Kampen om klippan
Det hade länge stått klart att den spanske kungen, Karl II, skulle dö utan egna arvingar och frågan hamnade nu högst upp på den politiska dagordningen i Europa. Karl hade släktingar både i Frankrike – där huset Bourbon regerade – och i det habsburgska Österrike.
Den franske kungen Ludvig XIV:s sonson Filip av Anjou och den österrikiske kejsaren Leopold I:s son ärkehertig Karl var möjliga arvingar. Men om någon av dessa skulle ta över det stora spanska riket skulle det medföra en allvarlig rubbning av den känsliga maktbalansen.
Spanien bestod vid den här tiden inte bara av dagens spanska områden. Spanska Nederländerna, ett stort kolonialvälde i Amerika, kolonier i Stilla havet samt stora områden i Italien hörde också till riket. Frankrike var Europas starkaste makt och ärkefiende till England, Nederländerna och kejsaren i Österrike.
En förening mellan Spanien och Frankrike var en mardröm för många. Fransmännen å sin sida ville inte se ärkehertig Karl på den spanska tronen. Europas regenter och diplomater arbetade intensivt för att lösa problemet.
Ett tag såg man ut att ha funnit en lösning. Ytterligare en släkting till Karl II, den bayerske prinsen Josef-Ferdinand skulle bli kung av Spanien och eftersom han varken var bourbon eller habsburgare var maktbalansen räddad. Enligt avtalet skulle Frankrike och
Österrike dela på Spaniens områden i Italien. Olyckligtvis dog Josef-Ferdinand före Karl II.
En ny delningsplan gjordes upp. Planerna var dock inte tilltalande för spanjorerna och när Karl II dog år 1700 hade han skrivit ett testamente enligt vilket den spanska kronan skulle gå till Filip av Anjou. Karl tänkte förmodligen att endast Frankrike var starkt nog att hålla det spanska väldet undan delningsplanerna.
Filip installerades på den spanska tronen som Filip V och som förväntat bröt snart strider mellan kejsar Leopold och bourbonerna ut i Italien.
I maj 1702 förklarade England och Nederländerna krig mot Frankrike och Spanien. England sände en armé till kontinenten, ledd av John Churchill, snart dubbad till hertig av Marlborough.
Han skulle tillsammans med Eugen av Savojen framgångsrikt leda de allierades arméer och vann stora segrar vid till exempel Blenheim, Oudenarde och Malplaquet.
Det fanns naturligtvis också en spansk front. Filip var installerad som spansk kung och han skulle bytas ut mot ärkehertig Karl, av de kejserliga förklarad som Karl III av Spanien.
Portugal hade visserligen anslutit sig till kampen mot bourbonerna, men Karl III ville ha ett fotfäste på det spanska fastlandet för att därifrån avancera mot Madrid. Amiral George Rooke sändes år 1702 för att ta Cadiz, men misslyckades totalt. Följande år gjordes inga nya försök att anfalla Spanien från havet, men i början av år 1704 seglade Rooke igen. Man ansåg sig veta att folket i Barcelona och Katalonien skulle vara beredda att erkänna Karl III, men bara om han anlände med tillräckliga styrkor för att kunna hävda sig mot det bourbonska anfall som då var att vänta.
En styrka om tjugotre linjeskepp, ett flertal mindre fartyg och 1 900 marinsoldater avseglade från Lissabon och anlände till Barcelona i mitten på maj.
Befälhavare för de landstigande styrkorna var prins Georg av Hessen-Darmstadt, sedan 1699 kejserlig fältmarskalk. Det stod dock snart klart att Barcelona var välförsvarat av bourbontrogna soldater och man måste ge upp försöket.
I juni fick Rooke förstärkningar och flottan räknade nu inte mindre än 59 engelska och nederländska linjeskepp. Karl III framställde önskemål om ett nytt försök att ta Cadiz, men ett krigsråd den 28 juli konstaterade att man inte hade tillräckligt med soldater för detta. Under rådet framkastade prins Georg idén att man kanske skulle kunna ta den mindre fästningen Gibraltar med till buds stående medel. Förslaget vann allmänt gillande och den 1 augusti låg hela Rookes flotta i Gibraltarbukten.
Marinsoldaterna under ledning av prins Georg landsteg genast norr om staden och skar av den från fastlandet. Den spanske guvernören, don Diego de Salinas, uppmanades att kapitulera. Styrkeförhållandena var ojämna, Salinas hade bara ett femtiotal yrkessoldater, ett par hundra frivilliga och manskap till sex kanoner. Mot denna ringa styrka stod flottans 22 000 man och 4 000 kanoner. Trots underläget var Salinas inställd på att försvara sig till det yttersta.
I gryningen den 3 augusti inledde flottan bombardemanget. Mitt på dagen stod det klart att ett spanskt batteri hade blivit utslaget och ytterligare en landstigning genomfördes. Det var nu uppenbart att Gibraltar skulle falla och när Salinas försök att förhala kapitulationsförhandlingarna misslyckades gav spanjorerna upp den 4 augusti.
De allierade förlusterna uppgick till 60 döda och 200 sårade, de spanska förlusterna i striden var totalt cirka 60 man. Huvuddelen av de allierade förlusterna uppstod efter den andra landstigningen, då krutförrådet i en erövrad redutt exploderade.
Under antiken var Gibraltar den kända världens yttersta utpost. Det skulle dock dröja till 700-talet innan klippan fick sitt namn. När morerna inledde sin erövring av Spanien år 711 landsteg Tarik ibn Zeyad på denna plats och döpte den till Jabal Tarik (”Tariks berg”). Namnet har sedan förändrats till Gibraltar. Under de följande århundradena förde Gibraltar oftast en anonym tillvaro; de första kända befästningsverken anlades år 1160. Gibraltar var – med undantag för en kort period under 1300-talet – i moriska händer till spanjorerna efter en lång belägring tog klippan år 1462.
Trots sitt strategiska läge blev Gibraltar styvmoderligt behandlat och den spanska kronan lade aldrig ned några stora pengar på befästningarna. I början av 1600-talet blev Gibraltar en viktig bas för kriget mot de pirater som opererade från nordafrikanska hamnar, och vid mitten av seklet började engelsmännen kasta sina ögon på platsen som en potentiell bas i Medelhavet.
Efter erövringen år 1704 lämnades Georg av Hessen-Darmstadt kvar att försvara staden med ett tusental engelska marinsoldater, en styrka som snart fördubblades. Bourbonerna mobiliserade genast både armé och flotta för att återerövra staden, men prinsen lyckades med försvaret. Han fick lämna Gibraltar ett år senare och begav sig till Barcelona för att erövra även denna stad till Karl III. Anfallet lyckades, men prins Georg stupade i en av striderna.
Prinsen har beskrivits som en god militär och en lysande administratör. Han var en drivande kraft bakom Gibraltars erövring, men brittisk historieskrivning har en tendens att beskriva erövringen av Gibraltar som Rookes seger. I de fall där man överhuvudtaget nämner prins Georg, tonas hans betydelse ner.
Spanska tronföljdskriget avslutades med freden i Utrecht 1713. Britternas och nederländarnas vilja att slåss för Karl III upphörde när han blev kejsare i Österrike. Maktkoncentrationen skulle bli för stor om han även fick regera över det spanska väldet.
Frågan om Gibraltar kom upp i fredsförhandlingarna. Britterna ville behålla staden, men det var inte självklart vem som hade erövrat den i juridisk bemärkelse. Rooke hade varit underställd Karl III och man hade alltså erövrat staden åt Karl III i hans egenskap av spansk kung. Operationen hade dock utförts med i huvudsak engelska och nederländska resurser och britterna kände en viss rätt till området.
Även nederländarna försökte hävda rätt till andel i erövringen, men var snart tvungna att ge sig på denna punkt. Till slut fick britterna behålla Gibraltar och sedan dess har staden varit en ständig källa till irritation mellan Storbritannien och Spanien.
Spanien har gått i krig för att få tillbaka Gibraltar – men aldrig lyckats. Det mest kända företaget genomfördes 1779–83. När de nordamerikanska kolonierna gjorde uppror gick Frankrike och Spanien med i kriget på koloniernas sida. Fransmännen fick spanjorerna att gå med i kriget mot löfte om att Gibraltar skulle återerövras.
En omfattande belägring inleddes. Dramatiken var stor varje gång en undsättningskonvoj skulle ta sig till det belägrade Gibraltar. Lättnaden blev stor i Storbritannien när man fick reda på att konvojen kommit fram.
Under belägringen anföll spanjorerna Gibraltar med flytande batterier. Försöket med kanoner i träbefästningar på vattnet misslyckades totalt, men har blivit berömt. Ombord på de flytande batterierna fanns prins Karl Henrik av Nassau-Siegen. Han var nära att stupa, men överlevde och kunde åren 1789 och 1790 leda den ryska skärgårdsflottan mot den svenska i slagen vid Svensksund.
En man som inte klarade sig var den svenske fortifikationslöjtnanten Myrin, han stupade framför Gibraltars murar år 1781. Belägringen har gått till historien som den femtonde i klippans historia och det skulle bara bli en till, dock en ganska fredlig sådan.
Mellan åren 1969 och 1985 skar spanjorerna av landförbindelserna med Gibraltar i en protest mot Storbritanniens innehav av staden. Inte heller denna belägring lyckades dock och Gibraltar är fortfarande brittiskt.
Så länge innevånarna får bestämma lär det fortsätta att vara så. I en sentida folkomröstning röstade 12 138 personer för Storbritannien och 44 för Spanien.
Spanjorerna är för övrigt lite kluvna i frågan om Gibraltar. De misstänker att den dag de får tillbaka Gibraltar kommer de att tvingas lämna sina besittningar på den afrikanska sidan av sundet, Ceuta och Melilla i Marocko. Även den brittiska inställningen har varit kluven; det var kostsamt att bygga ut befästningarna och hålla en flottstyrka i Gibraltar. Ofta när Storbritannien har behövt avstyra en konflikt med Spanien eller behövt spanskt stöd har man tänkt använda Gibraltar som ersättning för det man vill ha av Spanien, men det har aldrig kommit dithän.
Det var först när Suezkanalen öppnade år 1869 som Gibraltar blev riktigt betydelsefullt för britterna. Medelhavet blev då en viktig led för kommunikationen inom imperiet och Gibraltar var en nyckel till det västra utloppet. Under de båda världskrigen var basen av största vikt för de allierade krigsansträngningarna, men i dag är den brittiska militära närvaron mindre markant. Från att i stort sett ha försörjt sig på den brittiska flottan är Gibraltar nu ett samhälle som får sin utkomst från turism och handel.
För den krigshistoriskt intresserade finns det många kanoner och fortifikationer att titta på. Bland det artilleri som utgör ett vanligt inslag i stadsbilden intar ”100-tonskanonen” en särställning – den sköt en kula som vägde 910 kilo och tog två timmar att ladda.
En linbana tar den intresserade upp till Gibraltars högsta punkt, 425 meter över havet, och en imponerande utsikt, såvida det inte råder dimma. En stor del av behållningen med ett besök är att gå runt i en stad där temperatur och arkitektur säger Spanien men så mycket annat påminner om Storbritannien: pubar, bobbies och röda brevlådor.
Man kan också betrakta de enda apor som lever i vilt tillstånd i Europa. De kom till Gibraltar på 1700-talet och enligt legenden ska Storbritannien behålla området så länge aporna finns kvar. I dagsläget tycks både apor och britter sitta säkert på klippan.
Ulf Sundberg är civilekonom, men är även verksam som historisk författare. Han har skrivit böckerna Medeltidens svenska krig (1999), Svenska freder och stillestånd 1249–1814 (1997) och Svenska krig 1521–1814 (1998). I år är han aktuell med Kungliga släktband – Kungar, drottningar, frillor och deras barn (Historiska Media).
