Café Europa – Kulturhistoria över en kopp
Det kan inte ha undgått någon att den gamla kafékulturen dött ut i Sverige. En faktor är televisionens segertåg från och med 1950-talet, som lett till att kaffekoppen på närmsta konditori numera hälls upp från tevekannan hemmavid. En annan är kommersiella intressen, som lett till att de gamla kaféerna, vilka ofta ligger på begärlig tomtmark, ersatts av bankkontor eller amerikanska snabbmatställen. Allt detta är inte enbart svenska företeelser. Till och med i Paris, Wien och Lissabon har man börjat känna av kafédöden.
Men Wien, kafékulturens metropol, har fortfarande kvar ett femtiotal kaffehus med intressanta historiska bakgrunder. De norditalienska städerna och Rom har i stort behållit sin traditionella kafékultur med bland annat ärevördiga Caffè Florian i Venedig och Greco i Rom.
Pariskaféerna spelar inte längre samma roll som under femtiotalet och existentialismen eller under la belle époque kring sekelskiftet. Men fortfarande existerar där Europas äldsta kafé som ett frekventerat näringsställe, och de stora boulevard- och existentialistkaféerna kan ännu besökas. Dock är det i många fall bara skalet som finns kvar av de historiska kaféerna. De befolkas numera till stor del av intresserade turister som skriver sina vykort där.
De berömda kulturpersonligheter som en gång suttit där finns bara kvar i form av minnestavlor och minnesbord, som Ibsens stambord på Grand Café i Oslo, ett historiskt etablissemang som nyligen ramponerats av en pietetslös renovering.
Fast helt dött är inte Kaféet med stort K, och som vi ser inte minst i Sverige är kaféerna på väg tillbaka. Det är svårt att läsa, skriva och meditera på en hamburgerrestaurang, en spirituell konversation är nästan omöjlig på grund av allt spring och oväsen. Det var värden som det gamla kaféet kunde tillgodose och som man börjat återupptäcka.
Kaféet handlar inte bara om kaffedrickning, vilket jag skall komma tillbaka till. Låt oss börja med själva grundvalen: råvaran kaffe, utan vilket kaféerna vore otänkbara. I dag produceras kaffe i 50 länder, och att döma av exportvärdet per år ligger kaffet på andra plats i världshandeln, efter oljan. Rovdrift och misslyckade skördar är tecken på den världsomfattande efterfrågan på denna populära dryck. Men bara för cirka 300 år sedan var kaffet ett okänt fluidum på vår kontinent.
Det odlades i tämligen liten skala på Arabiska halvön och vann terräng som dryck först i de muslimska länderna i Mellanöstern från och med 1500-talet. Enskilda resenärer smakade förundrat på den beska drycken i Konstantinopel.
Det svenska riksrådet och presidenten Klas Rålamb besökte i sin ungdom Turkiet som Karl X:s sändebud. Vid denna visit som ägde rum 1657 lät en av sultanens visirer hämta kaffe. Han försökte lära Rålamb att på rätt sätt intaga drycken, som denna beskriver sålunda för sina landsmän: ”(Kaffe) är ett slagz Ärter, föres från Aegypten, hwilke Turkarne sönderstötte och kokade i Wattn ... och i stället aff Brännewijn söppla thet in emellan Läpparne siudande hett.”
Inte bara i Sverige utan också i det övriga kristna Europa var kaffet intill dess en i stort sett obekant dryck. Men under decenniet efter Rålambs resa kommer kaffe hastigt i bruk i London, Marseille och Paris, och överallt kan man sätta det i samband med ett turkiskt inflytande. En stor roll spelade staden Venedig genom sin omfattande orienthandel. Det var här den österländska drycken fick sitt första ordentliga fotfäste i Europa, och det första europeiska kaféet öppnades här 1645. Överallt i Europa gav importen av den då sällsynta varan upphov till kaffehus efter orientaliskt mönster.
Den uppiggande men i stort sett ofarliga drycken passade in i muslimernas religion som förbjuder spritförtäring, även om det fanns fanatiska fundamentalister som ivrade mot denna dryck, som de ansåg stred mot Koranens bud. Emiren i Mecka, Khair Bey, förbjöd till och med kaffedrickandet för en tid, men en krets av lärda från olika discipliner, däribland teologin, fann 1511 att kaffet var invändningsfritt både ur hälso- och ur religionssynpunkt, så emiren fick ge med sig.
I det kristna Europa kämpade man med ett ökande spritmissbruk och kaffet kom då som en befriare. Dessa ”värdshus för nykterhet” blev en allvarlig konkurrent till ölstugorna i norr och vinstugorna i söder. Under 1700-talet var kaféerna en etablerad företeelse i Europa, även i Sveriges större städer. De blev mötespunkter för inte minst den framväxande och driftiga borgarklassen. I de stora städerna blev de stamlokaler för köpmän – i hamnstäderna för skeppsredare – men också för lärda och poeter. Här slöts affärsöverenskommelser, försäkrades fartyg, här hölls anföranden och diskuterades vad som hände och skedde, här kände man tidens puls.
Kaféernas sociala värde var otvivelaktigt, men det kommersiella var också betydande. Det berömda försäkringsbolaget Lloyds som ännu lever har faktiskt sin upprinnelse i Lloyd’s Coffeehouse i London. Kaffedrickandet blev en vana även vid hoven och i adelspalatsen. Den franske kungen Ludvig XV odlade egna kaffeträd. Han till och med serverade kaffet själv till sina gäster, däribland sina mätresser som finns avbildade med kaffekopp i hand.
Någon folkdryck var kaffet ännu inte, eftersom det var fruktansvärt dyrt, särskilt så länge som det importerades från Arabien. Situationen lättade när holländarna i slutet av 1600-talet bröt det arabiska monopolet genom att börja odla utsmugglade kaffebuskar på Java. Några decennier senare tog en fransman med sig en kaffeplanta till Sydamerika, och det var inledningen till den stora kaffeodlingen över hela Latinamerika. I slutet av 1800-talet svarade enbart Brasilien för över 90 procent av kaffeproduktionen i världen.
Tillgången på kafferåvaran kan faktiskt avläsas på kaffekopparnas storlek genom tiderna. I början hade de den orientaliska storleken, de var små och saknade öron och importerades mestadels från Östasien. Men i Meissen började man masstillverka porslinskoppar med ”europeisk” storlek, och kaffedrickarna fick öron att hålla i så att de inte brände fingrarna.
Också sättet att dricka kaffe kom att skilja sig från muslimernas. En del ansåg att kaffet inte kunde drickas som det var. Man tillsatte mjölk och rörsocker, som i sig var dyrt och ofta förvarades i låsta skrin!
Kaffeimporten är en central del av världskolonialiseringens historia med de avarter som kolonialismen förde med sig. I Sydamerika fick befolkningen inskränka sin odling av livsnödvändiga grödor som bomull, sockerrör och maniok. Kaffet var en hydra som slog sönder mångskiftande odlingsmönster. Det blev ett viktigt inslag i dessa omdiskuterade monokulturer, som ännu utgör ett stort problem socialt, ekonomiskt och ekologiskt i den tredje världen.
Den allt billigare råvaran blev understundom knapp, som under Napoleons kontinentalspärr eller under de båda världskrigen. Under andra världskriget fick vi dricka kaffesurrogat (155 varianter accepterades av myndigheterna), och kaffet var ransonerat även efter kriget. Men under mellankrigstiden producerades ”för mycket kaffe”, det vill säga världsmarknadspriset sjönk till producentnationernas nackdel. Under tjugotalet och framför allt under sysselsättningskrisen kring början av trettiotalet tog man till så drastiska åtgärder som att bränna stora mängder kaffe eller hälla bönorna i havet. Under sjuttiotalet blev det en köldknäpp som slog ut en stor del av kaffeskörden i Brasilien, och det märktes på kaffepriset.
Kaffeprisets fluktuationer samt dess orsaker är en verkligt absurd historia. Och det är inte alltid vi konsumenter har full insyn i de manipulationer, som branschens internationella aktörer bedriver med den industrialiserade världens kaffebörser och de stora kaffelagren.
Men låt oss återvända till den europeiska kaffehuskulturen. Vilka kriterier har man tillämpat för att ett etablissemang skall kunna betraktas som ett kafé av kontinentalt snitt? Kaféet skall helst ligga i ett hörn så att besökarna kan se ut åt två håll. Det skall tillhandahålla tidningar, det skall serveras kaffe som är nybryggt och inte har hunnit bli odrickbart. I det traditionella kaféet som wienarnas eller parisarnas serverar alltid kyparen ett glas vatten till kaffet vilket inte är en självklarhet på våra breddgrader. (Kaffet är ju vätskedrivande, och detta måste kompenseras.) Gamla fina kaféer håller sig också med schackspel och biljardbord.
En prototyp för den kommande kafékulturen fanns redan 1686 i den sicilianske kaffesjudaren Procopio Coltellis projekt i Paris. Han öppnade ett kaffehus med marmorbord, speglar och kristallkronor. Det blev de klassiska grundinventarierna i de europeiska kaféerna. I sitt ”Café Procope” hade den affärsbegåvade sicilianaren lyckats med att förena kaffehusatmosfären med förfiningen hos en parisisk salong. Kaféet blev en succé som sträcker sig över århundraden. Procope, som ännu existerar, blev en berömd träffpunkt för betydande franska författare och filosofer – sådana som Diderot, d’Alembert och Voltaire. Det blev också en förebild för alla senare kaféer i Europa.
Som Europas kafémetropol skulle man tro att Wien, med sin geografiska närhet till det osmanska väldet, spelade rollen som pionjär för europeisk kafékultur. Men det är inte helt sant; dagens wienkaféer härstammar främst från slutet av förra seklet, och ett av de mest omskrivna, Café Hawelka, startade så sent som 1939.
Däremot är kafédebuten vid Donaufloden legendomsusad. En polsk officer vid namn Kolschitzky skulle, när turkarna nesligen fick dra sig tillbaka från sitt stora angrepp på Wien 1683, bland krigsbytena ha hittat ett förråd kaffebönor, som hade antagits vara kamelfoder. Med detta startade han stadens första kafé, Die blaue Flasche. Historiens äkthet har ifrågasatts av källforskningen, men som italienarna säger, om det inte är sant är det i alla fall en bra historia. Det finns ett monument att beskåda i södra Wien, där Kolschitzky står ständigt beredd att servera kaffe på ursprungligt, turkiskt manér. Denna staty torde vara den enda i sitt slag i världen.
Det underliga är att räknat i antalet kaffehus var inte Wien eller Paris från början störst – utan London. Redan år 1671 fanns inte mindre än 3 000 kaffehus i staden. Vi har ju vant oss vid bilden av engelsmännen som passionerade tedrickare. Men det var ett senare stadium. Från och med 1730 stod det klart att vad de brittiska kolonierna i första hand kunde tillhandahålla inte var kaffe utan te. Därigenom upphörde den brittiska kafékulturen. Den var dessutom föremål för åtskilliga kontroverser och kritik från puritaners sida som ledde till restriktioner ifråga om öppettider, en politik vi känner igen från vår nykterhetspolitik. Kritikerna ansåg kaffet vara skadligt för hälsan, en oren dryck.
Men kritiken kunde gå i annan riktning! Ett av den europeiska historiens första kvinnouppror var en petition ett antal engelskor skrev år 1674. Där angrep de männens kaffedrickande som menligt för deras potens. De bekymrade damerna tänkte att kaffet som sådant skulle ha denna ogynnsamma effekt. Men man får också hålla i minnet att kaféerna, liksom ölstugor och andra offentliga lokaler, var en manlig domän långt fram i tiden. Kritiken kan därför ha sitt berättigande i och med att männen genom sina utdragna kafévistelser försummade sina husliga plikter, däribland i sexuellt hänseende.
I vår tid har man ju annars sett kaffet som något av en kvinnodryck. Inte minst i vårt land har ordet ”kafferep” en nedsättande biklang riktad mot det kvinnliga könet. Fast kvinnornas drickande var från början centrerat till hemmen. Det ansågs inte passande, att kvinnor gick på kafé på 1600- eller 1700-talet – de förnäma damerna stannade till utanför Procope eller Café Régence i sina vagnar och skickade budpojkar efter kaffet.
De berömda salongerna i Paris, Berlin och annorstädes som dök upp från 1700-talets slut var ju mestadels ledda av vittra och bildade damer, och kaffet var även här den sammanhållande länken. De mera infallsrika pariserdamerna klädde sig stilenligt i turkisk stil och kunde rentav hålla sig med en svart pojke som serverade drycken. I de borgerliga hemmen blev kaffet en fast beståndsdel och de kvinnliga kaffekalasen såg sin debut.
Därmed förorsakades ännu ingen kafédöd. 1800-talet blev den verkliga blomstringstiden för det publika kaféet, som tidigare var ett privilegium för enbart välbärgade adelsmän och köpmän. I Paris blev kaféerna understundom alltför publika. De tenderade att bli tillhåll för prostituerade, och männen hade synbarligen andra avsikter med sina besök än att dricka kaffe, läsa eller konversera.
Myndigheterna lyckades delvis få bukt med detta, men de parisiska kaféerna behöll sina aura av lättfärdighet genom boulevardkaféernas uppbåd av ”grisetter” eller ”demimonder”, ett kärt ämne för operetterna. Därtill kom les café-concerts, med frivola uppträdanden eller de första satiriska kabaréerna, som Toulouse-Lautrecs bilder uppehåller sig vid.
Makthavarna har i alla europeiska länder ibland sett snett på kaféerna som sociala oroshärdar och det med viss rätt. Ett klart exempel på ett kafé som tjänat som grogrund för omstörtande rörelser var Café de Foy där Camille Desmoulins, uppkliven på en stol och med revolver i näven, manade massan till uppror mot det bestående den 12 juli 1789. Två dagar senare inleddes franska revolutionen när Bastiljen stormades.
Det finns fler exempel som visar på hur ”revolutionärt” kaffet kunde verka. När de amerikanska inbyggarna kastade teet i sjön i Boston ses det som en prolog till det amerikanska frihetskriget. Snart betraktades det som en opatriotisk handling att dricka engelsmännens teblask, nej, i stället var det nu kaffe som gällde. Kaffet blev ”frihetens dryck”, och därmed inleddes Förenta staternas era som världens största nation vad gäller konsumtion av kaffe.
Kaféer har ofta varit platsen där liberaler, nationalister, anarkister och socialister suttit och utformat sina samhällsomstörtande idéer. Förmodligen var de lyckligt omedvetna om hur deras lilla bidrag till det europeiska kaffedrickandet inverkade på agrarförhållanden i den tredje världen, där det oavlönade slaveriet spelade en stor roll på kaffeplantagerna.
I ”Röda rummet” på konditoriet Stehely i Berlin träffades det preussiska kungadömets uppnosiga liberaler, och även Karl Marx hade sitt stambord där. På Caffè Florian i Venedig förberedde frihetskämparna Tommaseo och Manin sin risorgimento, befrielsen och enandet av Italien.
På Café Central i Wien satt Trotskij och Stalin och smidde sina planer för att störta tsardespotin hemma i Ryssland. Kaféet lever ännu kvar och är det mest monumentala i sitt slag i Wien. Det ser allt annat än revolutionärt ut med sina dystra, höga gotiska valv. När nyheterna om den ryska revolutionen nådde kaféet, skojade der Oberkellner över att den ryska revolutionen ”måhända anstiftats av herr Bronstein i schackrummet”. (Så hette Trotskij i verkligheten.)
Kaféet har alltid varit en självklar samlingsplats för de större europeiska städernas intellektuella, däribland verkligt begåvade och/eller kända kulturandar, självkorade genier, dagdrivare och cyniker. Dessa kategorier tilltog när de borgerliga affärsmännen inte längre hade tid att hänga på kaféer.
Men många litterära verk och filosofiska traktat har växt upp ur kafémyllan, dels genom verkligt stimulerande samspråk mellan intelligenta kafébesökare, dels genom eget arbete – på kaféet. Det finns en kategori människor som skriver allra bäst på en publik lokal som ett kafé. Där kan man vara både anonym och social allteftersom det passar sig. Mestadels rör det sig om fattiga unga män eller kvinnor, som bor i något litet kyffe och betraktar kaféet som en förlängning av sin bostad.
Kaféskrivandet kan också vara en livsstil: Voltaire skrev mycket på Procope, när han drack sitt chokladblandade kaffe. Hemingway plitade på sina berömda romaner på en rad olika kaféer i Europa, och ofta tog han upp vad som hände där. De oförtrutna kafébesökarna Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir förlade en mycket stor del av sin vardag, ja även arbetsdag, till Les Deux Magots eller Café de Flore på vänstra stranden – tills Simone de Beauvoir började besväras av, som hon kallade det, ”de amerikanska skatorna”.
För många, framför allt i vårt glesbefolkade internetland med dess isolerade människor, måste den livsstilen te sig mer än exotisk. I Wien är den ännu utpräglad, folk sitter timtals på Prückel, Landtmann eller Sperl, skriver, pratar eller läser i det rika utbud av tidningar som finns där – österrikiska, tyska, schweiziska och amerikanska. På Café Central fanns under kejsartiden inte mindre än 115 tidningar att tillgå. Kaffet blir då bara en ingrediens i en särpräglad tillvaro, kaféet är betydligt mera än sitt kaffe. Ingen kypare i Wien pockar på att gästen skall beställa mera, man får sitta så länge man vill, däremot kan det ta tid att betala. Och alla tycks gå på kafé i Wien, oberoende av ålder, bildningsnivå eller sysselsättning.
Medan Wiens kaféer bevarats, som mycket annat i det konservativa Österrike, hör de intellektuella berlinkaféerna mera till mellankrigstiden. Före första världskriget var Café des Westens, som låg där efterkrigstidens Kanzler-Eck breder ut sig, stället där man kunde träffa den kulturella eliten, rik som fattig. Kyparna gav kredit i långa banor. När kaféet fick en ny regim, var de fattiga inte längre önskvärda.
En avgörande händelse lär ha varit när författarinnan Else Laske-Schüler ombads lämna lokalen då hon inte ville beställa något. Detta ledde till ett lämmeltåg av besökare till ett annat kafé tio minuter därifrån, Romanisches Café. Under ”det gyllene tjugotalet” var det den givna träffpunkten för Berlins intelligentia. Kaffet var känt som dåligt, den mat som serverades inte mycket bättre, lokalerna smutsiga. Men kaféet var ”beboeligt”, kyparna gav kredit, och understundom hände det att rika mecenater eller förläggare betalade sina skyddslingars skulder i efterskott.
Efter nazisternas makttillträde tynade kaféet, SA-män kom och drack kaffe eller arresterade någon. En stor del av de idoga besökarna var judar, och det betydde att många besökare på Romanisches Café ändade sitt liv i förintelselägren.
Bombardemangen i andra världskrigets slutskede var ödesdigra för de berömda berlinkaféerna; de utraderades helt enkelt, däribland det nobla kaféet Josty vid Potsdamer Platz. Under grävarbetet för det nya kommersiella centrum som nu uppstår hittade man porslin med märket CJ i lervällingen.
De som hade tur och undkom det nazistiska raseriet flydde till Schweiz eller Frankrike och befolkade de stora kaféerna där. I Zürich blev det centralt belägna Café Odeon en sådan träffpunkt för fria andar som Thomas Mann, Erich Maria de Remarque, Erich Kästner, Kurt Tucholsky och Bertolt Brecht.
En liknande transitfunktion hade köpenhamnskaféerna i slutet av 1880-talet och kring sekelskiftet. De fångade upp norska och svenska litteratörer och konstnärer på deras väg ut i den stora vida världen, ”for nogles Vedkommende maaske laengere, end godt var” (Aage Welblund). En central roll spelade Café Bernina som låg på Ströget. De mest berömda ”mellanlandarna” hette August Strindberg och Knut Hamsun. Om dessa litterära giganters uppträdande i icke fullt nyktert skick finns åtskilligt att berätta.
Strindberg avfyrade en gång på Bernina ett antal skott med en revolver enbart för att studera omvärldens reaktioner. Därpå vandrade han med sina beundrare vidare till Kongens Nytorv för att bestiga ”Hästen”. Han fastnade dock i det omgivande gallret, vilket väckte polismaktens uppmärksamhet, men hans namn räddade honom från arrest.
Hamsun som hade en björns fysik söp alltid sina medbröder under bordet och var så acklimatiserad till kafémiljön att han understundom övernattade i Café Berninas mjukaste soffa.
Har det funnits någon kafékultur i Sverige? Svaret är ja, men vägen dit har varit lång och knagglig. En sky av kaffeförbud kantar åren 1756–1822. I andra länder har myndigheterna också varit klåfingriga, men mest genom att införa hårda skatter eller restriktioner vad gäller rostning eller innehav. Karl II av England ville förbjuda kaffedrickandet men starka protester ledde till att förbudet inte blev långvarigt. Den äktsvenska förbudsmanin berodde mest på fiskala skäl såsom omsorgen om handelsbalansen, som stördes av vad myndigheter såg som en klart umbärlig dryck.
Vi svenskar är inga kaffegourmeter utan kaffegourmander; vi är inte likgiltiga för kvaliteten men dricker i stor mängd, vilket syns på den höga importstatistiken. Dessutom talar vi traditionellt mera om konditorier än kaféer – kaffet är halva nöjet, bakverket eller ”doppet” minst lika viktigt. Stor succé rönte schweizerierna som kom kring 1800, de var inledningen till vårt sekels moderna kondiskultur. Ordet schweizeri härrör ytterst från några sockerbagare från kantonen Graubünden, som spred sig över Europa. De lärde folk inte bara att dricka en slät kopp kaffe utan även att äta goda bakverk därtill.
Mellankrigstiden var Sveriges stora kondisepok som sträckte sig en bit in på femtiotalet. I garnisonsstäderna kunde kaféägarna räkna med en stadig kundkrets, vilket serietidningen ”91:an Karlsson” vittnar om. Regementsdöden innebär väl spiken i kistan för de sista kaféerna på berörda orter.
Men visst fanns det ett inslag av kontinental kafékultur i Sverige, bland annat i Klarakvarteren. Där blev Café Cosmopolite en samlingspunkt för mellankrigstidens stora svenska författarnamn som Eyvind Johnson, Harry Martinson och Ivar Lo-Johansson, för att inte förglömma kaféhabituén Nils Ferlin förstås.
Cosmopolite hade karaktären av ett wienerkafé med tidningar, tålmodiga kypare etc, men försvann i samband med rivningsvågen från femtiotalet liksom nästan hela Klaramiljön i övrigt.
De gamla stockholmskaféernas tid är i stort sett förbi. Men det finns lysande undantag, däribland Sundbergs vid Järntorget i Gamla stan, som ju inte berördes av rivningskatastrofen. Det är i dag Stockholms äldsta kafé. Och nya kaféer växer upp som svampar ur jorden.
Annars har man sedan sjuttiotalet läst om aktioner till förmån för nedläggningshotade traditionskaféer, alltifrån Webers vid Gustav Adolfs torg i Malmö till Bräutigams (öppnat 1870) i Göteborg.
”Världen är ett provisorium”, fastslår den italienske författaren Claudio Magris, och så är det även med kaffehusen. Nya generationer väljer nya umgängesformer och nya umgängen, publiken skiftar kaféer. De som befolkat ett visst kafé dör ju också förr eller senare.
Kaféer i ny stil uppstår – i jugend, i art déco, i nostalgistil eller vad du vill. Man kommer att fortsätta att gå på kafé, men inte på samma kaféer. Så har det alltid varit.
Folke Schimanski ingår i Populär Historias redaktion. På hemmaplan gästar han gärna Signe Bergqvists Café i Helsingborg.
