Angivare åt Gestapo

Hösten 1954 stod en svensktysk kvinna inför rätta i den tyska jurydomstolen i Kassel, anklagad för att i egenskap av angivare ha sänt människor i döden. Den åtalade, en snart 60-årig Örebrokvinna som under tidigt 1920-tal gift sig med en tysk lektor och bosatt sig i dennes hemland, hade under hela rättsprocessen nekat till alla anklagelser.

Dagmar Imgart var under perioden 1941–44 angivare åt Nazitysklands hemliga polis, Gestapo, i staden Giessen och i Berlin. Efter krigsslutet 1945 ställdes hon vid tre tillfällen inför rätta.

Enligt åklagarsidan var hon utan tvivel skyldig till att ha vidare­beford­rat komprometterande material om bekanta till Gestapo, uppgifter som sedan legat till grund för ett flertal dödsdomar utfärdade av den beryktade nazityska folkdomstolen, Volksgerichtshof. Andra personer hade fängslats, internerats eller skickats till koncentrationsläger på grund av Imgarts informationer.

Dagmar föddes i västman­länds­ka Ramsberg 1896 men flyttade med sin familj till Örebro i tidig ålder. I samband med en kortare språkresa till Stettin 1922 träffade hon sin blivande man, läraren och arkivarien Otto Imgart. Paret gifte sig, fick en dotter, och bodde under en längre period i tyska Halberstadt. 1936 flyttade familjen till Giessen.

"V140 Babs"

I början av 1940-talet kom Dagmar i kontakt med en inflytelserik tysk underrättelseofficer som hjälpte henne med utresetillstånd vid ett antal tillfällen då hon skulle besöka Sverige – enligt dottern längtade hon ofta hem. Dagmars många resor till och från Tyskland föranledde medarbetare vid Gestapo i Giessen att fråga om hon var intresserad av att arbeta för organisationen; var hon som förbindelseperson villig att bistå tyska staten med upplysningar?

Dagmar tackade ja. Hennes täcknamn blev V140 Babs – ”Babs” var ett smeknamn hon fått under sin uppväxt i Örebro i början av 1900-talet.

Genom sin man Otto Imgart introducerades Dagmar i ett litterärt sällskap, ”Fredagskretsen”. Medlemmarna träffades kontinuerligt i orientalisten Alfred Kaufmanns våning i centrala Giessen. På Gestapos uppdrag deltog Dagmar i sammankomsterna, observerade deltagarna och vidarebefordrade upplysningar om regimkritiska beteenden och uttalanden.

Sändes i döden

En sen fredagskväll, den 6 februari 1942, greps kretsens medlemmar. Dagmars angiveri resulterade i två dödsdomar och nio fängelse- eller tukthusstraff.

Ett år senare, sommaren 1943, förrådde Dagmar en katolsk präst, fader Metzger i Berlinförorten Wedding, som hade hyst stort förtroende för henne. Även här ledde angiveriet till en dödsdom – Metzger giljotinerades 1944 – och ett antal frihets­berövanden.

Den nazityska polisstaten förlitade sig till stor del på vanliga tyskar som upplysningslämnare. Under Hitlerregimen 1933–45 valde hundratusentals personer att bli angivare. De fanns inom alla samhällsklasser och yrken. Portvakter tillhörde de mest välunderrättade och tillförlitligaste informatörerna. Även präster angav.

Sällan hade de lokala Gestapo­kontoren tid att initiera egna under­sökningar. Samarbete med etablerade organisationer och institutioner, betalda agenter och frivilliga angivare blev därför avgörande för underrättelsearbetet.

De anmälningar som kom in kunde gälla personer som umgicks med judar, lyssnade på utländska radioutsändningar, vägrade göra Hitlerhälsning, uttalade sig regimfientligt och defaitistiskt, eller misstänktes ha deserterat från sin krigstjänst.

Värvade angivare

En återkommande källa till in­formation var Gestapos värvade angivare, så kallade ”V-personer”, som kontinuerligt levererade rapporter till sin uppdragsgivare på det lokala kontoret. Rekryteringen av sådana kunde ske på olika sätt. En person som Gestapo hade tagit in och förhört, misstänkt för regimfientlig verksamhet, och som var utsatt eller låg illa till, kunde exempelvis tillfrågas.

Kontraktet mellan V-personen och Gestapo var otydligt och löst hållet, men innebar att uppgiftslämnaren genom sitt medgivande band upp sig – medvetet eller omedvetet – för lång tid framöver.

Gestapo var på det klara med vilken roll V-personen skulle komma att få, men det var inte alltid säkert att den nye informatören förstod innebörden av ”V-statusen”. Inte heller insåg han eller hon alltid vilka konsekvenser de avslöjande upplysningarna kunde få.

Ofta fanns en motprestation från Gestapos sida med i bilden. Pengar användes sällan som belöning eller lockbete, istället handlade det om privilegier och förmåner. Uppgiftslämnare kunde exempelvis förses med varor som det för tillfället rådde brist på, som tobak, alkohol och kläder.

Gestapo använde ofta V-personer för att snärja regimkritiker. Uppgiftslämnarna fungerade som agent provocateurs som försökte vinna misstänkta personers förtroende. Nästa steg var att få de utvalda att uttrycka regimfientliga åsikter och utföra statsfientliga handlingar. Sedan tog Gestapo över, fabricerade bevis, grep, förhörde och beslutade om bestraffande åtgärder, eller såg till att personerna ställdes inför rätta i tyska folkdomstolen.

Egen vinning

Varför blir då en människa angivare? Vad var det som fick hundratusentals tyskar att under nazitiden lämna ut sina grannar, vänner i den nära kretsen, anhöriga och bekanta?

Efter Hitlers maktövertagande 1933 präglades Tyskland av en anda där lydnad var överordnat allt annat. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades oavbrutet – diskriminering och förföljelser tilltog, våldet ökade, straffen blev hårdare. Många kände sig i denna miljö pressade att lämna uppgifter.

Andra gjorde det av fri vilja. Plikttrogna och ideologiskt övertygade nazianhängare trodde att angiveri av misstänkta regimfiender skulle öka välståndet bland alla tyskar. Moraliska aspekter undantrycktes eller åsidosattes – det finns exempel på bröder, systrar och äkta makar som angavs av anhöriga för att ha uttalat sig negativt om ”Der Führer”.

Men oftare var angiveriet ett uttryck för girighet och egen vinning, där de exakta motiven är svåra att precisera. Det kunde exempelvis handla om social konkurrens och avundsjuka, personliga hämndaktioner och ren illvilja mot andra människor, särskilt mot ”icke-arier”.

De kvinnliga angivarna skilde sig ofta från de manliga; de rörde sig på andra arenor. Kvinnorna var i större utsträckning en del av det civila samhället – de tillbringade mycket tid i tvättstugan, skyddsrummet, trapphuset, affären och ute på gatan, där regimfientliga uttalanden kunde fångas upp och märkliga beteenden iakttas.

Kvinnornas betydelse ökade ytterligare när kriget krävde allt fler män till fronten, och de fick överta männens positioner i lokalsamhället.

"Höjd över mängden"

Allt tyder på att drivkrafterna bakom V140 Babs agerande inte handlade om någon utpräglad ansvarskänsla för den tyska staten, om hänsyn till regimen eller upprätthållande av krigsmoralen. Som många andra i Tyskland attraherades hon av nationalsocialismen, inledningsvis dock med viss tvekan – i början av 1930-talet var hon kritisk till vissa delar av politiken och motsatte sig partiet.

Men Dagmar var en opportunist och profitör som ändrade hållning när det visade sig att en röst på den nya regimen kunde innebära fördelar för henne själv och familjen.

Att hon valde att liera sig med Gestapo verkar framförallt ha att göra med hennes stora bekräftelsebehov, att hon ville öka på sitt anseende och sin betydelse i lokalsamhället.

Samtidigt var det viktigt för henne att regelbundet kunna lämna Tyskland under de oroliga krigsåren för att besöka mamman i föräldrahemmet i Örebro. Samarbetet med Gestapo möjliggjorde detta.

Dagmar ersattes för Sverigeresorna och beviljades alltid utresetillstånd, något som inte var självklart för alla mitt under brinnande krig. På så vis kände hon sig ännu mer ”höjd över mängden”.

Om vi ställer Dagmars agerande i relation till den nazityska diktatur­statens ideologi, lagar och förordningar, kan då inte angiveriet ha uppfattats som en moraliskt riktig handling? Rättfärdigat av systemet, och av kriget?

Indirekt mördande

I så fall gjorde ”V140 Babs” sin plikt som mönstergill tysk medborgare när hon informerade Gestapo om den pågående regimfientliga verksamheten. På samma sätt som medborgare i andra länder vid samma tid gjorde sin plikt för sitt land genom att rapportera suspekta händelser och personer till nationella militär- och beredskapsmyndigheter.

Så även i det demokratiska och alliansfria Sverige, där betalda statliga och privata informatörer, men även anonyma uppgifts­lämnare som inte gjorde anspråk på ersättning, bistod allmänna säker­hetstjänsten med rapporter om grannar, vänner och släktingar som uppträdde misstänksamt.

Alla kan bli angivare. Särskilt svårt verkar det vara att värja sig i en diktatur, med osäkra förhållanden. Men oavsett styrelseskick, sociala förhållanden och individuella drivkrafter kan en angivare alltid hävda att handlingen utförts av politiska, regelrätta och regimvänliga skäl. Att det fanns ett högre syfte.

Den konfidentiella informationslämnaren i Nazityskland lämnade aldrig själv ut någon misstänkt person till Gestapo eller de andra bödlarna. Han eller hon ”bara” observerade och vidareförmedlade viss utvald information.

Men med facit i hand går det inte att komma ifrån att angiveriet i Nazityskland i många fall var en form av indirekt mördande. Det var personer som Dagmar Imgart, och hundra­tusentals andra med henne, som gjorde det möjligt för de nazistiska bödlarna att fortsätta sin terror, sin våldsverksamhet och tortyr.

I januari 1945 återvände Dagmar med sin dotter till Örebro för att slippa de allierades våldsamma bombningar av Tyskland, men utvisades av svenska myndigheter hösten 1946 på basis av rapporter från personer som fallit offer för hennes angiveri.

Dagmar Imgart dömdes 1947 till tio års arbetsläger, men släpptes fri hösten 1950 med anledning av en allmän amnesti. Hon åtalades på nytt 1951 men frikändes då på alla åtalspunkter. 1954 dömdes hon, efter en tredje rättsprocess, till 15 månaders fängelse. Straffet fastslogs slutgiltigt i Västtyska förbundsdomstolen 1956. Brottet löd ”medverkan till frihetsberövande” – hon dömdes inte för medverkan till mord.

Dagmar Imgart erkände aldrig att hon arbetat för Gestapo eller angivit någon. Hon dog 1980 i Bensheim söder om Frankfurt och ligger begravd på en kyrkogård i Örebro.

Publicerad i Populär Historia 6/2011

Fakta: Gestapo

Gestapo, Geheime Staatspolitzei, grundades några månader efter nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933. Initiativtagare var Hermann Göring, som byggde upp organisationen utifrån delstaten Preussens befintliga säkerhetspolis. 1934 blev verksamheten underordnad inrikesministern och SS-chefen Heinrich Himmler.

Två av naziregimens mest ökända förbrytare, Reinhard Heydrich (död 1942) och Heinrich Müller, ledde sedan organisationen i tur och ordning. Under slutstriden i Berlin 1945 försvann Müller spårlöst, kvarlevorna hittades aldrig.

Godtycklig statlig terror

I Nazityskland fick Gestapo befogenheter som gjorde det möjligt att arrestera och bestraffa medborgare utan rättslig prövning. 1940 fastslog en förordning att Gestapos ingripande »inte utgår från enskilda lagar». Godtyckligheten i den hemliga polisens arbetsmetoder skapade en utbredd skräck i det tyska samhället.

Ändå var organisationen relativt liten. Enligt den kanadensiske historikern Robert Gellately hade Gestapo sammanlagt ungefär 32 000 anställda 1944. I mindre städer fanns ofta bara en handfull fasta medarbetare. Essen, med 650 000 invånare, hade inte fler än 43 lokala Gestapofunktionärer.

Att övervakningen av medborgarna ändå kunde bedrivas med sådan brutal effektivitet berodde till stor del på att vanliga tyskar försåg Gestapo med en strid ström av tips. Lärare rapporterade elevers föräldrar, portvakter tipsade om misstänkta grannar och arbetskamrater angav varandra.

Publicerad i Populär Historia 6/2011