Jeanne d’Arc – bondflickan som blev helgon och nationalsymbol

Jeanne d’Arc, den 17-åriga fåraherde flickan från Lorraine, uppmanades av ”inre röster” att befria Frankrike från engelsk ockupation och se till att kung Karl VII blev krönt i Reims. Tillfångatagen av sina motståndare dömdes hon för kätteri och brändes 1431 på bål. Hon helgonförklarades 1920 och är nu Frankrikes nationalhelgon.

Det är i korthet de yttre välkända omständigheterna. Historien kring hennes korta levnadssaga är dessutom kryddad med mer eller mindre fantastiska och mirakulösa händelser, som alltjämt ömt vårdas av Jeanne d’Arc-kultens förvaltare i Frankrike.

Varje stad med självaktning har en rue Jeanne d’Arc. Det har producerats mängder av romaner, pjäser och operor på temat. Ett fyrtiotal långfilmer inspelade mellan 1898 och 1994 hyllar hjältinnan i färg och svartvitt. General de Gaulle lät korset från hennes hemprovins Lorraine bli symbol för frihetskampen under andra världskriget. Frankrikes presidenter besöker årligen högtidligheterna till minnet av Jeanne d’Arcs befrielse av Orleans den 8 maj 1429.

Jeanne d’Arc är med andra ord inte vem som helst i den franska historien. Hon är i själva verket dess Grande Dame och personifierar med sitt liv och sin gärning mycket av fransk nationell självkänsla och prestige. Kyrkan ser henne som ett helgon och nationalisterna som hjältinnan som med svärdet i hand räddar Frankrike undan yttre fiender. Vad är hon egentligen?

Bakgrunden till hennes korta men märkliga inhopp i historien är följande. Hundraårskriget, som börjat 1337, handlade om Englands dynastiska anspråk på Frankrikes tron tillika med olika territoriella krav. Till detta kom också den inre franska maktkampen mellan kung och länsherrar.

I början av 1400-talet hade den franske kungen Karl VI blivit sinnessjuk. Hertigdömet Burgund inledde då ett samarbete med England som ockuperade stora delar av norra Frankrike. Den franske kungen var tvungen att lämna Paris och flytta till slotten vid Loire.

Den sinnessjuke franske kungen förmåddes 1420 avsäga sig arvsrätten till tronen till förmån för den engelske kungen Henrik V:s son. Henrik dog emellertid inom kort liksom Karl. Enligt avtalet skulle nu således den franska tronen ärvas av Henriks tio månader gamle son Henrik. Karls son, även han med namnet Karl, var 19 år och reste naturligtvis också krav på att ärva tronen efter sin far, med hänvisning till att denne varit sjuk när avtalet ingåtts.

Karl VII saknade kraft och mod

Den unge Karl var dock inte någon handlingens man. För att bli fransk kung ”på riktigt” måste han krönas i katedralen i Reims och smörjas med en där befintlig helig olja. Innan detta skett kunde han endast kallas dauphin, tronföljare. Han residerade tills vidare i staden Bourges, söder om Orleans.

Reims ligger i Champagne, i det av engelsmännen ockuperade norra Frankrike. Karl hade varken kraft eller mod att samla den franska armén till några rensningsoperationer eller att försöka bli krönt. Han tycktes nöjd med att fördriva tiden i Loiredalen och föraktfullt bli kallad ”kungen av Bourges” av sina fiender.

Det var i detta läge som Jeanne d’Arc grep in. Hon kom från en bondfamilj i Domrémy i östra Frankrike. När hon var tolv år, cirka 1425, hörde hon första gången röster som meddelade att Himmelrikets konung hade utvalt henne att hjälpa Karl att fördriva engelsmännen och därefter ta honom till Reims för att krönas.

Hon hörde rösterna många gånger de följande åren och i maj 1428 ansåg hon att tiden var mogen att agera. Hon gick till den lokale militärbefälhavaren, presenterade sig som Jeanne la Pucelle, Jeanne Jungfrun, meddelade sitt ärende och bad att få besöka kungen.

Efter ett drygt halvårs övertalning försågs hon faktiskt med en eskort av en handfull soldater, klädde sig i manskläder och kunde rida i väg de 45 milen genom fiendeland till slottet Chinon där Karl befann sig. I början av mars 1429 presenterades hon vid hovet och en dryg månad senare lämnade hon det i spetsen för en fransk armé med uppgift att bryta den engelska belägringen av Orleans.

Kunde varken läsa eller skriva

Hur hade detta gått till? Hur kunde en bondflicka, som varken kunde läsa eller skriva, som fram till denna tidpunkt vaktat får i en avlägsen by i Lorraine och som dessutom påstod sig agera på uppdrag av ”Himmelrikets Herre”, ha uppnått detta? Hur hade hon på denna korta tid kunnat vända den resignerade, uppgivna och håglösa stämningen runt kungen till förväntan om revansch och seger?

Mycket har att göra med det hon representerade. Profeter och siare fanns det gott om på medeltiden. Vår egen Birgitta hade varit en av dem, vid det här laget död sedan endast ett femtiotal år. Det betraktades som självklart att vissa människor hade dessa gåvor. En lärd teologisk domstol utsatte henne dock för ingående förhör innan hon fick klartecken och rösterna ansågs äkta.

För det andra har vi jungfrumotivet. Jungfrun, den rena och obefläckade, var den som stod för de goda dygderna. Endast jungfrun var fri från djävulens attacker och därför var det viktigt att förvissa sig om att Jeanne verkligen var en äkta jungfru. Hon fick genomgå en gynekologisk undersökning av hovets damer som kunde förvissa sig om hennes oskuld.

Till allt detta kom hennes yttre: manskläder, rustning och svärd, vilket med den tidens betraktelsesätt gjorde henne till en personifierad amazon.

Hon påstods också ha genomfört några märkliga underverk som fick folk att spärra upp ögonen. Sålunda hade hon aldrig sett Karl, men vid det första mötet upptäckt honom i en folksamling på slottet trots att han förklätt sig och försökt lura henne. Hon förklarade vid ett tillfälle att det fanns ett svärd gömt i en gammal kyrka där hon aldrig varit och gick dit och letade fram det. Hon talade om för den häpne Karl vad han drömt om på natten och liknande ting.

Jeanne sammansmälte alla dessa välkända fenomen till en ny enhet. Därigenom gav hon alla en möjlighet att själva läsa in vad de ville se i henne. Det som fascinerade samtiden var sammanställningen av de myter och bilder hon utnyttjade. Jeanne Jungfrun var något nytt men samtidigt välbekant.

Möjligen var det viktigaste skälet till att man satsade på henne helt enkelt det faktum att det inte fanns något alternativ. Hon kom i rätt ögonblick. Det behövdes någon som trodde på seger tillräckligt mycket för att kunna vända stämningen hos kungen och hovet.

Vi vet inte hur hon såg ut. En uppgift säger att hon hade svart hår, kortklippt ”som en page”. Hon hade kort hals, var kraftigt byggd och relativt lång för att var flicka. Däremot finns ingen notering om att hon skulle varit söt eller vacker. Hennes röst anges som klar och stark. Hon var orädd och trygg i sitt uppträdande tillsammans med andra människor.

Befriade Orleans och andra städer

Hon fick sin rustning, sin häst och sin armé och hon genomförde sitt uppdrag. Orleans befriades tillsammans med en hel rad andra ockuperade städer. Karl VII kröntes i Reims. Men sedan var det slut med framgångarna. Kungen tog sin hand ifrån henne, hennes försök att befria Paris misslyckades och hon tillbringade vintern 1429–30 i frustrerande overksamhet.

I maj 1430 deltog hon i några strider vid Compiègne norr om Paris och togs tillfånga av burgundiska styrkor. Hon såldes till engelsmännen som i sin tur lät den katolska kyrkan ställa henne inför rätta i Rouen.

Domarna kom från kyrkan, inkvisitionsdomstolen och universitetet i Paris: en kardinal, sex biskopar, trettiotvå teologie doktorer, sexton teologie magistrar, sju medicine doktorer och ytterligare etthundratre jurister och präster. Ordförande var Pierre Cauchon, biskop av Beauvais och rådgivare åt den engelske kungen Henrik VI.

Den 9 januari samlades domstolen. I slutet av februari inleddes de offentliga förhören. Protokollen från rättegången finns bevarade och ger upplysning om varje fråga och varje svar under den tre månader långa processen.

Hon fick till en början inte veta vad hon var anklagad för. Det visade sig dock snart att det i första hand var två områden som var intressanta för domstolen. För det första hennes röster. Hur många var de och vad sade de? Kunde hon se något ljus eller annat i samband med rösterna?

Det andra gällde hennes klädsel. Varför gick hon klädd i manskläder? Varför hade hon klippt håret kort? Utfrågarna, skolade på universitetet i Paris, var skickliga och Jeanne drevs obarmhärtigt mot komprometterande svar.

Frågades ut av hundratalet män

För en sentida läsare av dessa rättegångsprotokoll kan det tyckas obegripligt att en domstol bestående av 165 framstående teologer, jurister och medicinare under tre månader enbart ägnade sig åt att fråga ut en tonårsflicka om varför hon påstod sig ha hört inre röster och varför hon klädde sig som hon gjorde.

Icke desto mindre var det så. Varför? Varför var det så viktigt att få henne att säga att hon inte hört några röster och att hon i fortsättningen skulle klä sig i kvinnokläder och låta håret växa? Vad var det i denna bondflickas existens som representerade ett så stort hot mot kyrkan?

Problemet med rösterna – den heliga Katarina, den heliga Margareta och ärkeängeln Gabriel – var det faktum att Jeanne förklarade sig lyda dem i första hand och kyrkan i andra. Här låg det verkliga brottet, utmaningen, den stora faran för kyrkan. Skulle man kunna tillåta någon att lyda Gud före kyrkan? Naturligtvis inte! Det skulle ju leda till ett ifrågasättande av kyrkans auktoritet och var fullständigt uteslutet. Det var kyrkans sak att uttolka Guds mening och förelägga den för församlingen.

På samma sätt var hennes beslut att förneka sitt kön och klä sig som en man ett ifrågasättande av den gudomligt instiftade ordningen med man och kvinna och deras olika roller. Därigenom förnekade hon Gud och, i förlängningen, kyrkan.

Eftersom det låg nära till hands att förmoda att hon var en häxa och stod i förbund med djävulen, fick hon ytterligare en gång genomgå undersökningar för att få bekräftat om hon verkligen var jungfru och oskuld. Det var hon.

Samtidigt är det uppenbart att behandlingen av Jeanne med den långa rättegången och kravet på erkännande är en bekräftelse på hennes stora politiska betydelse. Genom befrielsen av Orleans och kröningen av Karl i Reims hade Jeanne redan för sin samtid blivit en superkändis. Lika lätt som det hade varit att utan krusiduller avrätta henne före Orleans, lika omöjligt var det att göra sig av med henne efter.

Utan ett erkännande skulle hon snabbt kunna bli en martyr och symbol för krafter utanför kyrkans och den politiska maktens kontroll. Karl hade uppfattat detta redan efter kröningen. Det var hon och inte han som börjat befrielsen av Frankrike, det var hon och inte han som sett till att han krönts.

Hon blev därigenom snabbt ett hot mot hans egen auktoritet och det var därför han lät henne gå overksam utan uppdrag efter Reims. Han gjorde inte det minsta försök att få henne utväxlad efter tillfångatagandet. Förmodligen var han glad att ha blivit av med ett problem.

I slutet av mars presenterades en lista på inte mindre än 80 åtalspunkter. Detta antal reducerades så småningom till tolv. Rösterna och kläderna var de viktigaste. Hon uppmanades att ta tillbaka allt hon sagt, men vägrade.

Bröt ihop vid dödsdomen

Den 24 maj fick hon domen. Hon skulle brännas på bål. Hon bröt ihop och erkände: rösterna fanns inte och hon lovade att i fortsättningen lyda kyrkan och klä sig i kvinnokläder. Någon räckte henne ett papper på vilket hon skrev ett O. Dokumentet presenterades senare i rättegångshandlingarna men det är omtvistat om det är samma papper som Jeanne skrev på.

Några dagar senare ångrade hon sig. Hon klädde sig åter i sina manskläder och förklarade att hennes röster blivit besvikna på henne efter erkännandet. Därmed var allt hopp ute och hon brändes levande två dagar därefter, den 30 maj, på marknadstorget i Rouen. Askan ströddes i floden Seine.

Jeanne d’Arc blev efter sin död en viktig bricka i spelet mellan kungamakt och kyrka. Genom domen hade ju kyrkan slagit fast att Jeanne, den Jeanne som hjälpt Karl till makten, faktiskt var en kättare. Dessutom framstod ju kyrkan genom domen som en instans över kungamakten, en instans med makt att sanktionera Karls rätt till tronen.

Politiskt hade situationen efter Jeannes avrättning utvecklats till Karls fördel. 1435 slöts fördrag med Burgund, året därefter återfick han Paris och 1448 Rouen. 1450 lämnade engelsmännen Normandie. och krav restes på en förnyad rättegång, en process som 1456 slutade med att domen mot Jeanne upphävdes. Åtalet förklarades vara resultatet av engelskt hat mot Karl. Därmed fick hon vila i frid för en tid.

Men man glömde inte bort henne. På 1700-talet såg upplysningen henne som exempel på det rena och naturliga. Eftersom hennes dödsdag sammanföll med Voltaires, började snart minnet av de två att firas tillsammans.

Den uppvaknande nationalismen under 1800-talet, tillsammans med det växande intresset för historia, betydde att synen på Jeanne ändrade karaktär. Historikerna grävde fram nytt källmaterial och publicerade verk i stora upplagor.

Särskilt betydelsefull var historikern Jules Quicherat som på 1840-talet gav ut fem band om Jeannes liv och gärning. Hon passade 1800-talets idéströmningar perfekt. Runt hennes gestalt vävdes snart en romantisk väv av nationalism, dygd och individuell frihet.

Gradvis växte också bilden av Jeanne som frihetskämpe och symbol för nationell enighet fram. Det fransk-tyska krigets förlust av Alsace och stora delar av Lorraine, dock inte Domrémy, till Tyskland, stimulerade Jeanne d’Arc-kulten. På årsdagen av hennes död, den 30 maj 1878, samlades 15 000 personer vid hennes födelsehus.

Snart kom hon också att bli indragen i det sena 1800-talets stora franska skandal, Dreyfusaffären. Märkligt nog tog båda sidorna henne till sig. De som stödde Dreyfus betraktade henne som försvararen av individens frihet mot förtrycket, medan motsidan såg henne som symbol för statens auktoritet i form av kungen som hon så troget kämpat för.

Krav att Jeanne skulle helgonförklaras restes för första gången 1869. Det dröjde dock till sekelskiftet innan den allt starkare socialistiska agitationen fordrade någon form av aktivitet från kyrkan. Jeannes popularitet sågs då som ett vapen för att vinna tillbaka förlorade själar och processen för helgonförklaring tog ny fart.

Helgonförklarades år 1920

År 1920 gavs hon till slut denna status av påven Benediktus XV. Den känsliga frågan med kyrkans kätteridom 1431 bortförklarades med att domarna varit påverkade av irrläror från konsiliet i Basel.

Jeanne har som få klarat att bli älskad av alla grupperingar i Frankrike. Kyrkan ser henne som helgon, nationalisterna som symbol för staten, socialisterna som frihetskämpen. Hon har kommit att representera hela Frankrike och alla fransmän. På samma sätt som samtiden kunde läsa in det var och en ville se i henne, så gäller detta än i dag. Jeanne d’Arc är fortfarande i högsta grad både hjältinna och helgon.

Publicerad i Populär Historia 5/1997