Unikt ghetto i Hervás

Hervás ligger i skuggan av ett tvåtusen meter högt snötäckt berg, Pinajarro. Kastanjeskogarna på bergets sidor ser i gryningen ut som grön sammet, struke

25 maj 2001 av Ulla Britta Ramklint

Hervás ligger i skuggan av ett tvåtusen meter högt snötäckt berg, Pinajarro. Kastanjeskogarna på bergets sidor ser i gryningen ut som grön sammet, struken motluggs. Kastanjeträ är också det dominerande virket i ghettot.

Gatorna är branta, behängda med tvätt och blomkrukor. Mellan pelargonierna och långkalsongerna skymtar uråldriga väggar.

Jag träffar en ung man som har ägnat fem år åt att skriva en bok om Hervás och dess ghettos historia. Dokumenten är få och oklara, säger han. Det kräver tid, och tålamod.

Men han berättar, och jag lyssnar. Före 1492 fanns det 45 judiska familjer i Hervás. Tretton utvandrade. De som stannade är inte så svåra att spåra rent statistiskt, för de folkbokfördes inte som kristna utan med termen "mercader", vilket tyder på att inkvisitionen ville göra det lätt för sig. Så kan man konstatera, att Hervás före 1492 hade en majoritet av kristna, men en bit in på 1600-talet var konvertiterna i flertal.

En delad stad

Hervás var två städer. I den övre – högt belägen, med kyrkan på krönet – bodde de kristna. I den lägre, med floden Ambróz på botten av dalen, levde de som tidigare varit judar. De såg flodens klara vatten och vad det kunde användas till; de började spinna och väva. Det blev lönsamt och de anställde kristna som arbetare.

Men de började tycka att ghettot blev trångt, och att det var en utsatt, belastad plats. De började köpa hus i den övre staden, rustade upp dem, flyttade in. De kristna – arbetarna – fick finna sig i att byta hus med judarnas ättlingar.

Hervás är just ett av dessa samhällen som kom att lyda under lokala lagar, skrivna för att diskriminera konvertiter. Skulle någon av dem t ex vilja bli borgmästare, fick han underkasta sig så gruvliga förhör att det nästan oundvikliga resultatet skulle bli att inkvisitionen tog över – och då kunde han i värsta fall mista livet.

Detta hade hertigen av Béjar bestämt, han som rådde över hela distriktet, en av dessa despotiska spanska småkungar som missprydde landskapet långt in i modern tid. "Statuten om rent blod" hade han kallat sin lilla privatlag, som han skrev 1576 – men en intelligent hertiginna av Béjar satte den ur kraft år 1675.

Textiltillverkningen blomstrade under 1700-talet, och under 1800-talet skedde en blygsam industrialisering, som förde med sig samma skärpning av klassgränserna som på andra håll ute i

Europa. Hervás bestod vid sekelskiftet praktiskt taget enbart av rika och fattiga, två klasser. Inte förrän på 1950-talet, när hela landets ekonomiska struktur förändrades, började gränserna blekna.

Begränsad kunskap

Man vet mycket lite om det judiska dramat i Spanien, hur folk av Juda stam levde och led, kämpade, bedrog och förgjordes och segrade under mer än fyra sekler av påtvingat dubbelliv.

Det är ett drama som återstår att skrivas, kanske av min unge sagesman i Hervás. Men en del kan man gissa sig till. Han berättar som exempel att i många små byar i Extremadura har man som tradition att vid kristna högtider bränna en avbild av Judas. Man skulle kunna tro att det avspeglar de kristnas hat mot förrädaren, men förmodligen var det "konverterade" judar som tog till så drastiska bilder för att demonstrera hur helt och fullt man tagit till sig den nya religionen. På samma sätt har de religiösa processioner uppstått som blivit en stor turistattraktion. Från början var de inget annat än judarnas sätt att manifestera, inför inkvisition och allmän opin-ion, till vilken extatisk grad av kristen tro man nått.

Lilla Hervás, enbart, presterade under 1600-talet femtiofyra processioner per år. Mer än en varje söndag.

Publicerad i Populär Historia 4/1992

Kanske är du intresserad av...

Läs också