Alfred Hitchcock – spänningens mästare bytte till skräck

Alfred Hitchcock föddes den 13 augusti 1899 i Londons East End. Pappa William drev en grönsaksaffär och mamma Emma Jane var hemmafru. Föräldrarna var katoliker av irländsk härkomst. Hitchcock skulle senare berätta att han visste bestämt att han var född på en söndag, ”det var nämligen en av de få söndagar i sitt liv som min mamma missade att gå i mässan”.

Alfred var ett ensamt barn. Redan som liten hade han problem med de anlag för fetma som han skulle komma att kämpa mot livet ut. Retad av sina jämnåriga för sin knubbighet tillbringade han mycket tid i hemmet, och utvecklade ett mycket nära förhållande till sin mamma.

Fördelen med utanförskapet, skulle Hitchcock senare hävda, ”var att jag var tvungen att utveckla min fantasi, vilket jag tror har bidragit till min kreativitet”. Ett glädjeämne i den mobbade pojkens tillvaro var att föräldrarna ofta tog honom med på teater, vilket ledde till att han tidigt utvecklade sin passion för skådespel och film.

Som katolik sattes Alfred i en jesuitskola, där lärarna tillämpade en sträng disciplin. Han var en lydig pojke som sällan fick stryk, men upplevde det ständigt närvarande hotet om kroppsbestraffningar som värre än själva bestraffningen.

I intervjuer har han berättat att han trodde att det var denna rädsla som låg bakom vad han som regissör kom att kalla ”den tickande bombens teori”. Den går ut på att det inte är själva explosionen som ger den största skrämseleffekten, utan spänningen uppstår istället när publiken andlöst väntar på att bomben ska explodera.

Efter skolan fick Hitchcock anställning på ett företag som tillverkade elkablar. Där övergav han snart det tekniska för, att istället bli reklamtecknare på firmas pr-avdelning. År 1920 fick han jobb på ett amerikanskt filmbolag som hade etablerat sig i England, med uppdraget att skriva och designa textrutor till stumfilmer. Företaget såldes senare till brittiska Gainsborough Pictures, där Hitchcock 1925 fick regissera sin första egna film, Lustgården.

Inspelningen gjordes i Tyskland, och Hitchcock tog starkt intryck av den tyska filmkonsten, som vid denna tid stod på betydligt högre nivå än den brittiska och amerikanska. Med hjälp av ovanliga kameravinklar och starka kontraster mellan ljus och skugga, strävade de tyska expressionistiska filmarna efter att skildra stämningar och känslor snarare än ett yttre skeende.

Det var dock först Hitchcocks tredje film, The Lodger (1927), som bar hans omisskännliga kusliga prägel. Den handlar om en kvinnomördare – inte helt olik Jack the Ripper – som härjar i London, och som varje tisdagskväll mördar en ny blondin.

Filmbolaget betraktade filmen som så misslyckad att man först bestämde sig för att inte låta den gå upp på biograferna. När den ändå släpptes fram, i förhoppning om att åtminstone täcka produktionskostnaderna, blev filmen en stor succé som lovordades av både kritiker och publik.

År 1926 gifte sig Alfred Hitchcock med regiassistenten Alma Reville, och två år senare föddes parets dotter Patricia. Hustrun kom genom hela Hitchcocks karriär att vara hans närmaste medarbetare, som redigerade manus och deltog i klippningen i många av hans filmer.

Av det tiotal filmer som Hitchcock gjorde i England räknas hans första ljudfilm, Utpressning (1929), tillsammans med De trettionio stegen (1935) och En dam försvinner (1938) som de bästa. När familjen kort före krigsutbrottet 1939 flyttade till USA var Alfred Hitchcock utan konkurrens Storbritanniens mest berömda regissör.

Hitchcock hade skrivit ett sjuårskontrakt med producenten David O Selznick. Den första film som han gjorde i Hollywood var Rebecca (1940), en gotisk berättelse som utspelar sig på ett engelskt gods, baserad på en roman av Daphne du Maurier.

Inspelningen präglades av konflikter mellan Hitchcock, som var van att agera som enväldig regissör, och producenten. Enligt Hitchcock nöjde sig Selznick inte med att vara producent, ”han ville dessutom vara manusförfattare och regissör”. Trots dispyterna dem emellan blev filmen en succé och fick flera Oscarsnomineringar.

Till sin besvikelse vann Hitchcock inte i kategorin bästa regi. Däremot utsågs Rebecca till bästa film, ett pris som tillföll producenten Selznick.

Relationen mellan filmaren och hans arbetsgivare var ansträngd. Under de sju år som Hitchcock var bunden av sitt kontrakt hyrde Selznick ofta ut sin stjärnregissör till andra bolag. Efter hand som britten blev allt mer berömd kunde Selznick höja priset för uthyrningen, medan Hitchcock fick nöja sig med det från början kontrakterade arvodet.

Innan familjen Hitchcock köpte en egen villa i Bel Air, Los Angeles, hyrde de ett hus av skådespelerskan Carole Lombard, och blev goda vänner med henne och hennes partner Clark Gable. Hitchcock beundrade Lombard för hennes starka personlighet, och för att hon ”talade på ett sätt som män brukar tala med varandra”.

Det var Carole Lombard som övertalade honom att spela in den romantiska komedin Lika barn leka bäst (1941). Hitchcock, som inte blev nöjd med filmen, skulle senare påpeka att det var en av två gånger i hans liv som han lät en kvinna övertala honom att göra en film. ”Jag upprepade misstaget när Ingrid Bergman föreslog Under Capricorn (1949). Vem kan säga nej till Ingrid?”

Före Under Capricorn – som blev en flopp – hade Hitchcocks gjort två mer lyckade filmer med den svenska stjärnan. I Trollbunden (Spellbound) från 1945, spelar Bergman en psykoanalytiker som tar sig an Gregory Pecks rollfigur, vilken har drabbats av minnesförlust, och plågas av samvetskval för ett mord han tror sig ha begått. Liksom i många av sina alster utforskar Hitchcock här sina karaktärers undermedvetna, och filmen innehåller tecknade drömsekvenser, utförda av Salvador Dalí.

I Notorius (1946) – som betraktas som ett av Hitchcocks mästerverk – spelar Bergman mot Cary Grant i ett triangeldrama i spionmiljö. Hitchcock valde ofta svalt eleganta blondiner till de kvinnliga huvudrollerna. ”Jag tycker att sexighet bör döljas väl”, sa han. ”Det är betydligt mer spännande att upptäcka hur sexig en kvinna är utan att behöva få det kastat på sig, som Marilyn Monroe. För mig är den typen av kvinnor mer vulgära än sexiga.”

Regissören anklagades ofta för att ha visat ett alltför stort personligt intresse för sina kvinnliga stjärnor, och för att ha behandlat sina skådespelare med en nedlåtande attityd. Ett envist rykte hävdade att han en gång hade liknat skådespelare vid boskap. Hitchcock bemötte anklagelsen med sin karakteristiska humor: ”Jag har aldrig sagt att de är boskap, jag har bara sagt att de ska behandlas som boskap.”

Han jämförde sig själv med en kompositör. ”Ta Beethovens nia”, sa han. ”En person har skrivit varenda not för varje instrumentalist, men alla musikerna behövs för att framföra konserten. Så är det för mig när jag gör en film.” Han sa också att det som räknas är inte vad skådespelaren känner, utan vad publiken känner.

Man brukar kalla 1950-talet för Hitchcocks guldålder. Han hade nu utvecklat sin alldeles egna genre till fulländning, och släppte en rad filmer som har gått till filmhistorien. Ofta handlade hans psykologiska thrillers om vanliga människor som genom tillfälligheternas spel hamnar i en farlig situation.

I Fönstret åt gården (Rear Window) från 1954 har en fotograf (James Stewart) benet i gips och tvingas sitta stilla vid sitt fönster hela dagarna. Han blir vittne till ett mord i huset mitt emot, och löser mordgåtan med hjälp av sin flickvän, som spelas av Grace Kelly.

Mannen som visste för mycket (The Man Who New Too Much) från 1956 handlar om ett gift par, James Stewart och Doris Day, som blir vittne till ett mord i Marocko. För att hindra dem från att gå till polisen kidnappar bovarna deras son. I filmen sjunger Doris Day sången ”Que Sera, Sera”, som blev en jättehit.

Studie i brott (Vertigo) från 1958 är en kuslig historia där Hitchcock skildrar en kvinna med dubbel identitet, manlig fetischism och en hjälte med höjdskräck. Huvudrollerna spelas av Kim Novak och James Stewart.

Ytterligare ett exempel är den mästerliga I sista minuten (North by Northwest) från 1959. Cary Grant spelar en modersbunden ungkarl som hamnar i livsfara när han misstas för att vara spion. I den spännande upplösningen klättrar Grant och filmens kvinnliga stjärna, Eva Marie Saint, på presidentansiktena på Mount Rushmore.

Efter succén med Psycho (1960) fortsatte Hitchcock att utveckla skräckfilmsgenren i Fåglarna (1963), där skränande svarta fåglar i flock börjar att attackera människor i en amerikansk småstad.

En rolig detalj är att de biobesökare som bevistade Fåglarnas premiärvisning, efter filmen möttes av inspelat ljud av flaxande och skränande måsar i foajen. Allt för att publiken skulle bli ytterligare uppskrämd.

Efter Fåglarna började Hitchcocks stjärna långsamt att dala. Regissören blev alltmer sjuklig och den handfull filmer som han släppte under de sista åren av sitt liv blev inga större publikmagneter. Hans sista film, den komiska thrillern Arvet släpptes 1976.

Under sin drygt sextio år långa karriär regisserade Alfred Hitchcock över femtio spelfilmer. Han adlades kort före sin död 1980 av drottning Elizabeth II. Året före sin död 1980 mottog Hitchcock ett hederspris av det amerikanska filminstitutet. I sitt tacktal sa han att han ville tacka fyra medhjälpare vars insatser hade varit ovärderliga för honom. Det handlade om hans klippare, hans manusförfattare, modern till hans dotter Patricia, och slutligen den skickligaste kock som han någonsin hade stött på. ”Och deras namn är Alma Reville.”

När Hitchcock och hans blivande hustru först hade blivit kollegor var hon hans överordnade, berättade Hitchcock, och hon visste mer om filmproduktion än vad han gjorde. Det var först när han hade nått en högre position som han vågade sig på att fria. Alma Reville Hitchcock höll sig alltid i bakgrunden av sin geniförklarade man, men i själva verket var många av Hitchcockfilmerna ett resultat av deras intensiva samarbete.

I de flesta av Hitchcocks filmer kan man få en skymt av regissören själv. Dessa så kallade cameoroller blev något av Alfred Hitchcocks signatur. I de tidigare filmerna dyker han ibland upp bland andra statister i en folkmassa, men senare blev hans framträdanden ofta mer synliga.

Ett återkommande tema var att Hitchcock bar på ett musikinstrument, som i Främlingar på tåg (1951) där han stiger upp i en järnvägsvagn kånkande på ett stort basfiolfodral.

Under senare år valde Hitchcock oftast att göra sitt framträdande i början av filmerna. Detta för att alla i publiken – som alla var upptagna med att hålla utkik efter regissören – därefter skulle kunna ägna full uppmärksamhet åt filmens egentliga handling.

Ett annat exempel på Hitchcocks kändisskap är tv-serien ”Alfred Hitchcock presenterar” (1955–65). Serien bestod av korta filmatiseringar av spännande och kusliga berättelser, ofta skrivna av kända deckarförfattare. I början av varje avsnitt gjorde Alfred Hitchcock en torrt humoristisk presentation av filmen, med en högtravande släpig röst och sin omisskännliga brittiska accent. Han dök även upp och kommenterade storyn efteråt.

Hitchcock regisserade bara ett fåtal av avsnitten själv, men hans välkända namn och fyndiga presentationer gjorde serien till en jättesuccé, även om själva novellfilmerna inte alltid höll så hög kvalitet.

Publicerad i Populär Historia 14/2023