Tannenberg 1410
Senmedeltidens kanske allra viktigaste och största slag stod och vägde. Ett slag som skulle komma att ändra på styrkeförhållandena i Centraleuropa i århundraden framöver, och kraftigt försvaga den tidigare så rika och expansiva Tyska orden. Slaget skulle också få en enorm symbolisk betydelse när nationalismen växte fram i den här delen av Europa.
Fiendskapen mellan ordensstaten och det Polsk-litauiska kungariket hade varit grundmurad i decennier, och efter flera år av territoriella dispyter var en konfrontation till slut oundviklig. Polen och Litauen hade länge varit på defensiven, men unionen mellan de två länderna 1383 hade stärkt deras självförtroende allt mer.
Den polske kungen Vladislav Jagiello hade satsat allt på ett kort. Högljutt hade han deklarerat att målet för hans kampanj mot Tyska orden sommaren 1410 var dess huvudfäste Marienburg. Kungen hade bäddat för konfrontation.
Klockan nio på morgonen den 15 juli stod de båda arméerna öga mot öga, uppställda i slagordning. Marken var våt efter nattens tunga regn och tusentals hästar stampade otåligt i fukten. Ordensarmén hade anlänt till platsen tidigt och stormästarens, Ulrich von Jungingen, taktik var klar. Han ställde upp sin armé längs vägen mellan byarna Ludwigsdorf (Lodwigowo) och Tannenberg (Stebark) där han befäste sin position. Landskapet var helt öppet och sluttningen ner mot sjön och skogen där den polsk-litauiska armén samlats gjorde förutsättningarna idealiska för hans tungt bepansrade riddare. Han hoppades få fienden att attackera först mot hans förberedda position, med bågskyttar, hinder för kavalleri och kanoner, för att sedan kasta in en hård motattack med sina tunga ryttare.
Den polsk-litauiska armén var fortfarande i oordning när ordensarmén ställt upp – under en lång stund saknade den dessutom sin högste befälhavare, eftersom kung Jagiello envisats med att gå i mässan. Hade stormästaren agerat tidigare kunde utgången blivit en annan.
Även Jagiello tvekade när hans trupper väl stod uppställda. Tre timmar passerade och ingen ville göra det öppnande draget. Till slut skickade stormästaren två budbärare med varsitt draget svärd i händerna. De begärde att få träffa kungen och presenterade svärden som en gåva för att stärka kungens mod.
Enligt ridderlighetens oskrivna lagar kunde kungen inte ignorera utmaningen utan att stämplas som feg och ärelös. Jagiello spände fast hjälmen och gav signal till anfall.
Till ljudet av trumpeter och pukor och med tusentals röster som stämde upp i ”Bogurodzica” (”Guds moder”), en av de äldsta polska psalmerna, började den polsk-litauiska armén närma sig fienden.
Den polska delen avancerade i god ordning medan det litauiska och tatariska kavalleriet satte av i full fart under vilda skrin rakt mot fiendens vänstra flank. De red snabbt över ordens infanteri men hejdades av dess tunga riddare.
Nu red orden ut för att möta fienden. Snart sprängde de båda arméerna i full fart mot varandra. Braket då 40 000 bepansrade riddare möttes blev öronbedövande. Lansar splittrades. Sköldar klövs. Rustningar rändes igenom och bepansrade män föll tungt i marken. Härskrin och rop från döende män blandades med ljudet av gnäggande hästar och metall som mötte metall. Solen hade torkat upp marken och dammolnen låg nu tunga över slagfältet.
Den litauiska delen av armén mötte hårt motstånd och började ge vika. Snart var den på vild flykt och förföljdes furiöst av ordens riddare. Länge såg striden ut att vinnas av ordensriddarna, vars tunga rytteri skingrade de lättare rustade litauerna och tatarerna.
Den polske kungen befann sig vid ett ögonblick farligt nära fronten. En av von Jungingens riddare fick syn på honom och satte av i sporrsträck. I sista stund gjordes dock riddaren ner av kungens sekreterare, som med sin avbrutna lans lyckades knuffa honom ur sadeln. Mannen slets i bitar av anstormande infanterister. Nu hann litauiska kavallerister omorganisera sig, återvända och attackera ordens trupper i ryggen.
Massakern blev fullständig. Stormästaren och hans närmaste män dödades och vad som fanns kvar av kavalleriet flydde i panik mot Marienburg. De förföljdes i en vild jakt, och ytterligare män gjordes ner eller togs till fånga innan mörkret avbröt jakten. En del av infanteriet hade förskansat sig i ordens läger vid den lilla byn Grunwald och där stod de sista organiserade striderna. (I den polska historien blev det därför byn Grunwald som fick namnge slaget.) Tyska orden var tillintetgjord.
Hur många som dog är inte riktigt klart, men någonstans mellan en tredjedel och hälften av ordens krigare, bland dem de flesta av dess högsta män. De återstående togs till fånga.
Efter slaget höll kungen krigsråd, under vilket man beslutade att slå läger i tre dagar för att vila, samla in krigsbytet och begrava de döda. Marienburg låg bara tolv mil bort, men på vägen fanns flera mindre borgar. Trots att man mötte mycket litet motstånd gick marschen långsamt. Först den 25 juli stod man utanför Tyska ordens huvudfäste, den massiva borgen Marienburg.
Dagen före slaget hade von Jungingen lösgjort tretusen man från sin armé för att ta sig till Marienburg och förstärka försvaret. När dessa trupper anlände hade nyheten om massakern hunnit före dem. Stämningen närmade sig panik bland soldater och civilbefolkning.Heinrich von Plauen, blivande stormästare och ledare för förstärkningarna, visade sig vara en handlingskraftig man. Han organiserade försvaret, samlade alla män som kunde slåss och all proviant han kunde finna innanför Marienburgs starka murar, innan han satte eld på staden som omgav borgen.
Marienburg var ett av Europas starkaste fort och hade enorma förråd av mat och en outtömlig vattenkälla. Försvararna skulle kunna hålla ut i många månader. När den polsk-litauiska armén anlände blev det snart tydligt att försvaret var så starkt att en stormning skulle bli utsiktslös. Belägringen som följde pågick i två månader innan kung Jagiello blev tvungen att återvända med outrättat ärende.
I februari året efter skrevs ett fredsavtal. Två mindre territorier som orden tidigare lagt under sig, och som var den direkta orsaken till kriget, återlämnades, och Polen-Litauen tilldömdes ett stort krigsskadestånd.
Avtalet blev en stor besvikelse för kungen som hade hoppats att göra ordens territorier till sina egna. På sikt skulle ändå slaget vid Tannenberg få långtgående konsekvenser.
Den sammantagna ekonomiska bördan för krigsskadestånd, enorma lösesummor för krigsfångar och allt större utgifter till legosoldater, när de egna trupperna nu decimerats, gjorde den tidigare rika ordens ekonomi allt mer ansträngd. Vågskålen hade tippat över.
År 1466, efter femtio år av gradvis nedgång och territoriella förluster förlorade Tyska orden till sist sin oberoende position och dess medlemmar blev vasaller under den polska kronan.
Slaget vid Tannenberg/Grunwald skulle komma att bli en milstolpe i både den tyska och den polska historien, och få en enorm symbolisk betydelse, oftast i nationalismens tjänst.
År 1910, när Polen var uppstyckat av sina mäktiga grannar, firade polackerna 500-årsjubileet av drabbningen. I Krakow, det gamla Polens huvudstad, avtäcktes ett stort monument över slaget vid Grunwald. Händelsen fick stor uppmärksamhet, och ledde till utbredda nationalistiska protester mot germaniseringen av Polen.
När första världskriget bröt ut fyra år senare hamnade slaget återigen i strålkastarljuset. I krigets inledande skede attackerade Ryssland och det andra slaget vid Tannenberg tog sin början.
Att även denna batalj fick sitt namn efter samma lilla by var ingen slump. Det var den tyske befälhavaren Paul von Hindenburg som såg till att slaget uppkallades efter Tannenberg, trots att inga egentliga strider ägt rum i närheten av byn.
Det var en enorm triumf för tyskarna, något som von Hindenburg utnyttjade till fullo. Genom den historiska ”revanschen” blev han en ikon i Tyskland. På platsen för det första slaget vid Tannenberg restes ett kolossalt monument, i formen av en borg i Tyska ordens stil, för att fira triumfen.
När Hindenburg dog 1934 var den nationalistiska kampen än mer aktuell. Året innan hade han som mångårig president i Tyskland efter påtryckningar utsett Adolf Hitler till förbundskansler. Även Hindenburgs begravning gick i propagandans tecken.
Tvärtemot hans egna önskningar blev han begravd vid monumentet, som stod som en symbol över hans och Tysklands triumf.
Numera finns varken det polska monumentet i Krakow eller det tyska vid Tannenberg kvar. När Nazityskland intog Krakow 1939 var en av de första sakerna man tog itu med den massiva bronsskulpturen av kung Jagiello.
Skulpturen smältes ned och platsen jämnades ut så att inte ett spår fanns kvar. Det tyska monumentet vid Tannenberg sprängdes, och Hindenburgs kvarlevor flyttades av nazisterna, när Röda armén ryckte in i Preussen i slutet av andra världskriget.
Claes Carlsson är frilansjournalist.
Järnkorset
Järnkorset var en militär utmärkelse i Preussen och senare i Tyskland. Den etablerades av den preussiske kungen Fredrik Vilhelm III 1813 och utdelades sista gången 1945. Inspirationen togs från Tyska ordens kors.
Utmärkelsen visar hur stark orden var i medvetandet hos militäraristokratin i Preussen, som såg sina rötter i den medeltida korsfararstaten. Dessa tankar ärvdes vidare till senare tyska militarister, däribland nazisterna. Utmärkelsen fanns i fyra grader: 1:a, 2:a , storkorset och stjärnstorkorset, som endast utdelades två gånger. En av mottagarna var generalen Paul von Hindenburg, som fick utmärkelsen för sina insatser i första världskriget. Polska partisaner inrättade 1943 sitt eget järnkors med de två svärden från Grunwald på en vapensköld i mitten. Utmärkelsen bekräftades senare av den kommande kommunistregimen och delades ut för heroism under andra världskriget.
