De finska krigsbarnen

Den 30 november 1939 angrep Sovjetunionen Finland och vinterkriget var ett faktum. Konflikten, som kostade Finland 22 000 döda och 45 000 sårade, kom att få vittgående konsekvenser även för relationerna mellan Finland och Sverige. Under krigsåren 1939–44 förflyttades 80 000 finska barn till svensk mark där de placerades i fosterfamiljer. Drygt 7 000 av dessa barn kom att stanna permanent i Sverige.

Centrala Finlandshjälpen

Bara några dagar efter krigsutbrottet hade Maja Sandler, maka till utrikesminister Rickard Sandler, tillsammans med ordföranden i Fredrika Bremerförbundet, Hanna Rydh-Munck av Rosenschöld, tagit initiativ till dessa så kallade barnförflyttningar från Finland till Sverige. Det är anmärkningsvärt hur snabbt organisationen, kallad Centrala Finlandshjälpen, grundades.

En viktig faktor tycks ha varit Rickard Sandlers engagemang. Denne hade tvingats avgå sedan han propagerat för aktivt stöd till Finland i kriget. Statsminister Per Albin Hansson och de andra i regeringen var nämligen ovilliga att rent militärt låta sig dras in i konflikten. Nu koncentrerade sig Rickard Sandler med kraft på den humanitära delen istället.

Från finsk sida var det den nyutnämnde evakueringsministern Juho Koivisto som skulle fatta beslut om de föreslagna förflyttningarna. Denne meddelade genast den finska ambassaden i Stockholm att barnen inte skulle skickas utomlands. För Koivisto var direkthjälp till Finland prioriterat.

Nordiska Hjälpcentralen i Finland

Efter Koivistos beslut började ett politiskt spel som historieforskningen hittills haft liten insyn i. Spelet ledde i förlängningen till att det beslut som evakueringsministern tagit ogiltigförklarades. Med såväl social- som hälsovårdsministerns tillstånd inrättades nämligen på luciadagen 1939 en privat organisation, Nordiska Hjälpcentralen i Finland, vars uppgift var att organisera förflyttningen av finska medborgare till Sverige.

Organisationen var en spegelbild av Centrala Finlandshjälpen i Sverige och var också dess samarbetspartner. För Eljas Erkko på Finlands ambassad i Stockholm – den person som rent praktiskt skötte kontakterna med Sverige under kriget – blev situationen besvärlig. Han ville ogärna överlämna det negativa beskedet till svenskarna, utan sökte på egen hand stöd för att barnförflyttningarna skulle genomföras.

I detta tog han nu hjälp av kollegerna i svenska Centrala Finlandshjälpen.

Rickard Sandler till Mannerheim

En delegation bestående av Rickard Sandler, Hanna Rydh-Munck av Rosenschöld och Eljas Erkko ankom den 19 december 1939 till den finske befälhavaren Gustaf Mannerheim, som befann sig i Sankt Michel i södra Savolax. Hanna Rydh konstaterar i sin reserapport: ”Fältmarskalken hade inte från sin synpunkt sett några betänkligheter mot överförandet av barn till Sverige.”

För Sveriges del var det positiva signaler. Inte bara för de privata initiativtagarna i Centrala Finlandshjälpen utan också för regeringen. Där ansåg man nämligen att den humanitära hjälp som barnförflyttningarna skulle innebära till fullo motsvarade de löften som före kriget getts Finlands regering om hjälp från Sverige.

Sådana insatser skulle utan tvekan lätta på trycket för statsminister Per Albin Hansson. De skulle kanalisera Finlandsvännernas energi och engagemang för Finlands sak till hjälparbetet och de nödvändiga praktiska arrangemangen runt barnens förflyttning. Något militärt bistånd behövdes därmed inte.

Hoppades på svensk militär hjälp

För Finlands politiska och militära ledning var läget annorlunda. Där hoppades man i det längsta att Sverige skulle sluta upp vid Finlands sida militärt. Man tänkte sig att förflyttningen av barn mellan länderna skulle sammansvetsa nationerna ytterligare. De skulle öka svenskarnas medkänsla med sitt grannland och därmed även motivationen till mer handfast hjälp.

På så sätt kunde de bägge regeringarna på olika grunder komma fram till samma sak, nämligen att ett antal minderåriga finska medborgare skulle flyttas från sina hem i Finland till Sverige. Totalt kom på så sätt 10 000 barn att placeras i fosterfamiljer i Sverige under vinterkriget. Knappt tusen av dessa stannade permanent på den svenska sidan.

Fortsättningskriget

Då fortsättningskriget bröt ut i juni 1941 väcktes återigen bland svenskarna tanken på att hjälpa Finlands barn. Denna gång var det tänkt att förflyttningarna skulle organiseras av svenska Röda korset, men återigen sade Finland till en början nej. Som motivering meddelades att hjälpen skulle bli för dyr då det var Finland som skulle stå för transportkostnaderna.

Underhandlingar inleddes på nytt mellan de bägge ländernas hjälpkommittéer, under närvaro av den finländske socialministern K A Fagerholm. Denne försökte utjämna meningsskiljaktigheterna och meddelade att för hans del kunde barntransporterna inledas, förutsatt att medel kunde samlas in i Sverige för att täcka reskostnaderna. Fagerholm fick därmed en central roll vad gällde fortsättningskrigets barntransporter.

Mat- och klädhjälp diskuterades

I slutet av år 1941 försämrades Finlands livsmedelssituation och i december vände sig socialdemokraten Torsten Nothin till Sveriges regering. Han tog upp de finländska barnens utsatta situation och föreslog att den svenska regeringen skulle inleda förhandlingar på internationell nivå om att skicka hjälp – främst mat och kläder – till Finlands barn under tillsyn av internationella Röda korset.

Vid den tiden arbetade svenska Röda korset synnerligen aktivt med att hjälpa den grekiska civilbefolkningen som kämpade med hungersnöd. Samma modell för hjälp hade Nothin önskat tillämpa också på barnen i Finland. Det vore bättre ur barnens synvinkel om hjälpen i sin helhet kunde ges på hemmaplan, snarare än att barnen skulle flyttas, menade han. Men regeringen i Sverige gjorde inga framstötar i frågan mot Röda korset.

Hjälp från USA stoppades

Snart blev ärendet än mer komplicerat – och politiskt infekterat. Nu drogs nämligen även Storbritannien och USA med i spelet om krigsbarnen. I USA hade det samlats in kläder och livsmedel för de finska barnens räkning, gåvor som Svenska Röda korset hade försökt få distribuerade till Finland.

Gåvopaketen skickades från USA till Storbritannien, men hölls kvar där och såldes tvärtemot intentionerna till den egna befolkningen. Britterna ansåg nämligen att det var fel att hjälpa barnen i ett fiendeland.

I ärendet skyddade Sverige sina egna intressen. Handelspolitiska överväganden vägde tyngre än Röda korsets önskemål och engagemang i de finska barnens välmåga. Sverige var så beroende av goda relationer med Storbritannien – som befann sig i krig mot Finland – att Per Albin Hanssons regering inte tog minsta risk för Finlands skull.

Barnförflyttningskommittén

Om grannlandet önskade ge snabb hjälp till sina medborgare, var den enda till buds stående möjligheten att flytta barn till Sverige. I annat fall hade de finska barnen blivit utan den hjälp som de enligt svenskarnas åsikt behövde för att överleva.

Barnförflyttningarna till Sverige togs upp igen i september 1941, allt enligt det svenska anbud som Fagerholm som socialminister hade accepterat. I Finland bildades en kommitté, Barnförflyttningskommittén, som skulle ta hand om det organisatoriska. Till verkställande chef utsågs Elsa Bruun, bibliotekarie i den finska riksdagens bibliotek i Helsingfors.

Kommittén existerade fram till år 1948, då den fick en efterföljare i Kommittén för återbördande av finska barn från Sverige. Barnförflyttningskommitténs inställning hade nämligen redan från början varit sträng: alla barn skulle tillbaka till sina gamla hem. Svårigheterna att genomföra detta visade sig dock vara mycket större än någon väntat sig.

I januari 1942 antogs ett anmärkningsvärt dekret av den finska riksdagen – ett beslut om censur av all form av kritik mot barnförflyttningarna. Åtgärden syftade till att avskaffa störande faktorer i relationerna mellan Finland och Sverige.

Barnen användes som propagandaobjekt för att förbättra relationerna mellan länderna. Det svenska biståndet, som varit mycket stort under vinterkriget hade minskat betydligt sedan Finland ställt sig på Tysklands sida gentemot Sovjetunionen. Man kunde inte riskera att det dränerades än mer.

Finska barn försvenskades

På sikt var dock barnförflyttningarna en tidsinställd bomb. Den exploderade efter kriget. Under den långa period barnen vistats i Sverige hade de blivit svenskar – kanske hade de till och med glömt sitt gamla hemland. Många ville helt enkelt inte tillbaka. Följden blev en rad tragiska rättegångar där föräldrar och fosterföräldrar stred om barnen.

Barnförflyttningskommittén i Helsingfors förstod till en början inte orsaken till att hemresorna drog ut på tiden. På senhösten 1945 genomförde den därför en enkät om orsakerna. Slutresultatet blev en chock. Man förstod att problemen inte bara handlade om att barnen inte ville åka – av tillfrågade 606 Helsingforsfamiljer var endast 199 villiga att återta hem sina barn från Sverige.

Men Barnförflyttningskommittén hade ju förbundit sig att ta hem alla barn. Och föräldrarna hade skrivit under ett åtagande om att deras barn inte under några omständigheter skulle lämnas permanent i Sverige. Kommittén krävde nu drastiska åtgärder för att få hem alla krigsbarn – vare sig de ville eller inte – och lade fram ett förslag om praktiska åtgärder till den finska regeringen.

Denna såg dock inte lika allvarligt på saken. Man tyckte att barn som till exempel riskerade ett bristfälligt boende när de återvände kunde få stanna i Sverige. Och bristfälliga bostäder var ingen ovanlighet i Finland efter kriget. Barnens bästa och det nationella intresset kom här att kollidera.

Kommittén för återbördande av barnen

Socialminister Tyyne Leivo-Larsson tillsatte 1949 den så kallade Kommittén för återbördande av barnen. Denna skulle reda ut konflikterna kring hemtagande, vilket var en diger uppgift. Myndigheterna oroades över att allt fler föräldrar nu rapporterade att deras barn aldrig skickades hem, trots upprepade förfrågningar och böner.

Ordföranden Aatos Alanen ansåg att återförandet av barnen till sina finska föräldrar skulle jämföras med återbördande av ett materiellt objekt till sin lagliga ägare. Barnet var alltså föräldrarnas ”egendom”. Beslutet påverkades av de stora förluster i människoliv som Finland lidit under kriget. Man behövde sina medborgare.

Vid en riksdagsbehandling av frågan den 12 maj 1950 konstaterade Irma Torvi från SKDL (Demokratiska förbundet för Finlands folk), att medborgarna under kriget inte kunnat ana vilken masstragedi barnförflyttningarna till slut skulle leda till. Barnen som stannade permanent i Sverige borde räknas som krigsförlust trots att många på individuell nivå levt under bättre förhållanden i Sverige än de skulle gjort i Finland.

Torvi fäste uppmärksamheten på att föräldrarna under kriget inte kunde föreställa sig att de inte skulle få sina barn tillbaka. Hon nämnde inte att många faktiskt ville lämna sina barn i Sverige för alltid – oftast på grund av att de själva var fattiga, samt att de upplevde ett ökat främlingskap mellan sig själva och sina barn.

Nordiskt avtal om adoption 1931

1931 hade de nordiska länderna ingått ett avtal om äktenskap, adoption och förmynderskap. Detta skulle i hög grad komma att påverka de finska krigsbarnens öde. Enligt avtalet skulle en adoptionsansökan av ett barn behandlas i det land där barnet då vistades, samt i enlighet med detta lands lagstiftning.

I linje med detta hade de finska barnskyddsmyndigheterna endast rätt att ge utlåtanden i de aktuella adoptionsfallen – något som enligt Torvi inte säkerställde föräldrarnas rätt till sitt barn. Så hade till exempel svensk domstol, tvärt emot 47 nekande utlåtanden av Helsingfors barnskyddsnämnd åren 1946–48, dömt ett omtvistat barn till de svenska föräldrarna.

Ville inte skada relationerna till Sverige

Lagstiftningen gjorde det alltså lättare för svenskarna att adoptera sina finska fosterbarn. Och känslan av tacksamhet hindrade den finska staten från att ställa skarpare krav.

Finlands utrikespolitik efter kriget byggde i hög grad på goda relationer med Sovjetunionen. Relationerna till de andra nordiska länderna, framförallt Sverige, bildade i Paasikivis tänkande en motvikt mot relationerna till övermakten Sovjet. Detta var orsaken till undfallenheten gentemot grannlandet. Negativ publicitet om följderna av barnförflyttningarna skulle ha skadat de goda relationerna till Sverige, som Finland i den efterkrigstida situationen desperat behövde.

7100 finska barn stannade i Sverige

År 1950 togs ett riksdagsbeslut om att Finland inte skulle effektivisera åtgärderna för att återbörda barnen. Röstsiffrorna blev 86 mot 81. Efter beslutet rapporterade riksdagen att 15 000 barn skulle stanna i Sverige. Siffran är dock felaktig – hur många barn som fick permanenta hem i Sverige har kunnat preciseras på basis av Sveriges folkbokföring. Det handlade om totalt 7 100 barn, alltså en väsentligt lägre siffra än den som meddelades riksdagen.

De centrala målen för barnförflyttningarna från den finska statens sida hade varit befolkningspolitiska. Finland behövde skydda sina barn och Barnförflyttningskommittén följde strikt denna princip. I efterhand kan man dock konstatera att nyttan istället tillkom Sverige.

Politiskt misstag

I dag betraktas barnförflyttningarna som ett i grunden vittomfattande politiskt misstag. Den bästa lösningen för familjerna hade varit direkt stöd via massbespisning eller krigsfadderverksamhet. Familjerna skulle då ha förblivit förenade.

För många barn som tillbringade krigsåren i Sverige var dock erfarenheten mycket positiv. Många talar svenska och upplever än i dag Sverige som sitt andra hemland. På nationell nivå skapade förflyttningarna livslånga vänskapsband mellan grannländerna.

Men för de barn som blev kvar i Sverige fanns inte sällan en känsla av att ha blivit avvisade. Dessa har i intervjuer betonat ett psykiskt lidande på ett helt annat sätt än den majoritet barn som återvände till Finland. Några av dem söker i dag ersättning från den svenska staten för sina psykiska lidanden.

Publicerad i Populär Historia 11/2013