Världens mest märkvärdiga begravning
Länge trodde kineserna att deras civilisation var den enda i världen. Medan makedoniern Alexander erövrade norra Afrika, marscherade genom Mindre Asien, erövrade allt land mellan Kaspiska havet och Persiska viken och lade under sig ett enormt område norr om Indiska oceanen, hade kineserna ingenting märkt – inte förrän år 126 f Kr, när Zhang Qian återvände till den kinesiska huvudstaden från en resa till nuvarande Afghanistan, och kunde chockera sina landsmän med rapporten att ”där finns städer och hus, precis som i Kina”.
Men så hade också kineserna haft nog av sitt eget. I mer än ett halvt årtusende hade den urgamla feodala ordningen vacklat, fallit och slutligen ersatts av ständiga mellanstatliga krig: det blev de stridande rikenas period. Kungen, av tradition titulerad ”himlasonen”, hade reducerats till ceremoniell rekvisita. De större staterna slog och slukade de små, och staten Qin kom att växa sig så stark att den år 256 f Kr helt avsatte himlasonen. År 221 f Kr hade Qin till slut lagt under sig alla andra delstater, och Kina blev sålunda återförenat, i maktens och övervåldets tecken.
Den segrande provinsens härskare hette Zheng, och tog sig som förste kejsare av Kina namnet Qin Shi Huangdi. Det var samtidigt en äretitel, för sista ledet – di – indikerar hans gudomliga status. Qin uttalas tjin, som i ”Kina”.
Och där satt han nu, med ett rike så väldigt att det närmast var omöjligt för en enda man att besöka, och som dessutom i femhundra år befunnit sig i ett enda oavbrutet kaos. Och den förste kejsaren av Kina gjorde den korrekta reflektionen att vad detta nya rike inte behövde var en massa förvirrande olika ideologier. Här måste standardiseras.
Qin hade varit den minst civiliserade staten i Mittens rike, men också den första stat som uppmuntrade intellektuella strävanden. Det hade resulterat i en blomstringstid för tänkande och skapande och en fantastisk produktion av böcker, som bland annat speglade de filosofiska riktningar som utvecklats: konfucianism, taoism, moism och legalism. Alla dessa böcker var en fiende för den nya staten.
Men först måste det stora rikets delar bringas närmare varann. Vägar måste byggas, och de byggdes. Som skydd mot de nomadiska stammarnas härjningar byggdes Den Stora Muren, som var mer än en försvarsanläggning och blev en symbol för hur Mittens rike skilde sig från resten av världen på samma sätt som den goda jorden skilde sig från den ofruktbara stäppen. Och nu satte kejsaren igång att standardisera. Svart blev standardfärg, för allt från flaggor till klädesplagg. Standardsiffra blev sex. Sex (svarta) hästar drog den kejserliga vagnen, som var sex längdmått bred. Också kuskens hatt var sex – andra – längdmått hög. Kejsarriket delades upp i 6 x 6 provinser. De forna staternas olika mått, vikter och myntslag slopades och ersattes av begrepp som gällde i hela riket.
Var Qin Shi Huangdi galen eller bara ett barn av sin tid? Kanske båda delarna. Två år efter det att han upphöjt sig till kejsare över hela den av honom kända världen, sökte han kontakter – bland annat genom att sända ambassader uppför bergen och över haven – för att komma i besittning av livselixiret, det som innehades av ”de odödliga”. Dessa var ett allmänt anammat begrepp i den samtida kinesiska livsuppfattningen. Och den som tycker att föreställningen om ett livselixir är primitiv kan påminnas om att europeiska vetenskapsmän långt in i modern tid var ivrigt sysselsatta med att framställa ett sådant.
Men den förste kejsaren av Kina var rädd. Rädd för att dö, för att hans ätt inte skulle regera landet i generationer – rädd för så mycket att han blev mycket farlig. När hans mäktige premiärminister Li Si år 213 f Kr lade fram sin åsikt att både de lärda och folket var förvirrade av böckernas många teorier, och att alla historiska urkunder utom Qins egna borde förstöras – då gav kejsaren order om den stora bokbränningen. Och året därpå begravdes fyrahundrasextio lärda män levande i huvudstaden Xianyang.
Efter dessa stordåd – och efter att ha utsatts för tre mordförsök – verkar det som om hans krafter sinade. Alltmer av rikets angelägenheter överlät han på sina närmaste medarbetare. År 210 f Kr dog Qin Shi Huangdi under en inspektionsresa österut. Transporten av hans kvarlevor hem till huvudstaden tog sin tid, och man kamouflerade likstanken genom att forsla det kejserliga kadavret på en vagn med saltad fisk.
Så gjorde den gudomlige sin sista entré i sin praktfulla huvudstad. Under den salta fisken låg ännu en man som inte i tid hade kommit på tricket att bli odödlig. Men på sätt och vis blev han det ändå, genom sin gravsättning, som paradoxalt nog hade förberetts under lång tid och nu stod praktiskt taget färdig.
Sjuhundra tusen fångar hade i nära tolv år, mellan 221 och 209 f Kr, arbetat på Qin Shi Huangdis grav vid berget Li i Shaanxi-provinsen. Gravkammaren fylldes inte bara med redskap, ädla stenar och konstföremål, utan också med minutiöst utförda modeller av offentliga byggnader, torn och palats, liksom en realistisk reproduktion av den natur som omgav dem. Gula floden och Yangzi-floden och också själva havet representerades av kvicksilver, mekaniskt satt i rörelse. Över denna avbildning av jorden spände ett himlavalv med stjärnbilderna fullt synliga. Innan gravvalvet tillslöts, tände man tranoljelampor därinne för att allting skulle bli illuminerat.
Och så hedersvakten: Sju tusen soldater och hästar, skulpterade i naturlig storlek i terrakotta, vaktar kejsarens grav. En del är fotsoldater, en del är bågskyttar, och inte två är lika. Bågskyttarna var landets stolthet – de bågar de bär kunde avskjuta tunga pilar som kunde träffa sitt mål på 200 meters håll – fruktansvärda vapen, om man jämför med samtida utländska krigares. Kolonnerna av infanterister bär järnbrynjor så detaljtrogna att till och med nitarnas huvuden är perfekt avbildade. Och varje ansikte vittnar om sin ägares personlighet och sinnesstämning.
Kejsarens barnlösa konkubiner begravdes levande med honom liksom många av de arbetare som skapat gravmonumentet, för att de inte skulle avslöja platsen för eventuella gravplundrare. För detta fantastiska konstverk täcktes av jord, så att det blev ett litet berg omkring hundra meter högt, och så småningom av växtlighet, tills man på 1970-talet här gjorde alla tiders arkeologiska sensationsfynd – en grav med en omkrets av tretton kilometer.
Arbetet med utgrävningarna pågår.
