Den heliga gralen- legend med stor livskraft
Varje långfredag ger respektabla tyska operahus en föreställning av Wagners Parsifal, kompositörens sista verk från 1882. Denna tradition omges av en religiös mystik av obestämbar karaktär. I programbladen står till och med, att man inte får applådera efter föreställningen, så att det sakrala framhävs alldeles extra!
Operan Parsifal är lika lång som de flesta andra av Wagners verk och därtill särdeles tröttande. Tre saker har jag dock uppfattat: att riddaren Parsifal måste ägna mycket stor möda åt att hitta den heliga gralen; att detta har att göra med någon synd han – eller rentav hela mänskligheten – begått; att det är bra att han får tag i gralen.
För den som vill ha reda på hur gralslegenden egentligen uppstått, förestår en nästan lika mäktig uppgift som för Parsifal. Trådarna leder än hit, än dit. Numera tror ju de flesta – under inflytande av angloamerikansk mediapåverkan – att gralen finns i engelska Somerset och hör ihop med den keltiske kung Arturs borg Camelot. Så har faktiskt också den brittiska turistnäringen velat ha det.
Camelot lär vara den keltiska borgruinen Cadbury. Inte långt därifrån skall man finna sagokungens slutliga hemvist, kelternas dödsrike Avalon, beskriven av bl a bestsellerförfattarinnan Marion Zimmer Bradley.
Närmaste stad är Glastonbury, dit gralen skulle ha förts av en Josef av Arimatea. Denne Josef påstås vid Golgata ha samlat den döde frälsarens blod i en behållare. Detta kärl fick naturligtvis genast magisk status och trots de transportproblem som måste ha uppstått, utgör den alltså den heliga gralen.
Numera har det vuxit upp en viss kommers på destinationsorten. I Glastonbury finns det t ex en butiksägare, som säljer hjälpmedel för att hitta den gåtfulla gralen. Ty hittills har man alltså inte funnit den, vare sig i grevskapet Somerset eller någon annanstans.
Den som studerar litteraturen inser att det finns en uppsjö av grallegender. Medan vissa grundmoment återkommer, skiljer de sig dock på flera punkter. Utbudet begränsar sig ingalunda till "the Celtic fringe" i Wales och därikring. Tvärtom finns inget av det man knyter till den fornbrittiska kulturen företrätt i de egentliga walesiska sagorna: inget runt bord, ingen Lancelot, inte ens något Avalon och ingalunda någon jakt på gralen. Allt har importerats senare.
Exportörerna finns på Kontinenten, d v s i Frankrike och det Tysk-romerska riket under åren före och efter 1200 e Kr. Stilbildande för gralslegenden är den franske poeten Chrestien de Troyes.
En elementär fråga, som borde ha varit uppklarad, är helt enkelt hur gralen ser ut. Chrestien talar inte om det, men det finns andra beskrivningar. I teorin om Josef av Arimateas odyssé till andra ändan av romarväldet talas ju om en vätska. Här finns då ytterligare en skröna, att vätskan egentligen var en skvätt vin från Jesu sista måltid med lärjungarna.
Men det är inte allt. Utöver vätsketeorin har vi föreställningen, att gralen skulle ha varit en sten. Detta hävdas bl a av den störste och mest berömde gralsberättaren, bayraren Wolfram von Eschenbach, som levde på 1200-talet.
Eschenbachs sten har liksom blodet eller vinet magiska egenskaper. Och det på flera sätt: den håller gralsborgens sjuke konung Amfortas vid evigt liv, ehuru till priset av fruktansvärda plågor. Dessutom fungerar stenen som en sorts dataskärm, där meddelanden av vikt förmedlas till gralsborgens många riddare. Slutligen kan stenen nyttjas till att trolla fram mat och dryck i vilken kvantitet och kvalitet som helst, en motsvarighet till den fornnordiska galten Särimner.
En annan stridsfråga är som antytts belägenheten av Gralsborgen, dess kyska gralsväktare och föremålet som sådant. De flesta medeltida skriftställare vill faktiskt förlägga alltsammans till en ort i Frankrike, antingen långt i nordväst eller i sydost. Det bretonska Nantes har anförts som en positionsbestämning.
Det här har att göra med ytterligare en legend, som går ut på att merovingerkungarna på långt håll skulle ha varit ättlingar till själve Frälsaren.
Deras välde hade sin västra utpost i just Nantes. Ja, faktiskt finns det en "story" om att Jesus gjorde en kvinna vid namn Maria Magdalena med barn och att denna dam emigrerade till nuvarande marseilleområdet. Från den långväga resenären skulle sedan en blodslinje ha utgått, och merovingerna ansågs mest värdiga att betraktas som Mästarens efterkommande. Alltså blir gralen förvandlad till – en kvinnas sköte.
I det sydfranska Languedoc frodades under medeltiden en av den epokens värsta kättarrörelser, katarerna ("de rena"). Det fanns gott om heretiker under de första av Herrens tusen år. Liksom flera andra rörelser förbehöll sig katarerna rätten att tänka själva. De skalade bort en del myter, som hade knäsatts av kyrkan.
På något sätt skulle gralen, som visserligen är en sorts renhetssymbol, ha hamnat i händerna på dem. Men det låter ändå onaturligt, eftersom katarerna var emot all sorts häxkonster. Fast i någon legend om det beryktade albigensiska korståget mot katarerna, Europas troligen första planerade folkmord, skulle ett av syftena med företaget vara att komma åt den här gralen. Legenden är dock mycket illa underbyggd och stöder sig mest på en namnlikhet mellan det namn som Eschenbach ger gralsborgen och katarernas huvudfäste.
Fast det hindrade inte en nutida tysk amatörforskare vid namn Otto Rahn att bege sig till katarernas område och söka efter den åtråvärda gralen. 1933, året för Hitlers makttillträde, publicerade han en bok om sitt sökande, men den blev ingen publikframgång.
När den arme Rahn började söka efter något annat sätt att förtjäna sitt uppehälle, kom dock hjälp från högsta ort. Själ-vaste Heinrich Himmler tog honom i sin sold, och Rahn utnämndes omsider till SS-Obersturmbannführer. Orsaken till att han blev en gunstling åt Himmler, som hade starka ockulta och religiösa intressen, hade att göra med riksführerns framtidsplaner att förskjuta den judeo-kristna religionen till förmån för en germansk-keltisk variant – så som han troligen och märkligt nog uppfattade de sydfranska kättarnas. Och det sägs att Himmler trodde att det verkligen fanns en gral.
Så den som betvivlar verklighetsförankringen för kultfilmen "Indiana Jones and the Holy Grail", där Jones får sällskap av nazister, borde vara en gnutta mer ödmjuk. Fast Otto Rahn ändade inte sitt liv i jakten på gralen. Han lämnade SS våren 1939 och slutade samma år sitt liv på toppen av berget Kufstein, sannolikt genom självmord. Hans homosexuella böjelser lär ha varit en orsak, men det är också möjligt att han kommit i stor vånda över sitt förhållande till gralsmyten.
Ty gralen har ju intet att skaffa med de mörksens krafter som Tredje riket representerade, utan med medeltidens höga ideal om kyskhet, försakelse och själslig renhet. Men denna mytiskt-kristna asketism har tydligen förenats med element ur hedniska sagostrukturer. Ett typexempel: I de ryktbara walesiska berättelser, som hopsamlades på 1200-talet och sexhundra år senare nyordnades av lady Charlotte Guest under namnet Mabinogion, blandas gammalt och nytt, fornkeltiskt, kristet och all-europeiskt.
Givetvis har gralsmyten inte bara inspirerat den amerikanske filmmakaren Steven Spielberg eller Monty Python-skämtarna. Listan kan göras mycket längre. Den franske sekelskifteskompositören Claude Debussy var, liksom Richard Wagner, mycket fascinerad av ämnet. Som litterärt motiv i form av symbolik eller allegorier är gralsmotivet mycket fruktbart.
Ett färskt exempel är den östtyske författaren Christoph Heins pjäs på temat Riddarna kring runda bordet, där gralen är en förtäckt symbol för Karl Marx’ lära. Här uttrycker en i riddarskaran (läs: politbyrån) sina tvivel över det meningsfulla i att vakta gralen, som "folket inte längre vill veta av". Pjäsen uruppfördes i Dresden våren 1989. Och det dröjde ju inte alltför länge, innan riddarna fann för gott att lämna bordet.
Ty gralen, och det kanske man avslutningsvis ska tillfoga i dessa ideologilösa dagar, söker man förgäves. Var finns den då? "Inom en själv", säger Parsifal i en av de många gralssagorna. Det är där och ingen annanstans man skall söka – på egen risk.
