Verkligheten bakom Arn

Påvens elitsoldater Tempelriddarna kom till som en konsekvens av av Påve Urban II:S maning till korståg. Deras uppgift var från början att skydda pilgri

19 mars 2008 av Anna Larsdotter

Påvens elitsoldater

Tempelriddarna kom till som en konsekvens av av Påve Urban II:S maning till korståg. Deras uppgift var från början att skydda pilgrimer på väg till den heliga graven i Jerusalem.

Pilgrimsresor var viktiga för medeltidens kristna, särskilt de som gick till Jerusalem. Under senare delen av 1000-talet blev de allt svårare att genomföra. Turkarna erövrade delar av det kristna Bysans, och i det kaos som uppstod blev resorna farliga. Påven Urban II var bekymrad, men han fick en idé. Riddarväsendet var i vardande, och han utmanade kristna stridsmän att göra en pilgrimsfärd till Jerusalem för att befria staden från de ”orena” muslimerna. Urban höll en uppfordrande och retoriskt skicklig korstågs­predikan i franska Clermont år 1095. Detta kom att förändra historien.

I kölvattnet uppstod en rörelse som skulle komma att leva vidare i flera hundra år. Korstågen utkämpades över stora geografiska områden och berörde hundratusentals människor. Ideologin knöt ihop frälsning och våld – att delta i ett korståg var botgörande och gav förlåtelse för världsliga synder. Dennakoppling mellan frälsning och heligt krig var något nytt i medel­tidens Europa.

Attraktionskraften blev så stor att inte bara riddare och and­ra vapenföra lockades utan även unga, gamla, sjuka och udda existenser. Givetvis blev logistiken komplicerad. Uppskattningsvis drog 60 000 till 100 000 iväg på det första korståget. Alla behövde mat, vatten och beskydd under den långa färden till Det heliga landet.

Trots katastrofal planering kunde Jerusalem intas år 1099 efter ett blodigt slag. Men korsfararna saknade en plan för fortsättningen. Vad skulle de göra med Det heliga landet? En kung, Balduin I, utnämndes för att garantera stabiliteten och infrastrukturen. Pilgrimer skulle kunna besöka Jerusalem under trygga former.

De erövrade områdena bestod av fyra delar: kungadömet Jerusalem, furstendömet Anti­ochia, grevskapen Tripoli och Edessa. Gemen­samt namn blev Outremer, vilket betyder ”på andra sidan havet”. Outremer blev instabilt. Inbördes intriger och maktstrider var legio, men den verkliga akilleshälen var bris­ten på kvalificerat manskap. Många riddare färdades till Jerusalem, men efter att ha besökt den heliga graven återvände de hem. Hotet från muslimerna krävde ständigt fler insatser från Europa och nya korståg.

En dag år 1104 anlände ett antal riddare sjövägen, en av dem hette Hugues de Payns. I Jerusalem mötte han pilgrimer som berättade om de faror och trakasserier de hade utsatts för. Stråtrövare och saracener (araber och turkar) hade lurat på dem, överfallen var brutala, och många slutade med döden. Hugues de Payns var en man av sin tid; en riddare med böjelser för munklivet. Han bildade ett brödraskap av munkar med uppgift att försvara pilgrimerna. Krigarmunkar var något nytt.

På juldagen 1119 svor nio franska riddare eden att följa den augustinska klosterregeln inför patriarken i den Heliga gravens kyrka. En krönikör, Jacques de Vitry, skrev att deras dubbla uppgift var ”att försvara pilgrimer mot stråtrövare och våldtäktsmän och leva i fattigdom, kyskhet och lydnad enligt de regler som gäller för präster”. Från början var uppgiften att hålla vägen från Medelhavet till Jerusalem fri från banditer, men snart tog munkarna aktivt del i alla Outremers aktioner.

De inkvarterades i al-Aqsa-moskén, som döptes om till Salomos tempel och kallade sig ”Kristi fattiga riddare”. Snart fick de dock heta ”tempelriddarna” eller ”tempelherrarna”. De blev korstågsrörelsens elittrupper.

Vi saknar belägg för att det har funnits en svensk tempel­riddare, även om forskarna tror sig veta att enskilda högreståndspersoner från Norden anslöt sig till korstågen som utgick från kontinenten. ”Arn de Gothia” är dock en alltigenom fiktiv gestalt. Jan Guillou låter honom figurera vid två viktiga drabbningar: vid Mont Gisard och Hattins horn. Vad skedde egentligen där?

Slaget vid Mont Gisard stod i november 1177. Kungen av Jerusalem, Balduin, och tempelriddarna överraskade sultanen av Egypten, den arabiske hjälten Saladin (som var kurd), när han trodde att vägen låg fri mot Jerusalem. De muslimska styrkorna hade utgått från Egypten och nått en ravin nära slottet Mont Gisard, sydost om Ramla. I tron att ingen fara hotade gav Saladin soldaterna lösa tyglar och tillät att de ägnade sig åt plundring. Plötsligt anföll frankerna (de kristna västeuropéerna) och Saladins armé skingrades. Själv lyckades han undkomma tack vare sin vakt. Saladin och hans män flydde mot Egypten och bytet övergavs. Frankernas armé var för liten för att orka förfölja de flyende, men alla fångarna kunde släppas fria.

Saladins prestige fick sig en knäck, men utan hjälp utifrån skulle frankerna i det långa loppet ändå stå sig slätt mot honom eftersom han hade obegränsat med folk i sin armé. En vapenvila ingicks. Den kränktes av frankerna och ett avgörande slag blev oundvikligt. Det stod den 3–4 juli 1187 vid Hattin, en platå väster om sjön Genesaret. Saladins armé var numerärt övermäktig, hela 60 000 man mot frankernas 14 000. Men det var inte antalet som fällde avgörandet, utan det faktum att frankerna inte hade säkrat sin vattenförsörjning.

Sommaren är fruktansvärt het i Det heliga landet och både djur och manskap törstade svårt. Saladins krönikör Beha al-Din uttryckte förvåning över att frankerna ”bara marscherade på som om de drogs mot döden, övertygade om sitt öde att de nästa dag skulle få ligga i sina gravar”. Det är också så Jan Guillou beskriver händelsen – som ett självmordsuppdrag framkallat av odugliga härförare.

Den muslimska attacken kom i gryningen. De kristna infanteristerna såg i fjärran den glittrande Genesaret, och de hade bara en tanke i huvudet – vatten. Slaget pågick i timmar. Frankerna gjorde okontrollerade försök till genombrytningar, men förgäves. Många dödades, andra togs som fångar. Blodet flöt, och neder­laget blev totalt.

Beha al-Din berättar att en enda muslim hade fångat in trettio flyende franker och bundit ihop dem med ett tältrep. De var så skräckslagna att de inte vågade göra motstånd. Saladin tog emot den utmattade kung Guy, som hade efterträtt Balduin, och tempelherrarnas stormästare, markisen av Montferrat, samt en del lägre ledare, i sitt tält. En bägare med vatten, kylt med snön från det näraliggande alltid snöklädda Hermon, räcktes över till kungen.

Han drack men skakade av rädsla, övertygad om att han skulle mista huvudet. Saladin försäkrade honom: ”En kung dödar inte en kung.” Men han tänkte inte spara riddarna i de militära ordnarna; han skulle bara skona Tempelherreordens stormästare. En skara fanatiska sufier önskade inget hellre än att få döda tempelherrarna. De utförde avrättningarna med välbehag. I Jan Guillous skildring sparade Saladin tempelherren Arns liv, men i verkligheten gavs ingen nåd.

Fångarna fördes till Damaskus där baronerna inkvarterades komfortabelt medan de lägre soldaterna såldes på slavmarknaden. De var så många att priset föll till tre dinarer, och man kunde köpa en hel familj, en man, en fru, deras tre söner och två döttrar för åttio dinarer. En muslim tyckte till och med att det var en god affär att byta en fånge mot ett par sandaler. Efter slaget vid Hattin låg vägen öppen mot Jerusalem. Sala­din intog Den heliga staden den 20 september 1187.

Flera försök gjordes av västeuropéerna att återta förlorad mark. Det tredje korståget leddes av Rikard Lejonhjärta. Han var en formidabel härförare som inte lämnade något åt slumpen. Lejonhjärtas planering var minutiös och han hade enkelt kunnat återta Jerusalem. Men till sina mannars förtvivlan stannade han på halva vägen. Frankerna skulle aldrig i längden kunna hålla staden. När korsfararna återvänt hem skulle den ligga vidöppen för återerövring. Fåtalets dilemma upprepade sig.

Rikard insåg att det verkliga problemet var Egypten. Om dess makt krossades skulle ett stabilt korsfararrike kunna återupprättas. Men det var omöjligt att skapa entusiasm för ett sådant krigs­äventyr. Det var för Jerusalem och Den heliga gravens skull som korsfararna i hans armé hade dragit ut.

Rikard hade också en smått otrolig lösning på lut. Han ville gifta bort sin syster Joan med Saladins bror, al-Adil. En sådan allians skulle skapa en varaktig fred i området, ansåg han. Historien berättas av krönikören Beha al-Din. Förhandlingar fördes genom en mellanhand och Saladin godkände det hela. Men när Joan fick reda på vad som försiggick ovanför hennes huvud blev hon ursinnig. Hon svor vid sin heligaste tro att hon vägrade. Skulle hon tillåta att en muslim hade sexuellt umgänge med henne? Rikard blev brydd och förslaget rann ut i sanden.

Rikard Lejonhjärta lämnade Heliga landet med båt 1192 utan att ha åstadkommit mer än att befästa en landremsa vid Acre som frankerna behöll fram till 1291. Om han hade stannat i ytterligare ett par månader hade historien blivit annorlunda. Saladin dog den 4 mars 1193, utmattad av årtionden av krig.

Korstågen är historia, men de lever vidare i Mellanöstern. Arabvärlden väntar på en ny Saladin. President Nasser i Egypten försökte återuppväcka hans ande i sina försök att skapa en förenad arabrepublik, Saddam Hussein gjorde en poäng av att han och Saladin var födda i samma stad, Tikrit, och PLO-ledaren Yasir Arafat ville ha ”Saladins fred” med Israel. När han återvände från förhandlingarna med den amerikanske presidenten Bill Clinton och Israels premiärminister Ehud Barak i Camp David 2000 hyllade skaror honom på flygplatsen med slagord som ”vår tids Saladin”. Staten Israel uppfattas av en del som en korsfararstat, upprättad på arabisk mark av det kristna västerlandet.

Korstågen återkommer också i terrornätverket al-Qaidas retorik. Dess ledare Usama bin Ladin rättfärdigar terrorn genom att tala om jihad, heligt krig, mot judar och korsfarare. Tyvärr var president Bush omedveten om ordets laddning när han 2001 talade om ett korståg mot terrorismen.>

Korstågen var pilgrimsfärder

Motiven för korstågen har diskuterats flitigt. En del har menat att de var kristna förkoloniala erövringar. Så var inte fallet om vi ser dem med samtidens ögon. De måste då förstås som pilgrimsfärder. Syftet var inte att erövra land. En nödvändig följd blev bildandet av Outremer, som sedan behövde försvaras.

Begreppet korståg fanns inte i samtiden. Man använde ord som peregrinato (pilgrimsresa) eller expeditio, ofta i kombination med Jerusalem, Heliga landet, Heliga graven eller korset. I tidiga källor kallades korsfararna för pilgrimer, ibland bara kristna eller milites Dei (Guds riddare). Ingenting i denna terminologi skilde korsfararna från allmänna pilgrimer. Det tidigaste kända bruket av crozada är från 1200-talets Spanien och sydvästra Frankrike. Ord som croiserie, croisade och cruzade var inte vanliga före 1700-talet. I Sverige förekom ordet korståg första gången 1772.

Begreppet korståg används i dag också om de nordiska korstågen och den kristna återerövringen av Spanien, eftersom dessa aktioner sanktionerades av påven som knöt andliga löften till deltagarna. Här är gränserna mellan försvar av kristna områden, mission och erövring oklarare.

Sören Wibeck

Tre  stridande  ätter – Genom kampen mellan »erikar», »sverkrar» och »folk­ungar» lades grunden till det svenska riket.

I böckerna och filmerna om Arn Magnusson finns det inga riksdagar, regeringar, landsting, länsstyrelser eller kommuner. Sverige saknar institutioner. Sverige styrs av enskilda personer. På denna punkt har författaren och regissören helt rätt. Individens makt var utan tvekan mycket större och tydligare på medeltiden än i dag.

Men sedan blir det problematiskt. I Arns värld handlar människorna inte för egen räkning utan för släkten och vänkretsen. Det verkar nästan som om 1100-talets Sverige var ett maffiasamhälle med familjebossar och torpeder som har mer gemensamt med 1920-talets Chicago än med de senaste seklernas svenska politiker. Hur mycket av den bilden är korrekt?

Något av det första vi inser när vi överblickar Sveriges historia under äldre medeltid är hur livsfarligt det måste ha varit att vara kung. Att överhuvudtaget eftersträva ämbetet framstår som ett tecken på bristande självbevarelsedrift. Om vi håller oss till perioden från 1110-talet till 1210-talet känner vi till namnen på inte färre än 13 kungar, varav många dog en våldsam död.

Ett axplock tragedier räcker för att visa på eländet: Ragnvald slogs ihjäl av uppretade västgötar på 1120-talet, Magnus stupade vid Foteviken 1134, Sverker mördades i Östergötland omkring 1156, Erik höggs ihjäl vid Uppsala fyra år senare, näste Magnus dödades vid Örebro 1161, Karl mördades på Visingsö 1167, och Kol och Burislev stupade båda omkring 1170.

Historieskrivare vill ha ordning och reda i regentlängderna och önskar dess­utom förstå orsakerna till kungliga blodbad. Därför har äldre generationers historiker sökt efter släkt- och vänskapsband bland alla de dödade kungarna. Resultatet är ett antal dynastier som långt i efterhand har uppkallats efter släkternas första kända kunganamn.

Det släktnätverk som dominerade det svenska rikets kärnlandskap från 1060 till 1120 kallas den ”stenkilska ätten” efter sin förste kände monark, Stenkil. De två släkter som därefter kämpade om tronen kallas ”sverkerska ätten” (efter Sverker den äldre, död cirka 1156) och ”erikska ätten” (efter Erik den helige, död cirka 1160).

Det är viktigt att påpeka att vi inte har en aning om vad ätterna kallade sig själva eller om de ens uppfattade sig som dynastier i modern bemärkelse. Vad vi vet är att de eftersträvade kronan, på olika sätt knöt band till kyrkan och gjorde vad de kunde för att ta död på sina motståndare.

Lika lite som vi känner till ätternas ursprung vet vi hur mycket av Sverige de kontrollerade. Så mycket är klart att de ibland regerade samtidigt, eller åtminstone att medlemmar av de båda ätterna hävdade att de var kungar vid samma tidpunkt. Så var exempelvis fallet i slutet av 1150-talet, då både Erik den helige och den mördade Sverkers son Karl erkändes som kungar av sina respektive anhängare.

Men var gick gränsen för ”erikarnas” och ”sverkrarnas” maktinnehav? Av tradition brukar man hävda att sverkrarna hade sin maktbas i Östergötland och erikarna sin i Västergötland, men det beror endast på att vi råkar ha dokumentbelägg för att de ägde jord i dessa delar av landet. Här grundade och gynnade de även kloster – till exempel Alvastra och Varnhem – och lät sig begravas.

Inget hindrar att släkterna även hade omfattande egendomar på and­ra håll i riket, till exempel i Svealand, men eftersom utförliga dokument saknas kan vi inte uttala oss om saken. Det troligaste är att både erikar och sverkrar förfogade över arvejord och nätverk av allierade stormän lite varstans i Sverige och att utsträckningen av deras makt­sfärer varierade kraftigt över tid.

En av de släktgrupperingar som bevisligen drogs in i allianser med båda dynastierna brukar i äldre historisk litteratur kallas folkungar. Det hette de med all säkerhet inte i verkligheten. (Termen folkungar dyker inte upp i litteraturen förrän på 1200-talet och syftar då på and­ra stridbara fraktioner i landet.) Men det hör inte hit – oavsett vad vi väljer att kalla dem framträder en ovanligt mäktig släktkrets i Götaland under 1100-talets andra hälft. Denna släktkrets allierade sig med kungamakten och kom att monopolisera Sveriges viktigaste ämbete (efter kungens eget) – jarlens ämbete. Det är inom denna släkt som Jan Guillou låter Arn Magnusson födas.

Den främste företrädaren för detta släktnätverk hette Birger Bengtsson och kallades Birger »brosa» (»den leende»). Han utnämndes till jarl i början av 1170-talet och behöll ämbetet ända till sin död den 9 januari 1202. Först tjänade han under kung Knut Eriksson, Erik den heliges son, men efter hans död omkring 1196 fortsatte Birger att vara jarl under dennes fiende Sverker Karlsson, sverkrarnas tronkandidat.

Vi vet att Birger var en mycket förmögen man som ägde jord och förfogade över rättigheter i Närke, Värmland, Östergötland och Södermanland, sannolikt även i andra landskap. 1200-talets store man i svensk politik, Birger jarl, var brorson till Birger »brosa».

Det var män som Birger »brosa» som gjorde att det nödtorftigt sammanhållna svenska kungariket fungerade som politiskt system. Genom sina nätverk av släktingar och vänner lyckades han hålla fred mellan de rivaliserande kungaätterna. Det är symptomatiskt att balansen mellan stormännen rämnade och att fejden mellan sverkrar och erikar ånyo bröt ut bara två år efter Birgers död.

Ett av de viktigaste medlen för att hålla samman släktnätverk, och försäkra sig om att fred och lugn rådde i bygderna, var äktenskap. Birger »brosa» är själv ett ypperligt exempel härpå. Enligt den isländske hävdatecknaren Snorre Sturlasson var Birger gift med Brigida, dotter till den norske kungen Harald Gille och änka efter den svenske kungen Magnus Henriksson, Erik den heliges mördare. Birgers egen dotter Ingegerd giftes bort med Sverker Karlsson efter det att denne blivit svensk kung. Två av Birgers söner blev liksom fadern jarlar, Filip i Norge och Knut i Sverige.

Män som Birger »brosa», med band till flera kungliga ätter och med gott om jordegendomar, var Sveriges egentliga herrar under det oroliga 1100-talet. Det ger fel associationer att säga att landet regerades av maffiafamiljer, men det stämmer att det svenska politiska systemet kännetecknades av släkt- och vänskapsnätverk som inte var främmande för att dra ut i krig mot konkurrerande nätverk. Den som ville bli kung eller jarl måste ha rätt föräldrar, alliera sig med rätt stormän och gifta sig med rätt kvinna. Ett enda felsteg kunde leda till döden.

Dick Harrison

Professor i historia och författare

Klosterlivet – Bed och arbeta!

Den latinska sentensen ora et labora utgjorde grunden för medeltidens nordiska klosterliv. I Varnhem skapades en hel stad tillägnad Gud.

För munkarna i Varnhems kloster började dagen klockan två på morgonen. Då, i god tid före soluppgången, skulle dygnets första tidebön läsas, varefter följde enskild bön eller läsning. I gryningen var det dags för nästa tidebön, därefter följde ytterligare två innan morgonmaten ställdes fram vid pass klockan nio – sju timmar efter att munkarna stigit upp.

Denna så kallade tidegärd utgjorde det kronologiska funda­mentet i medeltidens klosterliv. Åtta gånger per dygn samlades munkarna i koret innan den sista, completorium, var avklarad. Då hade man ätit kvällsvard, klockan började närma sig åtta och det var dags att gå till sängs. Så förflöt dagarna, veckorna, åren, i Varnhems kloster, liksom i andra kloster i dåtidens Sverige.

Varnhem i Västergötland grundades i mitten på 1100-taletav munkar utsända från klostret i Alvastra, som låg intill Omberg på östra sidan av Vättern. De tillhörde den expansiva cisterciensorden, en rörelse som vid den här tiden spred sig över Västeuropa. Innan det första cisterciensklostret anlagts i franska Cîteaux (Cistercium) 1098 var i princip alla munkar och nunnor benediktiner. Den benediktinska regeln, nedskriven av munken Benedikt av Nursia på 500-talet, hade alltså varit allenarådande i nästan ett halvt millennium.

Munkarna i Cîteaux menade att många kloster blivit för välmående och det lades för stor vikt vid gudstjänstlivet istället för bibelstudier och fysiskt arbete. Cistercienserna önskade gå tillbaka till klosterlivets ursprung – en eremittillvaro tillägnad Gud. Klostren borde vara enkelt men gediget byggda, utan skulpturer och annan förledande prakt. Tanken vann gehör. Snart inleddes ett klostergrundande utan motstycke i Europa – på tjugo år, 1130–50, uppfördes närmare trehundra cistercienskloster.

Ett av dessa var alltså Varnhem, som låg invid det skog­bevuxna berget Billingen, nära Hornborgasjön (som kallades Lone på medeltiden). Det var en perfekt plats för ett kloster – avskilt men inte allt för långt från allfarvägen till Skara, nära vatten och med goda odlingsmöjligheter. Läget var viktigt för cistercienserna, som inte tvekade att överge en plats om den med tiden visade sig mindre lämplig. Så verkar det till exempel som om munkarna vid Varnhem först etablerade sig på Lurö mitt i Vänern, och därefter i Lugnås söder om dagens Mariestad innan valet slutgiltigt föll på Varnhem.

Att det blev det grönskande området på Billingens sluttning hade dock inte bara med läget att göra. På platsen låg sedan tidigare en stormannagård med omfattande mark, som genom en donation erbjöds cisterciensermunkarna. Bakom den frikostiga gåvan låg den förnäma fru Sigrid, en högättad kvinna, som Jan Guillou i böckerna om Arn Magnusson framställer som Arns mor.

På beslutet följde dock en hel del problem – Sigrids inflytelserika släkt tycks inte ha accepterat beslutet utan lyckades för en tid fördriva munkarna till Danmark – innan allt stabiliserade sig och ordensbröderna i lugn och ro kunde sätta igång att bygga sitt monasterium beatae Mariae de Varnhemio, Varnhems officiella namn.

Eftersom ett kloster skulle vara självförsörjande och slutet mot omvärlden blev komplexen stora, nästan som muromgärdade städer. I cent­rum låg kyrkan. I Varnhem var den en treskeppig basilika i kalksten, enkel och slätmurad, och invändigt indelad i olika kor för klostrets invånare. Här hade såväl munkarna som noviserna och lekbröderna var sin avdelning, liksom de sjuka eller mycket gamla munkarna, som disponerade det så kallade sjukkoret.

Det asketiska idealet var gemensamt för alla cisterciensordens kyrkor, liksom tanken på att kyrkorummet skulle konstrueras med bästa möjliga förutsättningar för sång. Ännu i dag förundras Varnhems besökare över hur osedvanligt vackert körsång klingar i kyrkan.

Annars är mycket förändrat sedan medel­tiden. Efter en brand på 1200-talet återuppbyggdes kyrkan i modern gotisk stil av Birger jarl, som då var rikets mäktigaste man och som utsett Varnhem till sin gravkyrka. De riktigt stora förändringarna skedde dock under 1600-talet, då en annan inflytelserik herre, Magnus Gabriel De la Gardie, lade ner stora summor på att restaurera och förnya kyrkan. Som byggnadsmaterial använde han de sista resterna av de omgivande klosterbyggnaderna, som redan förfallit av bränder, och genom Gustav Vasas ogina förhållande till kyrkan.

I dag finns i princip bara grunden kvar av detta en gång så storartade komplex med ledningar för färskvatten och avlopp, med kök och sovsalar, med skrivarstuga och tvättrum, örtagård och kvarn.

Med lite inlevelse går det dock att föreställa sig hur livet levdes här under andra hälften av 1100-talet, då ett sextiotal munkar och ett par hundra lekbröder, så kallade conversi (”omvända”), verkade i Varnhem. Det synes ha varit en ganska tyst värld. Enskilda samtal var förbjudna, utom vid vissa tider och då i ett speciellt samtalsrum, parlatorium. Munkarna, som var prästvigda, skulle enligt klosterregeln dela dygnets vakna timmar mellan tre olika sysslor: opus Dei (gudstjänster och tideböner), lectio divina (läsning av bibliska skrifter) och opus manuum, det fysiska arbetet.

Även det sistnämnda skulle så långt som möjligt göras under tystnad och i kontemplation. I munkarnas arbete ingick också administrationen av mark och gårdar som tillhörde klost­ret, en både omfattande och viktig syssla i en tid när mark betydde makt och rikedom – något som cistercienserna sökte vart de än kom för att säkra sin ställning.

Lekbröderna var de verkliga grovjobbarna. De skötte det mesta av jordbruksarbetet, de byggde murar och reparerade hus, högg timmer och släpade sten, bröt upp ny mark och fabricerade verktyg; de slaktade och plockade, skurade och putsade, tvättade och lagade. Troligen kunde många av dem varken läsa eller skriva. Trots sin avsaknad av boklig bildning var lekbrödernas existens fundamental för såväl det enskilda klostret som för hela den monastiska rörelsen.

Ibland hände det att barn växte upp innanför klostrets murar. Dessa kallades oblater (av det latinska oblatus, ”bära fram”) och var telningar som av olika anledningar överlämnades till klostret för att fostras till munkar; eller nunnor om det handlade om ett nunnekloster. I böckerna om Arn är huvudpersonen just en sådan oblat som kommer till Varnhem som en ”gåva till Gud” från föräldrarna.

Även om det var en tyst värld så var klostertillvaron präglad av en stor rörlighet. Munkarna förflyttade sig hela tiden mellan kyrkan och kapitelsalen, mellan trädgården och studierummen, mellan skrivarstugan och matsalen. Dessutom besökte bägge grupperna tvättrummet, lavatorium, ett otal gånger per dag. Klosterregeln lade yttersta vikt vid såväl inre som yttre rening och för det senare fanns i Varnhem en åttkantig byggnad med ett stort tvättfat i mitten. Här kunde klostrets invånare njuta lyxen av rinnande vatten, som sattes på och stängdes av med för tiden toppmoderna kranvred av brons.

Innanför lavatorium låg klostergården, en öppen och väldoftande plats utmärkt för meditation. Ibland kallades detta rum, muromgärdat men öppet mot himlen, för ”paradiset”. Kanske odlades det buxbom och myrten här, liksom vita liljor och rosor – till exempel den starkt doftande jungfrurosen, Rosa alba. Runt den öppna gården löpte korsgången, ambitus, en förbindelseled mellan de olika byggnaderna som också användes för studier. Härifrån kunde man genom två portaler – en för munkar och en för lekbröder – ta sig direkt in i kyrkan.

Lekbröder och munkar bodde och samlades i separata hus. Den östra längan, som låg närmast kyrkans högkor, var munkarnas och den västra, lite större, var lekbrödernas. Här fanns deras respektive kapitelsalar, samlingsrum, med väggfasta bänkar, där de kom samman om morgnarna för gemensam läsning, morgonmässa och genomgång av dagens göromål.

Abboten, som hade ett eget hus intill munkarnas kapitelsal, kunde vid morgonsamlingen utdela bestraffning i enlighet med den extremt hårda disciplin som rådde i cisterciensernas värld. Munkarna hade vigt sitt liv åt Gud och åt klostret på livstid. De hade lovat abboten absolut lydnad och avsagt sig all privategendom och all kontakt med det motsatta könet. Det är svårt att veta hur ofta bestraffningar utdelades. Men mycket talar för att det fanns ett litet fängelse i anslutning till kapitelsalen.

Mellan längorna låg refektorium, matsalen. Den liknade, i sin rymlighet och med sina sex meter höga kryssvalv, en kyrka och hade en praktisk serveringsöppning in till köket, där mat till ett par hundra personer dagligen tillreddes. Köket var välutrustat och modernt för sin tid, med förvaringsnischer, spis med kåpa, vattenledning och kyltunna nedgrävd i golvet för känsligare livsmedel.

Huvudsakligen vegetarisk kost serverades, tillredd på grönsaker och frukt från klostrets omfattande odlingar. Kål, palsternacka, morot, sallad, mangold, rödbetor, endiver, lök och vitlök var vanliga grönsaker, som på olika sätt tillreddes med mjölk, ost och ägg. Kött serverades mer sparsamt, åtminstone från fyrfotadjur, som bara var tillåtet för sjuka. Duvor, gäss och höns var vanligare.

Så förflöt dagarna i Varnhem, från den första bönen, matutin, till den sista, completorium. Munkarna bad och läste, lekbröderna bad och arbetade. Det var en oglamorös och asketisk tillvaro. Visserligen skulle ett kloster enligt reglerna vara en skola, men inte en inriktad på forskning och lärda samtal utan en schola Dominici servitii, en skola för tjänsten åt Herren. Hela den stad, för att inte säga industri, som byggdes upp i Varnhem, med kvarnar och dammar, kreatursskötsel och jordbruk, hantverk och byggenskap, var basen i en pyramid vars spets var riktad mot himlen och livet efter detta.

Ändå var klostret i Varnhem inte isolerat. Tvärtom. Munkarna här, liksom i andra nordiska cistercienskloster hade kontakter med och förgreningar i en rörelse som var spridd över hela Europa. Varje år i september sammanträdde ordens alla abbotar vid generalkapitlet i Cîteaux. Påven i Rom betraktades som hela ordens abbot. Varnhemsmunkarna odlade samma kristna kultur och sympatiserade med samma krigiska strategier som kontinentens korsriddare, även om de rent geografiskt befann sig långt borta från händelsernas centrum.

Detta sammantaget gjorde cistercienserorden till en mäktig institution i en tid då kristendomen på allvar etablerat sig även i tidigare ”barbariska” trakter och ljudet av kyrkobyggarnas hammarslag ekade över nejderna långt upp i norr.

Filminspelningarna

Goda ridkunskaper viktigt för Arn – Joakin Nätterqvist växte upp på hästryggen

Filmerna om tempelriddaren Arn är Sveriges dyrbaraste filmprojekt någonsin. 210 miljoner kronor kostar det att överföra Jan Guillous bästsäljande trilogi till två filmer, Tempelriddaren och Riket vid vägens slut. Den första hade premiär julen 2007, den andra hösten 2008. Båda spelades under 2007, i Västergötland, i Marocko och i ett kloster i England.

Liksom i böckerna varvas historiska personer och händelser med fiktiva till en berättelse som ska vara om inte sann så i alla fall hyfsat sannolik. Perspektivet växlar mellan strängt klosterliv i Västergötland, religiösa strider i Det heliga landet och kitsliga familjebråk om kungamakten i det spirande riket Sverige. Och över alltihop svävar förstås kärleken mellan Arn och Cecilia, som av kyrka och maktkonspirerande släktingar under lång tid tvingas leva åtskilda.

Den tålmodiga Cecilia, i böckerna rödhårig, spelas av en blont änglalik Sofia Helin – senast sedd som flygvärdinna i filmen Nina Frisk. Michael Nyqvist och Stellan Skarsgård gör rollerna som bröderna Magnus Folkesson och Birger Brosa, far respektive farbror till Arn och inflytelserika folkungar. Gustaf Skarsgård spelar kung Knut Eriksson, representant för den erikska ätten och Arns barndomsvän.

Som Saladin, den muslimske härföraren som sagolikt nog blir Arns vän, möter filmpubliken den indiska filmstjärnan och före detta fotomodellen Milind Soman. Vincent Perez, schweizisk-fransk skådespelare spelar broder Guilbert, munken som lär Arn stridskonst. I andra roller återfinns britterna Simon Callow och Alex Wyndham, och tysken Frank Sieckel.

På vilket språk samtalar då denna blandning av folk när de träffas? Frankiska, latin, arabiska eller »nordiska», beroende på situation? Nja, så många tungomål hade gjort produktionen för krånglig och dyr, tror Joakim Nätterqvist, som gör filmens viktigaste roll, den som Arn Magnusson. Eller Arn de Gothia, som han kallas i Det heliga landet.

– I de internationella scenerna talar vi engelska – som man väl får kalla för vår tids latin. Men även lite arabiska, vilket var svårt. Jag hade tillgång till en lärare som hjälpte mig.

33-årige Nätterqvist har en talang som var extra värdefull för filmteamet bakom Tempelriddaren: han är en skicklig ryttare som praktiskt taget vuxit upp på hästryggen. Bägge hans föräldrar är välkända ryttare och tränare. Hans farfar, officeren Dag Nätterqvist, var på sin tid en av Sveriges framgångs­rikaste tävlingsryttare.

Kunskaperna gjorde att Joakim Nätterqvist kunde klara av även mer avancerade ridscener själv, istället för att överlåta dem på stuntmän. I de våldsamma ökendrabbningarna rider han en svart arabberber, speciellt utbildad för filminspelning.

– Det var en ren stunthäst med en hastighet som en galoppör som på en sekund kunde falla ner som död.

Nu står Joakim Nätterqvist inför sitt genombrott på filmduken. Att hans ansikte snart kommer att vara förknippat med Sveriges kanske mest kända historiska romanhjälte är dock något som han vill hålla ifrån sig så länge det går.

–Jag försöker låta bli att tänka på det. Annars blir det omöjligt att jobba, säger han.

Anna Larsdotter

Frilansjournalist

Publicerad i Populär Historia 12/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också