Holland firar freden i Münster

Ur vårt svenska perspektiv försummar vi kanske att se vidden av det som beslöts i Westfaliska freden för 350 år sedan. Ett av många viktiga resultat var a

25 maj 2001 av Folke Schimanski

Ur vårt svenska perspektiv försummar vi kanske att se vidden av det som beslöts i Westfaliska freden för 350 år sedan. Ett av många viktiga resultat var att Nederländerna då blev en suverän stat. Men i Holland talar man inte om ett trettioårigt utan rentav om ett åttioårigt krig. Det fredsfördrag som satte punkt för den långdragna konflikten mellan den spanska tronen och de upproriska undersåtarna i norr undertecknades i Münster den 15 maj 1648. Samtidigt stadfästes gränsen mellan de sydliga och de nordliga Nederländerna. Som ett resultat av Wienkongressen 1815 förenades de båda områdena i ett kungarike. Men de sydliga provinserna gjorde sig fria femton år senare, varpå kungadömet Belgien uppstod.

Det åttioåriga kriget hade liksom det trettioåriga religiösa förtecken. Det rörde sig om en sammandrabbning mellan ett strängt katolskt Spanien och en alltmer protestantiskt präglad region. Medan lutheranismen kom att dominera i Tyskland, blev här kalvinismen den förhärskande trosuppfattningen. Men till de upproriska hörde också katoliker, och det visar att konflikten även hade en politisk-ekonomisk dimension.

Spanjorerna ville öka sitt grepp om dessa provinser, som under 1500- och 1600-talen upplevde en storartad ekonomisk och kulturell blomstring (se Populär Historia 3/95). Flandern med sin metropol Antwerpen var ett av de mest urbaniserade samhällena i dåtidens Europa. Protesten riktade sig mot de begynnande centraliseringssträvandena från spansk sida under generalståthållarinnan Margareta av Parma och hennes impopuläre rådgivare kardinal Granvelle. Nederländska adeln och borgerskapet ville behålla sina gamla privilegier, kämpade för att behålla den ställning de tidigare haft och ville inte underkasta sig en hård centralmakt. Motsättningarna skärptes genom de fanatiska bildstormarnas framfart och deras skövling av religiösa byggnader 1566–67.

Som skildras i Goethes hjältedrama Egmond var Margareta en ganska resonabel dam. Det kan man inte säga om ”höken” hertigen av Alba, som den fanatiske katoliken Filip II (1556–98) utnämnde till generalståthållare. Hertigen var en hårdför militär. Han lockade under falska förespeglingar grevarna van Egmond och van Horne till sitt residens i Bryssel och lät 1568 avrätta dem, liksom ett flertal andra rebeller, fastän de båda nämnda adelsmännen inte var särdeles militanta. Dessa drakoniska handlingar, liksom ett ökat skattetryck, ledde till våldsamma protester. Katoliker och protestanter förenade sig under prins Vilhelm av Nassau-Oranien och gick i krig mot spanjorerna, som skördade militära framgångar och under hertigens ledning begick fruktansvärda grymheter mot befolkningen. Revolten mojnade men tog fart igen efter den spanska soldateskens plundringar i den rika handelsstaden Antwerpen. De sjutton katolska och protestantiska provinserna bildade då ett förbund och fortsatte frihetskampen.

Filip tillsatte till slut en mer diplomatisk ståthållare, Alexander Farnese. Denne lyckades 1579 splittra unionen genom att tillförsäkra de sydliga, katolska provinserna politisk autonomi i den så kallade Arrasunionen. De sju norra provinserna bildade då ett eget förbund. Därmed hade Nederländerna klyvts i två delar. 1609 förklarade sig de nordliga, kalvinistiska provinserna med franskt och engelskt bistånd oberoende. Under perioden fram till 1621 rådde vapenstillestånd, varpå kriget bröt ut igen. Holländarna var nu segerrika. Och i söder invaderade deras allierade fransmännen Vallonien, därpå Flandern.

Fyrtio år senare erkändes den nordliga statsbildningen även av Spanien. Spanjorerna var utmattade efter långvariga krig, holländarna ville koncentrera sig på sin lukrativa handel, och båda parter började bli oroade över Frankrikes ökade maktställning. Allt detta förde dem samman, och i december 1644 började förhandlingarna i Münster. Som ett minne över det efterlängtade fredsfördraget fyra år senare byggde amsterdamborna ett kombinerat rådhus och fredspalats, som numera fungerar som residens för drottning Beatrix. Minnet av Westfaliska freden har i år firats genom en rad utställningar och festligheter i Nederländerna, däribland i rådhuset.

Publicerad i Populär Historia 6/1998

Kanske är du intresserad av...

Läs också