En amerikansk symbol: Pearl Harbor
»Det är som Pearl Harbor igen». Denna reaktion uttalades vid upprepade tillfällen efter terroristattackerna mot World Trade Center och Pentagon. Visserligen finns det uppenbara skillnader mellan händelserna den 7 december 1941 och den 11 september 2001. I förstnämnda fall fanns det en tydligt definierad motståndare till skillnad från det internationellt förgrenade nätverk som tros ligga bakom höstens terrorangrepp. Många menar dessutom att angreppen i sin tur var en reaktion på USA:s nuvarande dominerande politiska, kulturella och militära roll. Japan däremot slog till mot ett isolationistiskt USA, där viljan att blanda sig i världsangelägenheterna var högst begränsad.
En annan skillnad är att den absoluta merparten av de döda och skadade i Pearl Harbor var militärer, medan flertalet offer för terroristattackerna är civila.
Framför allt i USA har man varit benägen att framhäva likheterna mellan anfallen. Vid båda tillfällena var det fråga om överraskningsanfall med många amerikanska dödsoffer och stora materiella skador som följd.
USA har mestadels varit förskonat från utländska attacker. De nederlag som amerikanska stridskrafter lidit ”på hemmaplan” har varit få, vilket inte hindrat att de har fått stor symbolisk betydelse. Det dröjde till exempel endast tre år efter general Custers nederlag mot indianerna vid Little Bighorn 1876 innan det första minnesmärket över sjunde kavalleriet uppfördes.
En annan likhet är den påtagliga rasism och främlingsfientlighet som följde i spåren av attackerna. Muslimer i USA och på många andra håll i västvärlden har hamnat i en utsatt position efter den 11 september. I början av 1942 beslutade den amerikanska regeringen att flertalet personer med japanskt ursprung som var bosatta i USA skulle interneras, detta trots att 73 procent av de sammanlagt 110 000 som spärrades in var amerikanska medborgare.
Misstänksamheten mot de japanska amerikanerna övergick i öppen motvilja när soldaterna från Japan porträtterades i den amerikanska propagandan. Inte minst det sätt som övergreppet på flottbasen genomförts på – utan förvarning eller krigsförklaring – visade, menade man, på japanernas fanatism, hänsynslöshet och även i övrigt brutala och ociviliserade beteende.
Demoniseringen av asiater – ”den gula faran” – kring sekelskiftet 1900 hade först drabbat kineserna. Men efter den 7 december 1941 ansågs det inte råda något tvivel om att hotet kom från Japan. Bilden av japanerna kompletterade de inhemska och fortfarande livaktiga rasistiska föreställningarna om svarta och indianer. Ett exempel på detta är den variant av ett gammalt uttryck – ”den enda goda indianen är en död indian” – som amiral William ”Bull” Halsey myntade 1944; han menade att ”den enda goda japanen är en japan som varit död i sex månader”. Liksom amerikanarna utgick japanerna från en rasistisk nedvärdering av sin motståndare. Följden blev att stillahavskriget utkämpades med stor grymhet från båda sidor.
Under resten av kriget eldades amerikanarna på av affischer med texten ”Kom ihåg Pearl Harbor!”. En sak att minnas var att japanerna inte lyckats knäcka den amerikanska flottan. De hade inte förstört oljedepåerna och varven, och de betydelsefulla hangarfartygen befann sig vid tidpunkten ute till havs. Av de arton örlogsfartyg som skadades eller sänktes återställdes femton, efter mer eller mindre omfattande reparationer och moderniseringar, till stridbart skick.
Tre skepp var dock ohjälpligt förlorade. Värst drabbades USS Arizona. En bomb trängde igenom fartygets däck och antände 450 ton krut. Av de närmare 2 400 amerikaner som dödades vid det japanska överfallet var närmare hälften besättningsmedlemmar på Arizona. På grund av de våldsamma explosioner och bränder som förstörde slagskeppet var det endast möjligt att bärga 229 man. Arizona blev således den sista viloplatsen för majoriteten av besättningen och fick snart status av krigsgrav. Faktum är att flera av de överlevande från attacken 1941 har under senare år, när de avlidit, fått sina kvarlevor placerade i basen till ett av kanontornen.
Redan under pågående världskrig lanserades de första planerna på att göra Arizona till ett minnesmärke. Efter beslut från kongressen och president Eisenhower inleddes arbetet 1958. Minnesmärket, som kostade 500 000 dollar att uppföra, invigdes fyra år senare. Dess skapare, Alfred Preis, utformade en vit överbyggd plattform som flyter ovanpå men inte vidrör skeppet. På plattformen finns en förteckning över alla som gick under med Arizona samt skeppsklockan. Att minnesmärket är som lägst och smalast i mitten beror på att lågvattenmärket var just anfallet mot Pearl Harbor. Minnesmärkets höjning och breddning i ändarna symboliserar USA:s väg mot seger och slutgiltig triumf.
Denna tolkning är långt ifrån den enda som applicerats på minnesmärket. Under kalla kriget menade vissa att det illustrerade behovet av beredskap mot ”den gudlösa kommunismen”. Under vietnamkriget blev det en antikrigssymbol. En bestående funktion för minnesmärket har varit som mötesplats mellan gamla och nya generationer från de forna kontrahenterna. Av de 1,5 miljoner människor som varje år besöker minnesmärket är cirka tjugo procent från Japan.
Inför sextioårsdagen i december i år har den äldsta tolkningen av minnesmärket fått förnyad innebörd: Arizonas undergång är en påminnelse om att USA måste ha en betydande militär kapacitet för att ständigt ha den nödvändiga beredskapen att möta nya överraskningsanfall.
Ulf Zander
är historiker vid Lunds universitet. Han lägger nu i december fram sin doktorsavhandling Fornstora dagar, moderna tider – bruk av och debatter om svensk historia från sekelskifte till sekelskifte.
