Filmbolaget Metro Goldwyn Mayer lät förändra Greta Garbos utseende, med målet att göra henne till den vackraste kvinnan på bioduken. Porträtt från 1931.

© Clarence Sinclair Bull/John Kobal Foundation/Getty Images

Greta Garbo – Så skapades filmstjärnan

För 100 år sedan debuterade en viss Greta Gustafsson på filmduken, i en reklamsnutt för varuhuset PUB. Att detta var upptakten till en makalös filmkarriär kunde ingen ana. I Hollywood modellerades Garbo till en superstjärna – inom stumfilmen. När ljudet kom blev det problem.

14 november 2020 av Daniel Rydén

Det var i en lägenhet vid Odengatan i Stockholm som karriären började på riktigt, en majdag 1923. Han var inte hemma när hon ringde på. Dörren öppnades av en man som presenterade sig som Axel Nilson, assistent. Han bad henne vänta. Efter en timme gjorde husets herre entré, klädd i elegant vårkostym med en rysk varghund vid sin sida. Han betraktade henne. Efteråt skulle hon minnas detta ögonblick med en rysning:

»Utan att så mycket som hälsa stirrade han på mig en lång stund, en mycket lång stund.«

Det kändes som om det hade gått en evighet när Mauritz Stiller slutligen sträckte fram handen och hälsade på Greta Gustafsson.

Mauritz Stiller bad om ett möte

Hon var sjutton år, gick på Dramatens elevskola och spelade för tillfället i den tyska komedin Sköldpaddskammen, som haft premiär den 28 april med välvilliga recensioner. När hon kom tillbaka till Dramaten efter påsklovet hade meddelandet legat och väntat: Filmregissören Mauritz Stiller ville träffa henne.

Greta Gustafsson trodde inte sina ögon när hon läste detta.

Den finländske teaterregissören Mauritz Stiller hade engagerats av Svenska Biografteatern i Stockholm 1912 och sedan dess producerat fyrtiotvå filmer. Hans filmatisering av romanen Sången om den eldröda blomman hade spelats i tjugo länder. Hans långfilm Erotikon hade väckt beundran hos filmskapare som Charlie Chaplin, Ernst Lubitsch och Sergej Eisenstein. Mauritz Stiller var en internationell superstjärna.

Debuterade i reklamsnutt

Det var inte Greta Gustafsson. Då. Hennes debut på vita duken den 12 december 1920 hade bestått av en liten biroll i Herrskap i Stockholm ute på inköp, en reklamfilm för varuhuset PUB där hon jobbade.

Sommaren 1922 hade hon haft en något större roll som den skojfriska majorsdottern Greta Nordberg i filmlustspelet Luffar-Petter. Några veckor senare hade hon antagits till Dramatens elevskola.

Nu skulle Stiller göra film av Selma Lagerlöfs roman Gösta Berlings saga och var i färd med att besätta rollerna. För Mauritz Stiller var det viktigt att skådespelarna såg ut som rollfigurerna i manus. En av de kvinnliga huvudrollerna i Gösta Berlings saga är den italienska adelsdamen Elisabeth Dohna. Regissören var följaktligen på jakt efter någon som såg italiensk ut, och när han såg Greta Gustafsson spela teater trodde han att han kanske hade funnit vad han sökte.

Han bad henne infinna sig hemma hos honom på Odengatan 7B.

Provfilmade för Gösta Berlings saga

Hon hade tagit på sig lågklackade skor för att inte se för lång ut, svarta silkesstrumpor så att benen inte skulle verka tjocka. Hon var redan irriterad över att ha tvingats vänta, nu blev hon nervös av att bli så ingående mönstrad.

»Vill ni vara vänlig och ta av er kappan och hatten«, sa Mauritz Stiller. Hon gjorde så och han fortsatte att titta utan att säga någonting mer. Till slut lät han henne förstå att audiensen var slut. Tyst tog hon på sig ytterkläderna och gjorde sig beredd att gå.

»Vilket är ert telefonnummer?« frågade Stiller när han tog avsked.

Då anade Greta Gustafsson att det inte skulle bli något. Hon hade hört av sina väninnor på teaterskolan, att när en regissör kommit fram till att han inte var intresserad så frågade han alltid efter telefonnumret innan man gick.

När Greta Gustafsson hade lämnat lägenheten vände sig Mauritz Stiller till Axel Nilson:

»Det är något alldeles särskilt med den flickan. Jag måste ta reda på vad det är.«

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Ett par dagar senare ringde Nilson upp telefonnumret (som gick till en av Gretas väninnor) och frågade om fröken Gustafsson kunde komma till filmstudion i Råsunda klockan tio nästa förmiddag för att göra en kort provfilmning. Det kunde hon.

Porträtt av Greta Gustafsson när hon var runt 15 år gammal.

© Keystone-France/Gamma-Keystone via Getty Images

Greta Gustafsson fick artistnamnet Garbo

Den 23 juli 1923 tecknade Svensk Filmindustri kontrakt med Greta Gustafsson, att för ett arvode på tretusen kronor plus resekostnader medverka i den kommande filmproduktionen Gösta Berlings saga.

I augusti började tagningarna. Titelrollen spelades av Lars Hanson; filmen blev till slut över tre timmar lång och med författarinnans motvilliga tillstånd försåg Mauritz Stiller handlingen med ett lyckligt slut. När filmen hade premiär den 10 mars 1924 förekom inte namnet Gustafsson på affischerna; regissören hade givit sitt senaste fynd ett artistnamn: Garbo.

Filmen gjorde succé. Vid arton års ålder var Greta Garbo en berömdhet.

I september 1925 reste hon och Mauritz Stiller till Hollywood. Där inledde Greta Garbo en makalös filmkarriär. Där satte Stiller, med ett par misslyckade projekt, punkt för sin egen yrkesbana. När han 1927 reste hem till Sverige igen var det bokstavligen för att dö. Sjuk och trött berättade Mauritz Stiller för Gretas ungdomsvän Alma Söderhjelm om hur Garbos karriär hade tagit fart i Amerika och nu skulle kunna bli hur stor som helst. Och han avslutade:

»Alma, jag kan säga dig att hon är min kreation!«

Skapade en stjärna 

Om Mauritz Stiller hade kunnat se sin »kreation« ett år senare skulle han inte ha känt igen henne. Den filmaktris han hade skapat dög inte åt de PR-ansvariga på Metro Goldwyn Mayer i Hollywood. De var fast beslutna att skapa en stjärna, och visste precis vad de ville ha: den vackraste kvinnan på filmduken. Hon skulle formas enligt den mall som gällde i det sena 1920-talet och som filmbolaget självt varit med om att skapa.

Under 1927 förändrades Garbos utseende för att motsvara ett skönhetsideal som hon inte hade en chans att uppnå på naturlig väg, skriver filmforskaren Michaela Krützen i boken The fabrication of the star Greta Garbo.

Hårfästet jämnades ut, näsan blev rakare, läpparna smalare, tänderna vita och jämna. En hård diet bidrog också till att förändra figuren och anletsdragen radikalt.

Så blev Garbos utseende hennes viktigaste varumärke. Inte ens de mest närgångna filmbilderna avslöjade den minsta ojämnhet i stjärnans hy. Den gudomliga fick inte ha några skavanker – och det var som gudomlig Greta Garbo nu lanserades.

Greta Garbo och regissören Mauritz Stiller vid ankomsten till USA 1925.

© Rex/Shutterstock

Egentligen är Greta Garbo inte i första hand intressant som person eller skådespelare, utan som fenomen, ett exempel på hur man presenterar och marknadsför skönhet, resonerar Krützen. I den mallen passade Greta Garbos stela skådespelarstil perfekt:

»Garbos reserverade sätt att agera skapar en distans, som understryker skönheten som hennes främsta karakteristik. Den gudomliga var inte bara den vackraste, hon var samtidigt den ouppnåeliga.«

Avskydde publicitet 

Under sina första fyra år i Hollywood spelade Greta Garbo in tio filmer. Kontraktet i början av 1927 gav henne sexhundra dollar i veckan. Vid årets slut var hon uppe i tvåtusen, två år senare låg hennes veckolön på sextusen dollar.

Succén var monumental. De ansvariga på MGM kunde notera att satsningen hade gått hem. De hade skapat filmvärldens starkast lysande stjärna.

Om Greta Garbo var tyst i alla dessa stumfilmer så var hon nästan lika förtegen utanför studion. Filmbolagets PR-chef Howard Dietz insåg att han stod inför ett unikt dilemma. Han hade en stjärna som överglänste alla andra men som avskydde varje form av publicitet, som inte ville tala med reportrar, som aldrig gick på premiärer eller besökte nattklubbar, som sa nej till alla besökare (även kungligheter) och bara umgicks hemma med en ytterst liten krets av nära vänner. Så berättar Barry Paris i sin Garbobiografi.

Denna tillbakadragenhet passade perfekt in i myten om Den gudomliga. Greta Garbos distanserade stil hade en sällsam dragningskraft på publiken, med åtföljande kassaframgångar. 1933 fick hon 250 000 dollar för titelrollen i Drottning Christina, en film vars totala budget låg under en halv miljon. Året därpå gav kontraktet henne 275 000 dollar för Anna Karenina.

Garbos stil överspelad av ljudfilmen

Men sedan började något förändras. När filmen Ninotchka skulle spelas in 1939 fick Greta Garbo endast 125 000 dollar, inte ens en tiondel av produktionens totala budget.
Vad var det som hade hänt under dessa år? Svar: En epok i filmhistorien hade avlösts av en ny.

Affischer för Luffar-Petter (1922), som var Garbos första långfilm, och Ninotchka (1939), där hon gjorde sin näst sista filmroll.

© LMPC via Getty Images (2)

»Garbos skådespelarstil manifesteras starkast i närbilder. Hon är ingen scenkonstnär, utan tycks vara skapad för filmen. Det som utmärker henne är orörligheten. Hennes centrala uttrycksmedel är ett nästan fruset ansikte, en säregen form av icke-agerande«, skriver Michaela Krützen.

Om denna stil passade perfekt i stumfilmens 1920-tal blev den till slut överspelad i ljudfilmens 1930-tal. Detta var ett öde som inte bara drabbade Garbo utan alla stumfilmens stjärnor. »När det kom tal över deras läppar förlorade de tidigare tysta idolerna sin gudomlighet. Rösterna gjorde dem verkliga.«

Till detta kom att de amerikanska biograferna hade fått en ny publik. Den arbetarklass som fyllt biosalongerna under tjugotalet fick nu sällskap av en borgerlig medelklass, och den hade helt andra förväntningar på en filmstjärna. »Från och med nu skulle filmskådespelare inte vara gudar, utan leva upp till vardagliga ideal. Det medförde en normalisering av stjärnorna.«

MGM ändrade Greta Garbos image

När skönhet inte längre var tillräcklig beslöt sig MGM för att ändra Greta Garbos image. Resultatet blev Ninotchka, den stela sovjetiska partifunktionären som möter kärleken och levnadsglädjen i Paris, brister ut i ett pärlande gapskratt – och gör slut på den ouppnåeliga image som gett svenskan sådan framgång.

»Allt det som byggt varumärket Garbo – skönheten, det onåbara, distansen, ensamheten, mystiken och melankolin – hade med ens förlorat sitt värde och sin betydelse.«

Levde i avskildhet

Om Garbo ville vårda denna image skulle hon bli tvungen att sluta filma, och det gjorde hon också två år senare. Efter det publika misslyckandet med filmen Tvillingarna (1941) drog hon sig tillbaka.

Resten av sitt liv tillbringade hon i avskildhet i sin våning i New York. På sina promenader i staden gömde hon sitt ansikte bakom en sjalett och ett par stora solglasögon – enligt Michaela Krützen för att dölja alla tecken på åldrande.

Ännu när hon var långt över åttio förknippades Greta Garbo därför främst med foton som visar en trettioårig kvinna. »För Garbo är tidlösheten grundläggande. Som myt kan hon inte kosta på sig att mätas mot en realitet som åldrande.«

Regissören Clarence Brown instruerar Greta Garbo och Lars Hanson (sittande) i filmen Åtrå (Flesh and the Devil) från 1926. Garbo och Hanson spelade även mot varandra i Gösta Berlings saga, 1924.

© John Kobal Foundation/Getty Images

Mötet med Ingmar Bergman

Greta Garbos möte med stjärnregissören Ingmar Bergman kan ses som en grym bekräftelse på detta. Lekte hon trots allt med tanken på en återkomst? En dag i januari 1962 bad hon i alla fall om ett möte med Ingmar Bergman. Denna eftermiddag den 4 januari var stämningen på Svensk Filmindustris huvudkontor spänd. Den väntande mottagningskommittén bestod av Ingmar Bergman och Kenne Fant, nytillträdd produktionschef på Svensk Filmindustri.

»Vi väntade på den kvinna som min historielektor i Kungsholms läroverk kallade Den gudomliga«, skriver Kenne Fant i sina memoarer.

Garbo var fortfarande mytomspunnen trots att hon inte stått framför en kamera på mer än tjugo år. Hon hade rest till Sverige för att konsultera en svensk läkare. Genom en väninna hade hon frågat om hon fick besöka Filmstaden i Solna. Förevändningen var att hon där en gång spelat in sin genombrottsfilm Gösta Berlings saga.

Skulle kanske göra comeback

Hon bad också om att få träffa sin ryktbare landsman Ingmar Bergman. Varför? Kenne Fant visste att Greta Garbo flera gånger under 1950-talet blivit erbjuden filmroller och efter viss tvekan tackat nej. Han visste också att Ingmar Bergman just nu höll på att rollbesätta Tystnaden, där en av de kvinnliga rollerna var »ytterst komplicerad« och krävde en skådespelare långt utöver det vanliga. Var Garbo sugen på en roll? Skulle Bergman försöka övertala henne till en comeback?

Nu hörde de hissen komma. En vaktmästare öppnade dörren och Hollywoodstjärnan steg ut. Kenne Fant berättar:

»Hon gick något framåtböjd med sina breda axlar och långa ben under den beiga byxdressen. Hennes höfter var påfallande smala. När hon räckte Ingmar handen märkte jag till min förvåning att den skälvde. Greta Garbo var uppenbarligen nervös som en teaterelev inför den store regissören.«

De hälsade. Det blev tyst i ett par sekunder. Så tog Garbo av sig de stora, nästan heltäckande solglasögonen. 

»Så här ser jag alltså ut, herr Bergman«, sa hon med ett snabbt leende.

Den 7 oktober 1938 deltog Garbo i en pressträff ombord på fartyget Kungsholm. Det var sista gången hon frivilligt pratade med journalister.

© Bettmann/Getty


Greta Garbo var femtiosju år. Även om hennes skönhet inte var lika himmelsk som under storhetstiden var hon alltjämt utomordentligt tilldragande, skriver Kenne Fant i sina memoarer. Ingmar Bergman kände sig överväldigad, och berättar i självbiografin Laterna magica:

»I det trånga rummets halvdunkel var hennes skönhet ovansklig. Om jag mött en ängel ur något evangelium skulle jag ha sagt att hennes skönhet kringsvävade henne. Den fanns som en vitalitet kring ansiktets stora rena drag, pannan, ögonens skärning, den ädelt formade hakan, näsvingarnas känslighet.«

När hälsningsproceduren var avklarad tog Ingmar Bergman gästen med sig till visningsrummet där de tittade på gamla filmer. Därpå for de ut till Filmstaden för att besöka ateljéerna och regissören Mauritz Stillers gamla arbetsrum som numera var Bergmans.

Inga fler filmer för Garbo

Ute i Solna, där Filmstaden ligger, berättade Garbo hur det var att spela in Gösta Berlings saga, hur det var att arbeta med den sjukdomsplågade Stiller i Hollywood – och hur hon själv hade nobbat regissören Alf Sjöberg när han långt senare ville att de skulle göra en film tillsammans. Det var hemskt dumt, tyckte hon nu.

»Tycker ni också att det var dumt, herr Bergman?« Greta Garbo lutade sig fram över bordet där de satt och Ingmar Bergman betraktade henne, plötsligt förbluffad.

»Då såg jag något som jag inte sett! Hennes mun var ful: en blek skåra omgiven av tvärrynkor. Det var egendomligt och upprörande. All denna skönhet och mitt i skönheten ett skärande ackord. Den munnen och vad den berättade kunde ingen plastikkirurg eller sminkör trolla bort.«

Enligt Ingmar Bergman läste Greta Garbo genast hans tankar. Hon tystnade tvärt. Några minuter senare tog hon avsked.

Det blev inga fler filmroller för Greta Garbo. När Tystnaden hade premiär var det med Ingrid Thulin i den »komplicerade« huvudrollen. 

Publicerad i Populär Historia 4/2020

Kanske är du intresserad av...

Läs också