Gåtan Greta Garbo

Många män har skrivit om Garbo, från Sven Stolpe (som bidrog till sin egen mytbildning genom att våga påstå att han en gång kysst henne i en port på Söder) till François Mauriac. Lögnaktiga skandalhyenor har skrivit om henne, besvikna beundrare, och de flesta har utnämnt sig själva till älskare eller åtminstone intima vänner.

Någon skulle kunna göra en lång och intressant karaktärsstudie över alla dem som inte nöjt sig med att hon spelat en roll i deras liv, utan själva velat betyda något för henne. Inte bara män, också kvinnor – Garbos magi var androgyn.

De tidiga breven från Hollywood är undertecknade ”Gurra”. Inte Greta. Hon ville vara två kön, åtminstone, nu när det inte gick att leva två liv: ”Jag har alltid velat ha två existenser – en för filmerna och en för mig själv”, konstaterade hon.

Pratade i "Anna Christie"

Inte ofta handlar biografier om den porträtterades röst. Men alla vi som en gång har hört den, glömmer den förstås aldrig; den fyllde förra seklet med det mest själfulla välljud. Det hon sade var sällan anmärkningsvärt, för hennes filmer var sällan, om någonsin, mästerverk.

Men hon gav mening och ande också åt de banalaste repliker. När hennes röst för första gången hördes från vita duken var det 1930 i Anna Christie av dramatikern Eugene O’Neill: ”Gimme a whiskey, ginger ale on the side, and don’t be stingy…”

”GARBO SPEAKS!” annonserade filmbolaget Metro-Goldwyn på affischerna. Recensenterna försökte överträffa varandra i metaforer: ”sammet”, ”silke”, ”cello”, ”violoncell”. Men tyger bleknade, instrument förstummades när de liknades vid Garbos röst, och hemligheten var en lycklig sammansmältning av begåvning, charm och ambition: hon talade aldrig utan att först ha fraseringen noga utarbetad och hon talade långsamt och eftertänksamt. ”Rösten som skakade världen” var en djup, rökig kontraalt med – skrev en recensent – ”fabulös poetisk utstrålning”.

Men det var inte ofta världen fick höra denna röst, om de inte först köpte biljett. För om allt hon yttrade framför kamerorna verkade perfekt, fick hennes arbetsgivare nervsammanbrott när Garbo öppnade munnen för pressen.

Gav sista intervjun 23 år gammal

När hon nyss anlänt till USA, knappa tjugo år gammal, frågade hon en reporter: ”I Amerika är ni alla så lyckliga – varför är ni det? Det är inte jag. Ibland är jag det, ibland inte. När jag är arg, stänger jag dörren och pratar inte.”

Det lät ju inte klokt i amerikanska öron. Studion var inte van vid att ha en ny ung superstjärna som filosoferar som en liten gumma på landet. I fortsättningen förbjöds hon att träffa pressen utan en man från filmbolaget närvarande. Resultatet blev dock inte märkbart bättre och sin sista intervju gav Greta Garbo när hon var 23 år.

Redan under filmningen av Gösta Berlings saga i Sverige hade Mauritz Stiller – hennes regissör, närmaste vän och upptäckare/skapare – noterat hennes tendens att prata alltför fritt med journalister. Helt oskuldsfullt hade hon berättat för reportern om sin dåliga självkänsla – och Stiller beordrade henne att aldrig mer ”ge intervjuer”.

Garbo var helt enkelt en typ av offentlig person som inte längre existerar. Det är omöjligt att tänka sig henne som gäst i någon TV-pratshow. I så måtto är hon helt historisk. Men så var hon ju också bara en fattig flicka från Södermalm i Stockholm, adress Blekinggatan 32.

Kom från Småland

Föräldrarna kom från småbruksfamiljer i Småland, och hade som så många andra ungdomar kring sekelskiftet 1900 tvingats lämna provinsen för huvudstaden, som kanske kunde erbjuda arbete.

Fadern, som var lång och stilig men hade psykiska problem och problem med spriten, fick jobb inom det kommunala renhållningsverket. Modern, robustare än sin sjuklige man, städade och utförde andra sysslor i herrskapsfamiljer.

Det fanns två äldre syskon till Greta: Sven, som så småningom emigrerade till Amerika och dog där, och Alva, som avled i cancer tjugotreårig under Gretas första år i Hollywood. Fadern hade dött redan när Greta var fjorton år.

Yngsta flickan hade teatergriller. Efter skolan, som hon slutade i samband med konfirmationen, hade hon arbetat som tvålflicka på fyra av Söders raksalonger, men hon hade mer svindlande planer än så.

Ändrade namn till Garbo

Hon fick arbete på varuhuset Paul U Bergström (PUB) vid Hötorget, såg tillräckligt bra ut för att användas som fotomodell för hattar, fick en liten roll i en reklamfilm och prövade till slut in på Dramatens elevskola, och kom in, sjuttonårig. Hösten därpå ändrade hon sitt namn till Garbo.

Våren 1923 berättade elevskolans rektor Gustaf Molander för Greta Gustafsson och Mona Mårtensson att Mauritz Stiller var i färd med att påbörja inspelningen av Gösta Berlings saga, och hade bett att få träffa skolans två sötaste elever.

Greta fick provfilma och tilldelades rollen som grevinnan Elisabeth Dohna. Filmen blev en stor succé, inte minst i Tyskland.

Mauritz Stiller var fyrtio när de två möttes, Greta sjutton. Han gjorde henne odödlig, men utan henne hade han själv kanske varit glömd i dag. Hör vi i dag den enas namn, tänker vi genast på den andra.

1923 är också det år när Turkiet, den orientaliska romantikens sista utpost mot Europa, förbyts mot en modern, västerländsk republik. Stiller får för sig att resa dit för att undersöka möjligheterna till ”den sista orientaliska film som inte behöver göras i ateljé”. Vintern 1924 tar han med sig Garbo och ett par andra medarbetare till Konstantinopel, men projektet kraschar.

I stället reser gruppen till Berlin, där Garbo i G W Pabsts regi gör Den glädjelösa gatan, en studie i samtidens sociala nöd. Filmen blev en enorm succé och gick, till exempel, på sin premiärbiograf i Paris i två år. En svensk flicka i huvudrollen hade därmed brutit sig in i den internationella filmvärlden. Pabst själv hade sagt: ”bara vart hundrade år kan man se ett sådant ansikte”.

Louis B Mayer, som skulle bli en av filmhistoriens mäktigaste, kom personligen till Berlin (rådd av Victor Sjöström i Hollywood), och kontrakt undertecknades.

Hollywood blev en chock

Den första tiden i Hollywood blev en chock, fortsättningen en mardröm. Garbos engelska var usel, hon hade fula tänder och jämfördes, ofördelaktigt, med de etablerade amerikanska stjärnorna.

Stiller godkändes inte som hennes regissör, och fick nöja sig med att under kvällar och nätter ge henne regi inför nästa dags inspelning. Han – i Europa en skrävlande diva i pälsverk och dyr sportbil – fann sig i detta.

När han äntligen fick ett uppdrag att regissera, förvärrades hans situation. Van att ge order och bli åtlydd; här var han i underläge när han hopplöst trasslade in sig i språket och i brådskan, blev hånad och avförd från inspelningen efter bara tio dagar. Motvilligt bad han Garbo att trots allt stanna. Han började inse att han inte hörde hit. I Hollywood gör man en film på fyra–fem veckor; i Sverige, konstaterade Garbo, ”måste vi vänta på vädret”.

Efter vad det verkar från brev och uttalanden var Garbo olycklig från det ögonblick hon först anlände till Hollywood till det när hon gav sig av för gott. Hon ville vara i fred – men också naturligtvis smälta in. ”De har ingen som jag här ute”, skrev hon hem 1926, ”så om jag inte lär mig agera, så antar jag att de snart tröttnar på mig.” Hon längtade ständigt hem.

Men under tiden som hon beklagade sig, erövrade hon världen. Usla manus kunde inte skada henne: hennes persona gestaltade känslor långt bortom den skrivna intrigen. Berättelsen blev hennes egen, hennes plastik, mimik, och slutligen också hennes röst, som kunde vara tunn som en rökslöja eller outhärdligt mörk, kreerade gestalter som manusskribenterna inte hade drömt om. Så blev hon en ny stjärna, men inte en som de andra, hon blev i alla avseenden en nova. Ingen kom längre på tanken att jämföra henne med andra.

Förälskad i John Gilbert

Hon förälskade sig i John Gilbert, spelade mot honom, levde med honom och var smickrad när han friade. Ett dubbelbröllop planerades, med det par vänner som var närvarande vid frieriet. Men brudgummen gjorde misstaget att berätta om planerna för Louis B Mayer, och plötsligt tvekade Garbo.

Hade hon verkligen sagt ja? Hon hade kanske bara uppfattat det som ett skämt i glada vänners lag. Hon uteblev från vigseln. Men fortsatte deras samliv – bara hon kunde bryta alla konventioner och lagar.

Hon hade alltid svårt att bestämma sig. Hon provade ”tusentals par” innan hon köpte skor; hennes middagssällskap himlade med ögonen medan hon i evigheter studerade matsedeln; hon klarade inte av att köpa konst utan att först tråka konnässörer till döds – hur skulle hon då kunna välja en livspartner? Hon har behövt Stillers spontana beslutsamhet, hans direktiv om hur hon skulle göra.

Men han hade rest hem nu, i slutet av 1927, en bruten man. Ett år senare dog han i Stockholm, 45 år gammal. Garbo bad sitt filmbolag MGM om ledighet för att få resa hem. Studion sade nej och från den dagen hatade hon Louis B Mayer.

Firade jul på Södermalm

Ett år senare reste hon dock hem med Amerikalinjens Kungsholm för att fira jul. Hon återsåg sitt Södermalm ”nästan helt lycklig”. Nu hade hon gjort sex filmer i USA – nitton återstod innan hon för alltid vände Hollywood ryggen. Nu dikterade hon sina egna villkor, valde sina egna motspelare, tog semester när och hur länge hon ville. Det gjorde henne inte lycklig.

Vänner kom och gick – de dog, eller gjorde henne bittert besviken. Rykten surrade alltid kring henne: om nya filmer, nya män, kanske äkta sådana...

Bland hennes bättre filmer minns man Grand Hotel, Marie Walewska, Christina och Ninotchka. Hennes sista blev The two-faced woman (Tvillingarna), en lättsam komedi som gjorde pressen rasande, publiken missräknad, Garbo deprimerad. Men hon beslutade sig aldrig för att sluta filma. Det bara blev så.

Erbjöd sig att döda Hitler

Några veckor före den sista Garbopremiären hade japanerna anfallit Pearl Harbor och USA gått med i kriget. Var Greta Garbo senare amerikansk spion?

Hur fantastiskt det än kan låta lär det vara sant att hon erbjöd sig att döda Hitler. Förutsatt att hon inte först kunde övertala honom (!) att lägga ner vapnen. Man visste att Hitler var en stor beundrare, och Garbo sade: ”Jag är den enda person i världen som de aldrig skulle kroppsvisitera.”

Hennes sanna levnadsskildring blir aldrig skriven. Hon tyckte att så mycket var för banalt, oviktigt och flyktigt för att dokumenteras. Medan alla betraktade henne som en unik individ, tyckte hon själv att hon var den vanligaste bland de vanliga – typisk, en typiskt vinddriven människa. ”Jag ser mig själv som mänskligheten.”

Driven av en enda lust: att leva andras liv. Driven av rastlösheten. Dessa oändliga promenader, runt Manhattan eller de schweiziska sjöarna eller vad som helst annat man kunde kliva runt. Och så tröttheten på alltihopa. Onassis, Rothschilds, prinsarna. ”Jag ber till Gud att jag skulle kunna hänföras av någonting.”

Garbo dog i sitt hem i New York den 15 april 1990. Kritikern Kenneth Tynan skrev: ”Vi vet inte mycket mer om Garbo än vi vet om Shakespeare.”

Publicerad i Populär Historia 6/2005

Fakta: Mauritz Stiller

Mauritz Stiller var rysk jude, född Moses Stiller 1883 i Helsingfors, då ryskt territorium. Fadern, som var militärmusiker, dog när sonen var tre år, och strax därpå begick modern självmord.

Han var bara sexton år när han slog sig på skådespelaryrket. Tiderna var politiskt oroliga. Stiller, som vägrat inställa sig för militärtjänstgöring, arresterades av tsarens polis mitt under pågående föreställning av Romeo och Julia, och Romeo forslades iväg till S:t Petersburg, där han dömdes till sex års fängelse för desertering. Då deserterade Stiller på allvar, och omkring tiden för Greta Garbos födelse kom han på falskt pass till Stockholm, där han förälskade sig – i film.

Stiller var flamboyant, högljudd, storväxt, storslagen och exceptionellt talangfull. Han fick anställning vid Svensk Filmindustri, där han under åren 1911–23 vevade fram 43 spelfilmer, varav 35 sorgligt nog totalförstördes vid en arkivbrand 1941, tretton år efter hans död i Hollywood.

Publicerad i Populär Historia 6/2005

Fakta: Filmerna

Greta Garbo var 17 när hon spelade in sin första film, 37 i den sista. I slutet av 1920-talet var hon och John Gilbert ett av Hollywoods hetaste filmpar. Garbos ljudfilmsdebut 1930 blev en stor triumf där hennes något hesa röst förstärkte hennes dragningskraft.

Garbos filmer i urval:

Luffar-Petter (1922)

Gösta Berlings saga (1924)

Den glädjelösa gatan (1925)

Virveln (1926)

Fresterskan (1926)

Åtrå (1927)

Anna Karenina, stumfilm (1927)

Gröna hatten (1928)

En gudomlig kvinna (1928)

Vilda orkidéer (1929)

Anna Christie (1930)

Mata Hari (1932)

Grand Hotel (1932)

Christina (1934)

Anna Karenina, ljudfilm (1935)

Kameliadamen (1936)

Marie Walewska (1937)

Ninotchka (1939)

Tvillingarna (1942)

Publicerad i Populär Historia 6/2005