Marcus Claudius Marcellus ledde den romerska armé som intog Syrakusa i andra puniska kriget.

Attacken mot Syrakusa

Den romerska erövringen av grekernas Syrakusa är en historia om allianser, lönnmord och militär uppfinningsrikedom.

2 november 2019 av Bengt Jansson

Strax norr om Syrakusa, i närheten av den nuvarande järnvägsstationen Panágia, stod år 212 f Kr den romerske fältherren Marcus Claudius Marcellus och grät. Han grät inte för att han befann sig i en svår situation eller för att han lidit en förlust. Tvärtom stod han inför sitt livs största seger – en seger som skulle ge honom ära, berömmelse och en plats i världshistorien. Segern skulle också komma att ändra världshistorien. Utan den hade den fortsatta kulturella och politiska utvecklingen i medelhavsområdet blivit annorlunda och vår uppfattning om vad som är europeiskt och orientaliskt hade varit en annan.

Syrakusa plundrades

Orsaken till Marcellus tårar var att han från den höjd han stod på kunde blicka ut över den största och vackraste stad han någonsin sett och samtidigt visste att den inom några timmar skulle vara intagen, plundrad och inom någon dag kanske helt lagd i ruiner av hans egna soldater.

Romerska historieskrivare påstår att Marcellus gett bestämda anvisningar för att begränsa förstörelsen av staden och förbjudit massakrerandet av dess invånare. Om så var fallet eller om påståendet är ett försök till äreräddning av den romerske erövraren är osäkert. Även om han verkligen gjorde ett sådant försök är det tveksamt om hans trupper hörsammade hans order. 

De romerska soldaterna hade en lång tid av förödmjukelser och umbäranden bakom sig och brann av hämndlystnad. Dessutom såg de förstås en chans att berika sig på den besegrade stadens bekostnad. Ett rikt byte lär också ha förts till Rom efter Syrakusas fall.

Grekisk stad på Sicilien

Syrakusa var en av de många grekiska städer som fanns på Sicilien vid den här tiden. Södra Italien och Sicilien var sedan många hundra år delar av den grekiska världen såväl kulturellt och etniskt som språkligt. Syrakusa grundades enligt traditionen 734 f Kr av kolonisatörer från det grekiska Korint. Många krig utkämpades under århundradena som följde om herraväldet på ön: mot kartager, mot etrusker och mot andra grekiska städer.

Syrakusas öden växlade. Under en tid var staden en av de allra viktigaste i Medelhavet. Efter att 413 f Kr tillintetgjort en atensk flottstyrka som försökt erövra staden växte dess prestige och inflytande enormt och under tidigt 300-tal härskade den syrakusanske tyrannen Dionysios den store över nästan hela Sicilien och dessutom över delar av Italien och Balkans västra kust.

Hieron II lierade sig med Rom

Det som kom att bli Syrakusas olycka var den konflikt som växte fram mellan Kartago och Rom. Romarnas expansion söderut på den italiska halvön förorsakade ett konkurrensförhållande med såväl Kartago som de grekiska stadsstaterna. Det första av de så kallade puniska krigen bröt ut 264 f Kr och pågick i över tjugo år. Fred slöts inte förrän 247 och Kartago tvingades då överlämna bland annat sina besittningar på Sicilien till romarna. Den syrakusanske kungen, Hieron II, hade under krigets början allierat sig med kartagerna, men efter några romerska segrar bytte han sida och förblev därefter en trogen allierad till Rom under hela sin livstid.

Hieron II:s långa regering (265–215 f Kr) blev en lyckosam tid för Syrakusa. Genom att hålla fast vid alliansen med Rom bestod freden för staden. Handeln blomstrade och en mängd nybyggnationer gjordes. Bland annat byggdes den ännu bevarade grekiska teatern ut under den här perioden och blev en av den grekiska världens största.

Andra puniska kriget

Men den lyckliga tiden skulle inte bestå. År 218 f Kr utbröt det andra puniska kriget i och med Hannibals tåg över Alperna. Från romersk synpunkt blev de första krigsåren katastrofala. Hannibal fullkomligt förintade de arméer som sändes ut mot honom och den italiska landsbygden skövlades svårt. Inget tycktes kunna stoppa Hannibal och allmänt ansågs det vara en tidsfråga när han skulle inta Rom.

Förvecklingarna i Syrakusa som följde på Hannibals segrar är lika spännande som vilken politisk thriller som helst. Det uppstod ett prokartagiskt och ett proromerskt parti i staden. De medborgare vilkas näringsfång var handel med länderna runt Medelhavet ansåg sig ha mest att vinna på vänskap med Kartago, som hade hegemoni över stora delar av detta innanhav – i synnerhet som Rom tycktes vara en stormakt på fallrepet. Det proromerska partiet hade emellertid inledningsvis övertaget, eftersom Hieron vägrade bryta sin gamla allians med Rom. Sonen Gelon, som sedan några år var medregent till fadern, var dock mer inställd på att man kanske måste tänka om beträffande utrikespolitiken.

Hieronymos ny kung i Syrakusa

Om det hann bli någon verklig konflikt mellan far och son kring detta, så kom den i vilket fall inte till allmän kännedom. Redan 216, samma år som Hannibal var som mest framgångsrik, avled Gelon av okänd orsak. Året därpå avled också Hieron II. Närmaste arvinge till tronen var Gelons femtonårige son Hieronymos.

Sonsonens låga ålder hade föranlett Hieron att i sitt testamente stipulera att femton rådgivare skulle hjälpa till med regerandet. De mest framträdande bland dessa blev Adranodoros, Zoippos och Themistos – de två förstnämnda gifta med fastrar till Hieronymos och den sistnämnde gift med hans syster.

Den nye kungen och hans rådgivare hade tydliga kartagiska sympatier och inledde omgående förhandlingar med Hannibal om ett förbund dem emellan. Genom det proromerska partiet i Syrakusa hölls den romerske propraetorn Appius Claudius Pulcher informerad om läget. Som propraetor (motsvarade ungefär guvernör) över de romerska besittningarna på Sicilien blev han förstås alltmer oroad över händelseutvecklingen. Om Syrakusa bytte sida skulle Hannibals försörjningsled till hemlandet i Nordafrika tryggas och de romerska besittningarna på Sicilien vara direkt hotade. Romarna gav därför sitt stöd till en sammansvärjning mot kungen som initierats av det proromerska partiet i staden.

Proromersk kupp mot Hieronymos

Efter ett drygt år som kung var Hieronymos redo att direkt ingripa i kriget på den kartagiska sidan och samlade trupper för att attackera de städer på Sicilien som stödde romarna. När hans marsch påbörjats och han befann sig i staden Leontinoi (nuvarande Lentini) ett par mil norr om Syrakusa sattes de sammansvurnas planer i verket. 

En av kungens livvakter var inblandad i konspirationen och i en trång gränd i staden stannade han för att knyta om sin ena sandalrem. Han hejdade därmed resten av livvakterna, då de alla befann sig bakom honom. Kungen fortsatte dock att gå, nu utan skydd. I en portgång ett par hus längre fram väntade ett par lönnmördare som kastade sig över Hieronymos. Den överraskande attacken blev en total framgång för konspiratörerna. Kungen dog omedelbart och själva undkom de helskinnade.

Fler politiska mord följde

När nyheten blev känd i Syrakusa försökte Adranodoros ta över makten, men även han mördades. Themistos gick samma öde till mötes. Mordlystnaden stannade inte vid detta utan även Hieronymos båda fastrar dödades och till och med två små döttrar till en av fastrarna.

Den romerske historikern Titus Livius beskriver scenen, som måste varit ohygglig att bevittna. Efter att de två små flickorna åsett mordet på sin mor försökte de fly undan sina banemän, som dock omringade dem. Flickorna var av allt att döma mycket snabba i vändningarna och vek flera gånger undan för de beväpnade männen som dock sårade dem med upprepade hugg. Alltmer utmattade och blödande från sina sår föll de till sist ihop livlösa.

Generaler från Hannibals armé tog över

Mordet på den kungliga familjen gav dock dålig politisk utdelning för det proromerska partiet. När val till det styrande rådet skulle ske för att fylla platserna efter de två dödade rådgivarna valdes två män med namnen Hippokrates och Epikydes. Dessa hade tjänat som generaler under Hannibal och var i full färd med att förhandla fram en allians mellan Kartago och Syrakusa. Det måste ha varit närmast en chock för romanhängarna att den prokartagiska stämningen i staden var så stark att man valde in Hannibals förtrogna i rådet.

Från Roms sida blev svaret att sätta hårt mot hårt. Marcus Claudius Marcellus, som år 214 för tredje gången valdes till konsul, sändes till Sicilien med en flottstyrka. Propraetorn Pulcher hade redan sin armé uppställd vid gränsen mot de områden som styrdes av Syrakusa. Första steget blev att inta Leontinoi, vilket gjordes utan större svårigheter.

Efter erövringen avrättades ett antal av stadens invånare; omtvistat hur många. Enligt vissa källor var det endast kända kartagoanhängare som miste livet, enligt andra handlade det om en massaker på större delen av stadens invånare.

Syrakusa starkt befäst

Det besked som nådde Syrakusa var att hela Leontinois vuxna befolkning dödats, men detta kan mycket väl ha varit ett propagandatrick av Hippokrates, som varit på plats vid stadens fall men undkommit romarna. Sant eller ej så blev följden av nyheten att syrakusaborna mangrant ställde upp till stadens försvar. 

Syrakusa var starkt befäst vid den här tiden. Vallar med murar och strategiskt placerade försvarstorn omgav staden och ett ganska stort område runt den. Befintliga branta bergssidor och klippstup nyttjades också som delar i försvarslinjen. En viktig pusselbit i försvarsverket var befästningen Eurialo som finns kvar än i dag, även om den till största delen består av påbyggnader som gjorts under bysantinsk tid.

Arkimedes ledde Syrakusas försvar

Den första romerska attacken blev massiv och samordnad. Marcellus angrep med sin galärflotta från sjösidan, samtidigt som Pulchers armé attackerade från land. Båda härarna var utrustade med den tidens modernaste vapen: katapulter för att slunga sten och brinnande spjut, långskjutande pilbågar, stormstegar med skyddande basttak och mycket annat som de antika historieberättarna utförligt skildrar. 

Ändå misslyckades anfallet. Den som fått äran av det framgångsrika försvaret är en av alla tiders största genier: Arkimedes, matematikern och uppfinnaren som bodde i Syrakusa. Arkimedes tillhörde noblessen i staden. Han hade varit en nära vän till den gamle kungen Hieron II och möjligen också släkt med denne. Greken var vid den här tiden drygt sjuttio år och en berömd man.

Han åtnjöt stort anseende för sina skrifter i matematiska ämnen och för sina uppfinningar, även om det säkert också talades mycket om hans tankspriddhet – som den gången han sprungit naken genom staden skrikande ”heureka” efter att ha upptäckt sin princip.

Båtar lyftes ur havet av Arkimedes maskiner

En stor del av Syrakusas försvarsutrustning sägs vara hans verk. Det viktigaste tycks ha varit katapulter som kunde slänga iväg stora stenar och orsaka de angripande fartygen stor skada redan på avstånd. Vartefter fartygen närmade sig sattes mindre katapulter med kortare verkningsavstånd in i striden. 

Det berättas också om en gripkloförsedd kedja som kunde haka fast i fartygen varpå en hävstång innanför befästningen hissade upp dem och släppte ner dem igen och på så vis fick dem att kapsejsa. Efter ett par sådana kapsejsningar, följda av skrattsalvor från försvararna, beordrade Marcellus flottan att dra sig tillbaka. På landsidan stötte Pulchers soldater på liknande krigsmaskiner. Effektiva katapulter orsakade stort manfall, liksom kranar med gripklor hängande i kedjor som svepte utanför murarna för att lyfta upp angripare och sedan låta dem falla. Även Pulcher fick retirera.

Vad som dock är en myt är att Arkimedes skulle ha konstruerat brännspeglar för att sätta fartygen i brand. Även om han förstod principen för brännspeglars funktion var det säkert praktiskt omöjligt att bygga sådana i den storlek som krävts. Ingen av de historiska källor som finns tillgängliga nämner heller något sådant.

Åtta månaders belägring

Det misslyckade anfallet fick romarna att ändra taktik. De menade att en så stor stad som Syrakusa inte skulle kunna klara en belägring under någon längre tid. Staden blockeras därför från land- och sjösidan. Samtidigt använde romarna tiden till att erövra de återstående städerna på Sicilien vilka ställt sig på Kartagos sida.

Efter ungefär åtta månaders belägring fick romarna ett tillfälle att på nytt anfalla. De lyckades tillfångata en man vid namn Damippos, som försökt ta sig iväg från Syrakusa i en liten båt. Tydligen var han en man av betydelse, för syrakusanerna upptog förhandlingar med romarna för att få friköpa honom. Samtalen ägde rum vid ett avsnitt av befästningsverket som Marcellus bedömde som svagt när han under förhandlingarna fick möjlighet att betrakta det närmare. Man lät medvetet diskussionerna dra ut på tiden och fick på så vis möjlighet att återkomma flera gånger till samma plats. Noggranna iakttagelser av befästningsavsnittet i fråga gjordes. Under tiden tillverkades lämpliga stormstegar.

Panik när romarna kom innanför murarna

Den natt då syrakusanerna firade artemisfest brast de uppenbarligen i vaksamhet och romarna gick till attack på det avsnitt som utspionerats. Utan motstånd tog de sig innanför befästningarna och fortsatte mot nordsidan av själva staden.

Försvarstrupperna greps av panik när de blev varse de romerska soldaterna innanför befästningarna och flydde, trots att den romerska styrkan egentligen hade kunnat bekämpas från en inre försvarslinje som fanns nära den del av staden som kallades Neapolis. Men möjligheten utnyttjades inte och påföljande dag var staden i romarnas händer. Plundringen vidtog och Marcellus tårar var en klen tröst för stadens invånare.

Arkimedes dödades 

Under plundringen dödades Arkimedes, trots att Marcellus uttryckligen gett order om att han ville ha honom levande. Enligt vad som berättas blev han inte bara ett offer för romarna utan också för sin tankspriddhet. Det påstods att han inte märkte när staden intogs av fienden och att han var mitt uppe i ett geometriskt experiment när en romersk soldat kom in i hans hus och ville föra honom till Marcellus. Arkimedes ska då bryskt ha sagt till soldaten att inte rubba de i sanden uppdragna cirklarna. En sådan provokation fick krigarna att stöta sina svärd genom vetenskapsmannen.

Plundring av en erövrad stad var regel under antiken och även långt senare i historien. Romarna var särskilt hänsynslösa mot städer som under längre tid vägrat att ge upp, vilket ju fallet var med Syrakusa. En försvårande omständighet var dessutom att staden tidigare varit allierad med Rom, ty att byta sida betraktades som förräderi.

Segern avgörande för Romarriket

För romarna blev segern en avgörande händelse i kriget mot Kartago. Med hela Sicilien i romerska händer blev Hannibals försörjning med trupper och utrustning från hemlandet avskuren. Romarna segrade även på andra frontavsnitt och även om kriget skulle pågå i ytterligare tio år så blev det nu romarna som tog initiativet. Deras seger blev total och de fick snart en verklig stormaktsroll i området. Den politiska tyngdpunkten flyttades från östra till västra Medelhavet.

Kulturellt blev erövringen av Syrakusa början på det intresse för grekisk kultur som kom att bli så betydelsefullt för Rom. Den antika kulturen som vi i dag ser som grekisk-romersk, med ett självklart bindestreck, fick sin startpunkt när rovet från Syrakusa nådde Rom. Den skulle förstärkas senare, när romarna intagit det vi i dag kallar Grekland, men för den här tidens människor var Syrakusa utan förbehåll en del av Grekland och intresset för det grekiska berikade Rom på ett otal områden.

Publicerad i Populär Historia 7/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också