Ingmar Bergman Råsunda år 1956

Döden får regi av demonregissören. Det finns olika sätt att få bukt med ångest inför det oundvikliga. Ingmar Bergman gjorde en film för att besvärja sin dödsskräck. Det sjunde inseglet räknas som ett av filmhistoriens mästerverk och hör till Bergmans egna favoriter.

Filmen utspelar sig i ett pestdrabbat medeltida Sverige. Riddaren Antonius Block (Max von Sydow) och hans väpnare Jöns (Gunnar Björnstrand) återvänder – lätt anakronistiskt – till hemlandet efter ett korståg. Med Döden (Bengt Ekerot) spelar riddaren ett livsavgörande parti schack. Mötet med gycklar­paret Jof och Mia (Nils Poppe och Bibi Andersson) ger den desillusionerade Block nytt perspektiv på tillvaron.

Manuset bygger på en pjäs, Trämålning, som Bergman skrev 1953–54 och satte upp på Malmö stadsteater. Stora delar av Det sjunde inseglets rollbesättning togs från Malmöensemblen. Filmen är bräddfylld av bibelassociationer och inleds med ett citat från Uppenbarelseboken: ”Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad som varade vid pass en halv timme. Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo att stöta i sina basuner.”

Kanske såddes fröet till filmen redan när Ingmar Bergman var barn. Hans pappa, Erik Bergman, var präst och tog ibland med sonen på gudstjänst i Härkeberga kyrka i Uppland. Under predikan var det nog givande för en liten pojke att begrunda kyrkomålaren Albertus Pictors (som levde cirka 1445–1507) takmålningar – domedagsmotiv, pestens härjningar, häxbål och annat spännande. Och i Täby kyrka finns faktiskt en kalkmålning (även den utförd av Albertus Pictor) där en mansgestalt spelar schack med Döden...

Ingmar Bergman fick tjata hos SF (Svensk Filmindustri) för att få göra filmen som ansågs vara smal och svår. När hans Sommarnattens leende i maj 1956 belönades med Juryns specialpris vid filmfestivalen i Cannes, tog han sitt ratade manus och flög dit.

– Nu eller aldrig Carl Anders!, sa Bergman och la pappers­bunten framför SF:s dåvarande chef, Carl Anders Dymling.

– Ja, men jag måste ju läsa det först, replikerade filmdirektören.

– Du har ju läst det eftersom du refuserat det!

– Jo, men jag kanske inte läste så ordentligt...

Filmen spelades in på 36 dagar och med minimal budget. Hovs hallar i Skåne och Filmstaden i Råsunda var de huvudsakliga inspelningsplatserna. Fotot av den läskigt vitsminkade Bengt Ekerot i samtal med Ingmar Bergman togs av SF:s stillbildsfotograf Louis Huch (1896–1961) i skogen utanför Filmstadens ateljéer.

Tydligen fick filmen avsedd effekt.

– Döden skrämmer mig inte, konstaterade Bergman härom­året (2006) när han intervjuades av barnbarnet Lina Ikse-Bergman.

– Men jag har på nära håll tvingats uppleva en död som var långdragen, kroppsligt förödmjukande och ytterst smärtsam.

Jag vore tacksam om jag fick se Döden som en vän. Ingmar Bergman dog den 30 juli 2007, 89 år gammal.

Att läsa: Mer om Ingmar Bergmans produktion finns att läsa i nyutkomna fotobiografin Regi: Bergman (2008) av Paul Duncan och Bengt Wanselius (huvudredaktörer), Bokförlaget Max Ström, liksom på www.ingmarbergman.se

Att se Fram till den 18/1 visas fotoutställningen »Bergman i bild/Nobelpristagare får regissör» på Nobelmuseet i Stockholm.

Publicerad i Populär Historia 11/2008