större omfattning, och tryggade framtiden genom att satsa på modern teknik och effektiv processverksamhet. Bünsows visionära handlande skapade ett starkt skogsindustriellt företag på knappt tjugofem år.

Men han hade tur också. Han råkade nämligen komma till Sundsvall vid rätt tid – förutsättningarna för en industriell expansion var goda. År 1828 hade full frihet att anlägga husbehovssågar införts, 1842 frigavs sågningen vid de sågverk som producerade för virkesförsäljning, samma år borttogs också exporttullarna för plankor och bräder. Under 1840-talet började Bolinderska verkstäderna i Stockholm producera ångmaskiner för sågverk, vilket kraftigt skulle höja effektiviteten och öka produktionen, och samtidigt inleddes i det för Sverige så viktiga exportlandet England en rejäl nedsättning av importtullarna.

Sågverk utmed kusterna

Ångkraften medförde att sågverken i Sverige kunde lokaliseras till kusterna. Närheten till exportfrakten var en avgjord vinst samtidigt som man slapp den mödosamma transporten av sågat virke från inlandet. Fram till 1890-talet ökade antalet ångdrivna sågverk i Sundsvallsdistriktet till ett fyrtiotal. De förlades till kustremsan från Skönvik i norr till Svartvik i söder, en sträcka på cirka tre mil. Bünsow själv uppförde på morbroderns mark ute på Mon 1851 den andra ångsågen i distriktet, den första hade byggts i Tunadal 1849, dock mer för att driva en ångkvarn än en såg.

Dessutom placerades många sågverkpå Alnöns västra kust någon kilometer vattenvägen öster om Sundsvall. Eftersom sågarna krävde stora skaror av arbetare växte små samhällen raskt upp kring dem med namn som Östrand, Skönvik, Tunadal, Hovid, Hörningsholm, Nacka, Strand, Ortviken, Skönsmon, Kubikenborg, Stockvik, Klampenborg – alla beroende av Sundsvalls stads centrala läge för handel och sjöfart.

Den snabba etableringen av ångsågar gjorde att exporten av sågade trävaror från Sundsvallsdistriktet steg kontinuerligt från 31 000 kubikmeter år 1850 till 790 000 kubikmeter toppåret 1895. Då stod man här för 19 procent av Sveriges totala trävaruexportinkomster.

Strategisk etablering

Fredrik Bünsows firma expanderade genom ett köp av lastageplatsen Skönvik en halv mil norr om Sundsvall år 1856. Etableringen var strategisk, nära Indalsälven med flottningsresurser från inlandsskogarna i Medelpad och Jämtland. Från 1872 drevs två ångsågar i Skönvik och även flera vattensågar i inlandet. År 1880 inköptes också ångsågen mitt över viken. Företaget Skönvik kom långt efter Bünsows död att bli ett av de fem bolag, som bildade fundamentet till det stora multinationella skogsbolaget SCA.

Liksom så många av den tidens framgångsrika företagare fick Fredrik Bünsow möjlighet att sola sig i glansen av kunglig ståt. Några företagare, till exempel göteborgaren Oscar Dickson, blev till och med adlade, de övriga fick åtnjuta ett slags upphöjande i graderna, som varit en omöjlighet bara ett femtiotal år tidigare. År 1882 gjorde kung Oskar II ett besök på Norrlands första gemensamma lantbruks- och industriutställning uppe i Sundsvall. Han inkvarterades i staden hos Nils Wikström tillsammans med prinsarna Oskar, Carl och Eugen. Fredrik Bünsow fick äran att härbärgera kronprins Gustaf och storhertigen av Sachsen-Weimar-Eisenach.

Vid tiden för lantbruks- och industriutställningen var Skönvik AB:s framtid tryggad. Fredrik Bünsow fick tid att tänka på annat. Kanske till följd av händelserna sommaren 1882 beslutade Bünsow sig för att bygga om sitt sommarparadis Merlo uppe på en höjd ute i Skönvik. Året efter utställningen beställde han nämligen ritningar till en ny ståndsmässig villa för uppförande i sten och tegel. Egendomen Merlo hade han köpt 1873 och på platsen fanns sedan tidigare en äldre herrgårdsbyggnad i timmer och träpanel, som möjligen nu ansågs för anspråkslös för en herre som umgicks med kungligheter.

För att få en arkitektritad villa på Merlo vände sig Bünsow till den 26-årige arkitekten Isak Gustaf Clason, som 1881 utexaminerats från Akademin för de fria konsterna och då erhållit den kungliga medaljen och resestipendier för nästa års bildningsresa. I väntan på stipendiepengarna startade Clason en egen praktik tillsammans med den jämnårige arkitektkollegan Kaspar Salin. Clason hann dock bara skissera idéförslag och utforma den östra fasaden till Merlo innan han avreste.

Uppdraget övergick nu till arkitekten Fritz Eckert, som fullföljde arbetet efter Clasons intentioner. Eckert hade uppmärksammats för villor i Stockholm, bland annat för Carl Curmans räkning. Naturligtvis hade beställaren Bünsow sina önskemål inför villabygget i Merlo och det viktigaste var nog förebilderna i de tyska medeltida slotten. Riddarromantik och hemlängtan i kombination fick Bünsow att sträva efter en borg med hörntorn och riddarsal. Att det sedan sammanföll med Clasons ideal med utgångspunkt i medeltidens svunna guldålder för gediget hantverk i sten och tegel gjorde uppgiften så mycket lättare.

Stenhus ovanliga

Villa Merlo föregick stenhusen inne i Sundsvall med ett knappt decennium och blev förebildlig genom det mycket moderna utförandet. Sten- och tegelhus var inte vanliga i trakten. Inne i Sundsvall fanns stadens kyrka från 1760-talet, tullhuset från 1857 och stadshuset från 1868, liksom Elimkyrkan vid Nytorget från 1880, samtliga med putsade fasader.

I Härnösand fanns landshövdingeresidenset från 1780-talet, gymnasiebyggnaden från 1789 och domkyrkan från 1849, även dessa med putsade fasader. Slående är att merparten var officiella byggnader i statens och kyrkans ägo, maktens företrädare sedan medeltiden. Att därför som privatperson uppföra ett sten- och tegelhus utan puts och klassicistiska detaljer på utsidan måste ha varit en betydelsefull demonstration i träriket Västernorrland. Naturligtvis uppvisade Villa Merlo, eller Merlo slott som det kallas i dag, en självmedveten burgenhet och tyngd hos ägaren, som måste ha uppmärksammats i trakten, inte minst av andra sågverksägare. Här fick man en tidig impuls – allt var möjligt bara man hade pengar.

Bünsow nöjde sig nu inte med Merlo, han lät Clason rita ett stort bostadshus vid Strandvägen i Stockholm, dit han flyttade från Sundsvall före branden 1888. Fredrik Bünsow dog i Stockholm samma år som Alfred Nobel, 1897. Men skogsföretaget levde vidare.

Före branden 1888 var Sundsvall en av många landsortsstäder i Sverige där tvåvåningshusen i trä lutade betänkligt eftersom de stod på gammal sjöbotten. Den ödesdigra branden skapade förutsättningar för en helt ny stad. Sundsvallsborna hade lärt sig av tidigare bränder och försäkrat sina hus ordentligt; hela 21 miljoner kronor i 1890-talets penningvärde betalades ut. Det var dessa pengar som byggde upp staden igen och under åren 1891–95 uppfördes flest hus i hela landet, hela 573 stycken.

Drömmar om storstad

Men att staden fick den utformning som den uppvisar i dag, berodde inte enbart på försäkringspengarna. Det låg framför allt i de förmögna sundsvallsbornas drömmar om den europeiska storstaden förflyttad till landsortens Norrland. Drömmarna motsvarades av en verklighet, som grundlades av 1874 års byggnadsstadga för rikets städer. Här eftersträvades mer ljus och frisk luft, större utrymme, omväxling och prydlighet, samt bättre skydd för bränder i svenska städer. Här föreskrevs att varje stad skulle ha en stadsplan fastställd av Kungl. Maj:t, en byggnadsnämnd för övervakandet av byggandet samt en lokal byggnadsordning som föreskrev hur tomterna fick bebyggas. Sundsvall fick en lokal byggnadsstadga 1875 och efter flera omarbetade förslag en stadsplan 1878.

Sågverksindustrins explosionsartade utveckling förde sågverksägarna, bankmännen och grosshandlarna ut över världshaven. Större delen av de sågade varorna gick på export, ägarna reste ut i Europa för att se sig om och fick själva besök här hemma. De knöt kontakter över hela jordklotet. De umgicks också nästan på jämställd fot med kungligheter och adel. Det officiella livet och de lukrativa affärerna förändrade de ledande herrarnas inställning till stadsbyggande. Den småstadsaktiga försiktigheten under 1870-talets stadsplanering förbyttes i självsäker storslagenhet bara tio år senare.

Den efter branden 1888 omarbetade lokala byggnadsstadgan föreskrev nu att hus inom området mellan Selångerån i norr, Strandgatan i öster, Järnvägsgatan i söder och Södra Kyrkogatan i väster i allmänhet skulle uppföras av sten eller järn. Det var Sundsvall tämligen ensamt om i Sverige. Utmed Storgatan, Kyrkogatan, Stora torget samt Strandgatan fick husen inte heller understiga två våningar om minst 27 fots höjd, det vill säga nästan åtta meter, från gatan till taklisten. Här gällde nya möjligheter att förränta sina pengar snabbt och bygga på höjden för mera uthyrbar lägenhetsyta. Hyresspekulationen gjorde sitt intåg.

Däremot ville man inte gräva upp 1860- och 1870-talens gaslednings-, vatten- och avloppsnät, som förlagts till gatustråken. Det kostade för mycket pengar. Stadsfullmäktige önskade i sin framställan till Kungl. Maj:t att 1878 års stadsplan skulle få gälla även efter branden, endast smärre förändringar skulle komma till stånd. Inom kvarteren föreslogs tomtsammanslagningar, en breddning av Storgatan till lagstadgade 60 fot likaså och, som största ingrepp i stadsbilden, en framdragning av den trädplanterade Esplanaden cirka 300 meter från Selångerån i norr till Bergsgatan i söder. Kungl. Maj:t fastställde planen 1889, trots det uppenbart lagstridiga trånga gatu- och kvartersrummet, med hänvisning till att alla hus skulle uppföras i sten och att Esplanaden skulle komma till stånd.

Drömmen förverkligades

Sundsvallsborgarna använde sina pengar med besked. Nu kunde de internationella erfarenheterna omsättas. Drömmen om den europeiska storstaden skulle realiseras. De hade också en god förebild i Fredrik Bünsow som visade att företagsbyggare också kunde bygga imponerande hus till varaktigt minne över sig själva. De anställde arkitekter, hantverkare och entreprenörer från Stockholm och annorstädes, och uppförde tre- och fyravånings hyreshus i tegel, puts och natursten. Det var byggnader man aldrig skådat i Sundsvall tidigare, både i skala och volym. Och visst försökte man konkurrera om utförandet av de ståtligaste och festligaste fasaderna, de exklusivaste interiörerna och våningarna. Till stadsbilden lades också parker och trädplanterade gator, alléer och en esplanad.

Apotekare Gran anlitade arkitekten Gustaf Hermansson, som vunnit tävlingen om stadens nya kyrka 1889, för att rita en imponerande modern skapelse i natursten och tegel invid Stora Torgets norra sida. Här fick apoteket plats i bottenvåningen och Gran flyttade själv in med sin familj i en elvarumslägenhet en trappa upp. Hermansson garnerade fasaderna med dekorationsmåleri efter eget manér. Hörntornet blev stadens högsta efter kyrktornet.

Invid torgets västra sida lät grosshandlaren och byggmästaren Isaak Hirsch arkitekterna Johan Laurentz och Hjalmar Kumlien flyhänt överföra en stockholmsk spekulationsarkitektur till landsorten, en puts- och stuckexteriör med delvis frilagd mur och ett tak fyllt av plåtfjällstäckta torn, som sammantaget lånat sina drag av nederländska rådhus. Huset fylldes dock med butiker och hyreslägenheter.

Norrmannen Andreas Bugge fick stadsfullmäktiges förtroende att omskapa det stackars stadshuset vid torgets södra sida, uppfört i en annan tidsålder och endast två våningar högt, till en bättre anpassad byggnad. Bugge behöll dock den stramt klassicerande och slätputsade fasaden och den iögonenfallande symmetrin. Inte ens den påbyggda lanterninen hjälpte upp det diminutiva intrycket, stadshuset var hopplöst föråldrat i jämförelse med omkringliggande byggnader.

Imponerande hotell

Annat var det dock med förstaklasshotellet Knaust utmed Storgatan längre österut, som fick sitt namn efter upphovsmannen, källarmästaren Adolf Knaust. Den tyskinfluerade putsfasaden med rustik och plastiska detaljer och en huvudentré från gatuhörnet var imponerande, liksom den sedermera berömda trapphallen med sin vackra trappa. De exklusiva salongerna, matsalen och wienercaféet besöktes av kungligheter och utländska dignitärer, grosshandlare och industrimagnater. Knaust blev synonymt med epoken och staden.

Arkitekten Sven Malm, som hade ritat Knaust, fick snart ett nytt uppdrag: grosshandlare Blombergs hus mitt emot vid Storgatans norra sida. Även här återfinns en mycket plastisk stuckarkitektur, men muren frilades över bottenvåningens putsade rustik. Hörntornet hängdes på efter Knausts modell. De malmska husen bar den tyska renässansens drag, men grannarna i öster, grosshandlarna Dahlman & Nordling, hade redan kontrakterat Gustaf Hermansson för att rita ett gotiskt inspirerat hus med stadens mest dekormålade putsfasader. Portalen till huvudentrén i natursten bär den spansk-moriska stilens spektakulära prägel. Hörntornet hör till stadens mest fotograferade med sin smala uppåtsträvande form.

Spansk-morisk inspiration, liksom florentinsk renässans, återfinns också i arkitekten Adolf Emil Melanders tre smala palats utmed den nya paradgatan Esplanaden. Byggherrarna var olika, Medelpads folkbank längst i norr, grosshandlaren Rahm strax intill och i söder direktören Gregor Wikström, son till den tidigare nämnde Nils Wikström. Tvärs över Esplanaden fick Wikström snart sällskap av stadens nya teaterhus, byggt som ett romerskt renässanspalats.

Föraktade Stockholm

Den nya stadens ansikte, den slösande prakten, skalan, färg- och materialrikedomen och det moderna anslaget, var i allra högsta grad jämförbart med det bästa som landets huvudstad och kontinentens stora städer kunde uppvisa. Sundsvallsborna kunde nu känna sig mondäna och världsvana. Så här heter det i en beskrivning av livet i Sundsvall i början av 1900-talet:

”Man talade gärna de främmande språken. Franskan var ännu efter sekelskiftet lika omhuldad som engelskan och naturligtvis ansedd som förnämare. Man höll sig med franska och engelska sällskapsdamer och kontorsbiträden. Resorna till London, Paris och Rivieran var många. Och helst försummade man därvid Stockholm, som med visst förakt betraktades som en importstad utan egentlig betydelse för den stora industrien. Staden besöktes ständigt av främmande gäster, särskilt engelsmän, fransmän och många tyskar, men även spanjorer, belgare, australier, nord- och sydafrikaner och en och annan ryss.”

Det är alltid segrarna som skriver historia. Arkitekturen i Sundsvall har beskrivits som stileklektisk. Begreppet har myntats av dem som starkt kritiserade allt denna arkitektur stod för – enligt belackarna ingenting. Under 1800-talets slutskede excellerade arkitekterna i motiv som de hämtade från alla tidsåldrar i byggnadskonstens historia. Man blandade gotik, renässans och barock efter eget huvud. Stilen präglades i högsta grad av internationella förebilder och detta var naturligtvis sundsvallsborgarnas medvetna strävan. För arkitekterna som kritiserade detta var bristen på originalitet uppenbar, liksom kopplingen till den egna nationella historien. I Sundsvall avklingar ännu trumpetfanfararena från en högt uppburen och officiellt framlevd borgerlig storhetstid med smällande champagnekorkar och stolt smattrande fanor i medvinden långt bortom det tillbakadragna och privata 1910-talets tunga murmassor och monumentala slutenhet.

Sundsvalls stenstad utgör i dag den bäst bevarade och mest renodlade 1890-talsstad vi kan se i Sverige. Till upplevelsen bidrar naturligtvis också den arkitektoniska mångfalden, de påkostade exteriörerna och den fantasifulla utformningen av detaljer. Stadens konstnärliga skönhet har bibehållits. Mycket litet av den förändringsdramatik som svenska städer genomled under 1950- och 1960-talen drabbade Sundsvall.

Anders Stjernberg är byggnadsantikvarie vid länsstyrelsen i Västernorrlands län. Han har skrivit boken I portgången till en ny tid. Byggnadskonst i 1890-talets Sundsvall (Byggförlaget 1996).

Branden i Sundsvall 1888

Strax efter lunchtid måndagen den 25 juni 1888 utbröt den fruktansvärda branden i Sundsvall, som på åtta timmar gjorde de flesta av stadens 11 000 invånare hemlösa. I änkan Märta Styfs gård i stadens västra delar slog en förflugen gnista eld på ett uthus. Varifrån den kom fanns det delade meningar om. Magistratens utredning pekade senare ut ångbåtsrök från en förbipasserande båt, men fastslog ingen ansvarig.

Den kraftiga vinden spred elden söder- och österut med dramatisk hastighet. Hus efter hus tog eld. Hettan var så stark att fönsterrutor inte sprack utan smälte och blåstes ut som bubblor ur sina bågar. Ögonvittnen har berättat att delar av kyrktornet sveptes med av eldstormen och landade flera hundra meter bort. Den frivilliga brandkåren, som drog ut med långa slangar, konstaterade att den klena vattenledningen inte gav tillräckligt med vatten. De fick ge upp släckningsarbetet för att fly undan eldslågorna.

Inget kunde stoppa branden och folk sprang i panik utan att rädda något lösöre. En kvinna kastade sig brinnande i Bünsowska tjärnen, strax väster om kyrkan, och återfanns dagen efter död. De centrala östra delarna brann ned lika fort och värden för cirka 30 miljoner kronor i dåtida penningvärde gick bokstavligen upp i rök.

De hemlösa sökte skydd i tält och snabbt uppslagna träbaracker. Många evakuerades till släktingar utanför staden. En nödhjälpskommitté tillsattes och arbetet med en ny stadsplan påbörjades omgående. Det intensiva arbetet skulle skapa en stad av ovanliga mått inte bara i Norrland utan i hela Sverige.

Publicerad i Populär Historia 2/1998

Kanske är du intresserad av...

Läs också