Svenska balettens stjärnan Jean Börlin tillsammans med några andra dansare på ett tak i Paris.

Svenska balettens stjärna och koreograf var Jean Börlin. Här ses han, mitt i bild, med några av dansarna på taket till hemmascenen i Paris, Théâtre des Champs-Élysées. Foto från 1920.

© Dansmuseets arkiv

Svenska baletten i Paris förnyade danskonsten

Hösten 1920 inleddes vad som har kallats svensk teaters största äventyr. Svenska baletten i Paris gav under några hektiska år hela 720 föreställningar i Europa och Amerika. Den både förnyade scenkonsten och spred svensk kultur i två världsdelar.

2 april 2021 av Karl-Olof Andersson

Svenska baletten, Les Ballets Suédois, hade premiär i Paris den 25 oktober 1920. »Det blev en succé just sådan den skulle vara. Applåder, bravorop, visslingar och diskussioner i långa banor. Ja, Svenska baletten var bra. Men det var djärvt att komma efter Nijinsky och Ryska baletten. Ännu djärvare att komma med en danskomposition som Jeux av Debussy, en ny version av en balett som Nijinsky redan gjort.«

Det är den tjugoåriga Thora Klinckowström (senare Dardel) som ger sina intryck från Svenska balettens första föreställning i Paris. Hon hade kommit till staden 1919, och kom att bli en skarpögd iakttagare och skildrare av balettens konstnärliga liv.

Drömmen om Paris

Åren närmast efter första världskriget fungerade Paris som en magnet på unga människor med konstnärliga intressen och ambitioner. De strömmade till från Amerika och olika delar av Europa inklusive Sverige. 

MER OM SVERIGE FÖRR I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Skandinavien hade varit i stort sett avskuret under kriget, och längtan ut i den stora världen var stor hos många när stridslarmet äntligen hade tystnat. Och det var Paris som var det populäraste målet.

Dansaren Irma Carlsson

Dansaren Irma Carlsson var bara femton år när hon rekryterades till Svenska baletten. Här i rollen som Kärleken i Det sällsamma tornerspelet, 1924.

© Dansmuseets arkivDansmuseets arkiv

Störst betydelse bland de svenska konstnärerna i Paris vid denna tid fick Nils Dardel. Han byggde upp ett stort kontaktnät och fungerade, vid sidan av sitt eget framgångsrika konstnärskap, som dörröppnare för andra svenskar.

Initiativtagaren och chef för Svenska baletten var Rolf de Maré (1888–1964). Han var en rik arvtagare i släkten Kempe (via mormodern Wilhelmina von Hallwyl), med stora skogs- och industritillgångar i Norrland. Sin förmögenhet använde han i stor utsträckning till att främja olika kulturyttringar.

de Maré var homosexuell och det har sagts att det var på grund av kärlek till dansaren och koreografen Jean Börlin (1893–1930) som han tog initiativet till Svenska baletten – att syftet var att ge den unge dansaren ett forum för en internationell karriär.

Balettens manliga stjärna

Börlin blev mycket riktigt balettens manliga stjärna – han gjorde koreografin till samtliga uppsättningar och dansade den manliga huvudrollen i flertalet av dem.

Att de Maré hyste stor kärlek till danskonsten framgår av det stora arbete han lade ner på sin balett, och av hans verksamhet efter Börlins död. 

År 1933 grundade han i Paris världens första museum och forskningsinstitut ägnat enbart åt dansen. När tyskarna 1940 ockuperade Frankrike flyttade han verksamheten till Stockholm där den lever kvar i dagens Dansmuseet.

Rolf de Maré och Jean Börlin under en inspelning

Rolf de Maré och Jean Börlin under inspelningen av mellanaktsfilmen till den experimentella baletten Relâche, 1924.

© Dansmuseets arkiv

Tre dansare var självskrivna när de Maré började rekrytera till sin trupp. Förutom Börlin var det den redan etablerade stjärnan Jenny Hasselquist och den blivande dito Carina Ari.

Övriga kvinnliga medlemmar togs från Stockholmsoperan, som på det sättet förlorade gräddan av sina unga dansare, varav de flesta var i tonåren.

De yngsta var 15-åriga Irma Carlsson och 16-åriga Greta Lundberg. Flertalet manliga dansare rekryterades i Köpenhamn. Åderlåtningen av Operabaletten utlöste häftiga protester från ledningen, med ekon i pressen.

Världsscenerna lockade

För att förmå föräldrarna att hindra sina döttrar från att resa spreds ett rykte som gick ut på att flickorna skulle tvingas dansa nakna i Paris. Men det hjälpte inte. Lockelsen att få komma ut i världen och dansa på de internationella scenerna var för stark.

Genom Nils Dardels förmedling fick de Maré kontakt med en rad framstående franska konstnärer, författare, kompositörer och musiker, och kunde etablera samarbeten med dem. 

En nyckelperson som inspiratör och medarbetare blev Jean Cocteau. Han var något av en allkonstnär – författare, poet, dramatiker, målare och senare även filmare. 

Denna mångsidighet passade Svenska baletten perfekt, eftersom flertalet av dess uppsättningar inte var balett i traditionell bemärkelse utan allkonstverk med en blandning av musik, dans, teater, pantomim, bildkonst, poesi och i slutskedet även film.

Uppsättningen Rullskridskobanan

Uppsättningen Rullskridskobanan (1922) hade en färgstark, kubistisk dekor. I mitten ses huvudrolls--inne-havarna Jolanda Figoni och Jean Börlin.

© Dansmuseets arkiv

Inledningsvis väckte Les Ballets Suédois premiärföreställning Midsommarvaka viss förvåning, och kanske även besvikelse. De första numren gick, som Thora (Klinckowström) Dardel beskrev det, i en stil liknande den som konkurrenten Ryska baletten excellerade i. Vad var svenskt i detta? frågade man sig.

Men så kom finalen, och då blev det svenskt så det förslog. Fonden var målad av Nils Dardel med frisk sommargrönska, röda stugor med vita knutar och dans kring midsommarstången. Den levande dansen gick i ring, par om par och solo till musik med omisskännlig svensk klang, komponerad av Hugo Alfvén.

Théâtre des Champs-Élysées

Midsommarvaka kompletterades senare av ytterligare två baletter med svenska folkloristiska motiv, Dansgille och De fåvitska jungfrurna. Den senare bygger på kurbitsmålningar från Dalarna.

Svenska balettens hemmascen i Paris, Théâtre des Champs-Élysées, hade en lysande danstradition. Här hade den moderna dansens stora pionjär, Isadora Duncan, dansat barfota. Och här hade Ryska baletten år 1913 haft sin historiska skandalsuccé med premiären på Igor Stravinskys Våroffer.

Till Stravinskys erotiskt laddade musik, med stackaton som dunkande pulsar, hade balettens stjärna, Wacław Niżyński, tagit två meter höga skutt med full erektion i byxorna. Publiken hade blivit så upphetsad och upprörd att kravaller hade uppstått och polis fått tillkallas.

Svensk skandalsuccé

Med baletten Dårhuset fick svenskarna snart sin egen skandalsuccé. Den var inspirerad av Pär Lagerkvists drama Himlens hemlighet och gestaltade olika former av sinnessjukdom som människan kunde bära inom sig. 

Kritiker skrev att sinnessjuka hörde hemma på dårhus och inte på teaterscenen. Men många andra var djupt gripna, och baletten blev ett återkommande nummer i repertoaren.

Svenska balettens första framträdanden utanför Paris skedde i London vid årsskiftet 1920–21. Tillfällighet eller inte, men Ryska baletten dök samtidigt upp i staden, och jämförelserna i pressen utföll inte till svenskarnas fördel.

Däremot blev Svenska balettens första stora turné utanför Frankrike, som gick till Spanien våren 1921, en framgång. I programmet fanns spanskinspirerade nummer som El Greco med motiv från den store spanske målaren med samma namn. Men även den för spanjorerna så exotiska Midsommarvaka fanns med i programmet och väckte förtjusning.

Rolf De Maré porträtterad av Nils Dardel på 1910-talet. Målningen finns på Hallwylska museet i Stockholm.

Svenska Balettens andra stora turné gick till Tyskland 1922, med avstickare till Wien och Budapest. Det var under den tyska hyperinflationen när den tyska marken föll till synes utan botten. 

Medlemmarna i den svenska truppen kunde med sin utländska valuta leva lyxliv. Men flera led av att se den fattiga tyska stadsbefolkningens elände.

Efter den långa tyska turnén var det dags för Svenska balettens första framträdande i Sverige. 

Ledningen för Stockholmsoperan var fortfarande sur över att Rolf de Maré hade lagt beslag på deras mest lovande unga dansare, så där fick truppen inte uppträda. I stället genomfördes gästspelet på Svenska teatern som drevs av Stockholms privata teaterkung vid den här tiden, Albert Ranft.

Intensivt turnéliv

Gästspelet blev en framgång, och den fruktade kritikern och kompositören Wilhelm Peterson-Berger, som inte brukade slösa med berömmet, skrev:

»Man gick från teatern med ett minne av ungdom, liv, skicklighet, behagfullt uppträdande, av färg, form, rörelse, gestalter, tavlor samlade till ett sällsynt rikt artistiskt helt.«

Balettens andra och tredje säsong fortsatte i ett hårt tempo och med omväxlande premiärer på nya danser i Paris, samt med omfattande turnéer i Frankrike, Schweiz, Italien, England och Skandinavien.

Turnéerna blev ansträngande eftersom man ofta uppträdde endast en kväll på varje plats och sedan reste vidare. Rolf de Maré ville visa upp sin balett på så många orter som möjligt för att nå en ny publik med danskonsten.

Många valde att hoppa av

Men schemat slet hårt på dansarna, och när deras kontrakt löpte ut efter den tredje säsongen valde över hälften av dem att lämna truppen, bland dem Carina Ari.

Rolf de Maré och Jean Börlin fick nu rekrytera nya dansare till fortsättningen, där det viktigaste som förestod var en stor turné till Amerika. 

Ny kvinnlig solist blev Ebon Strandin. Hon var en mångsidig artist som, förutom dansare också var sångare och skådespelare.

Art déco-byggnaden Théâtre des Champs-Élysées, där Svenska baletten huserade

Art déco-byggnaden Théâtre des Champs-Élysées, där Svenska baletten huserade, ligger i centrala Paris och invigdes 1913.

© Coldcreation

Ett viktigt nytillskott till repertoaren, speciellt anpassat för USA-turnén, var baletten Within the quota (»inom kvoten«). Titeln syftar på det kvoteringssystem för invandringen till USA som hade införts 1921. 

Detta var fördelaktigt för svenskar, medan många sydeuropéer stoppades från att komma in i landet.

Within the quota handlar om en ung svensk som kommer till USA och ställs inför den amerikanska populärkulturens schabloner: den vilt skjutande cowboyen, den steppande färgade artisten, den juvelbehängda miljonärskan och stumfilmsstjärnan Mary Pickford. Men mellan mötena dyker en mörk gestalt upp och jagar bort drömbilderna, och till slut återstår bara en hård verklighet.

Svenska balettens sista turné

De modernistiska danserna, som hade gjort lycka i det konstnärligt avancerade Paris, slog inte alls i USA och försvann snart ur programmet. Däremot möttes de folkloristiska baletterna med svenska motiv av stor uppskattning, inte minst i städer med många skandinaver.

Svenska balettens sista turné inleddes i Bryssel 1 januari 1925, och drog sedan runt i Frankrike för att avslutas i staden Épernay den 17 mars. Den sista dansen var Dansgille, som då gavs för 243:e gången. 

Efter föreställningen meddelade Rolf de Maré att verksamheten skulle läggas ned och ensemblen upplösas.

Scenkonsten lever vidare

Skälen till nedläggningen var både ekonomiska och konstnärliga. Trots alla framgångar hade de Maré förlorat över tre miljoner kronor, en summa motsvarande åttiofem miljoner kronor i dagens penningvärde. Dessutom var Jean Börlin, som allt hade byggt på, utbränd.

Men den förnyelse och utveckling av scenkonsten som Rolf de Maré, Jean Börlin och deras dansare hade skapat dog inte med Svenska baletten. Den levde vidare genom dans- och teatergrupper runtom i världen.

Karl-Olof Andersson är journalist och författare.

Publicerad i Populär Historia 11/2020

Kanske är du intresserad av...

Läs också