Träffpunkt Weimar

Den tyska staden Weimar efterträder i år Stockholm som Europas kulturhuvudstad. Vad som gjort att beslutsfattarna valt just lilla Weimar, med sina 60 000...

16 mars 2001 av Folke Schimanski

Den tyska staden Weimar efterträder i år Stockholm som Europas kulturhuvudstad. Vad som gjort att beslutsfattarna valt just lilla Weimar, med sina 60 000 invånare, är bland annat att jubileerna i staden i år hopar sig på varandra. För precis 80 år sedan timade här den första demokratiska riksdagen, vilken Weimarrepubliken fått sitt namn efter. Samma år, 1919, grundades Bauhaus i Weimar, ett projekt som skulle få stor internationell betydelse. Och för 250 år sedan föddes den man som satt sin outplånliga prägel på staden, Johann Wolfgang Goethe.

Weimars historia börjar på medeltiden; det var en viktig stad för den lutherska reformationen. Men egentligen var år noll det år som den gudalike Goethe kom till staden, 1775. Han var född i Frankfurt am Main, son till en ansedd och välbärgad ämbetsman, och kallades till Weimar av änkehertiginnan Anna Amalia, ty huset Sachsen-Weimar hade sedan länge sitt säte i Weimar. Hertiginnan ville ha en ny informator åt sin bångstyrige son Carl August, sedan den alltför snälle skalden Wieland misslyckats. Varför hon valde Goethe är gåtfullt. Ty Goethe hade gjort skandalsuccé med sin pjäs Goetz von Berlichingen och romanen Den unge Werthers lidanden. Den första var en mustig pikareskhistoria, den senare befarades leda till självmordstankar hos desperata ungdomar. Men Goethe och Carl August kom att trivas bra ihop. Goethe blev omsider utnämnd till något som liknar statsminister, och han visade en eminent administrativ skicklighet, tills han till slut tröttnade och återgick till muserna.

Dagens guider kan ledigt följa Goethes närvaro i staden, som slutade med hans död 1832. Första anhalten bör kronologiskt vara Gartenhaus, en av Goethes första bostäder i Weimar, belägen i den romantiska Ilmparken. Här odlade den praktiske Goethe rosor och grönsaker. Ja, han planterade träd, han gjorde om parken efter engelskt mönster och stängde av den med grindar för att få ha hela parken för sig själv. Dock lät Carl August bygga en liten hydda vid ån Ilm och där idkade han och Goethe naturliv, om de inte var ute på sina vådliga ritter, jagade räv eller flörtade med Thüringens sköna bondtöser. Inåt stan för oss guiden till grevinnan Charlotte von Steins stora hus. Grevinnan var i många år Goethes kärlek, men på den klassiska frågan ”Har de eller har de inte?” brukar guiden svara nej. Charlotte var nämligen gift, men mannen bråkade inte – han hade sina hästar och hon sin Goethe. Ännu kan man se stenar på gården, från vilka forna tiders ryttare tog sats för att hiva sig upp i sadeln.

Om man vrider sig ett halvt varv ser man Anna Amalias bibliotek, ett av Europas vackraste, där den äldsta katalogiseringen är gjord av Goethe. Så är det dags att styra stegen mot huset vid Frauenplan, där Goethe bodde sin mesta tid i Weimar. Personalen är mer än lovligt butter, men det blir en del slitage genom de horder av turister och skolklasser som forsar genom kamrarna. Ja, turistmyndigheterna har till och med försökt att få besökare att välja andra byggnader, där Goethe skrev något berömt opus, som rokokoslottet i Dornburg eller Grosskochberg. Det finns många ”Goethe was here” i den tyska geografin, ja även i den tjeckiska, schweiziska och italienska för den delen – skalden var resglad.

Friedrich von Schillers hus är också bevarat, men interiören är betydligt torftigare än Goethehusets. Schiller dog långt före Goethe, 1805 närmare bestämt, och hade precis betalat av amorteringarna innan han lämnade det jordiska. Hans fru auktionerade så småningom bort innehållet och drog till Wien, så bara en säng och ett bord återstår. Goethe däremot tänkte på oss turister, när han i sitt testamente bestämde att innanmätet vid Frauenplan skulle bevaras intakt.

Vad endagsturisten inte hinner med är senare tiders minnesmärken. Det märkliga med Weimar är nämligen, att en senare tid inte skymmer en tidigare tidsepok utan tvärtom. Det klassiska Weimar har i så hög grad dominerat stadens image, att allt det senare, som också är anmärkningsvärt, ställts i skuggan. Till denna efterklassiska tid hör emellertid ”silveråldern”, då kompositören Liszt är det mest framträdande namnet, och ”bronsåldern” med namn som Richard Strauss, Friedrich Nietzsche, jugendarkitekten van de Velde och konstmecenaten Harry Kessler. Och samma år som Weimarrepublikens parlament sammanträdde i Weimar, föddes den moderna arkitekturen här i Walter Gropius skapelse Bauhausskolan.

Den efterklassiska promenaden kan ta sin utgångspunkt vid Liszthuset i Ilmparken. Franz Liszt vistades under två skilda perioder i Weimar. Först sammanbodde han i det ståtliga huset Altenburg med en gift rysk prinsessa, vilket väckte mycket förstämning. Under ålderns höst bodde han i det hus vid Marienstrasse, som man kan beträda numera. Liszt hyste hatkärlek till Weimar. Samtidigt som han trivdes i den fridfulla staden, förargade han sig över borgerskapets inskränkthet. Inte för inte hade Goethes samtida, den beryktade dramaförfattaren Kotzebue, skapat uttrycket Krähwinkel som även gjort nedslag i vårt språk – därmed menade han Weimar.

Ett kattsprång är det till Konsthögskolan, som bär spår av van de Veldes svepande linjer. Där kan man också bese väggmålningar, som gjorts av en berömd bauhauselev. De har tagits fram igen sedan nazisterna målat över dem; de gillade inte alls Bauhaus. Något egentligt Bauhaushus finns inte – om man bortser från modellbygget Haus am Horn, som ligger i backen ovanför Gartenhaus – ty 1925 flydde Gropius, hans lärare (Klee, Kandinsky m fl) och övriga bauhausianer från staden – som fått ett halvfascistiskt styre – och slog sig ned i Dessau 17 mil norr om Weimar. Där kan man se den skola som bauhausarkitekterna själva lät bygga. Men i Weimar finns sedan några år också ett bauhausmuseum. Det ligger mitt emot Nationalteatern och den berömda Goethe/Schiller-statyn.

I södra delen av Weimar utbreder sig Historiska kyrkogården med ett mausoleum, där Goethes och Schillers sarkofager står. Vi kan vara glada att de finns kvar, ty Hitler gav i krigets slutskede order om att de skulle förstöras. Men en rådig läkare gömde dem djupt inne i en sjukvårdsbunker i den närbelägna staden Jena. När amerikanerna kom (den ryska ockupationen skedde först sommaren 1945), åkte den goethefascinerade stadskommendanten major Brown till bunkern och hämtade tillbaka de berömda kistorna i två arméjeepar.

Kyrkogårdsbesöket kan kombineras med en visit i Nietzschearkivet, som inte är något arkiv, ty Nietzsches kvarlämnade papper finns i Goethe/Schiller-arkivet nere i stan. Men väggarna pryds av dokument och foton kring Nietzsche; det var här han vistades sina tre sista år fram till augusti 1900, då han gav upp andan. Nietzsche var sedan länge själsligt omtöcknad och hade inte så värst mycket utbyte av sin vistelse i Weimar, speciellt som han ”vårdades” av sin ytterligt beskäftiga syster Elisabeth.

På väggen kan man se att en viss Frl. Key skulle hålla föredrag om Nietzsche vid ett kaffekalas i Weimar. Frl. Key är identisk med vår samhällsdebattör Ellen Key, som bland annat skrev Barnets århundrade och Missbrukad kvinnokraft. Men hon var också en hängiven goethefan. Hon reste gärna till Thüringen och uppsökte goetheminnen, precis som den vasstungade kulturrecensenten Klara Johanson. (Vid ett besök i Goethehuset ville vaktmästaren raska på Fräulein Key. Men hon brast i gråt, och då visade han Goethes avspärrade arbets- och sovrum som extra favör.) Ellen och Klara tävlar med varandra ifråga om svulstiga hyllningar till diktarguden, som i sekelskiftets Sverige var synnerligen aktad, för att inte säga populär. Skaldekonungen Oscar II översatte hans pjäs om Torquato Tasso. 1915 anordnade Svenska Dagbladet en tävling om hur man skulle tolka dikten Über allen Gipfeln ist Ruh till svenska. Man fick in drygt 2 000 förslag, inget av dem särskilt lyckat. Dikten får anses vara oöversättlig, inte ens Carl Snoilsky lyckades riktigt.

Men Goethe har inte varit älskad av alla svenskar. Medan den danske nationaldiktaren Oehlenschläger gjorde långa visiter hos Goethe, hade hans motsvarighet i Sverige, Esaias Tegnér, en ambivalent inställning till honom. Lundaprofessorn Carl Fehrman har skrivit en inträngande studie över Tegnérs syn på Goethe. Här hittar man ett citat av Tegnér från 1821, där han utmanar den goethedyrkande Martina von Schwerin med omdömet: ”Sedan Göthe överlefvat sig sjelf anser jag uppriktigt Oehlenschläger för vår störste nu lefvande Poët i Europa …”. West-östlicher Divan avfärdas som ”poetiskt nürnbergerkram” och om Wilhelm Meisters Lehrjahreskriver Tegnér öppenhjärtigt: ”Jag har läst Wilhelm Meister 2 gånger och kan aldrig fatta hvad han menar med den boken.” Och i dedikationsdikten till Kronbruden står de kända raderna:

Jag har gått mig trött i Goethes pelargångar,

Hur präktigt, hur förnämt är allting där!

Skald ser jag överallt, men mänskan ingenstädes.

Den oreserverade goethebeundraren Ellen Key kände sig vilseförd av Tegnér. Vid ett besök i Goethehaus menade hon sig känna ”en djup blygsel över att jag en gång trott hans ord, att det var kallt i ’Goethes pelargångar’; att man där mötte endast diktaren, icke människan”. Nej och åter nej, Goethe var minsann ”den skönaste och mest mänskliga människa, som vandrat på jorden”, utropar hon i sin essäsamling Människor.

Tegnér träffade aldrig Goethe. Men det gjorde andra svenskar, bland dem kemikern Jöns Jacob Berzelius, som sammanstrålade med honom under en kurvistelse i Karlsbad 1822. Herrarna förenades i sitt naturvetenskapliga intresse och gjorde en utflykt tillsammans till en slocknad vulkan, Kammerbühl. Det var älskvärt av Berzelius, ty Goethe hade gjort sig tämligen beryktad som amatörforskare. Berzelius omdöme om diktarfursten blev att han såg ut som ”en välklädd ärevördig gammaldags inspektor” men var ”mycket mera sann filosof i väsende än i skrift”.

Det som förenade Goethe med Sverige var just naturvetenskapen. Idén till titeln på romanen Valfrändskaper, där han vill visa att personer dras till varandra inte av förnuftsskäl utan för att ”kemin stämmer”, hade han fått av den svenske kemisten Torbern Bergman, som använt termen ”valfrändskaper” inom kemin. För övrigt fastslog Goethe att svensken Carl von Linné jämte Shakespeare var de döda personer han mest beundrade, även om han inte kunde förlika sig med det rationellt-knappologiska draget hos Linnés systemlära.

Omvänt har Goethe sysselsatt svenskarna mycket mer än Schiller. I gengäld fick Schiller redan under sin livstid ett handfast stöd norrifrån, dock ej från Sverige utan Danmark. En krets kring den danske arvprinsen och finansministern Ernst von Schimmelmann var hängivna beundrare av den ständigt sjuklige Schiller och gav honom ett treårigt understöd i hopp om att han skulle komma till Danmark. Det orkade han ej, så besöket blev inte av. Generös mot den fattige Schiller var också Gustav IV Adolf, som vid ett besök i Weimar förärade honom en briljantring. Schiller tyckte att han liknade Karl XII, vilket kungen säkert tyckte var smickrande.

När det gäller Nietzsche finns ett ovanligt tidigt engagemang hos skandinaver. Den danske kulturkritikern Georg Brandes föreläsningar i Köpenhamn 1889 om Nietzsche blev epokgörande, och skånepoeten Ola Hansson gjorde reklam för honom i Österrike och Tyskland (!) samma år.

På Thielska galleriet i Stockholm kan man se ett postumt porträtt av Nietzsche av Edvard Munch, som denne målade efter ett besök på Nietzschearkivet. Namngivaren till galleriet, finanskometen Ernest Thiel, var en stor nietzschebeundrare. Det resulterade i en storartad donation till arkivet, vars ägarinna, det vill säga Nietzsches syster, råkat i stor penningnöd. Tyvärr gjorde den tyska valutareformen 1924 donationen verkningslös – men sedan fick Elisabeth Förster-Nietzsche betydelsefulla vänner, nämligen Mussolini och Hitler. Detta beklagade Thiel men höll fast vid sin vänskap med Elisabeth till hennes död 1935.

Nietzsches postuma vänner gjorde att han själv kom i vanrykte i Sverige. Melker Johnsson skrev 1943 – det år den tyska krigslyckan vände – en opportun bok om Nietzsche. Där fick läsaren fullt klart för sig att denne var en nazistisk ärkefilosof. Herbert Tingsten höjde boken till skyarna. Denna onyanserade nietzschesyn har länge förhärskat i vårt land. Men visst ser det ut som en tanke, att man från det högt belägna Nietzschearkivet blickar mot Ettersberg och dess monument över koncentrationslägret Buchenwald, som liksom Weimar är ett stycke tysk historia. Där mötte 56 000 människor döden genom Himmlers bödlar.

Folke Schimanski är medarbetare i Populär Historia och författare till boken Historien om Weimar.

Glöm inte omgivningarna

Weimars environger är intressanta och det kuperade landskapet mycket tilltalande. Slotten i Dornburg, naturskönt belägna på ett berg en mil norr om Jena, minner om den klassiska tiden. Likaså slottet Grosskochberg i söder med sin originella park och amatörteater från Goethes tid, som ännu används. Motionsintresserade kan ta sig uppför berget Kickerhahn (861 m) nära Ilmenau i sydväst. På toppen ligger en kopia av den uppbrunna trähydda där Goethe skrev sin mest citerade dikt, Über allen Gipfeln.

Besök gärna Jena, två mil öster om Weimar, med dess berömda universitet, romantikerminnen och historiska botanikum. Fast staden blev svårt sargad under kriget och är ganska ful. På vägen dit finns en ny utmaning för den rörlige: bergsknallen vid byn Cospeda, där Napoleon dirigerade sina segrande trupper mot preussarna 1806. Grandios utsikt!

På bilresan hem kan man välja idylliska Weinstrasse Saale-Unstrut med dess vinsluttningar och romantiska borgruiner. Rasta vid Schulpforta, Tysklands Eton, där Nietzsche, Fichte och historikern von Ranke suttit i skolbänken. Katedralen i närbelägna Naumburg med den gåtfulle ”naumburgmästarens” bedårande medeltidsskulpturer bör inte förbigås. På östra sidan om E 51, strax söder om Leipzig, kan man göra en avstickare till Lützen med dess museum och kyrka, där Gustav II Adolf enligt traditionen stupade. Man passerar då Nietzsches födelseby Röcken, där filosofen också ligger begraven.

Sju mil norr om Weimar, mot Harz till, hittar man det f d SS-lägret Dora väster om Nordhausen. Man beräknar att ca 16 000 fångar omkom under slavarbete i jättelika bergsgrottor, där de så kallade undervapnen V1 och V2 tillverkades. Ett litet museum om lägerförhållandena visar ruskiga dokument i ljud och bild.

Hur tar man sig då till Weimar? Flyg går från Köpenhamn till Erfurt via München på cirka 6 timmar. Kortare rutt via Hamburg till Leipzig tar cirka 4 timmar. Avstånd flygplats till Weimar: Erfurt 20 km, Leipzig 100 km. Med tåg åker man Malmö/Köpenhamn – Weimar på 10 timmar. Med bil kör man 47 mil på motorväg från färjeläget i Rostock.

Weimar99card är ett inträdeskort till kulturhuvudstaden och ger halvt pris på järnvägsresor inom Tyskland tur och retur. Kontakta Ticketservice Weimar, tel +49 3643/24 00 24, fax 24 00 25, e-post [email protected]

Publicerad i Populär Historia 2/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också