Raserade byggnader i Dublin efter påskupproret på Irland 1916.

Fattiga barn samlar ihop brädor som ved i raserade byggnader efter påskupproret i Dublin.

© Central Press/Getty

Påskupproret på Irland

I april 1916 genomfördes en revolt mot det brittiska styret på Irland. Men den var illa planlagd, taffligt genomförd och kunde slås ned efter bara sex dagars strid på Dublins gator. Påskupproret kom dock att få stor betydelse för irländarnas kampvilja och fortsatta frihetssträvan.

15 april 2019 av Mats Karlsson

Dublin, annandag påsk den 24 april 1916. En skara män med pistoler, påkar och hackor tågar genom gatorna från fackföreningshögkvarteret Liberty Hall till huvudpostkontoret. Från andra håll av staden ansluter fler styrkor, en tropp till fots, andra med spårvagn och somliga per cykel eller bil. Vid middagstid är postkontoret, General Post Office (GPO), ockuperat utan strid.

Postkunder och personal har stilla fått lämna byggnaden, medan några soldater och poliser med postärenden tagits till fånga. Bland de förbipasserande är det få som lägger märke till vad som hänt – ända tills rebellerna låter den irländska orange-vit-gröna trikoloren fladdra ut mot Sackville Street (dagens huvudgata O’Connell Street) och hissar en grön flagga försedd med orden »Irish Republic« på taket.

Patrick Pearse leder upproret

Upprorsledaren Patrick Pearse stegar ut på trottoaren, flankerad av två beväpnade vakter. Inför en liten samling skeptiska och förvånade flanörer som stannat till läser han högtidligt upp en deklaration från »Irländska republikens provisoriska regering«: »Vi hävdar det irländska folkets rätt att äga Irland, och att utan inblandning styra sitt öde, vara suveräna och omistliga.«

Pearse fortsätter: »I varje generation har det irländska folket hävdat sin rätt till frihet och suveränitet – sex gånger under de senaste trehundra åren har det hävdat detta med vapen. Med stöd av denna grundläggande rätt, och åter hävdande den med vapen inför världens ögon, utropar vi härmed den irländska republiken som en suverän självständig stat.«

Upprorsmakarna slår ut fönstren i posthusets alla våningar med gevärs- och pistolkolvar för att inte skadas av glassplitter vid den brittiska arméns förväntade eldgivning. Till skydd släpar de fram postsäckar och möbler, bryter sönder inredning och barrikaderar sig vid de tomt gapande fönsterkarmarna. Påskupproret har börjat.

Fotot visar beväpnade irländska rebeller på ett hustak i Dublin under påskupproret i april 1916.

© Mondadori Portfolio/Getty

"Home rule" blev aldrig verklighet

Bakom resningen stod en brokig samling irländare: romantiska drömmare, hårdföra socialister och nationalister, katoliker och ateister, konservativa kulturnostalgiker och avfällingar från överklassen. Alla förenades i tron på att Irland borde klara sig bättre utan Storbritannien.

Det hela kunde tyckas onödigt. Fyra år tidigare, 1912, hade det brittiska underhuset röstat igenom home rule, självstyre inom samväldet. Detta skulle ha införts på hela Irland 1914 om inte första världskriget kommit emellan – och om inte protestanterna i norr hade beväpnat sig, redo att bekämpa varje försök till katolskt styre från Dublin. Home rule is Rome rule, som man sa i norr.

Spänningen steg på ön och motsättningarna skärptes i takt med att vapenskramlet tilltog i världen utanför. När första världskriget bröt ut i juli 1914 såg irländska nationalister en chans att erövra självständighet snarare än självstyre.

Irländsk revolt 1798 inspirerade

Inspirationen kom främst från United Irishmens revolt 1798, Irländska upproret, lett av protestanten och frihetskämpen Theobald Wolf Tone. Revolten misslyckades och det irländska parlament som hade funnits i knappt tjugo år upplöstes och 34 upprorsledare blev avrättade.

Detta var dock inget som avskräckte konspiratörerna bakom påskupproret, vilka tog fasta på Wolf Tones devis: »Englands svårighet är Irlands möjlighet.«

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Tanken var att slå till på påskdagen 1916, alltså söndagen den 23 april. Men mycket gick snett dagarna dessförinnan. Framförallt lyckades britterna avstyra en vapenleverans från ärkefienden Tyskland. 

Lasten var på väg med fartyg mot hamnstaden Cork på sydvästra Irland. Detta fick dock den brittiska flottan underrättelser om, och kunde genskjuta skeppet på redden där det förgäves inväntade klarsignal från rebeller i land. Den tyske kaptenen valde i det läget att sänka sitt skepp hellre än att låta vapnen hamna i brittiska händer.

Brittiska soldater skingrar en folksamling i Dublin i samband med upproret. 

© Brian Seed/bridgeman/IBL

Irish Republican Brotherhood 

Samtidigt greps en av upprorsledarna, nationalisten Roger Casement, som förhandlat med tyskarna om stöd för ett irländskt uppror (på samma vis som 1798 års rebeller hade sökt stöd från fransmännen) och lyckats ta sig till Irland med en tysk ubåt. Efter gripandet fördes han till London där han hängdes i augusti 1916.

Det faktum att rebellernas ledare var splittrade bidrog till att göra läget än mer förvirrat inför den planerade revolten. Den planerades av den hemliga organisationen Irish Republican Brotherhood tillsammans med transportarbetarfacket och deras respektive väpnade styrkor, Irish Volunteers och Irish Citizens Army.

Irish Volunteers blåste av 

När den tyska vapenleveransen stoppades ville några av ledarna blåsa av alltihop, och efter hetsiga förhandlingar beslutade Eoin MacNeill, befälhavare för Irish Volunteers, på påskaftonskvällen att ställa in det hela. Beslutet meddelas helt öppet med annonser i påskdagens tidningar. Beskedet lugnade britterna, vilka länge, i pressen, kunnat följa separatisternas uppladdning, men legat lågt i hopp om att upprorslågan skulle falna.

Men bakom MacNeills rygg valde en mindre grupp rebelledare att trotsa ordern om att avbryta, och istället genomföra upproret trots allt, men på annandag påsk. Den nya vändningen överraskade rebeller i både Dublin och på landsbygden. En del stödtrupper runtom på ön nåddes överhuvudtaget inte av det nya beskedet, utan fortsatte helgfirandet som vanligt med sovmorgon på annandagen.

Påskupproret med föråldrade vapen

De rebeller som trots allt slöt upp i huvudstaden på måndagsmorgonen fick hålla till godo med föråldrade vapen som skeppats in från Tyskland två år tidigare, plus vad de kunde komma över i form av pistoler, hackor, påkar och kofötter. Till arsenalen fogades även några kulsprutor och gevär som irländare tagit med hem från världskriget, där de slagits på brittisk sida.

Utöver huvudpostkontoret, som var Irlands kommunikationscentrum, intog rebellerna en rad byggnader runt om i staden. Bland annat tog man kontrollen över St James’s Hospital i sydväst, en järnvägsstation och ett bageri i sydöst, parken St Stephen’s Green och en fabrik i söder, samt domstolsbyggnaden Four Courts och ett linneväveri i stadskärnan.

Påskupproret 1916, karta.

Upproret inleddes vid huvudpostkontoret, General Post Office, mitt i Dublin.
Bilden: Brittiska soldater i ställning med skjutklara vapen i södra Dublin.

© Lönegård & co samt Ullstein/IBL

Civila offer för förlupna kulor

Ett halvhjärtat försök gjordes också att inta Dublin Castle, den brittiska administrationens högsäte på Irland. Rebellerna överskattade emellertid försvarsstyrkorna och valde att slå till reträtt. Även Universitetet Trinity College lämnades därhän, trots lärosätets strategiska läge med överblick över viktiga gator. När upproret inleddes fanns bara fyrahundra brittiska soldater i Dublin, att jämföras med cirka tusen rebeller.

Upproret tog alla på sängen, även Dublinborna. Detta trots att – eller kanske just eftersom – Irish Volunteers övat med vapen i parkerna och öppet annonserat om möten och avsikten att befria Irland. Att det skulle bli allvar av hade få räknat med.

Under revoltens första dagar dominerade nyfikenheten. Det blev något av ett folknöje att strosa omkring och lyssna på skottlossning och kika på britternas och rebellernas gatubarrikader. De modigaste vågade sig ganska nära huvudpostkontoret liksom andra rebellfästen. 

Ett antal civila dödades av förlupna kulor från båda håll; inklusive kvinnor och barn. Detta, tillsammans med förstörelsen av många av stadens byggnader, bidrog till att rebellerna senare möttes av förakt från folket.

Samtidigt som striderna rasade började också fattiga invånare att plundra butiker, pubar och restauranger. Detta trots rebellernas vädjan om lugn.

Rebellerna pressades tillbaka

I takt med att de brittiska styrkorna förstärktes med trupper från England – tjugotusen man – kringskars rebellerna alltmer, och när artilleriet sattes in accelererade ödeläggelsen med bland annat bränder efter sönderslitna gasledningar. I kaoset började irländarna motvilligt inse att de skulle förlora.

Upprorets ledare befann sig i General Post Office tillsammans med ett par hundra rebeller. Bland dessa fanns också kvinnor vilka framförallt skötte marktjänsten med omplåstring och utspisning av mat som konfiskerats från ett närliggande hotell. 

Det förekom dock att kvinnor deltog i själva striderna, exempelvis grevinnan Constance Markiewicz. Iförd hatt med plym fungerade hon som andra befäl över styrkan i St Stephen’s Green.

Utöver upprorsledaren Patrick Pearse (som var lärare) var de viktigaste frontfigurerna Tom Clarke (republikansk veteran) och fackföreningsledaren James Connolly. Den senare överlevde striderna med nöd och näppe – bara för att senare bli avrättad.

Tre av rebelledarna på Irland: Patrick Pearse (till vänster) ledde påskupproret 1916, Michael Collins (mitten) skrev under det anglo-irländska avtalet 1921 och Eamon de Valera (till höger) var en av ledarna under påskupproret och blev senare såväl premiärminister som president i det självständiga Irland.

Michael Collins och Eamon de Valera

Några vid tiden mindre kända upprorsmän visade tapperhet och ledarskap i stridens hetta och kom att få stor betydelse längre fram. Bland dessa märks Eamon de Valera, som med tiden skulle bli irländsk premiärminister, president och något av landsfader. 

En annan som klev fram var Michael Collins, ung adjutant till rebelledaren Joseph Plunkett. Han gjorde våghalsiga utflykter, till fots och med cykel, från huvudpostkontoret med depescher till andra rebellfästen.

Collins överlevde och ansåg vara för obetydlig för att dömas till döden. Senare blev han ledare för de irländska styrkorna i befrielsekriget 1919–21. Han lönnmördades 1922 av politiska motståndare.

Bland framstående personer som inte deltog i revolten fanns Arthur Griffith (grundaren av Sinn Féin), Jim Larkin (fackföreningsledare) och, alltså, Eoin MacNeill, som lämnade Irish Volunteers när upproret genomfördes mot hans uttryckliga order.

Rebellerna kapitulerade efter sex dagar

Efter sex dagars strider hissade rebelledarna en vit flagga över det svårt sargade General Post Office. Påskupproret var över. Stora delar av Dublins centrum låg i ruiner och omkring 450 människor hade dödats och över 2 600 skadats, varav de flesta civila. Totalt stupade 64 upprorsmakare i striderna.

När rebelledarna fördes till fängelset Kilmainham Gaol spottade Dublinbor på dem och brittisk militär fick skingra massorna för att kunna bana väg. Dock hyllades de rebeller som hållit stånd som hjältar, framför allt i södra Dublin där förstörelsen också var mindre. En av dessa var Cathal Brugha, som kom att bli Irlands förste premiärminister.

Sexton irländare avrättades

Över 3 400 personer runtom på Irland greps, varav drygt hälften skickades direkt till engelska fängelser utan rättegång. De flesta blev dock frisläppta framåt hösten. Värre gick det för upprorsledarna, som ställdes inför rätta i militärdomstol. 90 dödsdomar föll men bara 16 verkställdes. Avrättningarna väckte allmän avsky, i synnerhet den på James Connolly. Svårt lidande bands han vid en stol för att kunna skjutas.

Den brittiska regeringen i London missbedömde den folkliga opinionen på Irland och den kraft som fanns i martyrskapet. I takt med att sympatierna för rebellerna ökade gick de republikanska rörelserna till propagandaoffensiv, och i det brittiska valet 1918 kammade Sinn Féin hem en jordskredsseger i de irländska valdistrikten – utom i det protestantiskt starka grevskapet Ulster.

Brittiska soldater för bort tillfångatagna rebeller efter påskupproret.

© Popperfoto/Getty

Sinn Féin bildade irländskt parlament

Att Sinn Féin blev valets segrare 1918 trots att partiet de facto inte varit delaktigt i upproret berodde på att de flesta irländare trodde att det varit hjärnan bakom resningen. De verkliga organisatörerna, Irish Republican Brotherhood, var en så hemlig organisation att få ens kände till dess existens. Efter valet vägrade Sinn Féins representanter att inta sina platser i det brittiska parlamentet och att där svära trohet till kungen (Georg V). 

Istället bildade man ett eget irländskt parlament, Dáil Érieann, och utropade i januari 1919 den irländska republiken. Det var en ren krigsförklaring mot London. Och krig blev det.

IRA inledde gerillaaktioner

På irländsk sida var det Irish Volunteers som tog initiativet. Man hade omorganiserat sig och rustat i nära två år efter upproret och nu blivit Irlands officiella armé – Irish Republican Army, IRA. Visa av erfarenheterna från påskupproret gick man inte i strid direkt mot brittiska styrkor. Istället genomfördes gerillaräder mot statliga anläggningar, vapendepåer och mot poliskåren. Tanken var att provocera fram brutala tillslag från britterna och på så vis vinna ökat folkligt stöd – vilket också lyckas.

Nu framträdde Michael Collins, finansminister i den självutropade irländska regeringen, som en centralgestalt. Han finansierade IRA:s verksamhet, vapen, utbildning och underrättelser. Collins låg också bakom den första »blodiga söndagen«, den 21 november 1920. Denna dag mördades 14 misstänkta brittiska spioner i Dublin. Britterna svarade direkt med att köra in en stridsvagn på en fullsatt fotbollsarena och öppna eld. Också nu krävdes 14 dödsoffer, samtliga civila.

Irländsk självständighet – nästan

Ett halvår senare kunde kriget avslutas när Sinn Féin gick med på att delta i de förhandlingar som den pressade Londonregeringen föreslog. Dessa utmynnade i ett förslag på självständighet för Irland: det anglo-irländska avtalet.

Michael Collins var en av dem som skrev på avtalet i London den 6 december 1921 – i förhoppningen att det en dag skulle leda till ett fritt och odelat Irland. När hans brittiske motpart efter undertecknandet sa sig just ha skrivit under sin politiska dödsdom, replikerade Collins: »Jag kan ha skrivit under min verkliga dödsdom ...«

För Irland blev avtalet en kompromiss mellan självständig republik och provins i det brittiska imperiet – Irländska fristaten, som kom att vara 1922–37. Det irländska parlamentet erkändes, men sex grevskap i norr undantogs och förblev brittiska.

Efter striderna låg stora delar av centrala Dublin i ruiner. Här bron över floden Liffey vid södra änden av Sackville Street.

Irländskt inbördeskrig efter avtalet

Eamon de Valera, som gett Collins fria händer i förhandlingarna, stämplade sin forna vapenbroder och hans delegation som förrädare. En bitter strid utbröt i Dáil Éireann (det irländska underhuset), men avtalet kunde ändå godkännas med knapp marginal. de Valera lämnade då parlamentet i protest, tillsammans med hälften av ledamöterna.

Resultatet blev att både Sinn Féin och IRA, liksom hela det irländska folket, klövs. I juni 1922 utbröt ett inbördeskrig där forna kamrater från påskupproret och befrielsekriget mot britterna ställdes mot varandra.

Regeringen, som stred för att upprätthålla avtalet, fick brittiskt stöd, medan motståndarna ägnade sig åt gerillakrigföring, dock mindre framgångsrikt än tidigare. Efter en rad brutala attacker sjönk stödet för rebellerna. Samtidigt lät regeringssidan avrätta betydligt fler motståndare än vad britterna gjort efter påskupproret.

Efter ett knappt år var kriget över, med regeringssidan som segrare. Under kriget, i augusti 1922, sköts Michael Collins ihjäl av politiska motståndare i sina hemtrakter i grevskapet Cork.

Fine Gael mot Fianna Fáil

Än i dag finns djupa sår från dessa oroliga år av irländsk 1900-talshistoria. Och det är inte bara öns fysiska delning i ett Irland och ett brittiskt Nordirland som föranleder bitterhet. Även inom republiken finns det klyftor som skär rakt igenom familjer.

Politiken har sedan 1920-talet dominerats av partierna Fine Gael (bildat av förespråkare för det anglo-irländska avtalet) och Fianna Fáil (motståndare till avtalet). I valet 2011 utplånades i stort sett Fianna Fáil. En förklaring till det är att en äldre generation av motståndare då hade gått ur tiden. 

På Nordirland blossade våldet upp 1968 och eskalerade i en våldsspiral med blodiga terrordåd från IRA och dess protestantiska motsvarigheter.

Långfredagsavtalet

IRA och den politiska grenen Sinn Féin har fortfarande påskupprorets deklaration om en
odelad irländsk republik som sitt rättesnöre. Påsken 1998 slöts dock det så kallade långfredagsavtalet i Belfast, som gäller maktdelning mellan protestanter och katoliker i Nordirland. Det har därefter utsatts för hårda prövningar, och våldsamheter har förekommit. Men även här avtar motsättningarna. Den eld som tändes i Dublin annandag påsk 1916 har falnat till en flämtande glöd.

Publicerad i Populär Historia 4/2016

Fakta: Irländska uppror

Genom åren har irländarna vid flera tillfällen revolterat mot Storbritannien. Nedan listas några av upproren och andra avgörande händelser.

  • 1798 United Irishmen gör uppror, inspirerade av franska revolutionen.
  • 1800 Irlands parlament upplöses i och med Act of Union, då United Kingdom bildas av Storbritannien och Irland.
  • 1848 Kortvarigt uppror under potatissvälten.
  • 1867 Irish Republican Brotherhood, the Fenians, gör uppror som slås ned snabbt.
  • 1912 Brittiska underhuset godkänner självstyre, Home Rule, inom imperiet, för Irland.
  • 1916 Påskupproret bryter ut i Dublin. Det slås ned efter sex dagar.
  • 1918 Sinn Féin vinner de flesta irländska platserna i brittiska valet och utropar eget parlament.
  • 1919–21 Irländskt befrielsekrig mot Storbritannien, leder till anglo-irländskt avtal om irländsk fristat.
  • 1922–23 Inbördeskrig mellan avtalets företrädare och motståndare.
  • 1949 Irländska fristaten ombildas till Republiken Irland.

Publicerad i Populär Historia 4/2016

Kanske är du intresserad av...

Läs också