Ett tempel för folket
I sin självbiografiska bok Laterna Magica beskriver regissören Ingmar Bergman sin entusiasm då han som barn fick en kinematograf och för första gången i sitt liv såg rörliga bilder, hemma på väggen i barnkammargarderoben:
Bergman var inte ensam om sin upphetsning. De rörliga bilderna gjorde stor succé när filmen lanserades i början av 1900-talet. 1800-talet hade upplevt utvecklingen av stillbilden från 1830-talets daguerrotypi fram till glasplåtar med olika bestrykningar. Den förfinade tekniken gjorde att man mot slutet av århundradet kunde få rörliga föremål att fastna på plåten och nu var möjligheten att även fånga rörelsen inte långt borta.
Kinematografen konstruerades av bröderna Lumière i Lyon 1895. Vad man då åstadkom var egentligen en illusion för ögat. Eftersom ögat håller kvar ett synintryck under en kort stund uppfattar det stillbilder som rörliga om de passerar med tillräcklig snabbhet, ungefär femton stillbilder per sekund. Med kinematografen klarade man av två processer, dels att ta bilder, dels att projicera dem på en yta.
När väl teknikentusiasterna löst sin uppgift såg många en affärsidé. De rörliga bilderna måste visas för entrébetalande publik. Men filmen saknade länge teaterns och operans fasta anläggningar. Med tiden skulle dock biografen bli de breda folklagrens motsvarighet till finkulturens tempel.
Filmen kom till Sverige sommaren 1896. De allra första filmförevisningarna ägde rum i en moriskinspirerad sommarteater på den stora industri- och slöjdutställningen vid Pilstorp i Malmö. En dansk vid namn Limkilde började med dessa förevisningar på dagen ett halvår efter det att den första biografen öppnats i Paris. Andra europeiska storstäder som London och Berlin visade film i nöjeslokaler sedan i januari 1896. Från Tyskland kom bröderna Skladanowsky med de första filmvisningarna i Skandinavien, den 6 april 1896 i cirkusbyggnaden Tivoli i dåvarande Kristiania (Oslo).
I juli 1896 visades film också i Stockholm. Fransmannen Charles Marcel gästspelade med levande bilder på Victoria-Teatern på Djurgården. Först följande sommar, 1897, fick de omskrivna och välrenommerade Lumière-filmerna sin svenska premiär på den stora Allmänna konst- och industriutställningen på Djurgården i Stockholm. Det var en av Stockholms ledande fotohandlare, Numa Peterson, som genom gamla och goda kontakter med Lumière-företaget fått ensamrätt till filmerna.
En liten ”Kinematograf Lumière” med 60 platser inrättades på utställningsområdet från maj till oktober. Sedan utställningen stängts på hösten, flyttade man in i en lokal för 63 personer vid Kungsträdgårdsgatan. Lokalen har kallats den första ansatsen till en fast biograf i Sverige. Där var den i drift från den 26 oktober 1897 till den 30 augusti året därpå.
Nymodigheten spred sig över landet. Kringresande sällskap fyllde godtemplarsalar och frikyrkolokaler. Dessa folkrörelselokaler hade nu ett par årtionden av historia bakom sig och var ofta de största samlingslokalerna för människor i landsorten där förutom agitationer och gudstjänster även alla andra evenemang ägde rum – sång, musik, samhällsdebatt. Men även teatrar och läroverksaulor, Folkets hus och ridhus, utnyttjades för visningar.
Tillgången på filmer var under det första decenniet begränsad. Det som förevisades syftade mest till att demonstrera fenomenet rörliga bilder. Möjligen kunde filmerna också vara lärorika med glimtar av livet i fjärran länder. En del filmer innehöll enkel komik.
De kringresande förevisarna köpte upp ett litet antal filmer, ofta inte längre än ett par minuters visningstid, som sedan utnyttjades under lång tid. Publiken tröttnade snart på det begränsade utbudet, och detta tvingade filmvisarna att uppsöka nya spelplatser. Därför slets kopiorna förr eller senare ut eller såldes vidare till mindre nogräknade konkurrenter. Även detta bidrog till att filmen spreds allt längre ut över landet.
Under det första pionjärdecenniet annonserades filmvisningarna utifrån den projektortyp som drev filmen. Här fanns animatographer, theatrographer, cinématographer. En projektor som överskuggade Lumières kinematograf var The Royal Biograph, tillverkad av en konkurrent till Lumière, fransmannen Henri Joly. Snart nog dök namnet biograf upp som beteckning på den fasta fristående lokal där rörlig film visades. Ordet är sammansatt av grekiskans bios, ”liv”, och grafein, ”skriva. Det kan möjligen uttolkas som att filmen nu gjorde anspråk på att vara något mer än bara rörliga bilder. Nu skulle man visa berättelser ur livet. Under åren fram emot 1910 utvecklades filmen till en massproducerad industrivara med fasta agenturer för distribution av hyrfilm. Biografägaren kunde nu skifta program en eller ett par gånger i veckan och därigenom locka en bärkraftig stampublik till en fast visningslokal även på en relativt liten ort. Framgångsreceptet hette äventyr, dramatik och kärlek.
Lokalerna stämplades snart som syndens nästen och det ansågs högst omoraliskt att besöka biograferna. Det var främst personer från lägre medelklassen som utgjorde den första publiken, men vid ökad konkurrens med sänkta biljettpriser som följd kunde snart även arbetarklassen få råd att strömma till biograferna. Författaren Hjalmar Söderberg skrev 1904 i Svenska Dagbladet efter ett filmbesök:
Göteborg hade så tidigt som 1902 fått sin första fasta biograf och på nyåret 1905 fanns hela elva anläggningar. Från Göteborg emanerade också Sveriges första biografkedja, Olympia-kedjan, som byggdes upp av grosshandlaren Anders Skog. Han tillhörde även de pionjärer som satsade på regelbundna upptagningar av egna nyhetsfilmer.
Flera landsortsstäder, till exempel Kristianstad, fick snart sina egna biografer. Handelsbolaget Kristianstads Biografteater, vars upphovsmän var bokhållaren Gustaf Björkman och verkstadsinnehavaren Nils Hansson Nylander, startade i augusti 1905 ”Biografen vid Tivoli”. Visningslokalen, av en konkurrent kallad ”ett före detta sofrum”, var inredd i ett tio meter långt rum med plats för 97 stolar och ett piano till vänster om duken.
Kristianstads Biografteater kom snart att ingå i ett snabbt växande biograf- och filmimperium som 1919 slogs samman med AB Svensk Filmindustri, än i dag ett marknadsdominerande bolag. Till de allra första platser där Nylander och Björkman öppnade filialer hörde Karlskrona, Karlshamn och Kalmar.
Landsortsbiograferna inrättades annars vanligen i de samlingssalar som tidigare mottagit kringresande filmförevisare. Driften fick därför finna sig i att samsas med annan verksamhet, vilket den tidigare också gjort. Biografer inreddes efter smärre förändringar också i butikslokaler eller bostadshus. Den vita duken målades företrädesvis direkt på kortväggen. Projektorn byggdes nästan alltid in i någon form av bur, kanske en fristående träkiosk mitt på läktaren. Det var nu inte det mest lyckade valet av vare sig material eller placering med tanke på nitratfilmens brandfarlighet. Ganska snart insåg man att maskinrummet borde kläs in med plåt eller asbest och senare lagstadgades att vägen till maskinrummet skulle vara helt skild från biosalongen.
De rörliga bildernas värld drog till sig ungdomar, som inte bara ville se det svartvita flimret på väggen utan också arbeta som biljettförsäljare och biografmaskinister. En av många kulturellt intresserade ungdomar som började sin yrkesbana som biografmaskinist var författaren Eyvind Johnson, så småningom nobelpristagare i litteratur.
De tidiga småbiograferna, vars motsvarighet står att finna i den amerikanska nickelodeon-biografen, fick en större entré mot gatan, vilket skapades genom att ta bort en ursprunglig entrédörr och butiksfönster. Den amerikanska förebilden försågs med helt öppen front, men det svenska klimatet gjorde att man inte kunde öppna förstugan mot gatan på samma sätt. Kassakuren placerades i mitten framför den indragna skiljeväggen till salongen. Ingång och utgång förlades symmetriskt på ömse sidor av biljettkassan. Alla amerikanska biografer med självaktning hade en rikt dekorerad fasad mot gatan, men de svenska biograferna var mer spartanska i sitt uttryck. Här affischerades däremot gärna med grälla filmnyheter.
Till den yttre utrustningen hörde för det mesta en eller flera fotogendrivna så kallade lux-lampor. En tänd röd lykta kunde på teatervis markera utsålt hus. Invändigt höll sig de flesta med ett orkesterdike där musik fick framföras för att beledsaga de stumma filmerna, vanligen på piano, men ibland kompletterad med stråkar.
År 1909 började Svenska Biografteatern, startad två år tidigare, spela in svensk film. Filmtekniken utvecklades, varför filmprogrammen med de korta filmsnuttarna ersattes av en längre spelfilm som huvudnummer och något förspel och kanske en veckojournal. 1911 inrättades Statens biografbyrå för en ordnad filmcensur och en statligt styrd verksamhet som främst skulle garantera bättre kvalitet och mer högtstående sammanhang i filmerna. 1912 engagerade Biografteatern två kända teatermän, Mauritz Stiller (1883–1928), och Victor Sjöström (1879–1960), som skulle lyfta svensk film till en internationell nivå. Till sin hjälp hade de filmfotografen Julius Jaenzon(1885–1961) och tillsammans hade man stor framgång med filmer som Ingeborg Holm, Terje Vigen och Herr Arnes Penningar. Nu hade man också genom finansmannen Ivar Kreugers försorg uppgått i Svensk Filmindustri och byggt Råsunda filmstad där de första filmerna blev Stillers Erotikon och Sjöströms Körkarlen.
Biografen som byggnadsverk blev raskt en prestigefylld uppgift. I Sundsvall uppfördes Sveabiografen 1912, ritad av Ragnar Östberg, med plats för 400 åskådare. Den står alltjämt kvar (se artikel på föregående uppslag).
Samma år uppfördes Victoria i Malmö av Axel Stenberg, som förenade arkitektsysslan med att driva biograf. Röda Kvarn i Borås från 1914 var något större än Svea och ritad av Lars Kellman. Alla dessa tre har kortsidan mot gatan och monumentala fasader: Viktoria med jugendformad portal och Röda kvarn med trappstegsgavel, bägge med anstrykning av amerikansk vildavästernprofil där huvudgatans byggnader uppvisar skyltmotiv mot gatan som döljer den enformiga fortsättningen in mot bakgatorna.
Redan under första världskriget dominerade den amerikanska filmen den europeiska biografens repertoar. Biograferna blev allt mer påkostade och allt större under 1920- och 30-
talen, detta inte minst genom utvecklingen av talfilmen. Trenden utomlands var biografer med plats för flera tusen åskådare, men några sådana kom aldrig till Sverige. Palladium i Stockholm, som invigdes 1918, hade 1 208 sittplatser och China i samma stad från 1928 fick rum med 1 486 besökare. Flera av Sveriges mest kända modernistiska arkitekter skulle med tiden delta i arbetet med att utforma biografer: Gunnar Asplund, Uno Åhrén, Sven Markelius, Sune Lindström, Ernst Grönwall, Ralph Erskine.
Trögheten vid införandet av talfilm stod Svensk Filmindustri för, som hade lyckats så väl med sina stumfilmer. Radions genombrott 1925 medförde emellertid att allmänheten började tröttna på de tysta filmerna. Problemet utgjordes av de dyrbara investeringarna för installation av ljudanläggningar med tontillsats för optiskt ljud, ibland även en skivspelare per projektor samt likriktare och förstärkare i maskinrummet. Branschen hamnade i en mindre kris då många mindre biografer slogs ut. Men de som klarade en satsning fann att detta var framtiden. Anders Sandrew öppnade sin första biograf i Stockholm 1926 och passade på att köpa upp många mindre som inte klarade av nymodigheterna.
I Råsunda filmstad producerades snart svenska ljudfilmer. 1929 hade Edvin Adolphson färdigställt Säg det i toner med sång och ljudeffekter, men utan tal. Året därpå spelade han in den första talfilmen på svenska, När rosorna slår ut, producerad i Paris av amerikanska Paramount. Men det skulle dröja till 1932 innan SF fick en framgång med komedin Vi som går köksvägen. Talfilmen frambringade svenska stjärnor på amerikanskt vis. De klarast lysande var Gösta Ekman och Ingrid Bergman. Redan tidigare hade Greta Garbo exporterats till Hollywood.
Intresset för talfilm hade kommit för att stanna. Under 1930-talet ökade antalet biografer med ljudanläggningar med mer än 30 procent. Televisionen gjorde sin entré i USA redan i slutet av 1940-talet. Filmbranschen började snart känna av konkurrensen och kom med motdrag. En ny filmteknik, cinemascope, med extremt brett filmformat skulle ge en ny upplevelse av film på bio. Färgfilmen började nu bli lika vanlig som den svartvita; tekniken var ingalunda ny, den hade tjugo år på nacken. Liksom då ljudfilmen gjorde sitt intåg började en rad biografer landet runt att byggas om. Dessutom inrättades flera nya. Sveriges första köpcentrum inomhus, Ralph Erskines ”Shopping” i Luleå, fick 1960 en biograf i källarplanet. Salongen utformades som en grotta i sprutbetong med sidorna genombrutna av arkadbågar. Maskinrummet hängde som en betonggondol vid bakre väggen. Med sin futuristiska utformning kunde man nog ha tänkt sig en längre överlevnad än vad som blev fallet. Biografen lades ned 1986.
Även i Sverige började man under 1960-talet känna av TV-konkurrrensen. Från toppåren under 1950-talet med dryga 80 miljoner besök sjönk publiksiffran till 17 miljoner vid mitten av 1980-talet. Den nedåtgående trenden framkallade flera initiativ för att rädda vad som räddas kunde. Biljettpriserna rakade i höjden och driften rationaliserades. Många mindre biografer lades ned, andra slogs ihop till nya enheter med många mindre salonger av varierande storlek. Detta efter en utredning som talade om att små salonger lätt kunde inrymmas i befintliga lokaler med automation, enmansbetjäning, samt uthyrning av lokalerna för annan verksamhet när inte film visades.
Ett synligt resultat av detta blev Sandrews trippelbiografer runt om i landet där man skalade bort tidigare inredning och dekor och målade salongerna i rött och svart, inredde två eller tre mindre salonger i den befintliga stora. Först kom Grand 1-2-3 vid Sveavägen i Stockholm 1970.
1970-talet blev också det decennium när videobandspelare började säljas till hushållen. När man nu lyckats möta hotet från TV kom hemvideon. Biografnäringen var i gungning. Liksom vid den rörliga filmens utbredning i början av seklet uppstod heta debatter om blodiga och demoraliserande filmer och många ropade på förbud. SF mötte konkurrensen med ett nytt koncept 1980: den nybyggda Filmstaden i arkitekten Lennart Clemens tappning. ”Hela anläggningen ska verka naken och fejkad. Vara lite klatschigt förljugen, ungefär som kulisser i en film”, hette det i tankarna kring satsningen.
Arkitekten valde pastellfärger och fantasifulla mönster och inrättade kaféer och nytt biogodis som popcorn. Filmstaden blev en succé, men för den traditionella biografen blev det nära nog spiken i kistan. De få som återstår har ofta restaurerats av engagerade entusaister som drömmer om att se film i dess historiska miljö. Här är nog Slottsbiografen i Uppsala, ursprungligen inrättad 1914, det bästa exemplet från 1990-talet.
Anders Stjernberg
är före detta byggnadsantikvarie vid länsstyrelsen i Västernorrland, numera skribent med arkitektur som specialinriktning.
Att läsa: Svenska biografer Kjell Furberg (2000).
Svea – påkostad sundsvallsklassiker
Sundsvall fick sin första fasta biograf med namnet Olympia i bagarmästare Wendels hus vid Esplanaden 1905. Den andra biografen i norrlandsstaden blev Kinomatografen Svea. Det var en envåningsbyggnad helt i trä, vilket rimmade illa med stadsfullmäktiges beslut från 1888 om att alla hus i centrala stan skulle uppföras i sten (den stora branden 1888 avskräckte). Den 11 november 1906 visade skohandlare Gottfrid Nilsson de första filmerna på sin biograf. Inte minst de lokala inslagen blev mycket populära. Salongen rymde 200 personer.
Träbyggnadens tillfälliga karaktär tvingade Nilsson att flytta biografen till Esplanaden 15. År 1910 inköpte han en tomt i kvarteret Mars och anlitade Ragnar Östberg (arkitekten som senare ritade Stockholms stadshus) för att utforma en biograf på tomten. Biografen stod färdig för invigning den 6 april 1912.
Östberg ritade byggnaden som en stavkyrka eller som en medeltida stenkyrka med rakt kor, som vänder gaveln mot huvudgatan, bara det en annorlunda lösning med tanke på vad sundsvallsborna vant sig vid under 1800-talet. Byggnaden utfördes med murad stomme, som utvändigt kalkputsades. Det höga, branta taket belades med enkupigt lertegel. Entrén flankerades av två stiliserade doriska kolonner, vilka bär upp ett halvcikelformat fält fyllt med glasstenar. Över detta, i fältet mellan takets sidofall, placerades också glasstenar i korsmönster, som faktiskt kan påminna om murade blinderingar med likartad placering i de medeltida stenkyrkorna.
De originella takdekorationerna i den stora salongen utfördes av den kände dekorationsmålaren Yngve Lundström från Stockholm, som vid denna tid vistades i Sundsvall, dels för att utföra kyrkfönstermålningar, dels för att dekorera stadsläkare Elfströms nybygge vid Storgatan 3.
Till sin hjälp hade han bland annat sundsvallskonstnären Gustaf Walles. Det är troligt, för att inte säga sannolikt, att Östberg stod för grunddragen även i interiörens dekorationer.
Målningarna i Sveabiografen är utförda i en ornamental nationalromantisk stil, och bedöms i dag vara något av det bästa i sin art som bevarats. De föreställer troll och andra sagofigurer, och påminner mycket om John Bauers populära bilder. Den traditionella folksagotraditionen bottnade även den i en medeltida värld, som lämpade sig väl för dekorationer i en biograf. Lundström utförde målningarna med kalkfärg, även det härstammande från ett traditionellt muralmåleri.
Sveabiografen invigdes med ett stort ”Glans-Premier-Program” där filmen En moder tvekar>/I> eller Från mörker till ljus hade premiär. Verket var ”till tårar gripande”, kunde man läsa i dagspressen. Handlingen i huvudnumret denna dag skildrades i korta ordalag: ”En kvinna och hennes barns lidande förorsakat genom mannens eller familjefaderns supiga lefverne”. Vidare medverkade valskompositören Adolf Englund med egna kompositioner. Entréavgiften var 30 öre för vuxna och 15 öre för barn.
Några dagar senare kunde man också se ”En af århundradets största världshändelser i lefvande bilder”, nämligen Robert Falcon Scotts färd till Sydpolen.
Filmdistributören var sedan 1920-talet Svensk Filmindustri, som senare även tog över fastigheten. SF drev Svea till 1986 då biografen lades ned. Den sista filmen som visades var Jönssonligan dyker upp igen.
Priset för en biljett till kvällsföreställningen var 40 kronor. Fastigheten såldes samma år till en privatperson, som startade ett kafé och en biljardhall i lokalen. 1988 förklarades dock den före detta biografen som byggnadsminne, vilket innebär att huset inte får rivas eller till sitt yttre byggas om eller på annat sätt förändras.
Sundsvalls kommun tog över 1993 och i dag fungerar Svea som teater med sporadiska filmvisningar då och då.
