Carin Göring – Nazitysklands svenska ikon

Den senaste tiden har frågan om frivilliga svenska SS-män belysts och debatterats. Men den mest berömda svenska nazisten var en kvinna – en kvinna som fick sin uppburna ställning i Tredje riket efter sin död. Hennes namn var Carin Göring.

Inte för att det skulle vara en merit att vara Sveriges mest kända nazist, tvärtom. Men Carin Görings livsöde – som förde henne från ett borgerligt familjeliv i Stockholm till en vagabondtillvaro i Tyskland, landsflykt i Italien och Österrike och slutligen tillbaka till ett uppburet liv, nu bland Tysklands nationalsocialistiska elit – är just därför värt att betrakta närmare.

Det fanns inget som tydde på att Carin Görings liv skulle bli varken mer spännande eller tråkigare än någon annan kvinnas i den lägre svenska adeln. Hon var näst yngst av fem döttrar till friherre Carl Fock, löjtnant i armén och en respekterad om än inte betydande man i hemstaden Stockholm, och hans engelska fru Huldine. Det är för övrigt Huldine vi har att tacka för att vi så väl kan följa Carin Görings liv, för hon var mottagaren till otaliga brev sedan dottern lämnat Sverige och familjen. Liksom hennes far var Carins förste man, Nils von Kantzow, officer; en arbetsam, pålitlig men lite tråkig man, sägs det.

En vinterkväll 1920 svalde Carin von Kantzow kärleksdrycken. Så skulle hon senare beskriva händelsen i ett brev till sin mamma. Hennes svåger, greve Eric von Rosen, var tvungen att återvända hem till slottet Rockelsta mitt under ett snöoväder. Detta var i flygets ungdom och han ville naturligtvis anlita taxiflyg, men den ende som vågade sig på den riskabla flygningen var en ung tysk före detta stridsflygare och krigshjälte, som liksom många av sina likar efter första världskrigets slut tvingats återvända till ett civilsamhälle som inte behövde dem. Den unge tysken hette Hermann Göring och hade hamnat i Sverige på omvägar, vilka mest ledde över arbeten han på grund av sin arrogans inte lyckats behålla. Denne innehavare av Pour le Mérite försörjde sig nu i Sverige som taxiflygare, en inte särskilt glamourös tillvaro. Men säkerligen tackade han sin lyckliga stjärna för detta sitt öde när han träffade Carin von Kantzow på sin passagerares slott, dit han inbjudits att övernatta.

Kärleksdrycken hade dramatiska effekter. Den självutnämnda Isolde lämnade sitt trygga liv i Stockholm för att följa sin Tristan till ett minst sagt osäkert liv i Tyskland – han hade ju varken pengar, arbete eller någon framtid att erbjuda henne. Men hon var förtrollad. Detsamma gällde Göring, som skulle utveckla en Carin-kult som efter hennes död skulle ta sig märkliga uttryck.

Ganska planlöst reste kärleksparet genom Tyskland. Alltid hade de ont om pengar och Carins många brev hem innehöll ofta en förtäckt förfrågan om finansiellt stöd, vilket också kom, trots att makarna Fock inte var förmögna och dessutom av förståeliga skäl inte var särskilt förtjusta i sin dotters val – hon reste ju, fast hon fortfarande var gift i Sverige, runt med sin inte helt pålitlige tyske älskare.

Göring var vid denna tid långt ifrån den fetlagde, mäktige man vi känner från bilder från Tredje rikets dagar. Han var en stilig man, men också nästan helt oförmögen att återanpassa sig till samhället. Säkert var det därför han drogs till den obskyra rörelse som bildats kring en okänd österrikisk korpral, och det var detta hans engagemang som kom att grundläggande förändra Carins liv igen. För efter den 9 november 1923 var Adolf Hitler och hans lilla följe inte längre en obekant samling missanpassade i München. Den misslyckade ölhallskuppen fick konsekvenser för de inblandade: Hitler och flera andra hamnade i fängelse, och många som hade varit med flydde utomlands. Här finner vi också Hermann och Carin Göring (som under tiden hade hunnit med att gifta sig); Göring hade ju som SA-ledare haft en viktig roll i kuppförsöket.

Borta var det ganska stadgade liv de, med hjälp av de pengar Carin fått genom sin skilsmässa, hade levt utanför München. Deras ägodelar beslagtogs och de gick i landsflykt. Åter nämnde Carin i sina brev ofta deras svåra ekonomiska situation, vilken hennes mor naturligtvis uppfattade: i svarsbreven (försedda med dubbla kuvert så att man inte skulle kunna spåra det revolutionära paret) fanns allt som oftast pengar.

Carins brev uppvisar vid denna tid en intressant förändring: hon talar inte bara om sitt privatliv – om Hermann, sin son Thomas, resten av familjen hemma i Sverige – utan också om en annan man, Hitler, och om ”Rörelsen”. Carin var nämligen inte ointresserad av händelserna omkring henne. Tvärtom var hon en livlig anhängare av det unga nationalsocialistiska partiet.

Om detta ska tillskrivas hennes mans inflytande över henne är naturligtvis omöjligt att säga, men klart är att Carin i likhet med många andra, också i Sverige, kände en stark dragning till denna rörelse, som för dem framstod som ett friskt alternativ till de rostiga gamla partierna. Carin verkar vara övertygad om att Hitler kommit som ett slags räddare i nöden för hennes nya hemland, för vilket dessa båda utlänningar uppenbarligen kände en stark lidelse. Hon skriver om honom efter att ha mött Mussolini: ”Hitler är för mig den mer oförfalskade, framför allt ett geni, full av sanningskärlek och glödande tro.”

Vi befinner oss fortfarande i början av 1920-talet, och nazismens fulaste ansikte var ännu inte känt. Det är alltså med en revolutionärs iver Carin berättar om den nazistiska rörelsen i breven hem till mamma: ”Vet bara att Hitlers sak står bra, medlemsantalet har mer än fördubblats sen de förbjudits, alla vapenlager ökats, tidningen (Völkischer Beobachter) ska nu åter börja på.” Som om det vore något helt naturligt fäller hon också antisemitiska kommentarer. Så här skriver hon om den judiske läkare som vårdade henne: ”Han är så liten och svart och hemsk att se på, men väldigt bra och jag känner mig så tacksam mot honom.” Det var för övrigt två judiska kvinnor som först skötte om Hermann Görings skottskada efter ölhallskuppen. Dessa båda lär Carin ha lovat hjälp om de någon gång råkade i svårigheter, och de sägs vara de enda judar Göring hjälpt att undgå en säker död i koncentrationsläger.

Tyskland befann sig i ett oroligt skede. Kuppen hade slagits ner, Hitler satt bakom lås och bom och hans följe var splittrat. Men paret Göring var inte de enda som fortsatte att tro på nationalsocialismen. Till dess återkomst fortsatte de dock att leva på andras tillgångar. Den man som sedermera blev Tysklands näst mäktigaste verkar inte ha besvärats av att leva som en parasit: det var alltså Carins föräldrar som åter fick stå för underhållet av sin dotter och hennes man, som de ännu inte helt hade accepterat. Carin hade visserligen riskerat ett besök i Tyskland (där hon var efterlyst) för att be sin vän och idol Hitler om pengar, men han ville eller kunde inte hjälpa. Efter uppehåll i Österrike och Italien kom hon så tillbaka till Sverige, om än under mindre idylliska former än hon hade önskat. Med sig hade hon en man som var dyr i drift: hans skottskada hade behandlats med morfin och nu hade han blivit beroende av denna drog. Carin tvingades nu belåna sina ärvda möbler för att ha råd med sjukvård och morfin. Hermann Görings år i Sverige tillbringades till största delen under narkotiskt rus.

Tack vare en allmän amnesti kunde paret Göring 1927 återvända till Tyskland, och denna gång skulle de komma för att stanna. Vilket misstag myndigheterna hade gjort när de utfärdade amnestin stod klart när det nationalsocialistiska partiet 1928 vann tolv platser i valet till riksdagen. Hermann Göring var en av de nyvalda ledamöterna och Carin började nu ett nytt liv som någorlunda respekterad politikerfru. Det var hon själv som gav sin man och hans parti en aura av anständighet. I denna krets av övervägande socialt svåranpassade var det en tillgång att ha en adelsdam, än mer en vacker nordisk sådan. Göring, som var den som främst skötte nazisternas kontakter med industrin och storkapitalet (Hitler hade varken kontakter eller en förtroendeingivande personlighet) fick draghjälp av sin hustru. Och hon stod inte bara till tjänst med namnet: hennes eget engagemang gick långt utöver värdinneplikterna.

Om allt detta rapporterade hon hem till mamma. Hennes brev speglar en starkt politiskt influerad tillvaro: vänner och bekanta delas upp i nazister och icke-nazister, vilkas omvändelse hon ivrigt påhejar och själv försöker åstadkomma. I ett av sina brev hem beskriver hon en ung man som är ”demokrat” så här: ”Mycket hygglig man annars och vi ha nu gjort upp om att omvända honom från hans demokratiska idéer.” Till nazistgruppen hörde för övrigt många naiva medlemmar av adeln och överklassen, bland dem prins August Wilhelm, som till slut endast fick se sig utnyttjad.

Carin hade ytterligare en kvalitet: hon var en av få kvinnor i nazisternas inre krets. Hitler var ju inte gift, så Carin blev något av nazismens första dam. Även i döden skulle hon spela denna roll. Att hon blev ”nationalsocialismens maskot”, som Hitler sägs ha kallat henne, berodde säkerligen till stor del också på hennes skönhet och karisma. Hon var mycket populär i sociala sammanhang och så outtröttlig i sin kamp för Saken att det inte förvånar att Hitler gjorde henne till en förebild att följas av tyska kvinnor i Carin-Göring-Bund.

Carin hade hjärtproblem men sparade sig inte när det gällde Rörelsen. Kanske var det hennes oförsiktighet som gjorde att hennes hjärta till slut gav upp – hon var bara 42 år när hon fick tas in på sanatorium. Carins politiska glöd förnekar sig inte heller där; hon berättar att ”hela sanatoriet här nästan är hitlerianskt, judar mottagas här inte t.ex. Och det är så skönt och fridfullt i detta judefyllda land.”

Året efter, 1931, dog hon av en blodpropp. Hon hade åkt hem till Sverige – det var nog första och enda gången hon för en längre tid frivilligt varit skild från sitt livs kärlek, och här dog hon. Kanske hade hon tur som slapp se vilket vidrigt samhälle hennes Rörelse skapade. Hur entusiastisk Carin än var för Hitler och nazismen hade hon, liksom så många andra tidiga anhängare både i Tyskland och utomlands, sannolikt inte förstått att Hitler menade allvar med innehållet i Mein Kampf.

Men Carin Görings historia tog alltså inte slut med hennes död. Hon hade blivit en prominent figur i det allt starkare NSDAP – nazisterna hade vunnit ytterligare 95 riksdagsmandat i valet 1931 och det var bara två år tills det skulle bli Tysklands största parti. Carin var som gjord för en legend. När Carins äldre syster Fanny skrev en biografi om henne blev denna snabbt en bästsäljare i Tyskland. 1943 hade den sålts i 900 000 exemplar där – bara Mein Kampf sålde bättre.

Hon hade begravts i familjegraven i Stockholm, men hennes man ville ha henne i Tyskland, och man kan nog anta att partiets PR-man, sedermera Tysklands propagandaminister, Joseph Goebbels var förtjust i idén. Carins gravsten i Stockholm hade försetts med hakkors, men när okända tog bort dessa såg de båda herrarna sin chans att återbörda nazistpartiets maskot till Tyskland. Det blev ett spektakulärt skådespel. Carins kista grävdes upp 1934 och färdades på en ståtlig katafalk från Stockholm till tyska gränsen. I Tyskland mottogs den på stationen i Eberswalde med nazistparad och musikkår.

Och historien slutade inte där. Till minne av sin avgudade Carin byggde Hermann Göring Carinhall på sin egendom utanför Berlin. Byggnaden var i grunden en jaktstuga men blev nu ett avgudatempel för kulten kring den döda svenskan. Här lades hon också till den sista vilan – för andra gången. Vid denna jordfästning deltog också Hitler själv. Carinhall var fyllt av bilder av Carin och i sin lägenhet i Berlin hade Göring ordnat ett regelrätt altare till minne av sin döda fru – något hennes efterträdare sedermera fick det tveksamma nöjet att leva med. Man får i ärlighetens namn utgå från att detta var makens uppriktiga hyllning till sin maka, hur underlig den än var, och inte bara naziinfluerat skådespel. Faktum kvarstår dock att ledande nazister ofta samlades just i Carinhall: hon blev i döden än mer betydande än i livet.

Intresset för Carin har heller inte försvunnit: nyligen publicerades en bok i Tyskland om just Görings dyrkan av sin döda hustru i Carinhall.

Kanske hade äktenskapet med den romantiska Carin, om det fortsatt efter 1932, haft en modererande verkan på Hermann Göring. Man kan bara spekulera i huruvida han hade blivit mindre brutal. Men säkert är att han själv beskrev Carins död som händelsen som fick honom att släppa alla hämningar, vilket i Görings fall som bekant betydde åtskilligt.

Även Carins död har ett efterspel. Hon hade vid krigets slut begravts två gånger, men när sovjetiska soldater ryckte fram lät Göring spränga Carinhall (själv begick han senare självmord i fängelsecellen efter att ha dömts till döden i Nürnbergrättegången). Det som blev kvar av anläggningen utanför Berlin såg ryssarna till att förstöra. Men vad hände med Carins stoft? Vi kan inte säkert veta. Det troligaste är dock att det verkligen var hennes kvarlevor som den svenske prästen i Berlin, Heribert Jansson, fick ta emot efter kriget av Görings skogvaktare. Prästen lät kremera kroppen och hemligt transportera askan till Sverige. 1951 jordfästes hon slutligen på sin ursprungliga plats i familjegraven utanför Stockholm.

När man betraktar detta dramatiska livsöde kan man undra hur medveten den ganska verklighetsfrånvända Carin var om konsekvenserna av sitt val när hon en vinterkväll 1920 bestämde sig för den tyske flygaren Göring.

Elisabeth Braw Riccini är frilansjournalist och statsvetare, bosatt i Rom.

Att läsa: The Life and Death of Hermann Göring Ewan Butler och Gordon Young; Carin skriver hem Björn Fontander; Göring och Sverige Björn Fontander; Frauen der Nazis Anna-Maria Sigmund.

**Publicerad i Populär Historia 2/2000