Ann Nehlin om finska krigsbarnen

Historikern Ann Nehlin står i det pampiga Riddarhuset i Helsingfors och föreläser om barnen som skickades från Finland till Sverige under vinter- och fortsättningskriget.

Kontrasten är stor: på väggarna hänger den finska adelns färggranna vapensköldar, på den vita duken visar Ann Nehlin svartvita foton av barn på väg från krigets Finland till Sverige ombord på tåg och båtar. Deras ögon är vidöppna, de förstår inte vart de är på väg, vet inte vad som ska hända.

– En del barn var traumatiserade när de kom till Sverige, säger Ann Nehlin, när jag pratar med henne inför hennes programpunkt under De Svenska Historiedagarna i oktober 2019.

Ensidig bild av transporterna

Ann Nehlin har ägnat många år åt att forska om barntransporterna mellan Finland och Sverige. Länge var den officiella bilden endimensionell: de godhjärtade svenskarna tog emot barnen för att de ville hjälpa sina finska grannar i en kritisk situation. Men det var inte hela sanningen.

– Det var först när barnen själva började bli gamla som frågorna kom, säger Ann Nehlin. Var det verkligen nödvändigt att flytta på alla dessa barn? Var läget i Finland så illa?

"Svensk gottgörelsepolitik"

Svaret är inte entydigt. För en del, som barnen från det evakuerade Karelen, kan det ha betytt skillnad mellan liv och död. Städer bombades – men under långa perioder var det lugnt förutom vid gränsen mot öster. Krigen krävde få civila dödsoffer.

FLER HISTORISKA NYHETER I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

– Barntransporterna var inte bara en humanitär aktion utan också svensk gottgörelsepolitik. Sverige ville döva sitt samvete för att man nekat grannlandet militärt bistånd. Hjälpkommittéer tryckte på för att få finska myndigheter och föräldrar att släppa iväg barnen.

Historien berättad underifrån

Ann Nehlin arbetar nu med en bok riktad till en allmän publik som för första gången ska ta ett bredare grepp om historien om barntransporterna.

– Jag vill skildra historien underifrån. Hur klarade de finska familjerna av att vara åtskilda från sina barn? Hur upprätthöll man de känslomässiga banden? Och hur var det för de svenska familjerna att ta emot en främling i sitt hem? De hade kanske väntat sig en rosenkindad liten unge och så kom ett skräckslaget barn som gömde sig, vaknade mitt i natten och grät, som var oroligt och kissade på sig.

Brevväxling mellan familjerna

Vilka är dina källor?

– Jag har fått tillgång till en mycket stor brevsamling i Riksarkivet mellan de svenska och finska familjerna. Breven gick via barnförflyttningskommittéerna som hade en översättarservice.

Vad skriver föräldrarna i breven?

– De finska mödrarna längtar ofta oerhört efter sina barn, men försöker intala sig att det är för barnens eget bästa de har skickat iväg dem. De frågar om barnen kommer ihåg dem.

– De svenska fostermödrarnas brev innehåller små anekdoter om vad barnen säger och gör. Hur de anpassade sig och hur glada de blir för allt gott de får. Många fäste sig vid barnet som om det var deras eget, vilket återspeglas i breven.

Få solskenshistorier

Hur är det att arbeta med det här materialet?

– Det finns många hjärtskärande berättelser, vilket gör det känslomässigt tungt. Solskenshistorierna är väldigt få och jag får heller aldrig veta slutet på historien. Hur gick det för de här barnen?

Skulle det gå att undersöka?

– Forskningsetiskt blir det svårt, brevsamlingen är tillståndsbelagd eftersom många av de här personerna och deras anhöriga fortfarande lever. I boken kommer breven att anonymiseras.

Vissa finska familjer ville inte ha tillbaka sina barn efter kriget, varför?

– Situationen var mycket svår i Finland, en del familjer hade förlorat sina hem, mödrar hade blivit änkor och kanske gift om sig. Man tyckte inte längre att man kände sina barn och menade att de hade det bättre om de stannade i Sverige.

Dragkamp om barnen

Kring andra barn blev det dragkamp – varför blev det så?

– När krigen var över krävde finska staten att alla barn som befann sig i Sverige skulle sändas tillbaka. De flesta svenska familjer fogade sig efter det beslutet men en del tog strid och försökte få behålla de barn de hade tagit hand om, ibland under många år. I en del fall blev konflikterna så svåra att lösa att de fick avgöras i domstol.

70 år senare har vi en annan syn på barn, skulle vi tänkt annorlunda i dag?

– Vi vet ju hur viktigt det är att barn får vara nära sina föräldrar. Om situationen är så svår att barnen inte kan stanna i sitt hemland bör föräldrarna få följa med.

Publicerad i Populär Historia 1/2020

Läs mer: De finska krigsbarnen