Shanghais historia

Mellan Peking och Shanghai råder en särskild sorts rivalitet. Pekingborna anser sig, med viss rätt, vara de som uppbär Kinas politiska och kulturella traditioner. De tycker att Shanghaiborna mest bryr sig om pengar. Shanghaiborna, å sin sida, anser att invånarna i Peking är konservativa och outvecklade.

Att tjäna pengar är inget att skämmas över, menar man. Skrytbygge efter skrytbygge tyder på att invånarna här är beredda att ta över Hongkongs roll som Asiens finansiella centrum. De är ganska säkra på att det är i Shanghai, Kinas vibrerande kommersiella mittpunkt, som landets framtid står att finna.

Shanghai är en betydligt yngre stad än Peking. Området Pudong – öster om Huangpofloden – var outvecklat så sent som på 1990-talet. I dag är denna del av Shanghai en hypermodern storstad med kontor, industrier och spektakulär skyline. Här står landmärket och TV-tornet Oriental Pearl Tower, med sin karakteristiska science fiction-arkitektur. Anmärkningsvärt nog ligger stadens historiska museum i bottenvåningen av just denna byggnad. Det är knappast något spektakulärt museum och den historieintresserade får ut mer av att besöka Shanghaimuseet, som har fantastiska samlingar av kultur­föremål från femtusen år.

Utmed den västra stranden av Huangpo, längs parad­gatan Bund, dominerar kolonialtidens 1800- och tidiga 1900-talsarkitektur. Husen är pampiga och respektingivande, men ser ändå ut som dvärgar i jämförelse med kontorskomplexen på andra sidan floden. Tullhuset, de gamla bankerna, finans- och handelshusen som ligger på rad vittnar dock om en annan, minst lika dynamisk, storhetstid i Shanghais historia.

Hongkong and Shanghai Bank, som byggdes 1921, ansågs då vara en av Asiens vackraste byggnader. Interiören är häpnadsväckande. Miljardären sir Victor Sasson lät 1930 bygga det tjusiga Peace Hotel, där såväl Charlie Chaplin som Noel Coward och George Bernhard Shaw har bott.

De första fem-sex århundradena av vår tideräkning var Shanghaiområdet i hög grad outvecklat. Men under Songdynastin (960–1126) förändrades förutsättningarna för den tidigare fiskebyn. Mer land togs i anspråk för jordbruk och befolkningen ökade kraftigt. Kineser flydde undan de från norr invaderande mongolerna. Att Shanghai var en naturlig djuphamn drog man också fördel av – skeppshandeln utvecklades relativt snabbt. Ett tullhus inrättades.

Under Mingdynastin (1368–1644) var det framförallt bomulls- och silkesproduktionen som dominerade ekonomin. Mer än hälften av den odlade arealen vigdes åt den spirande textil­industrin. Spinnerierna sysselsatte vid mitten av 1700-talet ungefär tjugotusen personer. Men Shanghai var fortfarande en relativt liten och obetydlig hamnstad. Dramatiska förändringar var emellertid att vänta, både för Shanghai och för Kina. Under nästa dynasti, Qingdynastin, fick jordbruk och textilindustri stå tillbaka för västmakternas aggressiva handelspolitik.

Det första opiumkriget (1839–42) utkämpades i praktiken mellan Brittiska ostindiska kompaniet och Qingdynastins Kina. Förenklat handlade det om att kineserna försökte stoppa britternas illegala handel med opium i Kina, vilket lett till ett omfattande missbruk. Britterna å sin sida ville öppna Kinas hamnar för handel och tvinga kineserna att importera vallmoextraktet.

Det blev ett segdraget krig med många ingångna och brutna avtal, men britterna var överlägsna, inte minst till havs. 1842 undertecknade kineserna fördraget i Nanjing, vilket bland annat innebar att man tvingades öppna fem hamnar för handel. En av dessa var Shanghai.

Nu började en tid av ekonomisk framgång. Enligt bestämmel­serna skulle utländska konsuler få bosätta sig inom speciella områden, så kallade koncessioner, där de åtnjöt särskilda förmåner. Inom dessa områden satte britter, fransmän och ameri­kaner upp egna arméer, polisstyrkor, och till och med domstolar.

Shanghai blev en delad, semikolonial stad. Kineser förbjöds att äga fastigheter i de icke-kinesiska delarna. Den utländska befolkningen växte snabbt: 1865 bestod den av 2 500 personer, 1915 av omkring 20 000 och 1932 av nästan 70 000. Än i dag har dessa delar av Shanghai sin särskilda västerländska prägel. De kom så småningom att dra till sig människor som hade mer att frukta av den ordinarie polisen än den utländska: personer på flykt, kriminella och revolutionärer. Det dekadenta Shanghais rykte började sprida sig och man kallade staden för ”Österns Paris”.

Att Qingdynastin vare sig politiskt eller militärt kunde hävda sig mot Storbritannien markerade på sätt och vis att Kina var på väg in i en ny era. De utländska affärsmännen öppnade banker och handelshus. Hamnen växte avsevärt i betydelse och britternas och de andra västmakternas utökade handelsförmåner gjorde att Shanghai snart var Kinas mest betydande hamn. Under andra hälften av 1800-talet passerade en fjärdedel av alla varor som lämnade eller ankom till Kina denna stad.

Handeln var den allt dominerande verksamheten; först vid slutet av 1800-talet visades tecken på att Shanghai även skulle bli en industristad att räkna med. I takt med att utländskt kapital flödade in startades mindre fabriker, framförallt inom de utländskt dominerade områdena. Det fanns gott om billig arbetskraft och lokalt producerat råmaterial. Kineserna själva hade däremot svårt att göra vinst på egna investeringar; det skulle ta årtionden innan de blev konkurrenskraftiga. Billiga utländska varor dumpade priserna och lönerna var högre i de utlandsägda fabrikerna.

Även om kineser och västerlänningar kunde promenera sida vid sida längs Nanking Road med sina välfyllda varuhus – i dag räknas den som världens längsta affärsgata – var staden i högsta grad delad. Shanghaiborna kunde naturligtvis inte undgå att se ojämlikheterna, liksom att det ekonomiska och politiska livet mer och mer dominerades av västmakterna.

Under 1920-talet radikaliserades stadens befolkning; intellektuella, studenter och medlemmar av arbetarklassen började ta ställning. När Storbritannien, USA och Japan skrev ett handelsfördrag som kineserna inte ansåg sig kunna acceptera inledde de bojkotter mot utländska varor och stämningen blev allt mer polariserad. 1921 grundades det kinesiska kommunistpartiet i Shanghai. Fyra år senare ledde partiet våldsamma revolter i staden. I det hus där partiet föddes finns i dag ett museum, men utställningen är sällsynt påver med tanke på vilken historisk betydelse kommunisterna haft i Kina.

Vid den här tiden hade Shanghai för länge sedan förvandlats till en mångmiljonstad, kanske den första sant kosmopolitiska i Kinas moderna historia. Det var en dynamisk och fascinerande stad, men också turbulent och dekadent. Spelhålorna låg tätt, liksom bordeller och nöjes­etablissemang av olika slag.

Kineserna hade ju motsatt sig import av opium, men nu var det ändå en viktig importvara som genererade enorma vinster åt främst britterna. Beroendet utvecklades till en farsot och antalet opiumhålor var oräkneliga. Enligt en häpnadsväckande siffra var tio procent av alla kineser år 1890 mer eller mindre beroende av opium. Eftersom Shanghai var en importhamn kan man föreställa sig att problemen var långt större där.

Maffian var både inflytelserik och fruktad. Handelskompanier som East Indian Company och Jardine Matheson gjorde sig osannolika förmögenheter på opium och de rika affärsmännen anlitade inte sällan personer för att förhindra kidnappningar. Den sista legala opiumhålan stängde 1917, men opium fanns naturligtvis att få tag på ändå. På 1930-talet hade Shanghai uppnått status som en av världens främsta finans- och affärscentrum. De legala och illegala verksamheterna pågick alltså framgångsrikt parallellt.

Kina som helhet behärskades, efter kejsardömets fall 1912, av en rad lokala krigsherrar. 1926 inledde nationalistpartiet, lett av Chiang Kai-shek och till en början stött av kommunisterna, ett fälttåg för att bekämpa dessa och erövra makten.

Snart skedde dock en brytning mellan nationalister och kommunister, och när Chiangs trupper 1927 nådde Shanghai gick de mycket hårt åt människor som de bedömde som revolutionära upprorsmakare. Däremot lät de tills vidare de internationella delarna av staden vara. 1932 invaderade Japan Manchuriet och gjorde det till en japansk lydstat

Medan nationalistregimen koncentrerade sig på att bekämpa kommunister utökade japanerna sitt inflytande i hela nordöstra Kina, inklusive Shanghai. När det japansk-kinesiska kriget bröt ut 1937 förstördes mycket av stadens industriella bas. Japanerna var väl förberedda och attackerade Shanghai med våldsam kraft från luften.

Även denna gång fredades de internationella områdena. Skillnaderna mellan kineser och utlänningar var fortsatt iögonfallande. Lyxen i koncessionerna stod i bjärt kontrast till den vanliga kinesiska befolkningens armod. Kalla vintrar dog människor som flugor av kyla och hunger. Barn­arbete tillhörde vanligheterna. Maffiabossar kunde verka ostört tack vare goda relationer med nationalisterna. Vänsteranhängare mördades med nackskott på öppen gata.

Så bröt andra världskriget ut. Efter attacken mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor 1941 tog japanerna kont­rollen även över de internationella koncessionerna. Och kort därpå avsade sig västmakterna alla anspråk på extraterritorialrätt i Kina. Landet var ju numera deras allierade i kampen mot Japan. Administrationen lämnades över till nationalistregeringen. Shanghai var återigen på väg att bli kinesiskt.

Kommunisterna sågs som befriare

Efter det kinesiska imperiets slutgiltiga fall 1912 kom det politiska landskapet att domineras av två rivaliserande krafter. Den ena starka kraften var kommunisterna, som grundade sitt parti i Shanghai 1921. Den andra var nationalisterna. De bägge parterna hade olika ideologier men samma mål, ett enat och starkt Kina. Under andra världskrigets kaos förblev de någorlunda enade. Men efteråt utbröt regelrätt inbördeskrig. Nationalisterna flydde till Taiwan och 1949 utropade Mao Folkrepubliken Kina.

Under nationalisternas styre hade Shanghai misskötts. De hade gått våldsamt fram mot sina politiska motståndare och staden var svårt sargad av japanska bombattacker. När kommunisterna intog staden den 27 maj 1949 var reaktionerna blandade. Många såg det som att de befriade människorna från en repressiv regim, medan andra flydde hals över huvud till Hongkong. De flesta utländska företagen flyttade också dit.

Ett av kommunisternas första mål var att rensa ut och fängsla de delar av befolkningen som betraktades som kontrarevolutionärer. Under 1950- och 60-talen blev Shanghai centrum för en sällsynt hårdför och revolutionär kommunism. Den ekonomiska utvecklingen avstannade. Samtidigt var den ojämlikhet som rått mellan européer och kineser en viktig orsak till att många av Shanghais invånare betraktade kommunisterna som befriare.

Maktens gata

Att Shanghai är kontrasternas stad märks inte minst vid en promenad längs Bund, stadens mest berömda gata, som löper längs Huangpofloden. Om husen på östra sidan av floden tillåts växa som svampar ur jorden – det är som om det pågick en hetsig tävlan om att bygga högst – så är byggnadsrestriktionerna desto hårdare på västra stranden. Där ligger en rad hus i kolonial stil, som för hundra år sedan var centrum för de utländska kommersiella intressena.

Arkitekturen är medvetet utformad för att väcka associationer till makt och rikedom. Hongkong and Shanghai Bank, byggd 1921, har magnifika muralmålningar och entréhallen i det pampiga tullhuset är dekorerad med vackra mosaiker med maritima motiv.

Vid Bund låg även de ryska och brittiska konsulaten, exklusiva privatklubbar och hotell. Den byggnad som sticker ut mest är kanske Peace Hotel med sitt gröna och röda tak, byggt 1930. Där kan man än i dag uppleva något av förkrigstidens atmosfär när man lyssnar på husbandet Old Jazz Band.

1911 föll Qing-dynstin och ersattes av republiken Kina. Perioden fram till 1949 var en storhetstid i Bunds historia. När kommunisterna segrade stängdes eller flyttade de anrika institutionerna och ersattes av andra, framförallt administrativa, verksamheter. Även statyer och andra tecken på kolonial pompa flyttades. I slutet av 1970-talet ändrade man emellertid inställning radikalt och de flesta byggnaderna återfick efterhand sina gamla funktioner.

Vill du ha mer läsning om Sveriges spännande historia direkt hem i brevlådan?

Varje nytt nummer av Populär Historia är fyllt med intressanta, roliga och fördjupande artiklar om livet i Sverige – från vikingatiden till folkhemmet.

Använd ditt specialerbjudande nu!

Publicerad i Populär Historia 6/2009