Zarah Leander 1931.

Nazitysklands favoritdiva

Vill ni se en stjärna, se på mig! Ni får mycket gärna se på mig! Tonerna kommer från utedasset på prästgården i Risinge. Zarah Leander är 22 år

6 juni 2007 av Andreas Brunner

Vill ni se en stjärna, se på mig!

Ni får mycket gärna se på mig!

Tonerna kommer från utedasset på prästgården i Risinge. Zarah Leander är 22 år och livet är redan över. Hon blev inte antagen till Dramaten, hon blev gravid med den stilige teatereleven Nils Leander. Nu tynar hon bort i rollen som tvåbarnsmamma hemma hos makens föräldrar, allt medan Nils själv är ute på turné. Och eftersom världslig sång inte ses med blida ögon i den stränga prästgårdsmiljön övar hon ute på dasset. För full hals. Ofta och länge.

Svärföräldrarna tror att hon har fått blåskatarr.

Men blåsan mår efter omständigheterna bra och livet är inte över det heller. I Östergötlands Dagblad står det att Ernst Rolfs revy ska uppträda i Norrköping. Zarah köper en enkel bussbiljett – det var vad pengarna räckte till – provsjunger och blir antagen. Den 27 oktober 1929 presenterar Ernst Rolf sitt nya fynd för publiken i Borås: ”Hon heter Zarah Leander och det namnet ska ni lägga på minnet.” Vad hon sjöng? ”Vill ni se en stjärna”, så klart.

Det är en bra historia Zarah Leander bjuder på. Dessvärre är den inte sann. I självbiografin från 1972, Zarah, finns det bara plats för en stjärna – Zarah Leander själv. På samma sätt som hon snyggar till sin tid som uppburen filmstjärna i Nazityskland, regisserar hon även sitt genombrott med en dramatisk ljussättning: död och återuppstånden.

Att hennes första make i själva verket hjälpte henne med småroller innan genombrottet hos revykungen Ernst Rolf, att han dessutom skjutsade henne till provsjungningen, förtar onekligen en del av berättelsens symboliska styrka.

I år är det 100 år sedan Zarah Leander föddes. Dags för jubileum, med andra ord.

Men det återstår att se om det blir någon fest. Naziststämpeln vilar fortfarande tung över divan, Tredje rikets stora stjärna – åtminstone här i Sverige, där boxar och biografier hittills lyst med sin frånvaro. Men var hon verkligen nazist? Tveksamt.

Sara Stina Hedberg föddes den 15 mars 1907 i värmländska Karlstad. Hon spela-de tidigt piano och debuterade på scenen som sexåring med en liten Chopin-vals på Stadt i hemstaden. Att hon skulle bli artist, ”visa sig för pengar” som modern Mathilda föraktfullt formulerade saken, var dock inget som uppmuntrades i det väl­bärgade och konservativa borgarhemmet.

Att hon trots allt drömde om en karriär på nöjets estrader berodde uteslutande på moderns något mer vidsynta väninna, Rut Silfverhielm. Fascinerad av flickans ovanligt låga stämma, en kontraalt, ackompanjerade hon henne på pianot – den enda konstnärliga utbildning Zarah någonsin fick – och förutspådde hennes framtida yrke: ”det blir något med sång”.

Visst blev det något med sång. Efter det första framträdandet hos Ernst Rolf går det rasande snabbt. Fram till 1936 turnerar Zarah Leander genom Skandi­navien med tolv revyer, medverkar i tre filmer och spelar in 41 skivor. Lägg därtill en komedi, ett skådespel och en operett – Lehárs ”Glada Änkan” där hon gör Hanna Glawaris roll två oktaver lägre än brukligt.

Sitt internationella genombrott fick hon i Wien med operetten ”Axel i sjunde himlen”. Hennes röst väckte uppseen­-de. En primadonna som inte var sopran, inte ens alt utan som sjöng i ett manligt röstläge – det var något alldeles nytt. ”Till hälften Greta Garbo, till hälften Marlene Dietrich”, var pressens förtjusta omdöme.

Jämförelsen med de stora stjärnorna väckte tyskt intresse. En utsänd från riksministeriet för folkupplysning och propaganda träffade Leander på ett kafé i Wien, fick veta att sångerskan hade renrasig bakgrund och krävde ett otroligt gage.

Den 28 oktober 1936 skrev hon kontrakt med Ufa (Berliner Universum-Film Aktien-Gesellschaft), Europas största filmbolag.

Varför ville tyskarna ha Zarah Lean­der? Det nationalsocialistiska kvinno­idealet var en arbetsam, blond och glad­lynt kvinna omgiven av en mängd barn vid hemmets härd. Hon skulle fungera som rasens, sedernas och de husliga dygd­ernas bevarare, varken mer eller mindre.

I ABC des Nationalismus från 1936 heter det: ”Vi vill återigen ha kvinnor, inga leksaker smyckade med bjäfs.” Den extravaganta primadonnan Zarah Leander, en starkt sminkad kedjerökare med avgrundsdjupt dekolletage och syndiga sånger på repertoaren, levde knappast upp till idealet. Snarare var hon dess raka motsats.

Propagandaministern Joseph Goebbels, filmindustrins högsta chef, var emellertid först och främst en pragmatiker. Att Zarah Leander inte motsvarade partiets bild av idealkvinnan var ovidkommande jämfört med den stjärnglans hon kunde tillföra tysk film.

Och glans var precis vad som saknades. Det tyska nöjeslivet hade formligen dränerats på talang efter det nazistiska maktövertagandet. Listan över emigranter till Amerika är lång. Och Marlene Dietrich, som lämnat hemlandet redan 1930 för en karriär i Hollywood, vägrade hårdnackat att återvända så länge nazisterna satt vid makten, trots frikostiga erbjudanden.

Dessutom utgjorde ideologiskt korrekt propaganda bara en liten del av filmindustrins verksamhet. Merparten av de filmer som producerades under Tredje rikets tid var lättviktiga underhållningsfilmer – ”ett krig av denna omfattning kan bara vinnas med gott humör”, förklarade Goebbels. Och gott humör, det levererade Zarah Leander i de tio filmer hon spelade in för Ufa fram till 1942.

Det var under de här åren som Zarah Leander på allvar blev divan die Leander.

Filmbolaget Ufa lämnade inget åt slump­en. Stjärnans liv regisserades in i minsta detalj. Särskild omsorg ägnades åt hennes aftonklänningar – vågade, excentriska kreationer som skulle överträffa publikens föreställningar om en stor stjärna.

Man gjorde också stora ansträngningar för att dölja hennes extrema när­synthet. En diva är per definition felfri och kan inte bära tjocka glasögon. Men hon kan inte heller snubbla omkring halvblind. Istället försågs Zarah med två eleganta herrar med uppgift att förhind­ra pinsamheter. Diskret dirigerade de henne med viskningar eller små knuff­ar. ”Sakta nu. Lågt trappsteg. Till väns­ter: äldre herre lyfter på hatten – kanske en välvillig bugning? Om fem sekunder: snoriga men vattkammade barn åt höger, viftar med svenska flaggor. Nej, längre åt höger, det där är en brevlåda!”

Men oavsett hur närsynt Zarah Leander var, kan hon knappast ha undgått att lägga märke till de antisemitiska parollerna som dominerade gatubilden, parkbänkarnas anslag ”Nicht für Juden” och den tilltagande utrensningen i kulturlivet.

Varför valde hon egentligen att göra karriär i Tyskland? Det var knappast av nödvändighet. Zarah Leander var en stjärna av internationellt mått, hon tala-de flytande engelska och franska, hon fick en mängd erbjudanden från Hollywood fram till att USA gick med i kriget.

Ska man tro Zarah Leanders memoarer var skälet inte politiskt utan rent praktiskt. Barnen och hennes andre make, Vidar Forsell, fanns hemma i Sverige. Hon ville helt enkelt vara nära sin familj. I kontraktet med Ufa ingick en flygresa hem var fjortonde dag.

Men det fanns givetvis också stora pengar att tjäna som Tysklands mest välbetalda artist. ”Hon var varken nazist eller icke-nazist. Hon ville göra karriär”, menade regissören Detlef Sierck, som arbetat med den svenska stjärnan. Klass­ad som ”halvjude” på grund av sitt äktenskap med en judinna valde han själv att lämna Tyskland 1937.

Efter kriget försvarade Leander sig med att det var Ufa hon hade skrivit kontrakt med, inte Hitler eller Goebbels. Vilket var sant, om än med modifikation.

För filmindustrin blev med åren allt mer kontrollerad. 1942 hade Ufa förstatligats helt och propagandaministern Goebbels hade synpunkter på det mesta, till och med enstaka repliker. Och Lean­der förväntades lydigt inrätta sig i regimens propagandamaskineri. Ett telegram från 1941 ger en aning om tonen: ”Riksminister doktor Goebbels ber om er medverkan i önskekonserten vid krigs­maktens dag den 23 mars. Stop. Önskar omgående jakande svar.”

Zarah Leanders memoarer ger en mer smickrande bild. Tiden i Tyskland skildras mest som en lustig operett fylld av roande och träffsäkra replikväxlingar där hon själv alltid triumferar. Som det första mötet med Goebbels 1938:

”Jo ert namn, fru Leander, tycks mig en smula judiskt: Zarah?”

”Och ni herr minister? Joseph?”

Eller när hon träffar Hitler på en restaurang 1939:

”Säg mig, herr rikskansler, har ni aldrig försökt göra något åt ert hår?”

Ett moderligt leende försäkrar Hitler om att hon inte driver med honom. Han ler osäkert tillbaka och ger sig in i en detalje­rad utredning om sin kamp mot luggen.

”Ni anar inte vad jag har försökt, jag har prövat med olja, pomada, hårvax och alla underliga tinkturer som finns. Men ingenting hjälper. Luggen bara faller ned i pannan. Det är fullkomligt hopplöst!”

Priset tar dock hennes raffinerade man­över för att få ut sin samling dyrbara antikviteter ur landet mitt under brinnande krig. Hon bjöd in ekonomiministern och riksdagspresidenten Walther Funk och söp honom under bordet i en duell om vem som tålde mest vodka. Skämtsamt hade man kommit överens om att segraren skulle få önska sig något och den spritvana Leander, som dessutom förberett sig genom att dricka sardinolja, vann lätt. Dagen därpå kunde hon avkräva den bak­fulle ministern de nödvändiga stämplarna för sitt exporttillstånd.

Men alla operetter har ett slut. Goebbels insisterade allt kraftigare på att Zarah Leander borde bli tysk medborgare. Den fina balansgången mellan neutralitet och samarbete – som även Sverige som nation kämpade med – blev svårare att upprätthålla ju längre kriget fortskred. När Ufa dessutom vägrade överföra de avtalade 53 procenten av hennes gage till en bank i Stockholm bestämde hon sig. Våren 1943 slank hon diskret ur landet, redo att starta en ny karriär.

Erbjudandena uteblev. Istället kom kri­tiken. Den svenska pressen som tidigare varit ganska stolt över sin internationella stjärna hade nu kommit på andra tankar. Den legendariske publicisten Carl-Adam Nycop, vid det här tillfället chefredaktör för tidningen Se, stod för de hätskaste angreppen: ”En vanlig sund, svensk människa kan inte år efter år sluta sina ögon för det vidriga skådespel som nazisterna satt i scen”, dundrade han.

Det blev karantän för 36-åriga Zarah. Inte ens hennes gamla samarbetspartner Karl Gerhard kunde rentvå hennes namn. Våldsamma protester tvingade honom att avbryta planerna på att ta med henne i sin nästa sommarrevy. Istället skrev han en syrlig kuplett till sina självgoda landsmän:

Krigsförbrytare i alla länder

dinglar uti galgarna i dag

men här hemma tvår dom sina händer:

ingen har till nazis haft behag.

Syndabocken för ententens klander

har dock fångats in på sitt revir.

Det är frun på Lönö, ”die Leander”,

som jämt frågar när hon frikänd blir?

Syndabock eller inte – Zarah Leander fick vänta. Först fyra år senare kunde hon åter uppträda i Europa. Men i Sverige ha­de man inte förlåtit henne. Här krävdes en riktig PR-kupp. Lösningen blev en väl­görenhetskonsert på Malmö stadsteater den 5 augusti 1949 där vinsten tillföll musikerförbundets hjälpaktion för be­hövande musiker samt Svenska Journalistförbundet – ett effektivt sätt att försäkra sig om både fackets och pressens goda vilja. Divan välkomnades åter.

Voila, här är jag, berömd och beryktad

– yes, Sir!

Fast många trodde min bana var

lyktad – no, Sir!

Mitt hår har jag tvättat i mörkröd

burgunder.

Nu står jag framför Er och väntar

på under – yes, Sir!

Och ett under skedde sannerligen. För andra gången uppstod Zarah från de döda. Den här gången bokstavligen: under de tysta åren hade hon försökt ta sitt liv med tabletter och vodka. Nu stod hon åter i rampljuset. Fler filmer, fler operetter och turnéer i det oändliga som inte bara nötte ner de svenska folkparkerna utan även sträckte sig till Sydamerika, Japan, Turkiet och Egypten.

Till skillnad från de andra stora divor­na, Garbo och Dietrich, drog Leander sig inte tillbaka när åldern tog ut sin rätt. I takt med det kroppsliga förfallet blev istället perukerna allt storslagnare, lösögonfransarna allt längre, klänningarna allt glamorösare, något som gjorde henne till en hyllad ikon i gay- och transvestitkretsar. Endast en hjärnblödning 1978 kunde tvinga divan av scenen. Tre år senare var hon död.

Men myten lever kvar. Bland annat som ett efterhängset spionrykte. Sommaren 2003 lanserade den ryska journalisten och författaren Arkadij Waksberg teorin att Zarah Leander som hemlig medlem av det kommunistiska partiet i Sverige hade arbetat för Sovjetunionen. Under täcknamnet Rosemarie skulle hon ha hjälpt ryssarna med strategisk information. Det är uppgifter som även den brittiske histo­rikern Antony Beevor bygger vidare på i sin bok om Hitlers favoritskådespelerska, Mysteriet Olga Tjechova (2005). Det finns bara ett problem – något håll­bart bevis för att Rosemarie och Zarah skulle vara en och samma person existerar inte.

Spionteorin är inte heller ny. Redan 1941 ryktades det i brittiska tidningar att Leander hade skjutits som spion av tysk­arna. I Sverige övervakades hon länge av Säpo som misstänkte att hon anlagt en ubåtshamn bland skären kring sitt gods på Vikbolandet. Och 1947 kunde en fransk tidning avslöja henne som ”den största mästerspionen genom alla tider”.

Zarah Leander själv protesterade kraftfullt: ”Den som kan bevisa att jag spionerat för tyskarna, ryssarna, amerikanerna eller någon annan får allt jag äger: mitt gods, mina pengar, mina pälsar och mina barn!” fnös hon vid en presskonferens på 1950-talet.

Att hennes dementi inte tog död på ryktesfloran är kanske inte så konstigt. Det verkar onekligen smått otroligt att den slipade affärskvinnan som visste hur man förhandlade fram ett fett gage samtidigt skulle ha kunnat vara så naiv när det gällde politik.

Visst borde det finnas ett dolt motiv till det tyska äventyret? Att det bara skulle handla om något så prosaiskt som pengar anstår knappast en riktig diva.

Publicerad i Populär Historia 3/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också