Spanska tronföljdskriget

Kungen av Spanien, Karl II, som tillträdde tronen år 1665, kan tyckas som en personifikation av sitt imperium. Sjuklig till kroppen, mentalt labil och oförmögen att producera en arvinge var Karl helt fel person att härska över ett sönderfallande världsvälde. Den som betraktar hans porträtt, med dess extrema varianter av för habsburgarna karaktäristiska anletsdrag, kan kanske dra slutsatser om vilka genetiska följder århundraden av äktenskapsallianser inom slutna kretsar kan frambringa. Grannarna insåg naturligtvis hur det stod till. I synnerhet Karls närmaste släktingar, familjen Habsburg i Österrike och familjen Bourbon i Frankrike, inväntade spänt den unge kungens död i förhoppning om att få ärva det alldeles för stora imperiet. Båda kastade lystna blickar på Spanien.

Problemet var att övriga Europa aldrig skulle acceptera ett jätte-Frankrike eller ett jätte-Österrike. Frankrike var redan alldeles för mäktigt för övriga Europas bästa. Öster­rike hade varit det på 1500-talet, när huset Habsburg hade dominerat hela världsdelen. Alltså måste det spanska impeiet delas upp i lagom portioner. Diplomater från England och Nederländerna – som hade gemensamt statsöverhuvud, Vilhelm III – och Frankrike började på eget bevåg planera imperiestyckningen. Enligt ett avtal från oktober 1698 skulle en ung bayersk prins, Josef Ferdinand, ärva den spanska monarkins pyreneiska besittningar, Spanska Nederländerna (nuvarande Belgien) och kolonierna på andra sidan haven. Bayraren var en godtagbar kompromisskandidat eftersom han inte befanns vara ett hot mot någon. Österrike och Frankrike skulle dela upp de spanska besittningarna i Italien mellan sig.

Men av den planen blev intet. Josef Ferdinand avled i smittkoppor redan 1699. Nya delningsplaner smiddes. Till ny spansk kung föreslog engelsmän och fransmän den österrikiske ärkehertigen Karl, vilket man hoppades skulle göra habsburgarna i Wien tillfredsställda. Frankrike skulle få alla spanska besittningar i Italien. Ärkehertigens far, kejsar Leopold I, var dock emot planen och krävde att sonen skulle få ärva hela det spanska imperiet – även Italien. Vid det spanska hovet var förstämningen stor över alla dessa utländska intriger. Spanjorerna, både den svage Karl II och hans hovmän, avskydde tanken på att deras stora imperium skulle delas upp i enlighet med vad herrarna i London och Paris bestämde. Hovet var dessutom splittrat i pro-österrikiska och pro-franska fraktioner. Alltså gjorde Karl något radikalt. På hösten år 1700 bröt han mot århundraden av habsburgsk familjepolitik och testamenterade hela det spanska väldet till det franska kungahuset Bourbon, väl medveten om att den franske kungen Ludvig XIV i så fall skulle lämpa alla delningsplaner överbord i glädjen över det stora arvet. Karl försökte säkert vara rationell; han bedömde Ludvigs Frankrike som den enda europeiska makt som var tillräckligt stark för att kunna hålla ihop imperiet.

Till en början såg det ut som om Karl II räknat rätt. Kort tid efter det att den spanske kungen avlidit, i november samma år, lät Ludvig utropa sin sonson Filip, hertig av Anjou, till spansk kung med namnet Filip V. Franska trupper tågade raskt in i Spanska Nederländerna. Ludvig XIV konstaterade med största möjliga belåtenhet att Pyrenéerna, bergskedjan som markerade gränsen mellan Frankrike och Spanien, inte längre existerade. Först visste inte omvärlden hur den skulle reagera. Det var absolut inte självklart att England och Nederländerna skulle förklara krig mot Frankrike. Vilhelm III var en försiktig härskare, som dessutom måste få med sig parlamentet och de inflytelserika undersåtarna på krigsplanerna. När Ludvig XIV agerade alltmer aggressivt och öppet stödde de engelska tronpretendenterna av huset Stuart, som levde i fransk exil, ökade dock engelsmännens stridsvilja markant. England och Nederländerna ingick 1701 en allians med kejsar Leopold i Österrike. Senare anslöt sig även flera tyska stater, däribland Preussen och Hannover. Endast Bayern och några mindre tyska och italienska stater slöt upp på Frankrikes sida. I själva Spanien vägrade Aragonien, Valencia och Katalonien att acceptera en fransk kung – istället inbjöd de ärkehertig Karl av Österrike att härska. Kriget kunde börja.

Under det decennium som följde drabbades Västeuropa av en blodig mardröm. Omkring 400 000 människor fick sätta livet till. Särskilt i Spanien och Nederländerna, men även i Tyskland och Italien, drog stora, förhärjande arméer fram på vägarna. Mängder av drabbningar och plundringar ägde rum, länge utan att någon av parterna framstod som självklar segrare.

Till en början hade Frankrike en klar fördel av det enkla skälet att landets folkmängd var störst och att den franske kungen förmådde sätta upp starkast arméer. De många fienderna var inte alltid överens om hur kriget skulle föras och vilka mål som skulle prioriteras. Å andra sidan befann sig två av dåtidens skickligaste generaler – John Churchill, hertig av Marlborough, och furst Eugen av Savojen – på den anti-frans­ka sidan. Marlborough var engelsmännens främste general, Eugen österrikarnas. Medan österrikarna under furst Eugen hade stora framgångar i Italien under krigets första år vann fransmännen viktiga segrar i södra Tyskland. Den franska huvud­planen gick ut på att tvinga österrikarna på knä genom en fransk-bayersk storoffensiv mot Wien år 1704. Förutsättningen för att detta skulle lyckas var att fienderna inte förenade sina styrkor till gemensamt motstånd. De engelska och holländska trupperna, under Marlboroughs ledning, hade dittills befunnit sig i Neder­länderna, medan Eugens österrikare fortfarande höll till i Italien. Läget tycktes alltså vara gott, men när den frans­ka planen sattes i verket skedde just det som inte fick hända – Marlborough och Eugen av Savojen lämnade sina baser och ledde båda sina arméer till Sydtyskland. I synnerhet Marlboroughs marsch söderut var ett militärt mästerverk; utan att fransmännen upptäckte vad som höll på att hända tillryggalade armén omkring fyrtio mil, från Nederländerna till Donau, på fem veckor.

Efter det att båda sidor samlat sig till fältslag utkämpades krigets mest ryktbara drabbning, slaget vid Blenheim i södra Bayern, den 13 augusti 1704. Fransmännen led ett katastrofalt nederlag och förlorade omkring 30 000 man i döda, sårade och försvunna. Ludvig XIV:s dröm om ett snabbt och lyckosamt slut på kriget var krossad. Från och med nu hade de allierade vind i seglen, men de insåg också att Frankrike var alldeles för starkt för att kunna betvingas genom denna enda stora seger. För att kuva kung Ludvig måste den ena fästningen efter den andra belägras och intas, både i Spanska Nederländerna och i Norditalien. Under det år som följde på slaget vid Blenheim stod kriget och vägde, men 1706 segrade de allierade på alla fronter. De franska trupperna tvingades ut ur både Italien och Spanska Nederländerna. 1707 och 1708 gick Eugen av Savojen och hertigen av Marlborough till angrepp mot själva Frankrike. Överallt hade Ludvig XIV motgångar, med ett undantag; själva Spanien – det land vars tronföljd hela kriget handlade om. Mellan 1706 och 1710 försökte de allierade upprepade gånger erövra Spanien och avsätta Filip V, men alla invasioner misslyckades. På sätt och vis var kriget söder om Pyrenéerna även ett inbördeskrig mellan den spanska centralmakten under Filip och de regionala krafter i östra delen av landet som motsatte sig Madrids dominans.

De ständiga bakslagen och hotet mot hemlandet gjorde till slut Ludvig XIV så pessimistisk att han år 1708 började förhandla om fred. Den franske kungen var villig till mycket stora eftergifter. Han accepterade motvilligt att mista nästan hela arvet efter Karl II. Det räckte dock inte. Berusade av framgångarna på slagfältet krävde de allierade att Ludvig, för att få fred, skulle låta sina egna arméer angripa sonsonen Filip i Spanien i syfte att tvinga bort honom från den tron han ärvt. I detta läge avbröt Ludvig förhandlingarna med det lakoniska konstaterandet att om han nödvändigtvis måste kriga gjorde han det hellre mot sina fiender än mot sina barn. Vändpunkten i kriget kom 1709. Hertigen av Marlborough och Eugen av Savojen invaderade Frankrike för att genom en snabb och bestämd offensiv inta Paris. Den franska armén under hertigen av Villars konfronterade dem i slaget vid Malplaquet, det blodigaste under kriget. När stridsdammet lade sig hade engelsmännen och österrikarna segrat, men till ett fruktansvärt pris. De tillbakaslagna fransmännen hade förlorat 10 000 man, segerherrarna fler än 20 000. Förlustsiffrorna var så omfattande att de allierade inte förmådde följa upp segern med en fortsatt offensiv. De ockuperade staden Mons men gav upp hoppet om att ta Paris. Nu dröjde det inte länge förrän nya vindar blåste i stor­politiken. År 1711 ärvde ärkehertig Karl, den österrikiske kandidaten till Spaniens tron, de stora habsburgska besittning arna i Centraleuropa och blev kejsare med namnet Karl VI. Detta vände upp och ned på hela krigsscenariot. Om de allierade segrade skulle det gigantiska habsburgska imperiet från 1500-talet återuppstå, med en och samme härskare i Wien och Madrid. Detta gjorde många av Österrikes allierade minst lika nervösa som tanken på en fransk seger. Vid samma tid miste dessutom hertigen av Marlborough sitt inflytande över den brittiska krigsledningen, och fredsvänliga krafter övertog hans roll vid hovet.

Steg för steg föll alliansen samman. De deltagande staterna började föra separata fredsförhandlingar med Frankrike, som kunde spela ut sina fiender mot varandra. Från att bara några år tidigare ha hotats av totalt nederlag räddades inte bara Ludvig XIV:s eget rike utan också stora delar av det spanska arvet för huset Bourbons räkning. Fred mellan Frankrike, Storbritannien och Nederländerna slöts i Utrecht 1713. Kriget mellan fransmän och österrikare fortsatte ytterligare en tid, men 1714 slöt parterna fred i Rastatt och Baden. I samtliga fall bar fredsavtalen karaktären av kompromisser. Filip V fick behålla hela Spanien och dess kolonier i andra världsdelar, men de gamla spanska besittningarna i Europa gick förlorade. Österrike övertog Spanska Nederländerna, som hädanefter kom att kallas Österrikiska Nederländerna. De spanska områdena i Italien delades upp mellan alliansens medlemmar, men Österrike fick det största inflytandet. Storbritannien erhöll stora koloniala områden från Frankrike, bland annat Newfoundland och Nova Scotia. Av Spanien fick Storbritannien ön Menorca i Medelhavet samt en liten klippa längst ned på Pyreneiska halvön, som engelsmännen hade ockuperat 1704 och som skulle visa sig vara av oskattbart värde under påföljande sekler: Gibraltar.

Vem eller vilka segrade egentligen i spanska tronföljdskriget? Frågan är omöjlig att besvara, och det var också meningen när frederna slöts i Utrecht, Rastatt och Baden. De flesta medverkande stormakter vann åtminstone något för egen del. Frankrikes kungahus fick Spanien och de spanska kolonierna i Amerika, vilket var en mycket stor framgång, särskilt med tanke på hur mörkt det hade sett ut åren 1708–09. Enda smolket i glädjebägaren var att Filip V måste ge upp alla rättigheter till Frankrikes tron; de båda staterna fick inte förenas till ett rike. Storbritanniens arméer hade segrat på slagfältet och landets regering stärkte greppet om Amerika – gentemot Frankrike framstod definitivt britterna som segrare. Österrike expanderade territoriellt, både norr och söder om Alperna. Till och med regimen i Madrid framstod som en vinnare, om vi betänker situationen inom Spaniens gränser. Ända sedan medeltiden hade den spanska monarkin varit splittrad mellan olika kungariken med egna parlament, men nu var den tiden oåterkalleligen slut. För första gången någonsin hade Spanien fått en stark centralmakt som var helt underordnad kung Filips regering.

Alla de viktiga krigförande staterna segrade alltså, var och en på sitt sätt. Samtliga hade anledning att fira. Detta var, ansåg flertalet väst- och centraleuropeiska diplomater, i själva verket en mycket god lösning, en modell som manade till efterföljd. Den term som användes om situationen i fredstraktaten från Utrecht, ”maktbalans”, kom därför att bli grundläggande för alla internationella konfliktlösningar i Europa för lång tid framåt.

Publicerad i Populär Historia 7/2008

Fakta: Ett europeiskt storkrig

Spanska tronföljdskriget pågick 1701–14. Storbritannien, Nederländerna, Österrike och en rad tyska stater bildade allians mot bland annat Frankrike, Spanien och Bayern. 1713 slöts fred i Utrecht mellan Frankrike och Storbritannien, Nederländerna, Preussen, Savojen och Portugal (de två senare stred inledningsvis på andra sidan). 1714 undertecknades freden i Rastatt mellan Österrike och Frankrike. Den spanske kungen Filip V fick behålla hela Spanien och dess kolonier i andra världsdelar, men förlorade de gamla spanska besittningarna i Europa: Österrike övertog bland annat Spanska Nederländerna, Milano, Neapel och Sardinien. Storbritannien fick Gibraltar och Menorca från Spanien, och övertog dessutom stora franska områden i Nordamerika. Savojen fick bland annat Sicilien, som tidigare tillhört Spanien, och Nederländerna övertog ett antal gränsfästningar.

Publicerad i Populär Historia 7/2008