Dans i Sverige: Svängom i salong och stuga

Under senare år har många bänkat sig framför »Let’s dance« i TV och följt hur de tävlande paren virvlat runt i konstfärdiga figurer på dansgolvet. Några har inspirerats till att själva anmäla sig till danskurser, andra tänker att dans är för svårt, i alla fall i den form som presenterats i TV-programmet. En mer opretentiös form av dans möter många av oss årligen i midsommaraftonens ringdanser.I dag har många dans som fritidsintresse, men det finns minst lika många som aldrig dansar. För inte så länge sedan ingick färdighet i sällskapsdans som en naturlig del i uppfostran. Fram till 1960-talet förväntades ungdomar gå på någon danskurs under tonåren, alternativt lärde de sig dansa av kamrater.

När man samlades på lördagskvällarna vid dansbanor på sommaren och dansställen inomhus under vintern förutsattes det att man kunde dansa, framför allt om man ville nå större framgång hos det motsatta könet.

Med 1970-talets discokultur minskade behovet av kunskaper i sällskapsdans, och därefter har dansen fått stark konkurrens av andra fritidsaktiviteter.

Ringdans på medeltiden

Under medeltiden och 1500-talet dansades ringdanser och långdanser, medan den äldsta kända pardansen i Sverige är polskan, allmänt dansad från 1600-talets början. Vi möter skildringar av dans i memoarer, brev och dagböcker, och då handlar det ofta om dansvanor hos adel och borgerskap.

På Nordiska museet finns ett rikt material av uppteckningar om dans från 1800-talet och tidigt 1900-tal, som berättar om allmogens dansvanor. Folklivsforskare dokumenterade under förra delen av 1900-talet kulturella traditioner från hela landet, däribland dans.
Det framkommer att dans var en naturlig del av livet, framför allt för ungdomen och vid festliga tillfällen. Man lärde sig dansa både genom ringlekar som »Skära, skära havre« och »Och flickan/jungfrun hon går i dansen/ringen«, och genom att lära från föräldrar, syskon och kamrater.

Konfirmationen utgjorde en strikt gräns för hur och när man dansade. Det var först som konfirmerad de unga betraktades som vuxna, och det var inte förrän då de började dansa pardans.

Dans ingick i god uppfostran

I källorna från Nordiska museet möter vi Fräs Erik Andersson från Kärfåsen i Boda socken i Dalarna som berättar att den ansågs efterbliven som inte kunde dansa, då ställdes man utanför sällskapslivet. Det betraktades som en stor brist i uppfostran.

Både gifta och ogifta, äldre och yngre deltog i dansen. Trakten kring Boda är känd för sitt danskunnande och för sina spelmän, så den bygden är speciell. Men även på andra håll betonas det självklara i att lära sig denna färdighet.

Från Hammarö i Värmland berättas att om man inte kunde dansa var det något som fattades, och från Regna socken i Östergötland sågs man som en »trögmåns« om man inte behärskade konsten.

Minnen från skånska slott och herresäten ger inblickar i umgängeslivet i högreståndsmiljö från slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Brita Stjernswärd berättar i sina dagböcker om livet på Trolleholms slott i Skåne. Hon skriver:»En oundgänglig sällskapstalang var dansen, som på ett helt annat sätt än nu ingick i både pojkars och flickors uppfostran.

Och vad inte de vuxna i familjen redan i tidiga år kunde bibringa barnen, det lärde de sig av dansmästare, som också besökte gårdarna tidvis. Dessemellan övade man sig så gott man kunde, och fanns inga herrar hemma i familjen, skulle flickorna dansa med varandra.«

Lärosätena hade danslärare i sin stab

Som dagbokscitatet ovan visar lärde sig en del ungdomar i de högre stånden dans av dansmästare. Sådana reste runt mellan de adliga godsen och undervisade i dans, men en del av dem var under större delen av året anställda vid Lunds eller Uppsala universitet.

Att de högre läroanstalterna hade dans­lärare i sin lärarstab har sin förklaring i ideal som växte fram under renässans och 1600-tal. Då idealiserades den bildade medborgaren med en sund själ i en sund kropp. Skicklighet i dans kom under 1600- och 1700-talen att utvecklas till en nödvändig del i en fulländad uppfostran för de bildade.

För en adelsman ansågs det självklart att kunna dansa väl, fäkta, rida, teckna, musicera och konversera på olika språk. Dessa ideal hade utvecklats i renässansens Italien och sedan förfinats i Ludvig XIV:s Frankrike.

När dessa förebilder nådde Sverige var det i fransk tappning, och de första dansmästarna som kom till Sverige var fransmän. De undervisade i mer komplicerade danser som gavott och menuett, danser för flera par med steg och figurer lånade från baletten.

Adeln skulle behärska modedanserna

Adeln försåg Sverige med ämbetsmän och högre militärer. För att täcka behovet av undervisning i färdigheter som passade en adelsman, inrättades excertitieinstitutioner vid universiteten efter kontinentalt mönster. Excertitier betyder adliga övningar. I flera europeiska länder tjänstgjorde lärare i sådana ämnen vid universiteten, liksom vid militära institutioner.

Skicklighet i dans ansågs hänga samman med god kroppskontroll, och den som kunde dansa väl troddes också vara mer duglig i fält genom att han behärskade sin kropp. Dansmästare anställdes vid universitet­en i Uppsala, Lund och Åbo i mitten av 1600-­talet, och de var kvar till mitten av 1800-talet.

De verkade även vid hovet och militära akademier. Att behärska tidens modedanser sågs som så väsentligt för en man i karriären att den politiska ledningen i Sverige på 1600-talet befarade att de unga adelsmännen skulle lämna Sverige om inte utbildning i dans erbjöds dem.

Dansmästare i Uppsala

Kanslern vid Uppsala universitet, Magnus Gabriel De la Gardie (1622–86) och professor Olof Rudbeck d ä (1630–1702) var de främsta förespråkarna för en excertitieinstitution vid Uppsala universitet. Dansmästare, fäktmästare, ridmästare, ritmästare och musikmästare anställdes, liksom lärare i moderna språk, som skulle lära studenterna att konversera på franska, italienska och spanska.

Eftersom kvinnor inte fick studera vid universitetet vid denna tid, dansade männen med varandra när de övade. När Lunds universitet inrättades 1666 organiserades en excertitieinstitution redan samma år, där man kopierade konceptet från Uppsala. Även om dansundervisningen tillkommit för adelns behov var undervisningen öppen för alla, så även studenter utanför adelskretsarna kunde ta del av den om de så önskade.

Kvinnorna ur adel och högre ­borgerskap fick del av dansundervisningen genom att dansmästarna också undervisade privat i hemmen. Danskulturen var jämlik i det avseendet att män och kvinnor förväntades behärska samma danser, däremot fick kvinnornas utbildning ske privat. I mitten av 1800-talet avskaffades dansmästarna vid universiteten, eftersom man då ansåg att lärosätena inte borde ägna sig åt denna verksamhet.

Populär gruppdans

Så vad dansade man? Menuetten, en fransk dans, var den mest populära gruppdansen under 1700-talet. Från hov- och adelsmiljö letade den sig ner till bredare samhällslager, och förekommer också under namnet bondmenuett.

Dess popularitet avspeglar det inflytande den franska hovkulturen hade som stilbildare. Det berättas om dansen från ett bröllop 1774: »När kaffet är drucket börjar dansen och brukas sällan annat än menuett.«

Under 1800-talet samsades gruppdanserna, danser för flera par, med de alltmer populära pardanserna. Ackompanjerade gjorde den som kunde spela något instrument, annars sjöng man till dansen. Me­moarer och dansprogram från baler berättar att fransäser, angläser och kadriljer var omtyckta. I kadriljen står de dansande uppställda i en fyrkant mittemot varandra. Dansformen har sitt ursprung i Frankrike, och namnet kommer från franskans quarré (fyrkant). Malla Montgomery Silfverstolpe, den kända salongsvärdinnan, minns hur hon och hennes vänner roade sig. Hon nämner sommaren 1799, när hon tillsammans med goda vänner tillbringade en tid på gården Kaflås. »Man red om dagarna och dansade om kvällarna.« Silfverstolpe blev riktigt mager den sommaren, eftersom hon hade så roligt att hon knappt hann äta. Ungdomarna dansade kadrilj i skogen där det fanns en lämplig glänta med gräs, och de sjöng själva till dansen.

Franska och polska rötter

I fransäsen, också en dansform med franskt påbrå, står de dansande uppställda i rader mittemot varandra, liksom i den engelska dansen angläs. Dessa danser var i bruk redan på 1600-talet och spreds via dansböcker. Danser förmedlades dessutom av dansmästare, soldater, sjömän och andra som reste runt i Europa och snappade upp dansnyheter.

Den äldsta kända pardansen i Sverige, polskan, har främst förknippats med allmogemiljöer, men många memoarer vittnar om att den var omtyckt även i högre samhällsklasser.

Knut Lilljebjörn skildrar i sina minnen från herrgårdslivet i Värmland kring år 1800 hur man inledde balen med en menuett, men sedan ställde man upp till polska, »till ungdomens stora tillfredsställelse och förfriskning«.

Även Märta Helena Reenstierna, Årstafrun, berättar i sina dagböcker om vad man dansade, och det gjorde man även efter middagen hos faktor Bille den 30 december 1798. Hon skriver: »Klockan 6 kommo 3 musicanter, dåliga spelare, fulla och sömniga, det oagtadt dansades quadrilles, menuettes och pålskor. Jag dansade 6 quadriller och 4 menuetter.«

Valsen gjorde sitt intåg

Kring 1800 blev valsen, troligtvis med ursprung i Böhmen, populär. Dansen ansågs moraliskt vågad i och med att kvinnan och mannen dansade nära varandra, och dansörens ben vid omdansningen placeras mellan damens.

Det förekom många protester mot den nya dansen och den förbjöds till en början både i Böhmen och i Ryssland. Det ständiga snurrandet och den kroppsliga närheten mellan paret uppfattades som djupt omoraliskt. Men några år in på 1800-talet började valsen bli alltmer accepterad och spridd, och snart utvecklades en mängd valsvarianter.

Andra omtyckta pardanser var polka och mazurka, två livliga danser som introducerades på 1840-talet och gjorde stormande succé. Gemensamt för dessa danser är att de dansades i alla samhällsklasser. Det finns olika varianter av dem, enklare och mer komplicerade, men de uppskattades både i salongerna och i bondstugorna.

Balerna avlöste varandra

Ett exempel på hur mer folkliga danser letat sig in i högreståndsmiljö kommer från en tillställning i Stockholm 1843. Hovmarskalk Erik af Edholm berättar:

»Baler och baler och baler! Det är nu 17:e gången jag dansar i vinter, oberäknadt de baler jag varit bjuden till, men ej kunnat komma på. I dag hos Klerckers, efter maten en stormande ›Väfva wadmal‹, där herrarne slänga hvarandra i väggen och damerna få blånader på armarna, och svetten lackar och byxorna spricka, aflöst af en vild ›hambo‹, der raknade lockar svängde kring hufvudena som kjolarna om knäna, och slutligen ›värma bastu‹ tror jag det heter, åtminstone gör det skäl för namnet. Allra sist dansade L. polska utan musik med 5 herrar till den grad, att Björkenstams peruk föll honom ner öfver näsan och han måste ila ut i tamburen. Trafvenfelt ›stod på hufvudet‹ och jag slog sönder ett par stolar, allt till värdfolkets hjertliga förnöjelse.«

Uppfattades som syndigt

Under 1800-talets senare del kom dans att uppfattas som syndig av väckelsen, den framväxande frikyrkligheten. Väckelserörelserna kritiserade den etablerade kyrkan, men var också negativt inställd till dans som associerades med dryckenskap och osedlighet och betraktades som djävulens verktyg.

I de områden där frikyrkorna hade många anhängare kunde det leda till att ungdomarna inte fick dansa, och att dansen upphörde vid gemensamma fester. Men i den kyrkliga majoritetskulturen, i den svenska statskyrkan, ansågs inte dansen som synd. Där fanns det präster som spelade till dans vid fester och som själva dansade på kalas.

Genom angreppen från ­frikyrkorörelsen samt industrialiseringen och urbaniseringen kring 1900, fanns en risk att den rika danskulturen skulle försvinna. När människor flyttade in till städerna för att arbeta långa dagar i fabrikerna fick de mindre tid att dansa, och dansen fick konkurrens av bio och andra nöjen.

Vi behöver dans!

Som en motreaktion väcktes ett intresse för folkkultur och folklig dans, och eldsjälar grundade de första folkdans­lagen med målet att bevara de gamla dans­erna. I städerna började samtidigt folkparker anläggas, där man kunde gå till dansbanan och lära sig de nya modedanserna foxtrot och tango.

Under 1900-talet har det skett ytterlig­vare attacker på danskulturen. Debatten om »dansbaneeländet« under 1930- och 1940-talen betraktade dansen som fiende till den goda moralen och roten till allt ont, på ett sätt som påminner om väckelsens angrepp.

I kritiken mot dansbanorna anas en rädsla för det främmande. Influenser från USA och afrikanska och latinamerikanska kulturer med danser som boston, one-step, foxtrot, tango, bugg och swing väckte oro, och de som kände ett moraliskt ansvar för ungdomen propagerade mot dansens farlighet. Sensuella pardanser kunde väcka erotiska begär, fruktade moralens väktare.Dansen har emellertid överlevt alla an-grepp. Att dansa är så intimt förknippat med människan, och så lustfyllt, att den ­förhoppningsvis aldrig försvinner. Den kan ta sig nya uttryck, och det är en rikedom. Vi behöver dansen, både för kroppen och själen!