Drakar genom alla tider

Draken har en historia som sträcker sig längre tillbaka än medeltiden, och västerlandets drake skiljer sig i flera avseenden från österlandets variant. Alla sorters folkslag har i så gott som alla tider fascinerats av denna som regel bevingade reptil. Ibland har den uppfattats som ond, ibland som god – allt beroende på rådande skräckkultur, monstertradition och ideologiska syften.

Det är just helhetsgreppet på draken – bakåt i tiden, i djupet av historien, och utåt i det geografiska rummet – som förklarar sagodjuret.

Tidigt dyker draken också upp som väktare och gudomligt djur. Som på Ishtarporten i Babylon, som byggdes cirka 600 f Kr under kung Nebukadnessar II:s tid (han regerade 605–562 f Kr). Den blåglaserade stadsporten finns idag i restaurerad form på Pergamonmuseet i Berlin.

Alla som ville bege sig in i det mäktiga babyloniska rikets främsta stad var tvungna att passera genom den magnifika ingången, kallad Ishtarporten efter dess skyddsgudinna.

Men det var ingen trevlig vandring. Först måste besökaren passera en lång processionsgång flankerad av 120 lejon avbildade i naturlig storlek. Därefter följde brons- och kalkstensstatyer av bland annat tjurar. Sedan följde den mäktiga porten med cirka 150 aldrig slumrande väktare i form av tjurar och drakar med långsmala ormhalsar, mušhuššu.

Även om de var uthuggna i sten och målade på den fint polerade blå ytan, var de i högsta grad levande för invånarna: odjuren höll stadens fiender borta. Djuren manifesterade det gudomliga. Lejonen stod för gudinnan Ishtar, tjurarna för stormguden Adad och de vackert guldfärgade drakväktarna i glasyr mot himmelsblå bakgrund utgjorde kraftfulla symboldjur för Babyloniens huvudgud Marduk.

Att drakar förbands med guden Marduk hade sin orsak i en gammal gudaberättelse. Någon gång under perioden 1700–1100 f Kr tillkom i Babylonien en kungaideologisk berättelse, Enuma elish, vars titel betyder ungefär ”när ovan” och kommer av diktens två inledande ord.

Diktverket beskriver gudarnas tillblivelse, hur split uppstod inom de gudomligas krets, och hur en uppkomling vid namn Marduk dräpte Tiamat, gudarnas moder, som var en kvinna i en drakes gestalt. Efter att ha dödat Tiamat skapade hjälten världen genom att stycka och sprida ut hennes jättelika kropp.

Det fanns tydliga politiska konnotationer med Marduk. Han var som sagt Babylons skyddsgud, och det fanns inte ett barn i det babyloniska storriket som inte hade hört talas om hur Marduk besegrade Tiamat, kaosdraken.

Det handlade om babylonisk krigspropaganda. Det var ett sätt att markera rikets första rangställning i regionen. Marduks kamp mot kaosdraken Tiamat övertogs senare av assyrierna, vilka kallade sin hjälte Assur, efter staden.

Drakar kunde alltså ha både mytologisk och politisk/ideologisk betydelse. I det forntida Egypten spelade stora reptiler en viktig roll i huvudsakligen det religiösa tänkandet.

Dödsboken har mycket att säga om Apep- eller Apophis-ormen. Den egyptiska dödsboken var en instruktionsbok som användes vid begravningar och som skulle förbereda den avlidne på vad som väntade på andra sidan.

Apophis var en gigantisk ur-orm, kaosormen, som hela det egyptiska samhället fruktade som självaste hin håle. Ständigt gick den till angrepp mot kosmos och störde balansen i skapelsen, Maats ordning. Varje dag kastade den sig mot solen, urguden Re, som färdades över himlavalvet i sin båt.

För att hindra båten från att röra sig, försökte reptilen sluka allt vatten. Och som skydd mot angrepp på skapelsens ordning, placerade gudarna schakalguden Seth i fören på Res båt. Att strida med Apophis i underjorden låg på Seth.

Precis som andra monstruösa mytologiska varelser, som exempelvis Bes och Beseth, kunde alltså det onda och skrämmande användas i syfte att besegra något ännu värre och farligare. I det nyss nämnda fallet agerade guden Seth således skyddsmonster.

Även om Apophis främst dyker upp i kosmologiska och underjordiska sammanhang i gudaberättelserna, fanns jätteormen alltid nära människan i vardagen. Den sades kunna anta en krokodils skepnad, men den framställdes även som en orm med mänskligt huvud.

Att ett odjur som Apophis dök upp i religionen var inte konstigare än att farliga ormar, som till exempel kobror, tog sig in i människornas boningar. Den gudomliga och kosmologiskt monstruösa jättereptilen återspeglade en av människans värsta fasor.

Den lurade under den till synes oskyldiga vattenytan, och utgjorde ett ständigt hot mot oförsiktiga paddlare, badare eller tvätterskor. Av den anledningen bar människor magiska amuletter för att skydda sig mot Nilens odjur. Man trodde att giftormar var inkarnationer av Apophis.

Ett förenande drag för jättereptilerna i Mesopotamien och Egypten, samt senare också i inka-civilisationen och urbefolkningskulturerna i Nordamerika, är att ormarna och drakarna inte är eldsprutande. Det ligger längre fram i tiden, och kommer med kristendomens upptagande av antikens reptilberättelser, fram mot inledningen av medeltiden.

För drakarnas vidkommande innebar antikens successiva övergång till medeltid inte ett slut, utan början på något nytt. Under kristendomens inflytande omprövades draken och gavs nya symboliska innebörder och funktioner.

Inom den senantika och medeltida konsten stod draken som en symbol för djävulen. Det är i den formen som den dyker upp i våra kyrkor, som ett helvetesgap. Ibland avbildas en val med öppet gap istället, men innebörden är ändå densamma: käften som slukar alla syndare, och sväljer dem ned i helvetet där djävulen väntar. Ofta syns smådjävlar och demoner dra och släpa syndarna till det vidöppna gapet ur vilket eldflammor kastas.

Två lärda verk, vid sidan av Bibeln, betydde mycket för att omvandla draken från stor reptil till djävulsmonster. Det ena var Physiologus, en djurbok tillkommen i Alexandria på 200-talet e Kr. Det andra var Etymologiae, en encyklopedi skriven av Isidorus Hispalensis (d 636), även känd som Isidorus av Sevilla.

Physiologus var en produkt av en tidig kristen kultur, men det råder olika uppfattningar om verkets ålder. Det kan ha tillkommit i Alexandria på 200-talet e Kr, men också andra tider och platser förekommer i den vetenskapliga diskussionen.

I boken dyker draken upp i beskrivningen av perinden (peredixion), som är ett sällsamt träd som växer utanför Indiens gränser. Trädet bär söta bär och behagliga frukter, och duvor lever i dess stora och mäktiga grenverk och äter av dess frukt. Draken fruktar trädets skugga, varför den sällan vistas i dess närhet, står det i Physiologus. Om trädets skugga faller mot väst, flyr draken till öst, och om skuggan ligger mot öst, flyr draken till väst.

Isidorus Hispalensis är den tänkare som, tillsammans med filosofen Aristoteles och encyklopedisten Plinius den äldre, nämnda Physiologus, och kyrkofadern Augustinus, har betytt mest för utvecklandet av en medeltida monsterlära. Isidorus åberopades ofta under medeltiden och tidigmodern tid, och då inte enbart ifråga i zoologiska frågor.

Hans kunnande ansågs innefatta allt från Gud och kosmos, ned till markens grödor och mineraler. Som bevis på hans betydelse kan nämnas att han blev kanoniserad 1598, som ”den siste kyrkofadern i väst”.

Isidorus sorterar in draken bland ormarna, och ger en allmän beskrivning av fabeldjurets utseende och aggressiva beteende. Han påpekar dock att dess styrka inte är den stora käften, utan svansen. Det är med den som draken orsakar stor förödelse och skada, säger han. Det kan tolkas som att krokodilen har stått som förebild.

Han tonar ned betydelsen av drakens gift, och menar att det inte är med etter som den dödar, utan genom att svepa sig runt sitt offer: ”Inte ens elefanten med sin stora kroppshydda går säker från draken, för den lurar oftast vid de stigar som elefanterna brukar välja, och slingrar sig runt den och kväver den till döds. Den föds i Etiopien och Indien i den intensivt brännande och ständiga hettan.”

Detta för tankarna till en stor pytonorm. Isidorus kallar även hydran för en drake – den enda skillnaden är att hydran har flera huvuden – hugger man av ett växer tre nya ut.

Vid sidan av denna lärda tradition spelade Bibeln en stor roll för att diabolisera draken. Sådana dyker upp i framför allt Daniels bok (kapitel 7, i Daniels profetiska vision om fyra bestar) och Uppenbarelseboken. Drakar omnämns även i Isaias och Jobs böcker.

I Uppenbarelseboken (kapitel 12) nämns ett tecken i skyn: ”Och se, en stor eldröd drake, med sju huvuden och tio horn och med sju kronor på sina huvuden. Hans stjärt svepte med sig en tredjedel av stjärnorna på himlen och slungade dem ner på jorden.” Därefter stred ärkeängeln Mikael och hans änglaskara mot den onda draken.

För medeltidsmänniskan rådde det ingen tvekan – draken var djävulen, som en dag skulle orsaka världens undergång.

Helt omvänd var den asiatiska drakens roll och funktion. I Kina förknippades den med regn, jord, fruktbarhet, floder, oceaner och översvämningar. Den stod också som en symbol för politisk makt, genom att den var oberoende andra makter än de gudomliga. Att den kinesiska kejsaren satt på en draktron sände därmed ett tydligt politiskt budskap: han var satt där av gudarna att styra.

Den kejserliga familjen bar skrudar dekorerade med drakar, och de åt på porslin med drakmotiv. Det handlar om en association mellan härskare och odjur som har en lång historia. Drakens kopplingar till vatten brukar ses mot den bakgrunden. Den som lyckades tämja vattnets krafter genom kanalbyggande och bevattning av åkermark, gav bokstavligen liv åt de första civilisationerna – och hyllades som hövding eller småkung för det.

I slutänden av den politiska process, som pågick i flera tusen år, låg kejsartiteln. Men det var ett tungt ansvar. En drake som uppenbarade sig kunde antingen tyda på härskarens gudomliga mandat att styra, eller på att himlen var missnöjd med honom.

Av den anledningen noterades draksyner på himlen mycket noggrant, både av lokala skrivare och officiella historieskrivare på uppdrag av den kejserliga administrationen. Om landet drabbades av svår torka eller kraftiga översvämningar var huvudansvaret kejsarens.

Medan draken behöll sitt grepp över kulturen i Kina, trängdes den successivt undan i Västerlandet under perioden 1500–1800. I slutet av perioden hade draken försvunnit ur de zoologiska verken, och gått från verkligt djur till en ren fantasiskapelse.

I sina första utkast till en systematik över livsformer räknade den svenske naturforskaren och botanisten Carl von Linné (1707–78) in bland annat drakar, fågel Fenix och satyr. Han besökte till och med Hamburg år 1730 för att beskåda en hydra, som förstås visade sig vara ett falsarium.

Ett decennium senare var draken borträknad. Men likt fågel Fenix reste sig draken på nytt – i barnböckernas värld. I sagan framställdes den antingen som god och missförstådd, eller som ond och elak. Barnlitteraturens drakar fann sedan sin väg in i 1900-talets fantasy- och populärkultur.

En som betydde mycket för skapandet av den moderna fantasydraken var JRR Tolkien, som i boken om hobbiten Bilbo odödliggjorde släktet jättereptiler genom sin karaktär Smaug. Allt sedan dess har det rått drakfeber i populärkulturen.

Men hur ska då drakens förekomst över så gott som hela världen och dess stora betydelse inom populärkulturen förstås och förklaras? Det ges flera teorier om varför drakar aldrig släpper sitt grepp om oss.

En teori, framförd av bland annat den amerikanske astronomen Carl Sagan (1934–96), lyfter fram arvet efter dinosaurierna. Draken ses här som ett gammalt minne från en tid när dinosaurierna härskade på vår planet och de första däggdjuren såg dagens ljus.

Teorin har – förstås, konstigt vore det annars – mött skepsis och kritik från många håll. När dinosaurierna dog ut hade inte ens aporna blivit till, och det är inte möjligt att ett sådant minne kan ha vandrat vidare från dna till dna genom tiderna.

En annan, nyare, teori – som stöds av flera olika forskare – tar också fasta på dinosaurierna, men menar däremot att det är upptäckten av fossil av forntida jätteödlor, som har gjort att människor har föreställt sig förekomsten av drakar.

Draken ska alltså ha fötts ur människors försök att begripliggöra vad som har hittats i marken. Fynden genererade berättelser, som blev till myter, vilka gavs en historisk legitimitet allteftersom vittnesbörden ökade i antal.

Ytterligare en förklaringsmodell tar fasta på att människor förr har mött verkliga monsterdjur – extremt stora pytonormar, varaner och jättekrokodiler. Och att det ur dessa möten har uppstått myter, som sedan har blivit till historier som vandrat vidare från generation till generation – in i medeltiden och vidare fram till våra dagar.

Intressant i sammanhanget är komodovaranen, världens största nu levande ödla, som förekommer på några öar i Indonesien. Den är aggressiv, kan bli uppemot tre meter lång och kan absolut ha bidragit till drakmyter.

En tes formulerad av bland andra den amerikanske forskaren David E Jones är också intressant. Han menar att det är minnet av möten med ormar, rovdjur (stora kattdjur) och örnar, vilka vi som primater har gjort under evolutionen, som har bidragit till skapandet av drakbilder.

Detta minne ska enligt Jones ligga djupt förankrat i ett slags kollektivt undermedvetande: ”Från Borneo till Peru, från Afrika till Indien, från gamla tider till modern tid, har primater konfronterat tre fundamentala rovdjur [alltså örnar, kattdjur och ormar] på så gott som daglig basis, och har gjort så över hela världen i många miljoner år.”

När människan successivt blev en kulturvarelse, menar Jones, konstruerades draken i konst, litteratur och människors föreställningsvärld.

Och där befinner sig drakforskningen idag – med inriktning mot både ett evolutionärt och ett kulturellt perspektiv.

Drakens segertåg över världen bottnar delvis i vår nedärvda rädsla för farliga rovdjur, delvis i att olika kulturer ständigt uppehåller sig vid denna fascinerande jättereptil.

Publicerad i Populär Historia 2/2022