Disney och FBI

Walt Disney föddes den 5 december 1901, som fjärde sonen till Elias och Flora Disney. Efter en kringflackande tillvaro – Elias Disney hade utan större fram

11 juli 2002 av Joakim Thelander

Walt Disney föddes den 5 december 1901, som fjärde sonen till Elias och Flora Disney. Efter en kringflackande tillvaro – Elias Disney hade utan större framgångar försökt sig på arbeten som hotellföreståndare, fruktodlare, diversearbetare och snickare – hamnade familjen 1903 i Marceline i Missouri, där Elias bror Robert hade köpt en gård.

Hösten 1909 lämnade Walt Disneys äldsta bröder Herbert och Raymond gården. Kvar blev den nu åttaårige Walt, hans storebror Roy och yngsta barnet i familjen, dottern Ruth Flora, född 1903. De äldsta sönernas frånvaro skapade en hård press på Walt och Roy. Elias krävde att de skulle tillbringa dagarna med att arbeta på gården. När pojkarna inte levde upp till hans krav förde han dem till vedboden och utdelade en risbastu eller slog dem med sitt läderbälte.

Den unge Walt tog bestraffningarna hårt och grät sig ofta till sömns. Han undrade ibland om mannen som slog honom verkligen var hans far, eller en elak främling som tagit faderns plats och ville skada honom. Roy försökte trösta och lovade att allt skulle bli bättre snart.

När det var något fysiskt ansträngande arbete som skulle utföras var det den större och starkare Roys uppgift och Walt blev lämnad ifred. Han utnyttjade ofta de lediga stunderna till att teckna. Med en kolbit som penna ritade han av gårdens djur, som han ansåg var hans enda riktiga vänner. För tillfället utom räckhåll för faderns omilda behandling låg han i det höga gräset och fantiserade, en verklighetsflykt som så småningom skulle bli hans livsuppgift.

Familjen flyttade efter en tid till Kansas City där Elias nu satsade på tidningsbranschen och köpte ett utdelningsdistrikt. Roy och Walt blev genom mamma Floras förtjänst inskrivna vid en skola i närheten.

Detta förändrade dock inte pojkarnas ansträngande tillvaro. Det hårda arbetet på gården byttes mot lika hårt arbete i staden – de fick stiga upp klockan halv fyra varje morgon och dela ut tidningar.

Walt Disney fick medelbetyg i skolan, men var särskilt duktig i läsning. Han var ofta på skolbiblioteket och slukade allt han kom över av författare som Twain och Dickens. Han var också duktig i teckning, även om lärarna inte alltid uppskattade hans originella bilder. En gång ritade han en serie blommor som han försåg med mänskliga händer och ansikten, förebådande den kommande tecknarkarriären där djur försågs med mänskliga drag och egenskaper. Walt Disney fascinerades av Charlie Chaplin som han såg på bio under veckosluten, och spelade själv teater tillsammans med en skolkamrat.

Om man ska tro författaren Marc Eliots nyutkomna biografi, Sagan om Walt Disney, kom Disneys framtida karriärinriktning att bestämmas mer eller mindre slumpartat. En dag korsade han en gata och sparkade i förbifarten till en isklump som låg i hans väg. Dold i isen fanns en spik och Disney fick spiken i foten. Resultatet blev ett sjukhusbesök och en stelkrampsspruta. Läkaren ordinerade två veckors vila, och Disney tillbringade tiden sängliggande med att läsa böcker och följa de tecknade serierna i dagstidningarna. När de två veckorna var slut var det inte längre skådespelare han ville bli. Han ville teckna och skapa sådana serier som i tidningarna.

År 1917 gick USA in i första världskriget. Roy Disney var nu 24 år och tog omedelbart värvning i armén. Lockad av broderns romantiska krigsberättelser anmälde sig även Walt vid det lokala värvningskontoret. När tjänstemannen på kontoret begärde att få se hans födelsebevis uppstod ett problem. Enligt stadskontoret fanns det inte något födelsebevis på en Walt Disney som var född den 5 december 1901 eller däromkring. Inte heller på byrån för befolkningsstatistik kunde man finna några noteringar som stämde med Walts födelsedatum. Däremot fanns en officiell anteckning om att en Walter Disney fötts den 8 januari 1891 med föräldrarna Elis [sic] och Flora Disney. Om detta var korrekt skulle Walt vara 26 år, vilket var en uppenbar orimlighet. Genom att förfalska föräldrarnas namnteckningar på ett intyg blev han till sist godkänd som frivillig för Röda korset och tjänstgjorde bland annat i Frankrike.

Tvivlet angående sitt ursprung var något som Disney skulle ägna mycket tid åt att fundera över, och Eliot menar att detta tvivel också gav viktig näring åt hans konstnärskap. Många av Disneys filmer handlar om övergivenhet och temat med sökandet efter de verkliga föräldrarna återkommer i flera av hans filmer: det övergivna styvbarnet i Snövit; Askungen och hennes styvsystrar; elefantungen som skiljs från sin riktiga mor i Dumbo och så vidare.

Efter första världskriget bestämde Disney sig för att pröva lyckan som tecknare, först inom reklambranschen och sedan som skapare av animerad film. Tillsammans med brodern Roy startade han 1923 en ateljé för tecknad film i Los Angeles. Han anställde också den tidigare arbetskamraten och tecknaren Ub Iwerks.

Walt Disneys genombrott kom med lanserandet av figuren Mickey Mouse – Musse Pigg. Året var 1928. Ateljén hade efter en del inledande framgångar drabbats av ekonomiska problem och man behövde en ny figur för att rädda företaget. Enligt en anekdot som Disney gärna själv berättade var idén om en mus inspirerad av hans tid på företaget Newman Laugh-O-Grams i Kansas City, där möss brukade samlas i hans papperskorg. En av dem, berättade Disney, blev hans speciella vän. Namnet Mickey lär för övrigt ha varit hans fru Lillians förslag. Hon tyckte att makens förslag, Mortimer, lät ”alltför mesigt”.

Walt Disneys främste tecknare vid denna tid var vännen Ub Iwerks, som ett par år senare på grund av meningsskiljaktigheter med Disney lämnade företaget och startade egen ateljé. Sonen Dave Iwerks menar att anekdoten kring Musse Piggs tillkomst inte stämmer och att figuren till stor del skapades av hans far och inte av Disney.

Oavsett vem som var ”pappa” till Musse Pigg blev den tecknade musen den succé som ateljén hade hoppats på. Kortfilmen Steamboat Willie var en av de första tecknade filmerna med ljud. Disney hade skådespelarbegåvning och stod själv för Musse Piggs pipiga röst. Filmen hade premiär som förfilm till talfilmen Gang War och fick ett översvallande mottagande av publik och kritiker.

Efter Musse Pigg deltog Walt Disney inte längre själv i produktionen av de tecknade filmerna. Han koncentrerade sig istället på att skapa berättelser och att kontrollera personalen. Denna ändring i arbetssättet gav också upphov till ett envist rykte som ofta spreds av tidigare anställda: att Disney var en så dålig tecknare att han nätt och jämnt kunde rita en rak linje. Så illa förhöll det sig väl knappast, även om det var som berättare han hade sin stora talang.

Det elaka ryktet säger förmodligen mer om hur han uppfattades som chef. Han ansågs vara krävande, ibland orättvis och hade svårt att skapa ett harmoniskt förhållande till sin personal.

Nu följde några framgångsrika år och Walt Disney blev hyllad som den nya stora talangen i Hollywood. Hans kanske djärvaste projekt, som också definitivt befäste hans ställning i branschen, var den tecknade filmatiseringen av Snövit och de sju dvärgarna. Tidigare hade de tecknade filmerna endast varit kortfilmer, mycket på grund av den stora arbetsinsats som krävdes av tecknarna för att skapa dem. Att göra en långfilm var därför en stor ekonomisk risktagning.

Efter nästan fyra år av konstnärliga och ekonomiska kriser var Snövit till sist klar för världspremiär den 21 december 1937. Filmen hyllades som ett mästerverk och blev en av 1938 års mest framgångsrika filmer. Walt Disney fick ett specialpris vid Oscarsgalan (en fullskalig statyett och sju små!) och tidskriften Time hade honom på omslaget, omgiven av sju dvärgar. Nästa stora filmprojekt, Pinocchio från 1940, överträffades när det gäller intäkterna bara av det årets största succé, Borta med vinden.

Trots framgångarna fanns det en del i Disneys liv som var mindre bra. Han hade fortfarande problem med sina anställda. Han såg sig själv som en fadersfigur och betraktade varje avsteg från sina principer som ett brott mot den familjeanda han ville se inom företaget. Tecknarnas missnöje med att de fick så lite erkännande för sin arbetsinsats i filmerna hade han föga förståelse för.

Han styrde personalen med järnhand. Ingen anställd fick ha mustasch, ett förbud som dock inte gällde Disney själv. Ingen anställd fick dricka sprit på jobbet, vilket ter sig som ett rimligt krav, men han bröt själv även mot denna regel och hade spritflaskor på sitt kontor.

Eliot återberättar en episod som kan vara belysande för arbetsklimatet. År 1936, när Disney fyllde 35 år, ordnade tecknarna en födelsedagsfest i bolagets ljudstudio. Några av tecknarna hade gjort en film där Musse Pigg och hans Mimmi fullbordar sin relation sexuellt. Efter filmen reste sig Disney, applåderade och undrade leende vem av hans begåvade tecknare som hade gjort filmen. De ansvariga räckte upp händerna och Disneys leende försvann. ”Ni har fått sparken”, sa han och lämnade sedan festen.

I filmbranschen hade de hårda arbetsvillkoren och låga lönerna gjort att de anställda börjat engagera sig fackligt. Disney hade föga till övers för detta och motarbetade de fackliga strävandena så gott han kunde. Han menade att hans personal redan hade det bra, så vad skulle de med fackföreningar till? Till sist accepterade han motvilligt bildandet av Disney Studio Federation, en fackförening styrd av företaget vars egentliga syfte var att hålla borta den oberoende fackföreningen Cartoonists Guild.

I samma veva som turbulensen kring fackföreningarna pågick började han arbeta som informatör åt Federal Bureau of Investigation (FBI). Bevisen för Walt Disneys samröre med FBI är enligt Marc Eliot ”ovedersägliga” och stöds av såväl officiella dokument som vittnesmål.

Den 10 november 1940 ingick FBI ett avtal med Disney, där han som ett led i kampen mot kommunismen skulle rapportera om de politiska aktiviteterna i Hollywood. I gengäld skulle FBI genom sina resurser hjälpa honom att få besked angående hans oklara härkomst, något som fortfarande bekymrade honom. Det är dock osäkert vilket resultat FBI kom fram till i sin undersökning – mycket av materialet är hemligstämplat och dåvarande FBI-chefen J Edgar Hoovers personliga register är förstört.

Arbetsmarknadsrådet förklarade 1941 att Disneystudions egen fackförening var olaglig och ett domstolsbeslut upplöste federationen. Disney deklarerade i ett pressmeddelande att hans anställda var fria att organisera sig fackligt i vilken organisation de än ville. Privat förblev han dock motståndare till den oberoende fackföreningen Cartoonists Guild och hotade att avskeda alla som gick med i facket. När tecknaren Arthur Babbitt och fem andra uppmanade de anställda att protestera fick de sparken.

Dagen efter fanns det flygblad i Hollywood där bland andra Babbitt pekades ut som kommunist. Konsekvensen blev en strejk bland Disneybolagets anställda. Disney skrev ett brev till de anställda som publicerades i tidskriften Variety, där han hävdade att kommunisterna hade startat strejken och att strejkledarna försökte vilseleda hans personal.

Walt Disney övertalades så småningom av brodern Roy att göra en goodwill-resa till Sydamerika. Roy lyckades under tiden lösa strejken genom att erkänna Cartoonists Guild och återanställa alla tecknare som avskedats på grund av sina fackliga aktiviteter. Disney blev arg när han nåddes av beskedet. Han upprepade i ett öppet brev till dagspressen sin uppfattning att kommunisterna låg bakom strejken. Den 20 september 1947 deltog Walt Disney tillsammans med flera andra hollywoodprofiler i ett utskottsförhör om det kommunistiska inflytandet inom filmbranschen. I sitt vittnesmål namngav han tidigare anställda inom bolaget som han ansåg vara kommunister. Han sammanfattade sin åsikt med att säga att ”… jag tycker att dessa kommunister skall rökas ut och visas upp för vad de är”.

År 1954 blev Disney befordrad till specialagentkontakt inom FBI, med motiveringen att på grund av sin ”framträdande position och breda bekantskapskrets inom filmbranschen, kan det förmodas att han kan vara till värdefull hjälp för FBI”.

Walt Disneys uppburna ställning kan illustreras med ett uttalande från skådespelaren Kirk Douglas, som medverkade i disneyfilmen 20 000 Leagues Under the Sea från 1954. Douglas skriver i sina memoarer att han i början av 1956 var hembjuden till Disney tillsammans med sönerna Michael och Joel. De tillbringade eftermiddagen med att åka runt på miniatyrtågbanan i trädgården, en av Disneys favoritsysselsättningar. Under tiden filmade Disney aktiviteterna. Ett par veckor senare förvånades Douglas över att se sig själv och barnen åka miniatyrtåg i Walt Disneys populära tv-program. Douglas blev upprörd över att ha blivit utnyttjad och hans advokat rådde honom att ta ärendet till domstol. Men några dagar före rättegången drog Douglas tillbaka sin stämning, förmodligen efter att han blivit medveten om Disneys makt och inflytande. Hans lakoniska kommentar var: ”Man kan inte stämma Gud.”

På morgonen den 15 december 1966 dog Walt Disney. Elakartade tumörer i den vänstra lungan – han rökte periodvis tre paket cigaretter om dagen – hade spridit sig till lymfkörtlarna och sjukdomen gick inte att hejda.

Under sin livstid fick Walt Disney över 700 utmärkelser och hederstitlar. De flesta förknippar honom med figurer som Musse Pigg och Kalle Anka eller med de gigantiska nöjesfälten som bär hans namn. Andra bar på mörkare minnen av karriärer och liv som förstörts efter att de hade blivit utpekade som kommunister och svartlistade.

Men det går inte att förneka att flera av Disneys filmer ”överglänste hans egna mänskliga svagheter”, som Eliot uttrycker saken. Människan Walt Disney var betydligt mer komplex och mångbottnad än varumärket Walt Disney och det är kanske inte så märkligt. Det är få förunnat att sätta så djupa avtryck i samtidshistorien.

Joakim Thelander är journalist och doktorand i sociologi vid Lunds universitet. Hans favoriter bland Disneys figurer är ankorna Kalle och Joakim.

Att läsa: Sagan om Walt Disney Marc Eliot (2001, amerikanska originalet publicerat 1993 samt i en utvidgad pocketversion 1994).

Publicerad i Populär Historia 7/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också