Klassiska kulisser blir turistattraktion
Italien satsar stort på att locka turister genom sin filmhistoria. Nästa år invigs Cinecittà World, en gigantisk temapark utanför Rom där besökarna kan få återuppleva klassiska produktioner.
BBC-serien Rome är en av de senaste årens stora produktioner som skapats i Cinecittà. Här ses en skådespelare prata i mobiltelefon under en inspelningspaus.
Filmstaden Cinecittà invigdes 1937 av den italienske diktatorn Benito Mussolini. Han trodde starkt på filmen som redskap för att påverka människors värderingar. Under parollen ”filmen är det starkaste vapnet” (ursprungligen ett citat från Lenin) satsade han stort på den italienska filmindustrin på 1930-talet, bland annat genom byggandet av den stora anläggningen i Rom.
Det blev dock mycket få rena propagandafilmer efter nazistisk och sovjetisk modell som producerades i Cinecittà, även om den genren också förekom. Istället gick den fascistiska perioden inom filmens område till historien som ”de vita telefonernas era”, på grund av ett stort antal eskapistiska dramer som utspelade sig i mondäna miljöer. Till persongalleriet hörde ofta handlingskraftiga män och fala eller ädla kvinnor.
Mussolini uppskattade inte Hollywoods dominans i Italien. Ändå var det amerikanska filmer som stod som förebild för Cinecittàs huvudsakliga inriktning mot lätt underhållning. Alessandro Blasetti och Roberto Rossellini fanns bland de verksamma regissörerna. Dessutom spelade man in dokumentärer, operor och dussintals historiska dramer. Fram till 1943, då fascistregimen föll, gjordes närmare trehundra filmer i Cinecittà. Sedan avstannade produktionen. Tyska trupper intog studioområdet som plundrades och förstördes. Året därpå bombades Cinecittà av de allierade.
Film kunde nu bara spelas in på gatan i Italien, vilket blev en viktig anledning till den italienska neorealistiska periodens födelse. Verk som Rom – öppen stad av Rossellini och Umberto D och Cykeltjuven av Vittorio de Sica skapades i autentiska miljöer med enklast möjliga teknik och skildrade livsvillkoren för fattiga storstadsmänniskor under krigets slutskede och i början av efterkrigstiden.
Från sommaren 1944 inleddes en udda period i filmstadens historia när ett flyktingläger upprättades på studioområdet. De flesta som fick en fristad här var italienare som hade förlorat hus och hem under kriget, men även flyktingar från tidigare italienska kolonier. Närmare trettio nationaliteter fanns representerade och lägret innehöll som mest uppåt tretusen personer, många av dem barn. Tillfälliga bostäder inrättades bland förstörda kulisser och avgränsades med hjälp av hö och plywood.
Inte förrän 1950 var Cinecittà återställt till sin ursprungliga funktion. En ny epok inleddes, inte minst genom inspelningen av den amerikanska storfilmen Quo vadis?. De amerikanska filmbolagen – som valde att möta konkurrensen från televisionen med superproduktioner – ställde sig i kö för att dra nytta av den billiga arbetskraften och de attraktiva miljöerna som erbjöds i ”Hollywood vid Tibern”. Mellan 1950 och 1965 producerades 27 storfilmer i Cinecittà, bland dem Krig och fred, Ben Hur och Cleopatra, den senare med Elisabeth Taylor och Richard Burton i huvudrollerna.
Den italienska filmen hade en konstnärligt stark period under 1950- och 60-talen, mycket tack vare Cinecittà. Exempelvis Michelangelo Antonioni, Luchino Visconti och Mario Monicelli gjorde sina första filmer här. Regissören Federico Fellini är särskilt förknippad med platsen genom sina ofta burleska och konstnärligt självreflekterande filmer, exempelvis La Strada, Roma, Det ljuva livet och 8, vilka alla gjordes i Cinecittà. Intervista från 1987 är en hyllning till filmstaden, där skådespelarna Anita Ekberg och Marcello Mastroianni återförenas och minns den berömda fontänscenen från Det ljuva livet.
På 1970- och 80-talen hade amerikanerna försvunnit från Cinecittà och superproduktionernas tid var förbi. Samtidigt ökade konkurrensen från televisionen ytterligare, och likaså kostnaden för arbetskraft. Följden blev en nedgång, både konstnärligt och ekonomiskt, för Cinecittà. Ändå gjordes under dessa decennier flera betydelsefulla filmer på det numera klassiska studioområdet, till exempel Medea av Pier Paolo Pasolini, Amarcord av Fellini, Rosens namn av Jean-Jacques Annaud, Den sista kejsaren av Bernardo Bertolucci och Gudfadern III av Francis Ford Coppola.
Under samma decennier kom inspelning av tv-produktioner in i bilden och fyllde flera studior med lätta underhållningsprogram, vilket delvis räddade ekonomin. I slutet av 1990-talet skedde dock en stark återhämtning. Filmstaden privatiserades 1997 vilket drog in kapital och möjliggjorde stora investeringar i digital teknik.
Milstolpar under 2000-talet har varit inspelningarna av Martin Scorseses Gangs of New York, BBC-serien Rome och Änglar och demoner baserad på Dan Browns bestseller.
Genom åren har totalt närmare tretusen filmer producerats i den världsberömda filmstaden.
FAKTA: Cinecittà world
Cinecittà world kommer att byggas i etapper, del ett beräknas stå färdig våren 2012. I temaparken kommer turisterna att kunna ta del av olika attraktioner baserade på klassiska filmproduktioner från Cinecittà (själva filmstaden ska inte förväxlas med temaparken). Här kommer även att finnas butiker, restauranger och biografer. Cinecittà world kommer att ha en yta på 150 hektar och skapa uppskattningsvis 2 500 nya jobb.
Publicerad i Populär Historia 2/2011
