Onda och goda vapen
En vanlig regel, när det gäller vapenskildringar på film, är att distansvapen är mindre värda än man-mot-manvapen. De tre musketörerna är visserligen musketerare, men förknippas knappast med sina mynningsladdare utan med sina värjor. En hjälte som Zorro får konsekvent bekämpa gevärsbeväpnade spanska soldater med värja och piska. Även borta i öster får eldvapen symbolisera en lägre grad av civilisation än samurajens svärd; i Akira Kurosawas De sju samurajerna (1954) är det självklart rövarna som förfogar över ett par musköter, och i Yojimbo – Livvakten (1961) sätter en skurks revolver den svärdsvingande hjälten tillfälligt ur spel.
I japansk film är även pilbågen oftast ett ”sämre” vapen, medan det i västerländsk tradition generellt signalerar godhet och ädelmod. Förklaringen till det stavas antagligen Robin Hood. Robin Hood-berättelsens enorma popularitet, från medeltiden och framåt, har gett långbågen ett grundmurat rykte som hjältevapen. Den verkliga skurkstatusen har istället tillfallit pilbågens mekaniska kusin – armborstet!
Ett armborst på film bärs nästan alltid av elaka furstars ansiktslösa knektar, fegt hukande bakom borgens bröstvärn. Hollywood var inte först; antagligen är armborstet det enda vapen som fördömts av kyrkan. I ett edikt från 1139 förbjuder påve Innocentius II uttryckligen kristna att använda armborstet mot varandra – mot de otrogna gick det dock bra.
Att armborstet var illa omtyckt betydde förstås inte att det ogillades av alla. I ett påbud från 1400-talet kan man ana vilken roll det spelade i Sverige. Engelbrektsupproren på 1430-talet förändrade Sveriges politiska karta. Plötsligt var bönderna en grupp som herrarna måste räk-na med, politiskt och militärt. Omedelbart efter Engelbrekts död gjorde det svenska rådet ett försök att tämja undersåtarna genom att förbjuda dem att besöka kyrka, ting eller stad med harnesk och – armborst. Utöver sin oro över armborstet hade påven Innocentius och det svenska rådet en sak gemensam, som de för övrigt delade även med de tre musketörerna, Zorro, samurajen och Robin Hood – de tillhörde adeln.
Den medeltida västerländska adeln är ett märkligt fenomen. Kring riddaren skapas redan i samtiden en formlig mytologi, där den beridne adelsmannen framställs som ett koncentrat av politisk, militär och moralisk överlägsenhet.
Mytologin bärs upp av, och sprids genom, berättelser, ballader och ritualer. Bilden överlever riddaren som sådan och lever kvar genom århundradena. Även på 2000-talet går det att uppleva moderna varianter av tornerspel med lans och svärd både i Sverige och på andra håll i Europa.
Riddaren var en tungt rustad ryttare och lansen det mest utpräglade rytterivapnet. Svärdet var smedernas mästarprov, som i olika tider och kulturer varit själva symbolen för en krigarelit – såväl för samurajen som för riddaren och för 1600-talets franska garde. Många andra vapenslag hann passera genom händerna på medeltidens kavallerister, men de som blivit ihågkomna är just lansen och svärdet – de mest ridderliga. De symboliserar krigarkulturens urstrid: det modiga mötet man mot man med blanka vapen.
I den krassa verkligheten mötte dock det tunga rytteriet under hela medeltiden än det ena, än det andra effektiva motvapnet. Västerlänningarnas massiva kavallerichocker blev verkningslösa slag i luften mot mongolernas och saracenernas lätta och snabba rytteri. Det tyska ridderskapet slog pannan blodig mot hussiternas vagnsborgar. Franska ädlingar stupade i drivor vid möte med engelska långbågskyttar. Ädla herrar föll med en armborstpil i bröstet.
Det mest oroande med det här var att motvapnen användes av fiender som, enligt den adliga världsbilden, borde vara totalt underlägsna. De var hedningar, bönder, knektar, fotfolk! Dessutom – ett armborst var enkelt att lära sig att hantera och kunde snabbt sättas i händerna på vem som helst. Armborstet innebar att en riddare i tionde generationen, tränad i strid sedan barnsben, kunde fällas av en bonde eller en knekt med två veckors träning i ryggen.
Hur skulle man hantera dessa besvärande omständigheter? Lösningen blev att kalla motvapnen – hur effektiva de än var – för oridderliga, orena eller fega. Armborstet var ett ojust vapen, ett obehagligt vapen, ett skurkvapen. Så tyckte påven, så tyckte det svenska rådet och så tycker Hollywood. För inte sällan verkar det som att den medeltida adelns världsbild och syn på vapen flyter samman med Hollywoods. Strid man mot man, helst med svärd, är ädelt. Distansvapen är fega och armborstet värst av dem alla.
Det kunde ha varit annorlunda. I länder där bondehärarna blev historiska förlorare, som i Sverige, har vapnet ingen direkt hjältestatus. Annorlunda är det i Schweiz, där armborstet vilar tryggt i hjälten Wilhelm Tells händer. Även här var armborstet fotfolkets vapen mot riddarna, men här segrade bondehärarna. Armborstet har förblivit ett vapen förknippat med landets frihet. Det är en frestande tanke att om schweizisk film hade varit världsledande, så kunde armborstets status ha varit en annan.
Kanske hade ett Hollywood i Bern kunnat ge upprättelse åt ytterligare ett vapen, intimt förknippat med Schweiz – hillebarden.
Om armborstet är sällsynt i händerna på en filmhjälte, så är hillebarden nästan otänkbar. Hillebarden tillhör statisten, knekten, buren över axeln längs trånga gator och på höga murar, medan hjälten smyger i skuggorna. Den återfinns i händerna på den onde furstens livvakt.
Den framställs inte ens som effektiv. Man lär få leta länge i filmhistorien för att hitta ett exempel på någon som verkligen sticks ned med en hillebard. I filmens värld kommer en man med hillebard inom kort att bli dragen vid näsan – eller få halsen avskuren.
Hillebarden är tacksam som markör eftersom den är lätt att känna igen, med sin kombination av spjutspets, yxblad och krok. På den historiska scenen gjorde hillebarden sin definitiva entré år 1315 då en tysk riddarhär krossades av schweiziska bergskrigare. Under nästan tvåhundra år därefter var den schweiziska taktiken den mest effektiva i Europa. Den byggde på fotfolk, beväpnade med långa pikar och hillebarder. Vid offensiv gjordes en rusning som inga kanoner eller musköter kunde hejda, vid defensiv bildade trupperna en igelkott som inget rytteri kunde knäcka. Den schweiziska taktiken bidrog till att spela ut riddaren och fördröjde eldvapnens definitiva genombrott. Under 1400-talet blev schweizarna Europas mest eftersökta legosoldater. Ett schweizergarde skulle man ha! Påven Julius II instiftade sitt 1505. Det märkligaste med det är naturligtvis att det fortfarande finns kvar, med hillebarder och allt.
Hade man inte tillgång till äkta schweizare fick man ordna egna, tyckte den tyske kejsaren Maximilian, som i slutet av 1400-talet satte upp egna trupper vilka kopierade schweizarnas taktik och beväpning. Det blev de tyska landsknektarna, som mer än några andra kom att dominera europeisk krigföring under 1500-talet.
Man kan säga att landsknekten tog över slagfältet från den adliga ryttaren. Han konkurrerade ut riddaren som dominerande vapenslag. När det gäller eftermälet är förhållandet naturligtvis det omvända, och skillnaden mellan bilden av riddaren och den av landsknekten kunde knappast vara större. När landsknektarna beskrivs i till exempel svensk historia är det alltid med avsky. De är mordiska och skoningslösa gräshoppssvärmar som gärna byter sida mitt under pågående strid om motståndarsidan betalar bättre. Jämfört med den ädle riddaren är landsknekten girig, feg, grym, empatilös – och proletär. Att skillnaden i beteende mellan ett kompani landsknektar och en riddarstyrka till salu antagligen var obetydlig spelar mindre roll. Eftermälet gäller och det har även häftat fast vid vars och ens vapen. Hillebarden är inget för en hjälte.
Med dessa få exempel kan man skapa en filmisk laguppställning. På den ena sidan återfinns svärd, lans och långbåge. På den andra har vi stridsgissel, hillebard och armborst. Riddaren står, tillsammans med Robin Hood, mot knekt och bonde. Hjälte står mot skurk. Vinnare står mot förlorare.
Det är frestande att dra slutsatsen att den västerländska filmens syn på vilka medeltida vapen som är onda och vilka som är goda till stor del kommer från riddarens historiska propagandaseger.
Håkan Strömberg är historiker och pedagog vid Göteborgs stadsmuseum.
