En korsväg för kulturen
Kappadokien, mitt i Turkiet, kan med fog kallas världens åttonde underverk. De sju antika underverken var monument skapade av människan, men Kappadokien är ett underverk skapat av naturen. I urtiden spydde vulkaner ut lava över området, sedan tog vind och vatten vid och mejslade ut ett märkligt sagolandskap.
Stora förkastningsbranter med lavaskikt i olika färger har eroderat till stenstoder av aldrig anade former. De kallas för sagoskorstenar, peribacasi, och ser ut som allt från svampar till pyramider. Man trodde att det var vänliga väsen som byggt dem, därav namnet. Dalar skär genom landskapet som spår efter en jättes kratta. Vissa berg ser ut som garnerade tårtor, där skimrande mjuk grädde rinner ner i dalen, andra är kanjoner med skarpa, hårda konturer.
Kappadokien har alltid varit en korsväg mellan öst och väst, längs den urgamla härvägen har otaliga arméer tågat och det ogästvänliga grottlandskapet har genom årtusenden erbjudit skydd åt förföljda. Här fann de tidigt kristna en idealisk plats för tusentals kyrkor och kloster, huggna direkt i berget. Det är en miljö för asketer och skönandar. Men tidens religiösa spänningar gjorde dem ytterst försiktiga och samtidigt som man byggde en överdådig religiös miljö, skapade man flyktvägar och skyddsrum.
Neolitisk bosättning
Till relativt nyligen brukade arkeologerna betrakta Anatolien som en bro mellan Asien och Europa, där olika folkstammar vandrat fram och tillbaka, men efter olika utgrävningar har man kommit fram till att Anatolien haft en egen kultur och inte bara varit transportsträcka.
Catal Höyük, inte långt från staden Konya, är den största neolitiska bosättning som hittills upptäckts i världen. Den engelske arkeologen James Mellaart gjorde utgrävningar 1961–65 och fann tolv olika bosättningar i skikt från 6500–5500 f Kr och ännu har man inte nått botten på de nedre lagren.
Sedan dröjer det ett par tusen år innan den hettitiska civilisationen lämnar sina tydliga spår. De egyptiska faraonerna krigade mot hettiterna, ett folk som man länge trodde var en omskrivning för fienden i allmänhet, tills man hittade deras kilskriftsarkiv utanför Ankara.
Hettiternas huvudstad Hattusas tillhörde först hattifolket som gick under när hettiterna, överlägsna genom sitt bruk av hästen, invaderade platån ca 2000 f kr. Kappadokien lär betyda ”landet med de vackra hästarna” på hettitiska. 1906 upptäcktes Hattusas utanför Ankara. Möjligheten att på 40-talet tyda de tusentals lertavlorna har flyttat Anatoliens historiska landmärken och Hettiterriket intar sin plats i historien bredvid Assyrien, Mittai och Egypten. Bland annat skrev Tutanchamons änka till hettiterkungen och bad att få gifta sig med en av hans söner. Prinsen reste men blev mördad och vad som hände med änkan förtäljer inte historien. Annars är den mest kände hettiten Uria, Batsebas bedragne man, som kung David skickade i döden.
Hettiternas lagar
Hettiternas lagar var förvånansvärt milda. Bestraffningar som stympningar och dödskallepyramider, som var vanliga bland grannfolken, verkar ha varit okända för dem. Giftermål mellan släktingar, vilket var vanligt i bl a Egypten, var belagt med dödsstraff. Kvinnan verkar ha haft en bättre ställning än hos andra folk, även om samhället var klart patriarkaliskt. Bara kungen höll harem av politiska skäl. Det fanns ett slags råd – pankus – som kontrollerade kungens makt. Hattusilis testamente från mitten av 1600-talet f Kr föregriper Magna Charta med ca 2800 år. I slutet av 1200-talet f Kr gick hettiterna under, men vissa fickor överlevde till ca 700 f Kr.
Sedan kom lydier, fryger, perser och Alexander den Store och från ca 260 f Kr var Kappadokien självständigt innan det blev den romerska provinsen Caesarea. Varken romare eller senare bysantiner var intresserade av annat än att hålla handelsvägarna öppna, så området utvecklades utan deras påverkan. Befolkningen levde i de olika dalarna och holkade ut tuffklipporna till bostäder och förråd och använde hettiternas grottor som skyddsrum. Man producerade skinn, textil och spannmål, varor som alltid dragit till sig handelsmän.
De naturliga öst-västliga och sydost-nordvästliga handelsvägarna korsade varandra och städerna Kayseri, Nigde och Konya fick sitt välstånd av det geografiska läget. Men det var inte bara handelsvägarna som korsade varandra, idéer, filosofi, kultur och olika religioner följde i deras spår.
Forntid och nutid
Göreme med sina grottor, otaliga kyrkor och ottomanska hus är en märklig blandning av kristet och muslimskt, av forntid och nutid och en bra utgångspunkt för utflykter i området.
I utomhusmuseet kan man besöka kyrkor och konvent. Enligt legenden finns det 365 altare i Göremedalen, ett för var dag på året. Sant är att här finns några av de vackraste av de mer än tusen kyrkor som är inhuggna i tuffen. Vissa kyrkor är stängda, eftersom den ökande turismen sliter hårt på de gamla freskerna. Men det finns tillräckligt många kvar att förundras över.
Kyrkorna varierar i storlek, från St Vassilis lilla kapell till den stora Guldbälteskyrkan. St Barbara är en av de tidiga med dekorationer i rödockra. För att ta sig till ”Den gömda kyrkan” behöver man nästan erfarenhet av bergsbestigning, men den som väl hittat ingången blir rikligt belönad. I Pancarlik, utanför Ürgüp, får man också klättra omkring bland stenformationerna. Kyrkorna här är några av de tidigaste och ligger magnifikt utspridda i landskapet.
Mustafapasa var bebott av greker fram till 1922 och här finns, förutom otroligt vackra privathus, fresker från sent 1800-tal. I Zelve låg de största konventen. Området var bebott till för 30 år sedan då befolkningen evakuerades på grund av rasrisken. Mitt bland alla kloster sticker en liten moské upp sin minaret. I Duvdalen finns vidunderliga duvslag vars fasader ser ut som tempel.
Välanvända skyddsrum
Men de kristna byggde inte bara kloster, utan även skyddsrum. Ortahisar och Uçhisar är enorma klippfort på tio våningar, där man sökte skydd i orostider. Man satte för fönster och dörrar så att klippan blev slät och väntade ut fienden. Och man byggde stora underjordiska städer, som sinsemellan var förbundna med gångar, som man också kunde fly till. Alla skyddsanordningar var kompletta med luftschakt, vattenförsörjning och matförråd. Idag lagras fortfarande frukt och grönsaker i grottor. På åkrarna på platån sticker en skog av betongrör upp. Det är ventilation till de underliggande grottorna som är perfekta kylrum för färskvaror. Vissa används som vattencisterner.
Kristendom och hedendom
För att kunna förstå den här miljön måste man komma ihåg att den tidigaste kyrkohistorien inte skrevs i Rom, utan till stora delar just här.
Kristendomen trängde fram genom Romarriket och fick störst spridning i Mindre Asien. Paulus besökte Kappadokien under tre av sina missionsresor år 45–58 och predikade i synagogorna. Han grundade församlingar i Derbe och Lystra i närheten av Konya, som fortfarande är en mycket religiös plats fast idag med muslimska förtecken. Johannes skrev Uppenbarelseboken till de sju församlingarna i Asien.
Kristendomen ställde sin moral mot hedendomens omoral och man vägrade dyrka den romerske kejsaren. Det resulterade i tio stora förföljelser från Nero till Konstantin den Store. Det är en katalog av kejserliga edikt och marterade biskopar. Däremellan fanns perioder av relativt lugn. 303 förklarades de kristna som rättslösa och var i praktiken dödsdömda. De fick ta på sig skulden för allsköns olyckor, som jordbävningar och missväxt – något som senare överflyttades på judendomen och antisemitismen. Mycket i den kristna kulturen byggde på martyrskap och förföljelse, varför en viss osäkerhet utbröt när kristenheten erkändes av Konstantin den Store. Endast genom att dra sig undan världen kunde man ”se ljuset”. Därför utvecklas klosterväsendet med början i Egypten och Syrien. Essenerna i Qumran, där man fann Dödahavsrullarna, var ett sådant religiöst brödraskap.
Simeon på pelaren
Simeon Styliten, pelarhelgonens fader, är på sitt sätt typisk för den här tidens religiösa asketism i Kappadokien. Han levde i Antiochia, idag Antakya, först i cell, sedan i en tom vattentank tills han flyttade till ett berg och kedjade fast sig. När han inte kunde undkomma horisontellt gjorde han det vertikalt. För att lätta på det världsliga trycket ställde han sig på en kolonn, bestående av tre stenar som symboliserade treenigheten, vilken han senare höjde till 30 meter. Folk som ville ha hans råd fick vackert klättra upp på en stege.
Även om de kristna kunde utöva sin religion fritt, var det inte slut på förföljelserna. Det yttre trycket byttes mot inre stridigheter om olika trossatser. Arianismen handlade om treenigheten. Arius, som var präst i Alexandria, uttalade sin tes 318: ”Kristus är en skapad varelse olik Gud till sitt väsen. Han är icke Gud.” Det första allmänna kyrkomötet i Nicea år 325 förklarade att Sonen var av samma väsende som Fadern, vilket gått till historien som den nicenska trosbekännelsen.
Tusenårigt inflytande
Under nästan tusen år påverkade Kappadokien kristenheten och främst den ortodoxa kyrkan. ”Den höga tretaliga stjärnbilden på kyrkans himmel i Kappadokien” syftar på kyrkofäderna Vassilis, Gregorios av Nyssa och Gregorios av Nasians som alla verkade här i slutet av 300-talet och vars tankar fortfarande styr klosterlivet i munkrepubliken Athos i Grekland.
Striderna inom kyrkan fortsatte och det var en orolig tid av kyrkomöten och synoder där kyrkohistorien går hand i hand med den världsliga historien inom Bysans. Biskopar, påvar, patriarker och kejsare håller möten, förvisar varandra och stärker sina religiösa och världsliga maktpositioner. Misshandel, lemlästning och förvisning tillhörde vardagligheterna inom det bysantinska kejsardömet.
De som byggde alla kyrkor och kloster i Kappadokien var samfund av eremiter som hade råd med fresker men inte mosaiker. De fresker som finns bevarade är från tiden efter ikonoklasterna, som tog intryck av judendomens och islams bildförbud och ställde till rabalder inom kyrkan på 700–800-talet.
Fresker av folkkonstnärer
Ikonen är en bild skapad för publik, freskerna i Kappadokien är målade för munkar och eremiter. Freskerna är osignerade men ibland hittar man ”sponsorns” namn. De målades ofta av kringvandrande folkkonstnärer som valde sina motiv bland de tydliga symbolerna under den tidigkristna perioden, vilka var var mans egendom och skulle inspirera munkarna i deras religiösa nit. Grekiskans IXOYC – fisk – kunde läsas som Iesous Xristos Theou, Hyos, Soter – Jesus Kristus, Guds son, Frälsaren. Fisken och druvan är de första symbolerna och först senare utvecklades bildkonsten och man målade scener ur Bibeln och Jesu liv, ett slags illustrerade klassiker.
Fransmannen Père de Jerphanion började forska i området 1908 och publicerade sina rön på 1920-talet. Han daterar de befintliga freskerna till i huvudsak 1000-talet och något senare. Han skiljer på två stilar, den arkaiska och den avancerade. Den arkaiska har influenser från Syrien med bibliska scener i horisontella band, som seriestrippar. Den mer utvecklade är elegantare och inspirerad av fresker och mosaiker i Konstantinopel, med utdragna figurer i stela poser och dekorativa element som utfyllnad.
När islam började röra på sig på 600-talet kom Kappadokien återigen i skottlinjen. Muslimerna tågade mot Konstantinopel och passerade på de gamla härvägarna. Det är under arabernas belägringar som de underjordiska städerna och klippforten åter kommer till användning. Men Kappadokiens hårda vinterklimat gjorde att man inte behövde sitta bergtagen alltför många månader. Först efter slaget vid Mantzikert 1071, då de turkiska seljdukerna slog bysantinerna, blev det någotsånär lugnt, förutom korstågen som svepte genom området på väg till Jerusalem. Seldjukerna gjorde Konya till sin huvudstad, byggde seraljer och skyddade handeln och turkarna levde fredligt sida vid sida med de kristna ända fram till 1922, då den återstående grekiska befolkningen evakuerades.
Stad under jorden
Özkonak är en av de underjordiska städer, Yeralti Sehri, man kan besöka. Det är ett byggnadsverk helt i klass med Egyptens pyramider. Vägen dit går genom ett ödsligt landskap med vida horisonter, där de eviga el- och telefonledningarna blir till stora nystan inne i byarna. Vinfälten kryper upp mot bergssidorna. Landskapet är elakt och snällt, mjukt och hårt om vartannat, med bergsformationer som är perfekt harmoniska, släta, mjuka med plötsliga avbrott av dramatiska förkastningar. Det är allt från bördig åker till sterila månlandskap. Jorden skiftar från brunt till rött och grått. Ensliga vägskyltar pekar ett par mil åt något håll. På de bördiga vetefälten utanför Avanos pickar traktens alla duvor. Jordvärmen och närheten till floden Kizilirmak håller snön borta som annars ligger djup nere i dalarna. I fonden tronar vulkanen Erciyes majestätiskt, som en ständig påminnelse om den urkraft som format detta märkliga landskap.
Özkonak tros vara tio våningar rakt ned i berget, men bara fyra är utgrävda och visas. Den upptäcktes 1972 och antas ha varit förläggning för 60 000 personer, en siffra som man kanske ska ta med en nypa salt. De övre våningarna användes förmodligen som förråd och stall året om. Vid fientliga anfall tändes vårdkasar på bergen och folk flydde ned i sina underjordiska skyddsrum som var kompletta med vinpressar, bagerier, skolor, kyrkor, begravningsplatser, brunnar och ventilation.
De underjordiska rummen har ingen utsmyckning, man bodde inte här, utan gick ned i berget och stannade ett par månader tills faran var över. De smala gångarna stängdes med sinnrika runda dörrar, huggna på plats, som ett barn kan stänga inifrån, men en armé inte kan öppna utifrån. Ovanför dörrarna finns borrade hål där man kunde hälla het olja på fienden om han trots allt skulle tränga in. Mellan de olika våningarna finns uthuggna talrör som ett urtida intercomsystem. Förmodligen finns det tunnlar till andra, ännu inte upptäckta, städer i området.
Naturliga grottor
Teorierna om hur man byggt dessa enorma anläggningar är många, men magra. Troligen har hettiterna använt och utvidgat naturliga grottor i den mjuka stenen och sedan har romare och kristna byggt vidare. Man har borrat djupa luftschakt och sedan undan för undan byggt åt sidorna och nedåt. Ett av mysterierna är vart alla stenmassor tagit vägen, men förmodligen har man dumpat dem i floderna för att inte avslöja skyddsrummens läge för fienden.
José Pieters är frilansskribent och resejournalist med Grekland och Turkiet som specialitet.
