Interneringsläger i hela Västeuropa
Den av västmakterna vid andra världskrigets slutskede genomförda tvångsrepatrieringen av miljoner sovjetmedborgare till det stalinistiska Sovjet, är ett bevis på hur humanitet tvangs underordnas realpolitiska hänsyn i en värld präglad av våld. Mer än 100 000 av flyktingarna kom efter överlämnandet att avrättas av den sovjetiska säkerhetstjänsten. Tragedin överskuggades emellertid av andra katastrofer som följde i krigets spår och därför har episoden förblivit en fotnot i den europeiska historien.
Av de uppåt sex miljoner sovjetmedborgare som vid krigsslutet fanns förskingrade i Europa, kom drygt fem miljoner att skickas tillbaka till Sovjet. Ungefär tre miljoner av dem uppehöll sig i det av kommunisterna behärskade Östeuropa och deporterades direkt. Mer komplicerad framstod repatrieringen av de runt två miljoner sovjetmedborgare som befann sig i de västra delarna av Europa, under västmakternas kommando.
Kontraspionage
I oktober 1944 lät Stalin upprätta den sedermera beryktade "Sovjetiska repatrieringskommissionen", i praktiken styrd av det sovjetiska kontraspionaget som i det stundande repatrieringsarbetet såg ett perfekt kamouflage för spionage i västländerna. Vid Jaltakonferensen 1945 fick Stalin USA och Storbritannien (senare också Frankrike) att gå med på ett avtal om tvångsdeportation av alla sovjetmedborgare utomlands och att Sovjetiska repatrieringskommissionen skulle få operera mer eller mindre fritt i de västländer som hyste ryssar i förskingring.
I Västeuropa byggdes särskilda läger i vilka enbart sovjetmedborgare skulle vistas i avvaktan på hemtransport. Moskva hade stort inflytande över dessa läger. Framför allt i Frankrike, som hade kommunister med i regeringen, kom lägerområdena att betraktas som sovjetiskt territorium och den sovjetiska säkerhetstjänsten beslutade själv om infångande, internering och hemtransport av sovjetmedborgare, samt avkunnade dödsdomar mot oppositionella flyktingar och genomförde öppna avrättningar i lägren.
Förrädare i väst
I praktiken betraktade Moskva samtliga sovjetmedborgare i väst som förrädare eller potentiella sådana. Det gällde de cirka en miljon ryssar som av skilda orsaker slagits på tysk sida i kriget mot Sovjet, soldater ur Röda armén som valt att kapitulera på slagfältet och hamnat i krigsfångenskap, civila som flytt från Sovjet eller sovjetiska medborgare som på annat sätt kommit i kontakt med utlänningar utanför den sovjetiska maktapparatens kontroll. De var alla, enligt rådande terminologi, fiender till Sovjetstaten.
Många av sovjetmedborgarna vägrade att återvända hem. De allra flesta hade någon familjemedlem som råkat ut för Stalins terror och många anade vad som väntade vid hemkomsten. Upplopp, groteska stympningar och självmord blev därför vardagliga inslag i lägren, men bevekade inte Churchill, Roosevelt och general de Gaulle. Alla skickades tillbaka.
På bara några månader sommarhalvåret 1945 återsände västmakterna med tvång runt två miljoner sovjetmedborgare.
Franska medborgare deporterades
I enlighet med Jaltaavtalet togs ingen hänsyn till om repatrianderna var civila flyktingar eller militärer, män eller kvinnor, vuxna eller barn. I Frankrike deporterades till och med ryskfödda franska medborgare som emigrerat från Sovjet till Frankrike redan på 1920-talet. Detsamma skedde i Storbritannien.
Det enda undantaget var balterna. USA och Storbritannien vägrade, trots protester från Moskva, att betrakta personer som sovjetiska medborgare om de kom från territorier som den 1 september 1939 inte tillhört Sovjet (exempelvis Estland, Lettland och Litauen).
Tvångsrepatrieringens maskineri fortsatte rulla 1946 och 1947, om än i mindre omfattning och med något skonsammare inslag. Av de sovjetmedborgare som efter kriget med våld förflyttades från Öst- och Västeuropa till Sovjet, blev enligt forskares uppskattningar minst 300 000 avrättade, 2,5 miljoner skickades till arbetsläger, medan minst två miljoner dömdes till inre exil.
Storbritanniens och USA:s medverkan i deportationerna (i likhet med den svenska repatrieringen) måste bedömas i sin tids perspektiv och ses mot bakgrund av ländernas strävan att bibehålla goda relationer med den nya militära stor-makten Sovjetunionen, som ju dessutom var en bundsförvant i kriget mot Nazityskland. Ändå ligger det nära till hands att betrakta repatrieringsepisoden som en skamfläck i de demokratiska segrarmakternas historia.
Baltutlämningen ett politiskt dilemma
Den baltiska flyktingströmmen till Sverige under krigsåren utgjorde ett såväl politiskt som moraliskt dilemma för regeringen i Stockholm. Hur skulle ärendet med de drygt 30 000 baltiska flyktingarna hanteras?
Sverige var ett av de första länderna i världen, efter Hitlertyskland, som erkände den sovjetiska annekteringen av de baltiska staterna, vilket formellt också innebar ett godkännande av de baltiska folken som sovjetiska medborgare. Samtidigt hade Sverige historiska band till Baltikum. Svenska organisationer och myndigheter hade exempelvis under kriget medverkat till överflyttandet av tusentals så kallade estlandssvenskar. Sverige hade nu att ta ställning till ett sovjetiskt krav om att alla balter, även civila, skulle utlämnas.
Diplomatiska turer
Sovjetiska delegater fick officiell tillåtelse att besöka de baltiska flyktinglägren för att söka övertala balterna (ej enskilt) att återvända hem på frivillig väg. Svenska myndigheter tillställde alla balter en cirkulärskrivelse där det direkt framhölls som "ett svenskt önskemål" att de borde återvända hem och precisa anvisningar för hemtransport angavs. Dock valde bara 63 balter att resa tillbaka. Ett krav från Moskva på namn och adresser till varje enskild balt avslogs däremot.
Den svenska regeringen lyckades efter utdragna diplomatiska turer rädda samtliga civila balter från utlämning. Ändå har Sverige, av såväl samtid som eftervärld, stämplats som alltför eftergivet mot Moskva i baltfrågan. Orsaken är att man från svensk sida med våld skickade tillbaka 146 balter, flera av dem minderåriga, som frivilligt eller med tvång enrollerats i den tyska armén och vid krigsslutet anlänt till Sverige i tysk uniform. De 146 balterna deporterades tillsammans med drygt 2500 andra, de flesta tyskar, som också flytt till Sverige i tysk uniform.
Självmordsförsök
Utvisningen föregicks av talrika självmordsförsök (två genomförda) och självstympningar från balternas sida. En bred svensk opinion påpekade att det från svensk sida inte förelåg någon som helst folkrättslig skyldighet att utlämna de baltiska soldatflyktingarna. Inga andra västländer skickade tillbaka balter till Stalins Sovjet.
Utlämningen, som genomfördes under några skakande månader 1946, är av eftervärlden känd som Baltutlämningen. Vid framkomsten till Sovjet skickades alla balter med officers rang till fångläger. Majoriteten av de meniga sattes i tvångsarbete.
Ett fyrtiotal av de utvisade balterna kom sommaren 1994, 48 år efter utlämningen, att åter trampa svensk mark, inbjudna av regeringen Bildt och mottagna av den svenske kungen.
