Kungen av Mora och drottningen av Chicago

Chicago – i likhet med Kartago – grundades genom att ockuperande främlingar lurade bort befolkningen från den jord som var deras. Indianer som nått botte

25 maj 2001 av Ulla Britta Ramklint

Chicago – i likhet med Kartago – grundades genom att ockuperande främlingar lurade bort befolkningen från den jord som var deras. Indianer som nått botten av sin förnedring, halvnakna, förvildade, fyllda av hat och sprit, trummade hotfullt men meningslöst på sina krigstrummor utanför fönsterna på Sauganash hotell, där vita män en augustidag 1833 undertecknade de papper som skulle göra Chicago till stad. Invånarantal: knappt 200.

Och staden byggdes upp – och brann ner 1871. Fattiga blev fattigare, men rika blev också utfattiga. En ung man som hette Potter Palmer hade just byggt sitt lyxhotell: 225 rum, hundratals uniformerade svarta tjänare, trappor av marmor från Carrara, invigt elva dagar före eldsvådan. Det jämnades med marken. Palmer miste också 95 andra byggnader, och stod nu i skuld till skatteverket för det brända.

Då åkte han till St. Louis och lånade 1,7 miljoner dollar, enbart på sitt namn. Han byggde först upp hotellet, blev välkänd, respekterad. Och utan att varken vara politiker eller arkitekt så var det han som göt ny ande i Chicago. I nordsidans sumpmarker lät han uppföra sitt palats ” i en groddamm” och bildade trend – området blev stadens mest prestigefyllda, The Gold Coast. Och det var han som sponsrade sydsidans magnifika nät av boulevarder när det blev dags för världsutställningen 1893, den som skulle celebrera 400-årsminnet av Columbus upptäckt av Amerika.

Ändå var Potter Palmer bara en av många märkvärdiga eldsjälar i Chicago vid denna tid. Det var hans fru som var unik.

Den 1 maj 1893, en knapp mansålder efter Chicagos oglamorösa grundande, invigs den utställning som skall locka 27 539 521 besökare till stan, varav 14 miljoner utlänningar. I täten, strax före middagstid, anländer för öppningsceremonin i öppna vagnar nationens president, utställningens arkitekt, stadens borgmästare – och mrs Berthe Honoré Palmer.

Denna heder hade hon förtjänat. Många av hennes årliga resor till Europa hade varit förtäckt propaganda för att Chicago skulle få den europeiska elitens stöd när det gällde striden om att bli utställningens värd. Hon representerade ett Chicago som inte bara hade rikedom och skönhet, utan också snille och smak. Mrs Potter Palmer introducerade de franska impressionisterna i USA, innan ens fransmännen riktigt förstått deras betydelse, och hon blev deras främsta välgörare. I hennes hem i Mayfair i London dansade Pavlova för en utvald publik. När Strauss-operan Salome, efter Oscar Wildes poem, framfördes där av ett parisiskt sällskap, satt engelska kungaparet i salongen.

I Chicago hörsammar många mrs Palmers inbjudningar till hennes ”residens”, 100 Lake Shore Drive, främst för att få se hennes privata konstsamling, som bland annat omfattar trettio verk av Monet. Men hennes roll är långt ifrån bara den traditionella chica värdinnans. Hon håller möten med förtryckta grupper, mest kvinnor, och gäster vid hennes soaréer är en salig blandning av socialarbetare och politiker, fackföreningsmän, journalister och okända unga målare.

Hon blir en självskriven ordförande för utställningens internationella kvinnopaviljong, ritad av en kvinnlig arkitekt.

Men denna världens största utställning har krävt samarbete med kommissarier från hela världen. Också lilla Sverige finns representerat, i Liberal Arts Building, världens största byggnad, tre gånger så stor som Peterskyrkan i Rom, fyra gånger Colosseums rymd. Och den svenska konsten har utvalts och arrangerats av Anders Zorn.

Zorn är 33 år, på höjden av sin konstnärskarriär, utvald av de våldsamt rivaliserande konstnärsfalangerna i Sverige till detta uppdrag. För övrigt är han ett vrak, djupt alkoholiserad och offer för attacker av delirium. Medan hustrun Emma besöker släktingar, bor han hos en före detta sjöofficer, Charles Deering, i förstaden Evanston. Det är en karl efter hans smak och de två blir goda vänner. Deering äger en irländsk jakthäst och Zorn börjar göra dagliga ridturer av det vildare slaget, förmodligen föregångna av livligt supande. I varje fall slutar de när han kastas av och utan att känna sina svåra skador plockar upp hatt och ridspö, ser sig om och undrar var han är, tror att han ser S:t Cloud i fjärran och drar slutsatsen att han är utanför Paris. En förbipasserande känner igen honom och hindrar honom från att sätta sig upp på den döende hästen, från vars huvud blodet forsar.

Zorn kan låta glad i sin brev hem – till mecenaten Pontus Fürstenberg i Göteborg skriver han: ”Vår konstutställning har storartad succés. Den sättes först av alla nationer.” Men man anar en djupt plågad människa.

Av världsutställningens kvinnokommitté får han uppdraget att göra ett porträtt av dess ordförande. Han har höger arm och nyckelben brutna, men målar det med vänster hand.

Ett intressant möte, mellan dessa två. Hennes credo var självdisciplin; hade man det, ansåg Berthe Palmer, var man oövervinnelig. Hans livsstil var självtillfredsställelse, orgie. Hon var aktiv nykterhetskämpe – trots att baren i Palmer House var 30 meter lång. Titta på Zorn; rödögd och vingbruten. Nej, de var inte gjorda för varann. Han hatar hennes nycker, och Emma anser att residenset är smaklöst. För en gångs skull är makarna på samma sida.

Britta Ramklint, som medverkar regelbundet i Populär Historia, har bland annat gett ut essäsamlingen Bilden som blev kvar. Konstspår in i historien (1996).

Publicerad i Populär Historia 5/1998

Kanske är du intresserad av...

Läs också