Fynd från slaget vid Lund 1676.

Arkeologen Kennet Stark med fynd från det danska lägret i Skälshög, norr om Lund.

© Jacob Wiberg

De 8357 döda i slaget vid Lund

Arkeologen Kennet Stark har under många år ägnat sig åt slaget vid Lund. Inte minst har han studerat de extremt höga förlustsiffror som knyts till den berömda bataljen mellan Sverige och Danmark den 4 december 1676. Här skriver han om problematiken.

1 november 2019 av Kennet Stark

Slaget vid Lund anses ha varit en särdeles blodig historia. Varken förr eller senare ska så många soldater ha stupat under ett enskilt slag på svensk mark. Eller någon gång i världshistorien om man ser till andelen döda som ligger på uppemot 50 procent av soldaterna.

Detta är förstås en orimlighet om man ser till slagets förutsättningar, som arméernas modesta storlek, ålderdomliga beväpning och den begränsade tidsrymd under vilken slaget utkämpades. Vid fältslag vid denna tid överstiger sällan dödstalen 10 procent, till exempel tredagarsslaget vid Warszawa sommaren 1656 då drygt 5 procent av soldaterna miste livet, eller slaget vid Landskrona 1677 då 8 procent av soldaterna stupade.

Högre dödlighet än vid Gettysburg 

I modern historieskrivning har man konstaterat att det ska ha dött fler vid Lund 1676 än vid andra erkänt blodiga slag som till exempel slaget vid Gettysburg 1863 under amerikanska inbördeskriget, då 160.000 soldater stred i tre dagar med den största sammandragningen någonsin av artilleripjäser på amerikansk mark. Där stupade 7863 man. 

Dödligheten vid Lund överträffade även de allierades förluster vid landstigningen i Normandie i juni 1944, då 4.414 soldater miste livet när 156.000 man under artilleribeskjutning gick iland på minerade stränder rakt emot kulsprutenästen med envist smattrande MG 42:or.

Ingen förefaller ha reflekterat över sannolikheten i de uppgivna dödstalen, utan man har snarare sett det som ett intyg på hur blodigt och dödligt slaget vid Lund var.

Bara 80 döda vid Genevadsbro

Att slaget vid Lund redan i sin samtid ansågs vara osedvanligt blodigt råder det ingen tvekan om. Den skånske prästen Sten Jakobsen skriver i sin krönika att de svenska soldaterna ansåg att slaget vid Lund var ett mord och inte ett fältslag, men det var förstås utifrån vad man då hade att jämföra med. 

Kanske var en del av soldaterna med redan vid Genevadsbro i slutet av sommaren 1657, då danska och svenska styrkor, med ungefär samma styrkeförhållanden som vid Lund, stred i 6 timmar vilket resulterade i blott 80 döda.

Slaget vid Lund 1676.

© Nationalmuseum

Åttatusen uppges begravda på slagfältet

Vanligtvis ingår när man räknar förluster efter ett slag förutom stupade även sårade och saknade. Men i fallet med Lund är det stupade döda soldater som ska uppgått till uppemot 9.000. I motsats till vad som ofta framhålls så finns det dock inga källor från 1600-talet som anger att det skulle ha stupat soldater i sådan mängd.

Vad det står i de gamla redogörelsena är att man begravt över 8.000 döda på slagfältet och på markerna däromkring samt en mångfald andra som dog i Lund och begravdes i staden. Det är den svenske hovpredikanten Haquin Spegel som var på plats under skånska kriget som skrev detta i sin dagbok den 30 januari 1677 och att dessa uppgifter kom från de bönder som på uppdrag av landshövdingen Augustin Leijonsköld ombesörjt detta:

”På valplatsen för Lund och på marken däromkring var begravda över 8.000 döda, vilket bönderna som därmed hade att beställa, hade betygat för Landshövdingen Leijonsköld, förutom mångfallt andra, som var omkomna i Lund och begravda i samma stad.”

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Tyvärr finns det inte något annat skriftligt belägg för denna räkning av de döda, varken i landshövdingens arkiv eller i hans brevväxling, men uppgiften från de skånska bönderna fick en stor påverkan på historieskrivningen av slaget.

Erik Dahlbergh citerar Spegel

Den i det närmaste vedertagna förlustsiffran på 8.357 stupade härrör från Erik Dahlberghs redogörelse från 1690, som han författade tillsammans med Karl XI, där han nästan ordagrant citerar Spegel dagbok:

På Wahlstaden vid Lund och där omkring begravna wordne som är blivna 8.357 människor.”

Dahlbergh anger brev och “aviserna uthur Stockholm aff den 11 april 1677” som källor för denna uppgift. Men ordalydelsen visar att uppgiftslämnaren är just Spegel, med vilken Dahlberg mycket väl kan ha brevväxlat med då de båda tillhörde kretsen kring Karl XI. Inte heller Dahlbergh skriver sålunda om stupade, utan om begravda döda.

Den tidning som Dahlberg hänvisar till anges ofta i historieskrivningen vara Den Svenske Mercurius, som vid denna tid var den enda tidningen i Stockholm, och som gav ut ett nummer just den 11 april 1677. Men förbluffande nog förekommer i detta nummer inte någon uppgift om stupade i slaget vid Lund. Inte i något nummer av tidningen, som gavs ut december 1676 till december 1677 finns någon notis om detta.

Kennet Stark vid slagfältet.

© Jacob Wiberg

Den svenske riksdagsmannen och militärhistorikern Gustav Björlin, som redan 1885 i sitt verk Kriget mot Danmark 1675–1679 ifrågasatte det stora antalet stupade vid Lund, skriver i en fotnot att då han besökte arkivet fanns en tidning, dock ej namngiven, med dessa uppgifter bilagd till Dahlberghs relationshandlingar på Riksarkivet. Någon bilagd tidning finns dock inte bland handlingarna idag. 

Att Den svenske Mercurius av den 11 april ofta anges som den ”avis” som Dahlbergh hänvisar till är bara en av de många traderade felaktigheter som förekommer i historieskrivningen kring slaget.

Även Ascheberg uppger höga dödstal

Den tredje uppgiftslämnaren från 1600-talet som anger en liknande hög siffra för antalet döda är fältmarskalk Rutger von Ascheberg, som i sin levnadsjournal daterad februari/mars 1677 skriver:

Alle die toten, welche in die 8.993 stuck wahren, aauf der walstatt begraben.” (Alla de döda som var 8.993 stycken begravdes på valplatsen.) Aschebergs formulering förefaller vara av samma ursprung som Dahlberghs och Spegels. Dateringen av journalen sammanfaller dessutom ganska väl med Spegels dagboksanteckning. Det något högre antalet döda som Ascheberg uppger stämmer bra in med antalet 8.892, som Dahlbergh anger i utkastet till sin redogörelse innan han ändrar siffran till 8.357 i den slutgiltiga versionen. Det är dessa högsta siffror som gett upphov till att man idag ofta uppger antalet 9.000 dödade i slaget.

Lägre tal direkt efter slaget

Det finns dock flera andra skriftliga källor från veckorna efter slaget som omtalar dödstalen, vilka ger annan bild. Efter slaget håller hovpredikant Spegel ett tal till trupperna på slagfältet och i hans bevarade text från tillfället kan man läsa ”Skåden de många tusende, som på fälten runt omkring eder ligga kalla och stelnade i den eviga sömnen.” Detta visar att de stupade kunde räknades till flera tusen. Den 9 december skriver Erik Dahlbergh ett brev från godset Svenstorp strax norr om danskarnas härläger vid Skälshög där han anger förlusterna ”vid pass 2.000 döda på bägge sidor”.

Från Markaryd finns från den 13 december 1676 ett brev adresserat till hovrådet Erik Lindschöld innehållande uppgifter från Haquin Spegel, där anges antalet döda på platsen – såväl svenskar som danskar – till 4.000. Den 14 december skrivs ett annat brev i Markaryd med liknande innehåll: ”På platsen är så av våra som fienden över 4.000 döda.”

Över tusen döda och sårade svenskar

Samma dag författar livregementets chef Nils Bielke ett brev på franska från godset Svenstorp där han uppger förlusten av döda och sårade på svenska sidan till ”1.000 tout au plus”, alltså fler än ettusen döda och sårade. I en skildring från Malmö den 23 december uppskattas den svenska förlusten till 2.000 man underofficerare och soldater, men det anges inte hur många av dessa som dog respektive sårades.

Det förefaller som om det fanns en ganska entydig uppfattning strax efter slaget om hur stora förlusterna var, trots att inga officiella listor upprättades, vilket förefaller vara 3–4.000 man. Det betyder drygt 1.000 svenskar och uppemot det dubbla antalet danskar, så cirka 3.500 döda totalt. Detta antal stämmer även ganska bra om man ser till enskilda truppenheter, där det föreligger faktiska förlustsiffror för slaget.

Officersförluster ger indikation

Detta gjorde Gustav Björlin en sammanställning av 1885, när han resonerar om förlustsiffrorna. Han visar att i såväl Livgardet som Livregementet och i Karelska dragonregementet stupade cirka 15 procent av soldaterna. Liknande siffror återfinns även bland officerarna, som vid denna tid vanligtvis stupade proportionerligt med de gemena soldaterna. Vid Lund är andelen döda officerare dock alltför låg, om det totala antalet stupade skulle vara över 8.000.

Procentantalet var kanske högre i vissa förband och lägre i andra, men om 15 procent är en generell siffra, så skulle de stupade svenska soldaterna uppgå till drygt 1.000.

Uppgiften om de 8.357 döda tarvar sin förklaring. Varför rusade dödstalen i höjden när historien om slaget vid Lund skrevs? Gustav Björlin menar i sin analys 1885 att orsaken var de skånska böndernas räkneskicklighet. Enligt honom angav de en alltför hög siffra för antalet begravda till landshövdingen efter förrättat värv. Om detta berodde på att de räknade fel, eller medvetet uppgett ett högre antal av förmodade ekonomiska skäl framgår inte.

Hög dödlighet i sjukdomar

Det finns dock en annan förklaring.

Nuförtiden förklarar man stormaktstidens förluster i krig snarare med sjukdomar och umbäranden under själva fälttågen än med slagen i sig. Uppemot 80–90 procent av förlusterna av svenska soldater under perioden 1620–1720 härrör inte från slagfälten utan kan tillskrivas andra orsaker. Det var svält, dysenteri och andra umbäranden som rev de största hålen i leden, inte muskötkulor eller huggvärjor. Skånska kriget var förstås inget undantag.

De svenska soldaternas lidande och död i såväl ”Lortalägret” i Bårslöv liksom i lägret vid Lilla Harrie är omvittnat. Sten Jakobsen skriver om bristen på mat och att en ”mycket stor sjukdom” drabbade det svenska lägret, vilket bör betyda att en epidemi brutit ut – han anger att 3.000 personer dog i dessa läger. Jakobsen beskriver även hur de döda travades som vedhögar på kyrkogårdarna och hur snödrivorna längs dikena fylldes av döda kroppar, och att många blev liggande på marken över vilka man både red och körde så det var ”yncheligt” att se.

Även i det danska lägret drabbades man av sjukdomar och sannolikt var dödligheten stor även där. Det stora bortfallet av soldater ska enligt Jacobsen vara orsaken till att den danska armén förstärktes av holländska matroser. Johan Adolf Clodt skriver att när han kom till det danska lägret efter slaget var det uppfyllt med lik och halvdöda människor.

De som dött av sjukdom begravdes samtidigt

När slaget inleddes var de båda fältlägren fulla av döda och döende människor. På kyrkogårdarna i närheten av lägren fanns drivor av ännu obegravda lik – inte enbart efter soldater, utan även efter de kategorier av människor som aldrig brukar nämnas, såsom hästdrängar, kuskar och hantlangare som måste ha arbetat i lägren. 

Sannolikt kom dessa döda, som måste ha räknats i tusental, inte att begravas förrän landshövdingen Leijonsköld beordrade allmogen att ombesörja detta i slutet av januari 1677. Och kanske åsyftas just detta i angivelsen att begravningarna inte skett enbart på slagfältet utan även i markerna däromkring.

Veckorna efter slaget hade säkert ytterligare människor dukat under av skador som man ådragit sig under striderna och av sjukdomar som fortsatte att grassera – ett slag är ingalunda en kur mot epidemier. När så allmogen till Leijonsköld levererade sin siffra på 8.000 begravda, så ingick förstås alla de i sjukdom avlidna, tillsammans med de drygt 3.000 som dog i själva slaget. Detta innebär att uppemot hälften av de påstått 8.357 stupade låg döda redan innan det första skottet avlossades den 4 december.

Kanske är du intresserad av...

Läs också