Algeriets andra krig

I januari 1992 avbröts de första fria parlamentsvalen i Algeriet. Den islamiska räddningsfronten, FIS (Front Islamique du Salut), som hade fått en majoritet

25 maj 2001 av Theresa Benér

I januari 1992 avbröts de första fria parlamentsvalen i Algeriet. Den islamiska räddningsfronten, FIS (Front Islamique du Salut), som hade fått en majoritet av rösterna i första valomgången, förbjöds. Landet fick ett högsta statsråd, lett av president Mohammed Boudiaf, som några månader senare skulle mördas av islamiska fundamentalister. Sedan dess har Algeriet hamnat i en spiral av terror och repression, som på tre år krävt över 30 000 liv.

Den franske historikern Benjamin Stora menar att händelserna delvis är ett resultat av nedärvda, olösta konflikter från tiden före och under befrielsekriget 1954–62. I boken La gangrène et l’oubli (Paris 1992) beskriver han, med utgångspunkt från kriget, Algeriets svårigheter att hitta sin nationella identitet och upprätta en fungerande politisk demokrati.

Stora, som undervisar i Algeriets historia vid universitetet i Paris, gav ock-

så tidigare i år ut en biografi om den algeriske politikern Ferhat Abbas, som på 1940- och 50-talen verkade för en modell där den muslimska identiteten skulle integreras med ett modernt republikanskt statsskick.

Hur förhåller sig dagens konflikter i Algeriet till det som utspelades under befrielsekriget? Finns det några likheter mellan konflikterna då och nu?

– Det är självklart att historien aldrig upprepar sig, men man kan konstatera vissa motsvarigheter till befrielsekriget. Det finns en kontinuitet i historien. Jag anser att det som nu pågår i Algeriet måste betecknas som ett krig, men en första likhet mellan då och nu är just att det råder en osäkerhet i själva definitionen. Det är ett krig utan namn, precis som perioden 1955–60: ett slags osynligt krig med en osynlig fiende. Det är svårt att placera geografiskt och de närvarande aktörerna kan inte riktigt identifieras.

– Det är också ett krig utan bilder. Vi får i stort sett enbart den ena sidans version av konflikten. Man vet inte vad som egentligen händer, exempelvis vilka övergrepp som armén gör sig skyldig till. Vi får bara reda på islamisternas övergrepp. Det rör sig alltså om ett propagandakrig, med en obalans i nyhetsförmedlingen, som också kännetecknade det första Algerietkriget.

– Ännu en likhet finns i folkets reaktion. Under det första Algerietkriget tog det också flera år innan det algeriska folket faktiskt slöt upp bakom FLN (Front de Libération Nationale) och erkände dess politiska auktoritet. Under krigets första fyra–fem år var FLN snarast ett politiskt avantgarde.

Trots denna avvaktande attityd från folket presenterade sig FLN, liksom dagens FIS, inte som ett parti utan som en folklig ”front”. Varför använda denna benämning?

– I båda fallen innebär det att man gör anspråk på att vara hela folkets eget parti. FLN spred ett populistiskt budskap med syftet att upprätta en samhörighet omkring islam och territoriet, mot kolonialmakten.

– FIS framställer sig också som ett parti för folket men grundar sig uteslutande på en religiös samhörighet. Men i dag är situationen annorlunda. Det algeriska samhället är inte längre uppdelat i å ena sidan algeriska muslimer och å andra sidan européer. I dagens Algeriet är ju alla muslimer! Islam är statsreligion sedan 1963. Argumenten om religiös samhörighet kan därför inte begagnas politiskt på samma sätt som under det första Algerietkriget.

– En annan skillnad är att det under kolonialtiden rådde en samhällshierarki som innebar att européerna hade alla medborgerliga rättigheter medan de algeriska muslimerna var berövade sina. Det var nations-, ras- och religionstillhörighet som skapade den grundläggande indelningen av samhället. Socialgrupperna var inte framträdande, det vill säga man såg inte någon social skillnad mellan en muslimsk borgare och en muslimsk arbetare.

– Ändå fanns det ju klyftor och sprickor i samhället, som förtydligades när Algeriet blev självständigt, då det växte fram en inhemsk klass av byråkrater och makthavare. Den religiöst grundade populismen kunde då inte längre fånga hela folket, utan engagerade enbart de allra sämst lottade, medan eliten stod för något annat.

Kan man jämföra den algeriska samhällseliten på 50-talet med den som finns i dag? Kan man säga att de som redan var välanpassade i samhället, eller franskspråkiga, inte prioriterade kampen för självständighet och att motsvarande grupper inte heller i dag sympatiserar med FIS?

– Nej, man kan inte jämföra så, eftersom kolonialsystemet inte skapade utrymme för en algerisk elit. Det fanns ingen plats i samhället för algerier med sociala och kulturella ambitioner. Akademiker och intellektuella, även de franskspråkiga, var därför tvungna att ställa sig bakom nationalismen, även om de egentligen var tveksamma till idén om landets självständighet och helst velat inordna sig i det koloniala samhället.

– I dag är det annorlunda. Det finns både fransk- och arabisktalande eliter etablerade i samhället. Klyftorna har istället uppstått mellan generationerna. Det handlar om att skapa en plats och en status i samhället för de nya generationerna, oavsett om de är arabiska eller franskspråkiga. Algeriets befolkningsexplosion innebar att det under 1980-talet kom ut en hel arbetsför generation som inte kunde få sysselsättning. Dessa unga människor har i dag inga möjligheter att utvecklas socialt.

Både FLN och FIS har haft väpnade fraktioner vid sidan av de politiska. Man får intrycket att den väpnade kampen utåt har varit ett sätt för dessa rörelser att överbrygga inre politiska motsättningar.

– Ja, i båda fallen har den kommit att överskugga förutvarande partipolitiska splittringar. Men det finns ändå en väsentlig skillnad. FLN var sammansatt av motstridiga fraktioner, av personer vars ideologiska utgångspunkter kunde vara socialistiska, republikanska, religiösa osv, men som enades kring ett gemensamt slagord: självständighet genom väpnad kamp.

– Med FIS är det annorlunda. Man försöker slå igenom med en väpnad kamp, men den grundas på en enda ideologi, som är renodlat religiös.

Trots att FLN uppnådde Algeriets självständighet 1962 genom politiska förhandlingar övertogs makten av frontens militära fraktion vid statskuppen 1965, då president Ben Bella ersattes av Houari Boumedienne. När man i dag tvekar eller vägrar att ge politisk legitimitet ens åt de moderata ledarna inom FIS, är det av rädsla för att även de ska komma att ersättas av de väpnade, radikala islamisterna så snart FIS får inflytande?

– Ja, det ligger mycket i det resonemanget, för det berör en aspekt som fortsätter att prägla det algeriska samhället: illusionen att man kan segra med vapen. Detta är ett mycket starkt inslag i den algeriska politiska kulturen, och det är direkt nedärvt från kolonialtiden. För att bryta kolonialsamhällets låsningar tog man till vapen, eftersom de demokratiska argumenten framstod som alltför svaga för att kunna rucka kolonialsystemet.

– Det uppstod en krigskultur, som grundades på utslagningen i samhället. Människor som var utstötta fann ett slags gemensam identitet i detta, som de uttryckte med våld och militär fanatism. Sedan den tiden finns en ihållande illusion om att algerierna uppnådde sin självständighet enbart med våld, trots att den ju också i hög grad var ett resultat av politiska förhandlingar.

– Än i dag råder ett klimat där man hellre tar till våld och styrkeprov än söker politiska kompromisser. Det är också utmärkande för FIS. Redan från början var fronten radikal och presenterade sig som det enda partiet för muslimer, med andra ord för hela folket. Det har krävts tre års krig med tusentals döda för att FIS skulle nå fram till avtalen i Rom och acceptera ett system som bygger på politiska maktskiften och pluralism.

– Även hos de politiska makthavarna finns ett förnekande av det politiska spelet. Där är det armén som bestämmer. Det finns en tradition för våld, för en auktoritär stat, som inte låter sig ifrågasättas annat än av en kontrollerad opposition. Man accepterar ingen opposition som står utanför regimens inflytande.

Har det någonsin funnits en politisk kultur i Algeriet?

– Ja, men den upplöstes under befrielsekriget. Man kan schematiskt beskriva de politiska strömningarna så här: För att skydda algerierna mot fransmännens koloniala intrång uppstod på 1930-talet tanken på en nationalitet kopplad till religionen. Denna idé utvecklades inom en rörelse av så kallade oulemas, vars syfte var att skapa ett samhälle byggt på en progressiv, modern islam. Huvudfiguren där var Ben Badis.

– För det andra fanns en republikanism som var inspirerad av det franska systemet. Frankrike introducerade ju republikens principer – frihet, jämlikhet och broderskap – men utan att i praktiken tillämpa dem i kolonin. De algeriska intellektuella tillägnade sig dessa principer för att sedan vända dem till argument emot kolonialmakten. Republikanernas ledande representant var Ferhat Abbas.

– En tredje strömning byggde på en socialism av revolutionär jakobinsk typ och leddes av Hadj Messali.

Och dessa politiska rörelser förenades sedan i FLN?

– Ja, de skapade en bas för FLN. Samtidigt förnekade FLN dessa politiska partier och deras ledare eftersom de ansågs ha misslyckats med sitt uppdrag att gradvis och med reformer uppnå självständighet för Algeriet. Därför fanns en vilja inom FLN att helt bryta med det förflutna och börja om från början, skriva ny historia. Ändå var alla ledarna inom FLN ideologiska arvtagare till dessa föregångare.

På vilket sätt påverkades ledarna i den nya självständiga staten av att FLN förnekade sitt politiska arv?

– Förnekandet av den pluralistiska politiska traditionen innebar att man gav sig hän åt en överdriven, hård nationalism med ett förhärligande av den väpnade kampen på bekostnad av det politiska samspelet. Samtidigt måste man förstå att det var förtrycket i det koloniala systemet som ledde fram till denna brutala motreaktion.

Hur kom det sig att befrielsekriget inleddes med upproren just 1 november 1954?

– Gnistan kom otvivelaktigt från slaget vid Dien Bien Phu, den 7 maj 1954. Det var då den franska kolonialmakten förlorade i Vietnam. Men man måste minnas att det inte alls rörde sig om en spontan folkresning mot kolonialsamhället. Den 1 november var det ett avantgarde med några hundra personer som deltog i upproren. De var i 30-årsåldern och ville förändra den nationalistiska rörelsens politiska inriktning. De hävdade att partierna och de politiska ledarna inte längre motsvarade den nya situation som hade uppstått, med fenomen som Dien Bien Phu, krisen inom kolonialmakten, tredje världens framväxt, den nordafrikanska krisen, där Marocko och Tunisien var i upplösning. Detta unga avantgarde steg fram för att förnya den politiska ledningen. 1 november-upproret var alltså egentligen en politisk kupp inom den nationalistiska rörelsen.

– Senare har man skrivit om historien och hävdat att den 1 november 1954 var inledningen på den stora, ärorika revolutionen. Men kuppen kunde ha misslyckats. En väsentlig anledning till att den lyckades var att Frankrikes kolonialvälde då befann sig i en svår kris, med krig i Indokina, Tunisien och Marocko. Så problemet var i grunden politiskt.

I vilka andra avseenden tillrättalades historieskrivningen efter att Algeriet blev självständigt?

– Man integrerade inte alls det algeriska samhällets sammansatta karaktär, den starka förfranskning som också präglade nationen. Efter självständigheten deklarerade man att Algeriet alltid hade varit ett arabisk-muslimskt land, det vill säga man bortsåg från nästan ett och ett halvt sekels fransk kolonisation.

Innebär inte denna förenklade historieskrivning att man har försvagat folket kulturellt och kanske gjort det mer mottagligt för starka, auktoritära rörelser som FIS?

– Jo, givetvis. För när man i all undervisning och alla officiella sammanhang enbart framhåller den arabisk-muslimska identiteten och vägrar vidkännas arvet från kolonialtiden, vad är det då man i grunden förnekar? Man förnekar att det fanns flera olika sorters algerisk nationalism. En politisk, pluralistisk civilisation. Med en sådan kulturell avskärmning och ett sådant förnekande av landets sammansatta historia före 1954 är det knappast förvånande att den politiska islamismen har kunnat utvecklas.

Men vad kan då islamisterna ge istället?

– De upprättar en tro på nationens fortlevnad, de vill bygga vidare på det som inleddes med kriget 1954.

Islamisterna vill alltså inte återupprätta de historiska banden med Algeriet före 1830, före kolonisationen?

– Nej, deras främsta mål är en renodlat religiös kamp, jihad, att fullborda frigörelsen som började 1954. Det fanns ju en religiös aspekt redan i befrielsekampen. Men världen har förändrats, vilket islamisterna inte inser. Det går inte längre att vara hela folkets enda parti, av flera anledningar: Dels finns det i dag flera partier, FIS är inte det enda, dels finns det en stark och aktiv berberrörelse. Men dessutom sprids det alltmer bland dagens ungdomar en individualism, de går inte längre att fånga upp med tal om religiös tillhörighet så som skedde på 1950-talet. Dagens algeriska ungdomar vill vara fria att konsumera, röra på sig, resa. De vill inte binda upp sig vid en avskild grupp.

Kan man säga att FIS, paradoxalt nog, ändå har öppnat möjligheterna för politisk mångfald i Algeriet genom att så brutalt utmana och bryta med enpartisystemet?

– Ja, absolut, men mot sin egen vilja. En väsentlig fråga som aktualiseras av dagens krig är huruvida det kan finnas religiösa partier i ett muslimskt samhälle. Det handlar om hur långt sekulariseringen har gått. Om man bedömer att de politiska partierna i ett muslimskt samhälle inte bör vara religiösa, då har man tagit ett steg mot sekularisering, mot en separation av det politiska och religiösa livet. Kampen mot islamismen är ett led i denna process.

– Å andra sidan säger islamisterna själva att staten har konfiskerat religionen. Men vad betyder det? Jo, att de, mot sin egen politik, hävdar att religionen ska vara en privatsak. Det är alltså också ett steg mot sekularisering. Och när FIS tillsammans med andra partier skrev på avtalet i Rom innebar det de facto att räddningsfronten accepterade flerpartisystemet. Det är dessa enskilda fenomen som sammantagna driver på utvecklingen och leder fram till ett modernt samhälle. Det moderna samhället är ingenting som kan påbjudas ovanifrån. Man kan inte beordra folk att vara frigjorda, profana och så vidare. Det är något som måste växa fram stegvis.

Theresa Benér är journalist, verksam i Paris. Hon skrev om filmens födelse i Populär Historia nummer 2/95.

Från fenicisk koloni till självständighet

700 f Kr Medelhavskusten i nuvarande Algeriet blir fenicisk koloni.

46 f Kr–429 e Kr Området är en del av det romerska väldet.

670 e Kr Islamiseringen påbörjas.

711 e Kr Maghreb, dvs Algeriet, Libyen, Tunisien och Marocko blir en del av det arabiska imperiet.

1527–1830 Algeriet tillhör det ottomanska riket.

1830 Fransmännen erövrar Alger och så småningom hela Algeriet (1857).

1945 Misslyckad revolt för landets frigörelse.

1954 Frihetskampen inleds av FLN (Front de Libération Nationale).

1958-59 Statskupp. Undantagstillstånd proklameras. Charles de Gaulle kommer till makten i Frankrike och ger det algeriska folket självbestämmanderätt.

1961 Folkomröstning i Frankrike och i Algeriet om Algeriets självständighet. En överväldigande majoritet röstar för frigörelse.

1962 Algeriet blir en självständig republik.

1963 En omfattande nationalisering inleds och president Ahmed Ben Bella genomdriver en socialistisk enhetsstat.

1965 Revolutionsrådet under ledning av överste Houari Boumédienne störtar Ben Bella.

1992 Första fria parlamentsvalen avbryts sedan islamiska fronten fått majoritet i första valomgången. President Boudiaf mördas.

Publicerad i Populär Historia 4/1995

Kanske är du intresserad av...

Läs också