Palmyra - världsarv på väg att utplånas

På 70-talet e Kr skrev den romerske ämbetsmannen Plinius den äldre i sin encyklopedi Naturalis historia:

Palmyra är en förnämlig stad genom sitt läge, sin fruktbara jord och sina sköna källor. Dess marker omges på alla håll av ofantliga sandområden. Den […] lever sitt eget liv mellan de båda stormakterna, romarna och partherna, och är alltid föremål för båda sidors främsta omsorg, när det råder oenighet mellan dem.

Tvåhundra år senare lades Palmyra i ruiner av en romersk armé, sedan stadens självutnämnda drottning Zenobia utmanat imperiets maktställning i Mellanöstern. Efter en 1 400 år lång törnrosasömn »återupptäcktes« staden av en engelsk expedition år 1691, med en svensk dito på plats tjugo år senare.

Utgrävningar under 1900-talet i regi av tyska, franska, polska och syriska arkeologer har gett en ökad förståelse för kulturkontakterna mellan öst och väst under antiken. Med över hundratusen besökare om året var Palmyra till för bara några år sedan en viktig del av Syriens växande turistnäring.

Den systematiska och hänsynslösa förstöring av kulturarvet som Islamiska staten åstadkommit är på god väg att förvandla en av världens bäst bevarade fornlämningar till en bokstavligt talat förlorad hägring i öknen.

Oas bland sanddynerna

Palmyras isolerade läge i en oas halvvägs mellan Damaskus och Eufrat – det är drygt tjugo mil åt vardera hållet – bidrar till den förtrollning som länge präglade platsen.

Intill en modern bosättning med femtiotusen dadelpalmer breder ruinerna (eller det som finns kvar av dem) ut sig liksom i mitten av ingenstans.

Huvudgatans långa rad av kolonner, glödande honungsgula i solnedgången, föreföll nästan overkliga för den som besökte platsen – tankarna gick till ett skelett efter något ofantligt urtidsdjur som dukat under i sanddynerna.

Fram till nyligen fanns här tempel, bostadshus och gravar, bättre bevarade än vad man många gånger kan få se i Grekland och Italien.

Inte minst det kolossala Beltemplet (från 30-talet e Kr) med omgivande mur och kolonner (från 100-talet e Kr) som reste sig drygt tjugo meter över marken ingav respekt för vad människor i andra tider och kulturer har trott på och lyckats åstadkomma.

Detta, tillsammans med det mindre templet till Baalshamin, ärebågen över huvudgatan, ett gravtorn och ett okänt antal monument och fynd i det lokala museet är nu förvandlade till grus och aska.

Mänsklig närvaro i Palmyra, eller Tadmor som invånarna själva kallade staden, går tillbaka till förhistorisk tid. Platsen omnämns i babyloniska och assyriska kilskriftstavlor redan på 1700-talet f Kr, och blev mål för skiftande stormakters erövringsförsök.

Oasens vattenkällor gjorde platsen till ett idealiskt stopp på handelsrutten från Tvåflodslandet till Medelhavskusten, och denna egenskap av karavanstad lade basen för Palmyras ekonomiska uppsving.

Stammar och klaner kontrollerade källorna och kringlandet, men ännu under seklet före Kristi födelse var bebyggelsen inte helt permanent.

Freden ett lyft

Fredsfördraget mellan supermakterna Rom och Parthien, tillkommet under kejsar Augustus på 20-talet f Kr, förändrade radikalt förutsättningarna i regionen.

Tadmor blev transitstation för den växande handeln mellan öst och väst, där tullar på exotiska kryddor som kanel, kardemumma och muskot, jämte varor som pärlor, elfenben, kashmirull och siden från Indien och Kina, gav höga intäkter.

En tulltariff inskriven i sten, inalles två meter hög och fem meter lång, som i dag finns att se på Eremitaget i Sankt Petersburg, anger avgifter för varor och slavar, och inte minst kostnaden för att låta kamelerna nyttja vattenkällorna.

Som välståndet ökade plöjdes stora medel ned i offentliga och privata byggnader, och Tadmor knöts både administrativt och ekonomiskt allt starkare till det romerska imperiet. Inskrifter på grekiska och det inhemska alfabetet (språket var besläktat med arameiskan) berättar om välgärningar av lokala stormän och romerska kejsare.

När kejsar Trajanus (98–117 e Kr) gjorde det Nabateiska riket med dess huvudstad Petra i nuvarande Jordanien till romersk provins förbättrades Palmyras ställning ytterligare.

Karavanerna från Persiska viken styrdes över till den syriska oasen, palmyrenska köpmän fick monopol på handelsrutterna och faktorier upprättades i nuvarande Irak och i Rom.

Palmyrenska förband av bågskyttar och dromedarryttare enrollerades i den romerska armén, och stora enheter förlades i nuvarande Algeriet och Rumänien. Även vid Hadrianus mur i norra England har palmyrenska inskrifter påträffats.

Etniskt och kulturellt behöll palmyrenerna ett starkt självmedvetande, som framför allt satt spår i hemstadens konst och arkitektur.

Hellenistiskt inflytande

Merparten av de praktfulla byggnader som stått kvar fram till nutid uppfördes under Palmyras blomstringstid på 100-talet e Kr. Offentlig arkitektur uppvisar ett starkt hellenistiskt inflytande med kolonner och kapitäl i typisk romersk imperiestil, där lister och friser är rikt dekorerade med växtmotiv i så kallad »romersk barock«.

Templens planlösningar har däremot ett tydligt samband med östliga traditioner. De kvadratiska så kallade rundgångstemplen går tillbaka på den iranska zoroastriska eldkulten, och uppvisar likheter med buddhistiska tornstupor hundratals mil österut.

Templen beträds inte som i Grekland och Rom från kortsidan utan långsidan, och har mindre kultrum liggande i vardera änden.
I kassettaken och på väggarnas reliefer kunde man till helt nyligen beskåda olika semitiska himmelsgudar, den kosmiske himmelsguden Bel, solguden Yarhibol, månguden Aglibol och den arabiska gudinnan Allat, motsvarigheten till den feniciska Astarte och grekernas Afrodite.

Väster om själva bebyggelsen anlades en gravstad med iögonfallande torn, varav de högsta är omkring tretton meter höga i fem våningar – resterna av drygt etthundrafemtio sådana torn gick att se fram till förra året.

Det handlar om släktgravar med uppåt trehundra begravningar i varje, där nischerna förslöts med en reliefbyst av den avlidne. En annan variant är underjordiska kammargravar, hypogéer, där de döda avbildas i helfigur, liggande till bankett.

Porträtten i Palmyra är en säregen synkretistisk konst, där de stora ögonen, de orientaliska långbyxorna och de persiska ryttarkapporna avviker från det grekisk/romerska formspråket.

Detta är den västligaste utlöparen av den parthiska konsten, som i motsatt väderstreck är representerad i den grekisk-buddhistiska Gandharakonsten söder om Hindukush. Palmyras kvinnor och män, avbildade i all sin multikulturella prakt, har gett konsthistorikerna ovärderlig information om forntidens kulturpåverkan över stora områden.

Bevarad textil

Men det är inte bara sten som bevarats. De döda sveptes i textilier som har bevarats väl i ökenklimatet. Man har hittat lokalt tillverkat ylle och linne i tunikor av mediterrant snitt, där tygets trådtäthet, broderier och sömmar ger fascinerande inblickar i den syriska textiltillverkningens höga nivå, liksom konkret vittnesbörd om den del av ekonomin som utövades av kvinnor.

Allra mest fascinerande är kanske fynden av kinesiskt siden från Han-dynastin (205 f Kr–220 e Kr), representerad i form av olika tekniker kallade kypert-damast och Han-damast. Fynden från Palmyra är de tidigaste i sitt slag så långt västerut.

När Parthien störtades och ersattes av det expansionistiska Nypersiska riket år 227 e Kr, förändrades säkerhetsläget i grunden. Under mitten av 200-talet utkämpade Rom och Persien flera krig som fick till följd att karavanhandeln trasades sönder. Palmyra drabbades av en lågkonjunktur.

Efter att kejsar Valerianus år 260 tillfångatagits av perserna – i resten av sitt liv sägs han ha fått tjäna som fotpall åt den persiske kungen då denne klev till häst – trädde en lokal adelsman i Palmyra fram och skapade en milisarmé till skydd för sin stad.

Han hette Odenathus och fick officiellt erkännande från Rom efter att ha besegrat en persisk här. Han mördades senare under oklara omständigheter år 268, varpå hans hustru Bathzabbai, bättre känd som Zenobia, klev fram på historiens scen.

Under en kort period lyckades Zenobia göra sig till härskarinna över Mellanöstern. Palmyra erövrade Egypten och halva Mindre Asien, och blev i praktiken en oberoende stormakt i det sönderfallande Romarriket.

Aurelianus fick nog

Men när Zenobia år 272 lade sig till med titeln Augusta (kejsarinna) på mynten fick den dynamiske kejsar Aurelianus (270–275) nog.

I spetsen för sina legioner marscherade Aurelianus österut, besegrade palmyrenerna i två slag, och tog med Zenobia till Rom för att visa upp henne i sitt triumftåg.

Palmyra skonades, men när invånarna året därpå återigen gjorde uppror återvände kejsaren, intog staden och lät skövla den. Därmed var Palmyras storhetstid över.

Platsen överlevde som romersk garnisonsstad medan ursprungsbefolkningen återvände ut i ödemarken. Sedan romarna övergett Palmyra tog naturen över med tiden.

Hundra år av forskning kring den palmyrenska konsten, arkitekturen, religionen och språket har gett unik kunskap om livet i en framgångsrik blandkultur för tvåtusen år sedan.

Nu tycks alltså det av Unesco världsarvsklassade (1980) Palmyra gå mot sin slutgiltiga fysiska förintelse. I det historiska perspektivet får man inte glömma bort att stadens första förstörelse utfördes av Rom, västerlandets fundament och förebild.

Men att med trendig (västerländsk) akademisk jargong relativisera det som nu sker, och framställa vandalismen som en reaktion mot »den vite mannens romantiserande koloniala blick«, är dock ett grovt hån inte bara mot historievetenskapen och arkeologin, utan också mot den av krig och umbäranden
så hårt plågade syriska befolkningen. Palmyra är – eller var – ett kulturarv som tillhör såväl Syrien som hela mänskligheten.